Issuu on Google+

UR

MĂ–RKRET

A

En novellsamling av Mackan andersson


UR

MĂ–RKRET

A

En novellsamling av Mackan andersson


© Mackan Andersson Omslagsfoto Ben Goode Layout David Wramneby Utgiven av Tro & Tänk förlag Sånna Byväg 99, 26060 Kvidinge.

www.trotank.se

ISBN 978-91-976296-3-8


Till

Hanna systerdottern, fÜrfattarinnan, hjältinnan.

Sluta inte skriva.

www.mackanandersson.se


INNEHÅLLSFÖRTECKNING Ditt hjärta, mitt hjärta

6

en smak av storstad

24

iskallt uppvaknande

54

Att vara 19 suger

82

The clock strikes hen

108

författarens tack och sånt

132

A


.

Ditt hj채rta, mitt hj채rta


H

årdrocken stormade in och uppfyllde varje skrymsle i hjärnan. Det var den bästa gudstjänstmusiken, tyckte hon. Den både hjälpte henne att skapa ett eget inre rum under tiden som meningslösheterna pågick omkring henne och samtidigt fanns chansen att just musikvalet retade någon. Vilket i så fall bara var en bonus. Den lilla spelaren i hennes hand rymde omkring femton timmars musik, vilket var mer än tillräckligt för att hålla hjärnan sysselsatt en söndag i taget i sisådär ett kvartal. Hennes fars psalmsång hördes igenom hennes ljudbubbla och hon höjde volymen och försökte tänka på något annat, vad som helst. Hon hade som barn blivit släpad till kyrkan mot sin vilja tillräckligt mycket för att vara effektivt vaccinerad emot det. Och även om hennes far knappast kunde gå till kyrkan utan henne (hon fnissade till när hon tänkte det) så behövde hon inte låtsas tycka om att vara där. De verkade ha någon slags tyst överenskommelse om att det var så det skulle fungera – han följde med henne på det som hon tyckte var viktigt, hon fick följa med honom till kyrkan. Ingen av dem behövde hyckla med vad de tyckte om den andres val, men båda var tvungna att acceptera dem. Faktiskt hade han fått acceptera betydligt mer än hon, om hon skulle vara ärlig. Han hade varit med när hon tatuerat sig och när hon piercat sig, trots att han egentligen inte gillade sånt. Han hade varit med henne på konserter med band som han aldrig hört talas om och ställt upp också när hon träffat killar som han inte gillat. Han hade varit där under hennes första fylla. Eller deras första fylla, rättade hon sig, hennes pappa hade ju varit nykterist hela livet om man inte räknade de där få klunkarna vin han fått i sig genom åren i kyrkan. Varje söndag, samma sak. ”Kristi

ditt hjärta, mitt hjärta UR MÖRKRET 7


kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet”. Hon brukade ibland till och med mima med, när prästen talade, men hon lät för det mesta bli. Hon ville trots allt inte reta pappa mer än nödvändigt. Och om det nu var så viktigt för honom så låt gå, då. De hade försökt göra det bästa av situationen. Vissa stunder, som fredag kväll, var hennes helt och hållet och han fick snällt följa med som en slags otymplig skugga. Något som syntes men inte hördes. Andra stunder, som söndag förmiddag, var hans. Hon visste med sig att hennes lilla söndagsuppror egentligen inte var helt rättfärdigt, eftersom han aldrig skulle drömma om att störa henne i hennes aktiviteter. Å andra sidan var det faktiskt hon som var tonåringen här. Och, strängt taget, hon hade honom att tacka för sitt liv.

Z Det finns antagligen inget ”rätt” sätt att säga till en patient att hon eller han behöver ett nytt organ. Eller, ja, ett begagnat organ, egentligen. Ett organ som suttit i en annan person, som använt det och i bästa fall tagit hand om det under tiden som det varit i dennes ägo. Hur som helst finns det inget trick, inget speciellt tröstande ord eller någon särskild kod man lärde sig på vårdhögskolan, som gjorde frambärandet av just det här budskapet speciellt mycket lättare. Män som supit och rökt och misskött sina kroppar i flera år kunde i och för sig ha känt på sig att det vore dags med en tiotusenmilaservice, men ändå totalt bryta ihop

