”Det sägs att han bodde i grottan i över tio år, kanske ända upp till 25 år...” LUNNDÖRRSFJÄLLEN Ligger i västra Jämtland, mellan Anarisfjällen i öster och Helagsfjällen i väster. Från väster ingår bland andra fjälltopparna; Synder-Storådörrfjället (Bautantjakke 1480 m.ö.h), Nörder-Storådörrfjället (1527 m.ö.h), SömoKarivålen (Svaaletjakke), Staineke, Gruvfjället, LillLunndörrsfjället, Giettetjakke samt Dörrpiken (Sjtiettje 1300 m.ö.h). De två sistnämnda ligger öster om Lunndörrspasset. Lunndörrspasset, som det kända passet heter, högsta punkt är 877 m.ö.h. Söder om Lunndörrspasset bildar Ljungans biå Rövran cirka fem km från Tossåsen det tolv meter höga Rövrafallet (Djävulshålet). Förutom det stora Lunndörrspasset finns längre västerut, mellan Gruvfjället och NörderStorådörrfjället, passet Lill-Lunndörren (Uttje Salva), som i norr har namnet Lillådörren. Ännu längre västerut, mellan NörderStorådörrfjället och Synder-Storådörrfjället, ligger passet Storådörren (Stuorre Salva). I norra delen av fjällområdet ligger Trondfjällen. Större delen av området omfattas av Tossåsens sameby. Synder-Storådörrsfjället omfattas emellertid av Handölsdalens sameby.
170
— MAGASIN ÅRE
viga samer behandlades: ”Vi bundo om dem ett par tömmar, stötte de utföre i forsen några resor och dem sedan uppdrogo, att vattnet gick dem utav munnen igen, såsom allt bruksfolket väl veterligt och kunnigt är”. Huruvida ortsbor i Jämtland utnyttjades på liknande sätt under tidiga gruvbrytningsexperiment har jag inte funnit stöd för. Under den andra korta gruvepoken, då man funnit nickel, återupprepades proceduren men fyndigheten ansågs vara för liten och läget var ogynnsamt. Lindrigt uttryckt. Stor-Jo förekommer i flera berättelser från trakten, bland annat om spöken som lär ha visat sig för gruvarbetarna. Han var också med och byggde Vallbo kapell tillsammans med sonen Lill-Jo. Idag är gruvorna på Gruvfjället och Lunndörren fornminnen och kan nås av intresserade vandrare. Det har även skett spännande saker i Lunndörrsfjällen i modern tid. Konstnären och Storsjösonen Bengt Lindström skulle 1980 måla Storådörrens, sydväst om Lunndörrspasset, ena fjällsida. Tre ton färg och ett stort antal målare skulle engageras medan den expressive konstnären med håret på ända och ständig energi i blicken förväntades styra det hela från helikopter. Uppståndelsen lät inte vänta på sig, krigsrubrikerna i Dagens Nyheter ropade ut; pr-kupp eller allvar? Ja, fortfarande har ingen svar på den frågan men projektet blev vida omtalat, konstnären förhördes av polis och så småningom målade han en duk på 125 kvadratmeter som lades ut på Ottfjället, nordost om Vålådalen, med namnet Fjällbruden. Duken, eller snarare presenningen, brann senare upp i en husbrand. E N A N N A N M A N , inte lika utåtriktad som nyss nämnde konstnär, men minst lika säregen har fascinerat med sitt självvalda eremitliv i dessa fjälltrakter. Johan Erik Jakobsson, dalmas från Grangärde, bodde kring sekelskiftet i en grotta belägen på Masberget, ett litet berg intill Mastjärnarna på stigen mellan Tossåsen och Arådalen. Ingen vet varför han valde det ensliga livet men det har spekulerats i det mesta från olycklig kärlek, att han blev bergtagen till att han helt enkelt ville leva ett liv
utan sociala band. Kanske var han bara trött på människor? Masen kom vandrande söderifrån, han hade jobbat på ett järnverk men tröttnat. Det sägs att han bodde i grottan i över tio år, kanske ända upp till 25 år, och de som hade vägarna förbi fann honom vara varken deprimerad eller osocial utan han visade gärna sin bostad som han hackat och grävt fram i bergssidan. Jakt, fiske och potatisodling på ett slags terrasser på berget gav honom mat och det sägs att han bytte ”hälsovatten” från grottan mot mat i Tossåsen. De tre sista åren i sitt liv bodde han i Oviken, förlamad efter en olycka då han skulle släpa hem en björk att ha som vinterbränsle. Johan Erik Jakobsson dog 11 februari 1905 och ligger begravd på Ovikens kyrkogård. Den kände årefotografen Nils Thomasson har bilder på masen, tagna 1902, där han sitter till synes godmodig med en pipa i munnen utanför sin ensliga boning. Antagligen kom eremiten gående längs en av de gamla stigar som kanske använts i flera hundra år. Ingen vet egentligen hur alla vägar och stigar gått genom århundranden förutom de stora lederna genom passen. I skogen kan spår och stigar vara kvar länge men uppe på kalfjället nöts människors lämningar bort. I flera hundra år har människor tagit sig fram, levt och arbetat utan att lämna djupa spår efter sig. Något att tänka på för nutidens fjällfarare som inte behärskar den konsten. Stigen från Arådalen förbi Glen till Tossåsen är en del av en pilgrimsled till Trondheim som funnits i många hundra år. Samerna fanns här på 1600-talet och deras föregångare fångstmännen har lämnat fångstgroparna efter sig. Den stora färdvägen genom Lunndörrspasset är väl utmärkt både sommar och vinter men vill du ta dig till Storådörren eller Lillådörren får du välja en egen väg. M E D TA N K E PÅ H U R M Å N G A människor som i alla tider färdats genom Lunndörrspasset är det skönt att de långt framskridna planerna på bilväg en gång avstyrdes. Så att jag fortfarande kan färdas på skidor med moder natur som enda sällskap, helst från Tossåsens håll, söder om Lunndörren och in i passet mellan de magnifika väggarna, en dag med stabila väderprognoser. För om moder natur vill låter hon stormen dra mellan fjällsidorna, och trycker ihop vinden i den trånga passagen men hon kan också lika gärna slösa med solen så dagsmejan förvandlar snön till en perfekt yta att låta skidorna glida på i en känsla av fullkomlighet. r