”I ett rättegångsprotokoll från 1660 berättar några arbetare om hur motsträviga samer behandlades..." ISTIDER Vi har haft minst fyra stora istider enligt geologisk forskning. Den senaste lär ha smält bort för 9000 år sedan. De flesta tror att istiden bara var iskall, mörk och omöjlig att leva i, men forskning har visat att klimatet var uthärdligt periodvis i Jämtland, man har hittat fossiler efter både myskoxe och mammut som var 40 000 år gamla. Intressanta formationer i området är Pyramiderna i Issjödalen med dess otroligt släta och branta sidor som voro de byggda av ingenjörer. Lunndörssandurn består av sandavlagringar, sediment från isälvar av den smältande isen, dalgången var bar medan det söder om fortfarande låg is. Det här är en av de största bildningarna av denna typ i landet. 16 8
— MAGASIN ÅRE
böcker fortfarande är aktuella. Tore Abrahamsson talar i sin bok, Okända fjäll, till och med om begreppet ”Bobergiana”. Förutom många gamla färdvägar i de här trakterna, det anses bland annat att den heliga Birgitta vallfärdade här och skulle då ha kunnat gå genom någon av dalgångarna, finns också en spännande historia om gruvdrift som döljer sig bakom namnen Gruvfjället, cirka 1400 m ö h, väster om Lunndörrspasset och Smällhögarna, norr om Härjångsdalen. En koppar- och nickelfyndighet upptäcktes på Gruvfjällets brant 1837 av geologen c.w. Franzén som var ute på en äventyrlig malmletarresa i Jämtland. Geologen gick genom Lunndörren och en kilometer norr om passet, i höjd med rastskyddet på mellan 800 och 900 meters höjd, hittade han stenar som innehöll svavel och koppar. Han lär ha blivit så ivrig att han genast försökte sig på en bestigning upp till klippan varifrån stenarna fallit, men tvingades avbryta då det visade sig vara för brant. Senare byggde han med hjälp av ortsbor steglängder som
skruvades fast i bergväggen, bland annat av Stor-Jo från Vallbo, Jon Olofsson-Holm, far till den ryktbare Vallbokungen. Stor-Jo var en ”sju särdeles kraftkarl med ovanlig resning, en blåögd bjässe huvudet högre än allt annat folk”. Det var inte konstigt att just han anlitades för det riskfyllda arbetet med att försöka bygga en slags väg på berget till fyndigheten. Den storväxte och starke Stor-Jo kämpade på de fuktiga och hala bergväggarna med att fästa järndubbar. På de allra brantaste partierna sattes stegar upp för att arbetarna skulle kunna ta sig den hisnande vägen till fyndigheten. D E T L Ä R H A VA R I T en av de mer svindlande vägarna till en gruva i landet och bultarna syns än i dag. Svindel lär också ha skrämt Tossåsborna som hjälpte till med bygget. Geolog Franzén fick slita i flera år innan gruvbrytningen kunde sättas igång och när det så småningom visade sig att malmen inte var värd att brytas gick projektet i stöpet. I norra Sverige, i Nasafjäll, bröts silver på 1600-talet med hjälp av samer. De blev inte inkallade att tjänstgöra i gruvan eftersom de ansågs som ”svaga, ombytliga, tröga och ovana vid hårt arbete”. Däremot skulle de sköta transporterna mellan gruvan och hyttan, en sträcka på sex mil. För detta fick de lön i form av vadmal, mjöl, salt, tobak och brännvin. I ett rättegångsprotokoll från 1660 berättar några arbetare om hur motsträ-