8 UR MÖRKRET Ditt hjärta, mitt hjärta


när de fick beskedet. De vägrade dessutom, utan undantag, att se det logiska om än lite ironiska i situationen. Och de uppskattade sällan att man försökte skämta lite om det hela. Det var väl i princip det enda som de hade varit väldigt tydliga med på läkarlinjen, när det gällde den här typen av samtal. ”Försök inte skämta, lägg fram det hela sakligt.” Så han försökte… ”Sorry, tjejen. Du är rökt.” ”Eh… va?” ”Pumpen… Du behöver ett nytt hjärta.” ”Ehhh… Okej?” Hon verkade egentligen inte speciellt trögfattad, vilket alltid var ett plus. Det var bara att så få fjortonåriga tjejer hade behövt ta ställning till sånt här. Egentligen var det hennes pappa som tog alla beslut rörande hennes sjukvård, eftersom han var ensam vårdnadshavare om flickan, men man kunde ju inte sitta och snacka över huvudet på henne. Och han verkade dessutom inte vara en sådan som ville hålla henne utanför. ”Hur… hur går det till, rent praktiskt?” undrade pappan. ”Ja, man vill ju inte vara en sådan som önskar livet ur andra, men just hjärtan är svårt att transplantera och det råder alltid brist på organ.” ”Så man måste vänta på operation?” ”Det kan man säga, ja. Det kan teoretiskt sätt bli direkt i eftermiddag, eftersom…” han tittade i journalen ”… Jennys läge är sådant att hon är prioriterad. Det är de goda nyheterna.” ”Och de dåliga?”, undrade hon. ”Well, de dåliga är att det kan dra ut på tiden. Det är inte alla donatorer som passar och det sista du vill är att

ditt hjärta mitt, hjärta UR MÖRKRET 9


din kropp stöter bort det friska hjärtat. Och de riktigt dåliga nyheterna är att du är så pass dålig att du egentligen inte har tid att vänta. Du kan bli så sjuk att du inte överlever operationen, om vi väntar för länge.” Så var det sagt. När han tänkte igenom den senaste minutens samtal kom han fram till att det gått ganska bra. Egentligen ogillade han att tala med patienter över huvud taget. De bästa patienterna han hade var de som kom inrullade i hans operationssal, sövda. De behövde han inte försöka vara social mot, utan det enda som betydde något var att rätt grej i ena änden kopplades ihop med rätt grej i andra. Han såg på sitt jobb som ett slags kroppsligt rörmokeri, vilket det strängt taget var. Men allt det här abstrakta, att se patienten som något mer än en räcka ledningar och rör, det var något djupt störande. Han visste aldrig hur han skulle föra sig tillsammans med andra människor i allmänhet och med patienter i synnerhet. Han hade ofta kommit att uppfattas som bufflig och otrevlig, men han förstod helt enkelt inte hur han skulle agera. Speciellt inte när det handlade om att lämna svåra besked till någon. Han misstänkte att hans empati helt enkelt inte fungerade riktigt som andras, men det gick aldrig att formulera en fråga om det på ett sådant sätt att han skulle få ett rakt svar av någon psykiater. Än mindre ett svar som skulle vara av någon som helst praktisk betydelse. Så han valde att helt enkelt fortsätta att vara landets främste specialist på transplantationer och närde en förhoppning att så ofta som möjligt kunna lämpa över själva patientkontakten på någon annan i läkarteamet. Varje transplantationspatient kom att möta flera

10 UR MÖRKRET Ditt hjärta, mitt hjärta


specialistläkare, hellre någon av dem än mig, tänkte han. ”Så jag kan dö av operationen?” Han återkom i sina tankar till situationen han befann sig i. ”Du kommer att dö av sjukdomen om vi inte gör något åt den. Du kan dö av en operation, men du verkar stark och är ung, så dina odds är rätt goda. Om vi hittar en donator.” Han tänkte inte lova henne att hon skulle överleva. Allt han sagt var sant, men det sista var sannare än allt det andra. Att hitta en donator till den här tjejen skulle bli i princip omöjligt Han kände djup tacksamhet över att just den detaljen inte var hans jobb, men han insåg att även om tjejen stod först i kön, skulle det bli tajt om tiden. Och donatorer växte inte på träd. Nästan alla människor är rädda för ungefär samma saker. Skräck är helt enkelt universellt. Men det finns en speciell fasa som bara några få tvingas känna. En skräck som är nästan omöjlig att bära och förklara för andra. I alla fall för andra som inte är föräldrar. Skräcken att förlora ett barn. Tanken är för de flesta föräldrar så otäck att man inte ens vill formulera den för sig själv. Det är en speciell typ av fasa som inte bara griper om sig i bröstet och i magtrakten, utan som börjar nere vid svanskotan och sänder köld utmed hela ryggraden. Aldrig känner sig en förälder så maktlös, så ilsken, så själv förvandlad till ett litet skrämt barn, som när de ställs inför det faktum att inte bara de själva är dödliga, utan dessutom deras barn är det. Och att de själva kan få komma att bevittna sitt barns död. Han försökte skaka den av sig, men det ville sig helt inte. Det gick inte att intala hela medvetandet att allt nog skulle gå bra och att det inte var någon fara. Och han insåg

