09
Ulf Lundells böcker från tiden i Åre är starkt färgade av hans förälskelse till byn. I Sömnen, uppföljaren till genombrottsromanen Jack, utspelar sig handlingen till stora delar i Åre, där huvudpersonen bland annat ägnar sig åt typiska jämtländska aktiviteter som till exempel hjortronplockning. Sömnen filmatiserades också med Mats Ronander i huvudrollen. Filmen hade Sverigepremiär i Åre Skola och hel del bybor visar oanade skådespelartalanger. Omslaget till Vinter i Paradiset kröns av årebon Lennart Brügges Jeep, fotad framför före detta Texaco, numera Ica Björnänge, och Åreprofiler förekommer under fiktiva alter egon i böckerna. Årebon Bobbo Nordensköld, som vid tiden nyligen slutat i alpina landslaget, är en av dem: ”Jag har en huvudroll i Vinter i Paradiset. I boken hette jag Gibson, hade Sverige på ryggen och åkte skiten ur alla”, skrattar Bobbo. 28 |
magasin åre
10
”Bergen lever kvar i blodet. Dom drar, viskar, lockar, ropar. Borde ha behållt det där huset, jag kan tänka så fortfarande, men jag förstår ju att det hade varit en omöjlighet.” Under åren 1977 till 1979 bodde Ulf Lundell i Åre tillsammans med sin sambo Barbro Zackrisson och deras första barn Kalle. Så här beskrev en nostalgisk Uffe tiden i Åre i konvolutet till nyutgåvan av Nådens År: “Vi var unga och vi hade just fått barn och vi ville fly uppståndelsen och tumultet som fortfarande svallade efter att min första roman publicerats och vi hittade ett hus uppe på en sydvänd fjällsluttning och det rann en bäck bredvid huset så huset kallades Bäckstugan och den där bäcken vrålade om våren, annars höll den sej rätt så lugn. Om vintern kvillrade det under isen och jag tyckte det var underligt att det kunde rinna vatten nerför berget trots att det var över 20 grader kallt. Det var ett underbart hus och på andra sidan sjön och älven därnere välvde sej ett lugnt, svenskt fjäll upp sej och vägen till huset slingrade sej brant och
det var svårt att ta sej upp på vintern, man måste hålla jämn fart hela vägen, men vi hade en fyrhjulsdriven jeep, en International Scout Il. Jag åker dom sjuttio milen upp dit igen. Timmarna upp och förbi Gävle är mördande tråkiga men sen när jag tar av in mot Bollnäs är jag i ett sällsamt rike snart. Hälsingland, Härjedalen, jämtland upp till dom där vackra blåa bergen. Sjuttio mil på timmerlastbilsvägar med tjälgropar och snörök. När man kommer fram är man mör. Vi var lyckliga en gång under norrskenet, under den gnistrande stjärnehimlen, i den meterdjupa snön. När vattnet från bäcken frös i ledningarna släpade vi upp ett brunnsborrarteam mitt i vintern och vattnet sprutade snart upp ur hålet som nordisk champagne. Vi hade snöskor, vi hade vänner, vi hade explosiva somrar med ändlösa dagar, vi hade färgsprakande höstar och grymt väder som kastade sej uppför Trond-
heimskusten och svepte över kalfjället och sen bolmade det ner över oss, väggar av hungrig, tumlande snö och dom knakkalla nätterna när termometern gick ner till 33 och skogen förstenades, snötyngd, dödstyst. Vi gjorde vårt jobb bra och vi kunde lika gärna ha stannat där. Vi fick ett barn till däruppe. Borde ha behållit huset, som en mötesplats, som ’huset i fjällen’, som ett minne med historia. Mycket man borde ha behållt, mycket man borde ha slängt som man behållt. Rastslösheten drev oss vidare. Åkte den långa vägen söderöver igen, hemåt, via Hallen, Myrviken, Svenstavik, Åsarna, Ytterhogdal, Kårböle, Korskrogen, Färila, Ljusdal, Bollnäs och hemåt hemåt. Vi var unga, inte ens tretti. Bergen lever kvar i blodet. Dom drar, viskar, lockar, ropar. Borde ha behållt det där huset, jag kan tänka så fortfarande, men jag förstår ju att det hade varit en omöjlighet.”