“Jag var här en vinter för länge sedan, tillsammans med den legendariske alpinisten suktar efter uppmärksamhet. Därför har har naturen givit dem platser vid människans allfarvägar. Där kråmar och speglar de sig i människans aldrig sinande uppskattning. Lunndörrsfjällen håller sig i skymundan. Det är först när man tränger in i dem som de visar sina behag. Innan dess vänder de ryggen mot betraktaren. De sneglar visserligen över axeln, men tro inte att det är en lockande blick. Blicken är surt fors kande med stråk av kalfjällets karga fientlighet. Så känns det när jag jag passerar under de väldiga urbergsbranternas taggiga klipptorn där örnar och ofta korpar nu patrullerar luftrummet. Den här gråväderskvällen, med hungern svidande i magen och ett mörkt regn strilande över mig, är fåglarna som harpyjor, den grekiska mytologins vindandar. Jag drar huvan över huvudet medan regnet ökar i intensitet och åskan mullrar och glammar allt starkare inifrån Lillådörren och Storådörren. Åskan makar sig österut. Närmar sig. Harpy jorna är dess förpatrull. Ja, det är en obehaglig stämning den här kvällen. En stämning som jag innerst inne vet att jag nog kommer att ställa i bjärt kontrast mot solvädersdagen som jag hoppas på i morgon; en fin dag med en ljum vind som blåser myg gen ner till Tossåsen, alltmedan den torkar upp marken och mig. Jag kommer då att slå mig ner vid vindskyddet inne i Lunndörrspasset, dra på bensinköket och koka mig en kopp kaffe och äta en chokladbit som jag trycker upp mot gommen så att kaffet kan skölja över chokladen innan det försvinner ner i strupen. Jag kanske till och med kommer att ta av mig rutskjortan och sola över
Åreskutan och Snasahögarna
64 |
magasin åre
kroppen. Så varmt kanske det kan bli. Och jag kommer att kisa mot solen och tänka på den här kvällens regn, hunger och harpyjor. Då kommer jag att vara nöjd. av åskan som passerar rakt över mig på väg mot Anaris. Regnet upphör för en stund medan de blyfärgade molnen sakta roterar in över Gruvfjället. I dunklet anar jag ingångarna till kopparguvorna på Gruvfjällets branter och funderar över hur det kunde ha varit under mitten av 1800-talet när kraftkarlen från Vallbo, Jon Olofsson, kallad Stor-Jo, härjade här. Stor-Jo var en kraftkarl, minst huvudet högre än allt folk i trakten. Dessutom var han uppen barligen fullständigt befriad från höjdrädsla. När kopparen skulle brytas högt uppe på Gruvfjällets branter år 1837 fanns det bara en person, Stor-Jo, som kunde komma ifråga för att ta sig an de riskfyllda arbetet med att bygga ställ ningar och stegar till fyndigheterna på branterna. Där de flesta klättrare skulle vägra att klättra upp utan moderna rep och kilar, häver sig Stor-Jo upp, förmodligen helt utan säkringar, med grova järnbultar, släggor och stenmejslar i ryggsäcken. Sedan drev han bultarna i berget och ordnade på så sätt förankringar för de långa trästegarna som arbetarna från Tossåsen skulle använda. En storartad bedrift. Regnet faller nu ner i slöjor över Lunndörren. Jag reser tältet på en upphöjd plats intill en bäck och slumrar snart i den fuktiga sovsäcken medan jag tänker på Stor-Jo. Var och hur sov han när han arbe tade här under den första tiden, innan gruvstugorna hade byggts? Under en sten? Under ett renskinn? Om han nu sov överhuvudtaget. Det är inte säkert. Stor-Jo vilade nog inte alls innan allt var klart. Fågl arna överröstas
Nästa dag skiner solen och jag slår mig ner vid vindskyddet inne i Lunndörrspasset, drar på bensinköket och kokar mig en kopp kaffe och äter en chokladbit som jag trycker upp mot gom men så att kaffet kan skölja över chokladen innan det försvinner ner i strupen. Men det blir en kort rast för gruvhålen lockar. Jag var här en vinter för länge sedan, tillsam mans med den legendariske alpinisten Frans Fischer från Östersund, samt en kriminaltekni ker från Östersundspolisen. Frans hade besökt grottan under en av sin otaliga isklätterturer i Lunndörren och då hittat dynamit i gruvgången. Vi var båda med i den alpina fjällräddningen och fick därför följa med som stöd till polisen som medelst helikopter skulle ta sig till passet och förstöra dynamiten. Vandringen upp till hålet är just vandring och inte klättring men det var isigt och ett sned steg skulle, om inte betyda döden säkert resultera i en hjärnskakning eller brutna ben. Vi hittade dynamiten som tydligen lämnats kvar från de sista försöken att hitta brytvärd kopparmalm. Det var under 1900-talets början. Polisteknikern gjorde under stoiskt lugnt en liten brasa av dynamitgubbarna som brann så fint där i gruvgången. Det var tydligen fortfarande prima dynamit som ordningsmakten destruerade. Jag väntade att brasan när som helst skulle explo dera, men polisen var lugn, Frasse var lugn och då blev jag lugn. Gruvhålen ligger precis där rasbranten över går i fast berg. Man kan gå upprätt in i den nedre gruvgången, som är omkring 15 meter djup. Fyndigheten upptäcktes av geologen C.W. Franzen, brytningen började 1838 och