ditt hjärta, mitt hjärta UR MÖRKRET 11


att det där med organdonation var en sådan där sak som nog var bra att det fanns och fruktansvärt att det behövdes. För hur skulle han nu tänka? Skulle han hoppas att någon annan människa, kanske med sina egna föräldrar kvar i livet, skulle sätta livet till för att hans dotter skulle kunna räddas? Tanken kändes helt absurd. Samtidigt visste han ju att organ inte kunde odlas. Endast skördas. De kom någonstans ifrån. En del kunde tydligen tas ur levande människor, det hade han sett på tv. Desperat fattiga människor i en annan del av världen sålde den ena av sina njurar till den svarta vårdmarknaden. Men det var naturligtvis på ett helt annat sätt med hjärtat. Egentligen var dessutom situationen ännu allvarligare för hans dotter. För visst behövde hon ett nytt hjärta, men även lever och mjälte hade tydligen tagit stryk av sjukdomen. Om hon fick ett nytt hjärta tillräckligt snabbt skulle de kanske återhämta sig, men det handlade om så mycket. För honom, som inte hade mer biologisk kunskap än den han lyckats tillägna sig i grundskolan, framstod det som om man egentligen skulle behöva byta ut hela blodomloppet. Det var här någonstans han bestämde sig. Han kunde inte gå och hoppas på att någon annan, någon ”rätt person”, skulle dö så att hans dotter kunde få leva. Och han kunde naturligtvis inte bara vänta och hoppas på att hon skulle bli bättre. Läkaren hade varit väldigt tydlig på den punkten, att det fanns en gräns i tiden, diffus men nära, bortom vilken en operation inte endast skulle vara onödig utan omöjlig. Där både operation och sjukdom lika säkert skulle leda till döden för hans dotter. Han tänkte på hur han varit med när hon föddes. Han hade fått vara den första som välkomnade henne till

12 UR MÖRKRET Ditt hjärta, mitt hjärta


livet och som tog henne i sin famn. Hon hade förlösts med kejsarsnitt och hade det inte varit så hade mamman varit den första som barnet träffat. Men nu var det han. Han kunde fortfarande känna i sitt lillfinger hur det hade känts när han för första gången tröstat henne på BB-avdelningen och hur liten och sårbar hon känts i hans armar. Han mindes hur han för första gången bytte blöja på henne. Hon blev vägd och mätt precis när han fick beskedet och för första gången fick lämna henne en kort stund i någon annans vård. För hålla sin hustru i handen under de sista minuterna av hennes liv. Han visste, bättre än många andra, att till och med i landet med världens bästa sjukvård uppstod komplikationer. Och exakt hur sårbart livet faktiskt är. ”Inte den här gången”, tänkte han. Han tänkte inte låta det ske. Hans hustrus död kunde han inte hindra, men den här gången kunde han faktiskt göra något. Så han satte sig på stolen och äntligen kom lite ljus in i hans själ igen. Han andades ut och kände sig genast lite lättare, på det sättet som man gör när man varit tvungen att ta ett obehagligt beslut, men ett som varit nödvändigt. Så började han planera sitt självmord. Hur det skulle gå till praktiskt för att vävnader skulle ta så lite skada som möjligt, var han skulle göra det så att läkare skulle hinna fram i tid för att rädda hans organ och hur de skulle kontaktas. Det var självklart vemodigt och tragiskt att hans dotter skulle få växa upp utan föräldrar, men nu skulle hon i alla fall överleva. Han hade välkomnat henne till livet, nu hoppades han att hans sista handling kunde ge henne livet på nytt.

c ditt hjärta, mitt hjärta UR MÖRKRET 13


Som doktor borde han kunna förutse sånt här, eller åtminstone kunna försöka hjälpa de medlemmar av en transplantationspatients familj som totalt flippade ut genom att remittera dem rätt. Men han förstod. Faktiskt förstod han den här mannens, den här pappans, galenskap. På ett plan var det väldigt, väldigt logiskt. Men nu kom en sådan där besvärlig stund, ett sådant besvärat ögonblick när han var tvungen att först förklara att han förstod vad den andre planerade, att han som doktor absolut inte kunde gå med på det och att det var naturligt med skuldkänslor, men att det fanns antidepressiva medel och samtalsterapi för att slippa självmordstankarna. Han sade allt han borde och pappan mitt emot honom sjönk ihop när luften gick ur honom. Sedan vände han sig och blängde på honom och väste bittert ”Så, vad ska jag göra, då?” Det fanns naturligtvis inga svar. Eller, det fanns det. Men det skulle aldrig gå igenom någon etisk nämnd. Det fanns inga som helst möjligheter att någon överläkare eller något landsting skulle gå med på det Troligtvis skulle han förlora sin läkarlicens, trots att han faktiskt hjälpte den här patienten och dessutom räddade livet på hennes far. Antagligen skulle han aldrig mer kunna återvända till vården. Men det fanns faktiskt ett sätt. Han visste att han satte allt på spel när han lutade sig fram och började förklara. ”Det kanske finns ett sätt… Det är både olagligt och möjligen oetiskt enligt ett visst sätt att se det.” Han suckade. ”Enligt ett annat sätt att se det räddar det livet på er båda.” Mannen lutade sig framåt, skeptisk men intresserad,

14 UR MÖRKRET Ditt hjärta, mitt hjärta


för att höra vad han hade att säga.

