"Tag ifrån mig allt, bara inte mitt tungsinne!" — Kirkegaard
Vi människor är parallella kosmos. Outgrundliga för varandra. Kanske är det därför vi har fått förmågan att älska bortom allt förnuft. DEN KINESISK A FILOSOFEN Lin Yutang sade att en god resenär inte vet vart han är på väg, men att en fulländad resenär inte vet varifrån han kommer. Vi är fulländade i dag så vi glömmer stigen, myren och allt vi lagt bakom oss. Som tankeövning är den oerhört provocerande eftersom nutidsmänniskan är härtagen av en oerhört stark drift att registrera, lägga på minnet och samla intryck. Vi vandrar oss tunga på upplevelser och glömmer nuet. Fokuserar på vad vi gjort och ska göra. Inte vad vi gör. Vi förflyttar oss in i skogen i ett allt starkare ”nu” som tar oss till platser som vi tidigare inte ens skulle ha registrerat, helt enkelt för att vi passerat något vi tyckte var finare och dessutom var på väg mot något som kan vara ännu finare. Men nu slår vi oss ner intill den oansenliga bäcken under den alldeles vanliga åsen med lavlurviga granar och låter händerna kittlas av den mjuka mossan. Vi stillnar medan myrorna bygger sin stack i solen bakom våra ryggar. I den lugna höljans vattenspegel ser jag mitt ansikte när jag dricker ur kupad hand.
66
— MAGASIN ÅRE
Vattenringarna från händerna får ansiktsdragen att dansa och speglingen känns sannare än badrumsspegelns kalla redovisning; vattnets avbild är mig mer bekant i sin grovhuggna föränderlighet. Jag lever där i vattnet. ”Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas”, skrev den danske filosofen Søren Kierkegaard. Tänker på det där vid bäcken. Det låter ju hoppfullt. Att livet är verkligt. Bara en sån sak. Som vi ska uppleva. Men det är ju toppen. Fast hur ska man uppleva det? Och där utkristalliserade sig den helt ensamma människan i Kirkegaards tankemönster: Verklighetens sanna upplevande präglas av en bävan inför att den egna upplevelsen av livet är helt unik. Att den förfärande nog bara är min. Och därmed odelbar. Kanske är det där vi för vår livskamp lite till mans idag. Tänker så vid bäcken. Att vi lever som att den egna upplevelsens värde beror på vad andra tycker och anser. Gillaknarka. Ständiga sidoblickar. Avstämningar. Lever till och med andras liv trots att det inte går. Och så tätnar dimman runt den egna livsvisionen. Nej, jag har ingen möjlighet att fullt ut förstå, känna eller förnimma en annan människas liv. Jag får vara glad om jag får ljusglimtar av klarhet i mitt eget. Vi människor är parallella kosmos. Outgrundliga för varandra. Kanske är det därför vi har fått förmågan att älska bortom allt förnuft. STIGEN RINGL AR väl där bortöver kullarna in mot fjällen. Vem bryr sig? Vi går här bland renkranier och ordnar rengravar intill väldiga grusåsar som vi aldrig skulle ha hittat om vi följt stigen. Vi går i Rekdalens mynning som vi aldrig sett och förstått den tidigare. Den ödsligt månlika trakten känns med ens som ett hem. Kanske är det den avdomnade nomaden i mig som äntligen vaknat, vittomkringfararen som äntligen vandrat bort från kravfullhetens rastlöshet, till den egna viljans och nuets fridfullhet. En gammal känsla infinner sig. En fjäderlätt förnimmelse som jag saknat. Men nu är den här. Jag hade den när jag var tjugo år och gick ensam i fjällen första gången. Tio dagar i ensamhet med synvillor, hunger, dödstillbud och planlöst irrande i kompakt vilsenhet i tätaste dimma. Fast mer än någonsin en känsla av att fullt ut vara en del i en gripbar verklighet. Känslan av ett riktigt liv helt enkelt. Går hemåt. Jag är inte lyckligare, men kanske mera jag. En känsla av sant sammanhang. Och att jag bara upplevt en bråkdel av naturen och min natur. Att jag är en del av en värld som inte är av denna världen.