d De hade aldrig berättat för henne hur det skulle gå till. Fortfarande när hon sövdes för operationen var det enda hon visste att de fått tag i en passande donator. Nu, långt efteråt, var hon glad för att de inte berättat. Det var inte självklart att hon skulle ha gett sitt samtycke, även om hon naturligtvis ville att både hon och pappa skulle överleva. Priset hade nog ändå blivit högre än vad han hade trott, för dem båda. De hade båda överlevt att bli sammankopplade och hans hjärta hade varit starkt nog för dem båda, men all sorts privatliv var över. I början hade det varit otroligt jobbigt med allt. De hade varit i vägen för varandra, i luven på varandra och alltid, alltid, alltid med varandra. Ganska snabbt hade de varit tvungna att försöka komma på nya rutiner för att komma överens och visa hänsyn, trots att de aldrig var längre än en armlängd ifrån varandra. Ibland hade hon funderat på om hon hade något liv över huvud taget. Om detta, att överleva, egentligen kvalificerade sig som ett riktigt liv. Hon kunde ju strängt taget inte ta några livsbeslut själv och hon var helt beroende av sin far. Samtidigt, tänkte hon, hade han också gett upp allt. Han hade inte behövt dö för henne skull, men nu levde han för hennes skull i stället. Han hade inte heller något privatliv och sedan de blev fysiskt ihopkopplade hade han inte heller haft något sällskapsliv, något kärleksliv, knappt något vuxenliv över huvud taget.

ditt hjärta, mitt hjärta UR MÖRKRET 15


Han hade slutat föreläsa samtidigt som de blev sammankopplade, men universitetet hade låtit honom fortsätta vara anställd för att bedriva sin forskning där. Hon förstod inte speciellt mycket av det. Det verkade som om mycket handlade om huruvida ett visst ord i ett gammalt utdött språk (var det sumeriska?) började på ett ”kh-” eller ”g-” ljud och hur man alltså borde transkribera det till något idag användbart alfabet. Ärligt talat förstod hon inte ens hur det kunde intressera en enda levande människa, men det var den typen av frågor som verkade klassas som vetenskapliga genombrott på hennes pappas arbetsplats. Hur som helst innebar det att han fick lön och att de både kunde bo där de gjorde och äta i princip vad de ville utan att tänka på kostnaden. Det hade inte alltid varit så och hon visste sedan den tiden att hennes pappa var en häxmästare i köket. Med lök och krossade tomater verkade det inte finnas något han inte kunde göra. Några gånger i hennes barndom kunde hon svära att hon ätit köttfärssås som inte haft en gnutta kött i sig. Hur han gick till väga var fortfarande ett mysterium för henne. Det var fortfarande han som lagade mat, även om hon hjälpte till numera. Och det var hon, som efter några av hennes pappas försök att tvätta, numera tog hand om att programmera tvättmaskinen för dem båda. Tillräckligt många favoritplagg hade blivit missfärgade. Det var han som tog alla beslut omkring deras boende och framtid, men han försökte aldrig påverka henne i gymnasievalet eller styra hennes intressen. Han hade sina egna och han lät henne ha sina. Han hade inte gillat att hon tatuerat sig, men han hade aldrig försökt förbjuda det. När hon gjorde det hade han

16 UR MÖRKRET Ditt hjärta, mitt hjärta


vänt sig bort, för att slippa se, men han fick snabbt sätta sig då han blev alldeles svimfärdig. Det var något med ljudet och lukten. Och antagligen tanken på att hans dotter just nu, gissningsvis smärtsamt, fick ett färgat ärr på kroppen men hon hade aldrig frågat honom om det. Och han hade aldrig frågat henne om det gjorde ont, vare sig då eller senare. På samma sätt var det med piercingen. Han hade inte förbjudit den, men frågat henne inför båda gångerna om hon verkligen var säker på att det var vad hon ville. Den andra gången hade han dessutom varit uppenbart mycket obekväm med både placeringen av den och att det varit en man som utfört det hela. Själv tyckte hon att det kunnat finnas värre ställen att sätta en piercing i så fall, men hennes pappa var helt enkelt prydare än hon. Han hade naturligtvis tittat bort när det gjordes, men om blickar kunnat döda hade killen som utfört det hela varit aska och minnen nu.

f Ibland undrade han om det varit värt det. Om det var värt det, fortfarande, eller om det fanns några alternativ. De levde båda väldigt inskränkta liv och om han var helt ärlig mot sig själv så hade han lurat henne till det. Eller rättare sagt, han hade undanhållit sanningen. När de båda vaknade upp ur narkosen hade de vaknat upp till ett helt nytt liv, men det var ett liv som de delade, inte två. De svartaste dagarna plågade han sig med att fantisera över hur det skulle ha varit om han i stället gått vidare och lyckats med sitt självmord så att hon varit ensam nu. Å ena sidan hade

ditt hjärta, mitt hjärta UR MÖRKRET 17


hon fått gå igenom hela passagen från barn till kvinna själv, utan att ha haft någon att fråga om råd eller stöd. Å andra sidan kände han allt oftare att det liv hon levde var alldeles för begränsat för en artonåring. Bara för något år sedan hade det varit annorlunda, men det var viss skillnad på en fjortonårig tjejs intressen och en artonårings. Inte bara intressen, för övrigt. Allt förändrades under de där åren. Rent logiskt skulle hon inte kunna gifta sig. Inte kunna skaffa barn. Eller, han rättade sig igen, visst kunde hon skaffa barn men det fick bli på något mer eller mindre konstgjort sätt. Han blev helt kallsvettig av tanken att han skulle tvingas vara med om något annat. Antagligen vill ingen pappa tänka på sin dotter i en sexuell situation, men att ligga i sängen bredvid och inte bara höra ljuden utan också känna varje rörelse i sin egen kropp, det var bara outhärdligt. Hur som helst var det ett oerhört högt pris för henne. Hon skulle aldrig uppleva det där med att välkomna ett nytt liv in i världen, att visa alla underbara saker för ett barn och jubla tillsammans med det över de första stegen, första gången det stoppade maten i munnen själv och första gången det uttalade ”mamma”. Samtidigt kunde han komma på sig själv med att försöka resonera med sig själv om det hela. Hon skulle aldrig behöva ligga vaken på natten och lyssna efter om hennes barn andades som det skulle. Hon skulle aldrig behöva frukta för sitt barns liv. Just det var en sak som hon skulle slippa. Andra dagar kände han bara en sådan tacksamhet över att

18 UR MÖRKRET Ditt hjärta, mitt hjärta


de båda levde. Hon växte och blev starkare och starkare. De hade bra dagar också. Och fredagsmys med popcorn och skräpfilm och hembeställd pizza, hur klyschigt det än föreföll. Ibland när de var ute och gick tillsammans var han tvungen att bara stanna upp en kort stund och dra lungorna fulla med luft och känna alla dofter. När det skedde i ösregn himlade hon med ögonen och oftast kom det en lite giftig kommentar, men det var värt det. Han hade förstått att läkaren som varit ansvarig för det hela hade omplacerats och nu arbetade med betydligt mindre kvalificerade uppgifter och att alla andra som varit inblandade på sjukhuset hade fått sparken. Det var ett högt pris, men han kunde inte förmå sig till att känna sig speciellt skyldig till det. Läkaren hade svurit en ed att rädda liv, nu kunde han rädda två. Han kunde inte se det oetiska i den operation som gjorts. Om man inte tog hänsyn till sådana saker som livskvalité. Och att de tillsammans ljugit för hans dotter.

g Vi lever aldrig som om varje stund kan vara vår sista. Ändå finns det så mycket som vi aldrig kan styra över. Vem som helst kan när som helst av omständigheterna förvandlas till överlevare och tvingas leva med det. Eller helt enkelt bara dö och försvinna ur historien om någons liv. Våra liv definieras av ett oändligt antal ögonblick, vart och ett med potential att vara det bästa och viktigaste som hänt, eller det värsta vi varit med om.

ditt hjärta, mitt hjärta UR MÖRKRET 19


Och vi fattar aldrig förrän efteråt vilket ögonblick som är vilket.

h Hennes pappa hade planerat begravningen så att hon inte skulle behöva göra det. När den väl kom så behövde hon bara vara i kyrkan i rätt tid och sätta sig på rätt plats. Det var första gången på flera år som hon gjort det utan att ha hörlurarna i öronen. Det gjorde dock inte att hon mindes så mycket av vad som sades och gjordes. Hon visste att de sjöng och spelade musik men hon gjorde inga försök att sjunga med. Hon mindes att det varit något med säd, inte jord, på kistan. Och hon mindes att hon aldrig tidigare uppfattat kyrkan så ljus som just den dagen och att det kändes nästan ironiskt. Men resten var som i en slags dimma, som något hon sett i en film för länge sedan. Det hade inte varit någon mottagning efteråt. Inga släktingar fanns som hon och pappa haft kontakt med och gamla arbetskamrater till honom från universitetet torde inte ha så mycket att tala med henne om. Efter några veckor hade det juridiska blivit avklarat och även om hennes pappa knappast efterlämnade någon större förmögenhet skulle hon slippa något år med studielån om hon ville plugga, eller kunna köpa en begagnad bil när hon tagit körkort. Det gick inte att förstå vad som hänt. Hon hade vaknat upp, han hade det inte. För första gången sedan operationen hade en av dem vaknat, utan att väcka den andra. Pappa hade legat orörlig,

20 UR MÖRKRET Ditt hjärta, mitt hjärta


utan att kunna kommunicera eller visa om han uppfattade något eller inte. Hon mindes att hon slitit, först panikslaget, sedan allt mer förtvivlat, för att nå telefonen för att ringa efter hjälp. Hon visste inte hur lång tid det tagit, bara att det kändes som en evighet och att hon inte hunnit i tid. När ambulanspersonalen kommit fram fanns inget mer att göra. För dem. De hade tillkallat läkarteamet som kom sedan, men hon mindes inte speciellt mycket från det besöket heller. Hon visste att hon skrikit. Och hon visste att de pladdrat, pladdrat, pladdrat och att hennes pappa var död, men att hans hjärta slog för hon själv levde. Men hon mindes inte om han, doktorn, den första, hade varit där då eller om det först var senare, på sjukhuset. När narkosen sattes in grät hon så att hon inte kunde tala längre. Hennes nya liv var så gränslöst på alla sätt och hon förstod att det skulle ta ett bra tag att vänja sig vid det. Det var gränslöst fritt. Hon kunde ju röra sig precis som hon ville, utan att ständigt ha med sig någon. Hon kunde själv bestämma över sin framtid och sitt sällskap. Men det var också ensamt bortom alla gränser. Alla tankar kändes så stora och besluten var så många. Det var ett ansvar som hon inte var van vid och nu skulle hon behöva lära sig allt det där utan att ha någon att fråga om hjälp. Hon bestämde själv, på gott och ont. Och det gjorde så ont. Så ont så att ibland kunde hon inte andas utan att tårarna kom. Natten var så tyst utan hans andhämtning och snarkningar en armlängd ifrån henne. Dagarna var så otroligt långa utan något sällskap och utan hans ständigt muttrande, i något pågående samtal

ditt hjärta, mitt hjärta UR MÖRKRET 21


med sig själv. Ibland satte hon på den mest högljudda musiken som hon hade och skruvade upp volymen så högt hon stod ut med, för att låtsas att hon igen skapade det där inre rummet och att han fortfarande var kvar precis utanför. Det hade gått nästan två månader när plötsligt ett gudstjänstprogram från kyrkan kom i posten. Först blev hon arg – den som brukade gå på gudstjänst fanns inte längre. Men sedan förstod hon att den som skickade programmet ju sett henne där varje söndag, tillsammans med sin far. Så måste det naturligtvis vara. Hon slängde programmet i pappersinsamlingskassen men samma kväll ångrade hon sig. På något sätt var det där programmet en påminnelse om hennes pappa och hon plockade fram det igen och satte på kylskåpet. Hon visste inte hur hon hamnade där, eller varför. Bara att det redan hade börjat och att hon borde gå in. Så hon gick in och satte sig tyst på sista bänken. Ingen av de andra gjorde någon min av att ha märkt henne. Hon satt på sin gamla plats, insåg hon, men det var som om hon såg allting för första gången. Alla de där veckorna hon varit här med sin far, men på något sätt missat alla vackra utsmyckningar, tonfallet och stämningen i talet och i situationen. Det blev för mycket nytt, för mycket ”efter” på en gång. Och hon trodde att hon hade kommit för att uppleva ”före”. Så hon tog tyst sin musikspelare, satte i hörlurarna, skruvade upp volymen och slöt ögonen och plötsligt var det som vanligt igen. Hon kunde känna doften, det enda som var bekant i kyrkan och precis utanför hennes inre rum satt han. Hon grät tyst, både av sorg och saknad och av

22 UR MÖRKRET Ditt hjärta, mitt hjärta


igenkänning och hemkomst. Hon hörde inte ett ord av vad predikanten sade där framme genom den massiva ljudväggen, men hon såg när det var dags att ta ur lurarna. Hon ville inte, för första gången inte, missa det som skulle komma nu. ”Så är vi fastän många, en enda kropp för alla får vi del av ett och samma bröd”. En och samma kropp. Hon och hennes far. Hon ryste, öppnade händerna och tog emot.

ditt hjärta mitt, hjärta UR MÖRKRET 23


¨

En smak av storstad


¨

V

em hade kunnat ana för en vecka sedan att de nu skulle sitta i skenet av en lägereld och äta konserverad gåsleverpaté på nybakat hällbröd med någon slags reduktion på balsamicovinäger. Allt tillagat på spritkök eller öppen eld. Vem hade kunnat ana för en vecka sedan att de skulle varit med om något av det som sedan hänt? För en vecka sedan hade så mycket varit annorlunda och så mycket hade verkat självklart. Som att hon skulle sova i en riktig säng, resten av livet. Att hon skulle ha ett arbete att gå till. Att hon skulle ha en försörjning. Hon stoppade en stor bit i munnen och kunde inte hjälpa att le åt den bisarra situationen som det här var, att sitta ute under stjärnorna runt en lägereld, i spillrorna av det som för bara ett par dygn sedan varit restauranger och butiksbyggnader. ”Det är ju helt fantastiskt! Men varför?” ”Kommer du ihåg vad du åt till middag igår?” ”Ja…” ”Men kommer du ihåg vad du åt till middag i tisdags?” ”Ehhh. Nej.” ”Just därför. Om vi dör i morgon, skulle du hellre minnas havregrynsgröt och saftsoppa, eller vill du att ditt sista minne var…” Han tystnade och verkade inte fortsätta sitt resonemang. När han började igen, var tonen återigen restaurangchefens ”Låt oss alltså nu äta och dricka och vara glada”. Det gick inte att ta in fullständigt – den här middagen, som lagats på överlevnadsutrustning, skulle inte skämts för sig på den krog som den här ruinen varit. Kockar hade spelat hårdrock, svurit och svettats för att åstadkomma

EN SMAK av storstad UR MÖRKRET 25


något liknande, som sedan bars ut av välrenommerade men lågbetalda kypare, till ett bord med nyrika spolingar som inte kände skillnad på det eller något annat de stoppade i munnen, bedövade som de var vodka och droger. Deras nerslabbade tallrikar skulle sedan bäras tillbaka av kypare till disken, där andra lika lågavlönade diskare skulle ta hand om det, bakom stängda dörrar och garanterat utan att gästerna skulle behöva störas i sitt festande av något så opassande som disk. Nu var allt borta, köket, disken, baren. De anställda som kunnat hade flytt i panik tillsammans med de nyktrare gästerna, när man såg undergången komma, eller hörde gallerian rasa samman. Och resten av gästerna hade nu gjort sina sista TV-framträdanden. Hon antog att det var de sista TV-sändningarna på mycket lång tid. Det fanns hur som helst inte så många kvar i Stockholm som kunde se på dem längre. Hur det var i andra delar av landet visste hon inte så mycket om, annat än att Östersund också blivit utplånat. När rapporterna hade börjat komma in till nyhetsredaktionerna, för en knapp vecka sedan, hade de flesta trott att det bara hade varit de vanliga stormskadorna. Stormen som dragit förbi var den starkaste i mannaminne och det verkade självklart att omkring en miljon människor skulle bli utan ström, det var vardagsmat. Att byggnader blåste sönder var mindre vanligt, men det hade hänt tidigare. Liksom att tåg hade spårat ur och vält. Men ganska snabbt hade skaderapporterna blivit nästan löjligt överdrivna, som att Östersund inte längre fanns. Det gick inte att komma i kontakt med de lokala redaktionerna där uppe, så man hade skickat iväg team från huvudstaden och det hade inneburit att man först till kvällssändningarna fått beskedet att katastrofen faktiskt var så omfattande som

26 UR MÖRKRET en smak av storstad


rapporterats. De sista bilderna från Östersund hade visat köerna av överlevande på flykt. Och de sista bilderna från Stockholm hade varit på döda kändisar. När katastrofen hade kommit hade det redan funnits reportageteam som arbetade med andra uppdrag i närheten av Stureplan. När så Sturegallerian rasat, tillsammans med de kringliggande byggnaderna, hade reportageteamen gett sig dit och hunnit filma en god stund innan räddningstjänsten kommit och motat bort dem. Flera av dem som kunnat identifierats på bilderna hade således blivit historiska. I en värld där folk var beredda att göra vad som helst i livet, för att kunna fortsätta leva i medierna, hade de uppnått sin största berömdhet när de dött. Nu var de historiska, genom att som döda ha blivit filmade i de sista TV-sändningarna någonsin från Stockholm. För en vecka sedan hade det inte gått att köpa en kvällstidning utan att läsa om dem, tänkte hon. Och nu gick det inte att köpa en kvällstidning. Punkt. Vem hade kunnat ana? Ja, vem kan ana sånt här, över huvud taget? Det är ju knappast så att folk liksom känner på sig att… Det hela hade börjat i och med ytterligare ”provborrningar” för ”eventuellt” slutförvar av uttjänat kärnbränsle. I ett underjordiskt ras hade plötsligt vatten – mycket, mycket stora mängder vatten – strömmat in i

EN SMAK av storstad UR MÖRKRET 27


bergrummet. Om det sedan var för att radioaktivt material läckt ut, eller för att vattenståndet i Storsjön sjönk med en dryg meter eller något helt annat var det ingen som visste, men något i djupet fick hur som helst nog. Någon regelrätt militär mobilisering hade det i och för sig inte varit tal om. Man hade helt enkelt inte insett förödelsens storlek eller med vilken hastighet den här katastrofen spred sig över landet eller ens vad (eller rättare sagt vilka) som orsakade den. För sex dygn sedan hade det här framstått som en vanlig storm. Och sedan hade försvarsmakten inte ens förmått att sakta in utbrottet. Man hade försökt, misslyckats och utplånats. Man hade trott att det varit en ovanligt kraftig storm, men bara ett naturfenomen och sådana kan vi bemästra eller i alla fall hantera, vi människor. Men Storsjöodjur, urtidens kaoskrafter – vem hade kunnat ana? Och hade vi kunnat planera annorlunda, handla annorlunda, leva annorlunda och på det sättet förhindrat det här? Till vilket pris? Hade vi behövt leva som stenåldersmänniskor, klädda i djurhudar och boende i grottor, ständigt rädda för större krusningar på vattenytan? Hade det ens köpt oss tid? Var vi skyldiga till detta eller var det bara något som hände?

m Hon vaknade ur sin slummer och kände att något var fel. Mycket, mycket fel. Temperaturen på vattnet var fel för årstiden. Fiskarna var desorienterade. Undervattensströmmen hade ändrat riktning. Det här var allvarligt.

28 UR MÖRKRET en smak av storstad


Hennes ena unge kom simmande och sökte tröst och närhet. Den andra varken såg eller kände hon och plötsligt spred sig paniken i hennes kropp. Det var inte mer än hundra år sedan man försökt tvinga upp henne till ytan med hjälp av dynamit. Då hade det bara varit turen och bottenslammet som räddat henne. Men om en av hennes ungar gett sig av ut i detta nya, okända, farliga vatten alldeles själv… Det var otäckt att ens tänka på det. Hon kallade på honom. Inget svar. Hon tog i och fick med sig den andra ungen. Inget svar. Hon blev snabbt allt oroligare och försökte med den kvarvarande ungen under fenan att så fort som möjligt utforska Storsjön. Hon simmade så fort hon kunde, stannade upp, manade på den lilla och ropade efter sitt andra barn. Både under vattnet, som valarna, och ovanför vattenytan, utmed sträderna. Inget svar. Inga spår. Hon såg inte ens några båtar. Det sista var det enda som var lugnande. Kanske var han inte upptäckt än. Kanske hade han inte fastnat i något fiskeredskap. Han fanns fortfarande därute någonstans! Hennes andra unge var rädd och kinkade, men hon tvingade henne att stanna kvar och hjälpa till och att aldrig, aldrig simma utanför synhåll. Varv efter varv simmade så och letade innan hon fick ge upp. Han hade alltså inte blivit uppfiskad. Då återstod bara ett alternativ. Han hade simmat ner i djupet, i tunneln hon själv kommit hit genom. Han hade simmat ut i havet!

N Till varmrätt serverade Ragnar sina gäster en ”falsk tryffelrisotto” med kanin i någon slags enbärsdoftande sås. ”Jag hade ingen tryffel, utan det är murklor med lite

EN SMAK av storstad UR MÖRKRET 29


tryffelolja. Och jag ville spara det vita vinet till att dricka, så jag har gjort den på vatten…” ”Det doftar underbart! Hur har du tillagat kaninen?” ”Den är …” resten försvann i ett mummel. ”Ursäkta?” ”Den är kokad i coca-cola…” Ragnar såg besvärad ut, men de övriga log glatt. Lite uppmuntrad av detta tillade han ”det ger en smak som påminner om enbär”. Anders, som tidigare arbetat som komiker utbrast ”Du kommer att bli en utmärkt fru till någon!” Ragnar himlade med ögonen, men hon fnissade. ”Var fick du tag i kaninerna, då?” Ragnar pekade bort mot Tommy, som stolt log mot henne. Hon hade fortfarande inte vant sig vid den uppenbara bristen på tänder i hans leende, men det stod klart att han var den i den lilla gruppen som hade bäst överlevnadsfärdigheter. Vilket väl inte var så konstigt, om man tänkte efter, eftersom han levt som hemlös i flera år och därför fått lära sig varje trick för att hålla svälten på flykten. ”Såg dem i Humlegården. Tänkte att de måste sluppit ut när någon zooaffär rasade.” Det sista kändes som lite för mycket information. Trots att hon bara kunde ana vad som hänt mellan raderna, kändes det fortfarande otroligt konstigt att tänka sig att det kött hon hade på tallriken så sent som igår varit levande små varma kroppar. Insikten kom i vågor – varje köttbit hon någonsin ätit hade varit djur. Levande varelser, med föräldrar och känslor. Plötsligt kändes det olustigt. Anders såg vad hon tänkte. ”Om det inte var meningen att vi skulle äta djur, varför är de gjorda av kött?” Hon skrattade till, nickade och lyckades skaka av sig

30 UR MÖRKRET en smak av storstad


obehaget. Hungern och doften av det varma och vällagade övervann alla etiska dilemman. För en vecka sedan hade de säkert aldrig delat en måltid tillsammans. Ragnar hade sin restaurant och åt ute på stadens bättre krogar så gott som varje kväll, Anders jobbade väl sent och inte alltid på ställen som serverade mat så där blev det nog mycket skräpmat. Själv hade hon försökt att hålla ordning på alla högprotein-lågkolhydratmetoder som fanns. Och Tommy… Ja, Tommy hade väl ätit det han fått tag i. Men knappast på något ställe där någon av de andra skulle ätit middag. Att dela maten, kunskaperna och det andra inom gruppen för att överleva hade blivit nödvändigt. Maten och vinet gjorde att ikväll skulle de också dela med sig av sig själva, på ett sätt som de inte gjort tidigare.

C Det fanns två vägar att simma och de var tvungna att välja vilken de trodde mest på. Västerut så skulle han behöva simma tre gånger så långt, under Norge, innan han kom ut i Nordsjön. Det var mörkt och lätt att villa bort sig, det var svårt att hitta mat och det tog tid att komma ut på öppet vatten. Men det var inte säkert att hennes unge varit uppmärksam på de detaljerna när han rymde. Hon var tvungen att välja österut. Ut i Östersjön. Hon hoppades att han skulle hålla sig utmed kusten och att de antingen skulle hinna ifatt honom eller att, om hon valt fel väg, att hon skulle kunna simma utmed hela kusten, runda

EN SMAK av storstad UR MÖRKRET 31


Skåne och förhoppningsvis hitta honom i mynningen på tunneln. Simmade han vilse ut i Nordsjön var han förlorad, det visste hon. Även om han kunde jaga själv var det så mycket han inte visste ännu. Hon manade på den andra ungen och de simmade djupare in i mörkret, österut. Måtte hon hitta honom. Måtte det finnas tid!

M När Ragnar, deras kock och tidigare köksmästare på en av stadens krogar, gifte sig hade lyckan varit total. Hon arbetade som sjuksköterska på lasarettet och han hade precis börjat arbeta på… var det ”La Couronne”? Efter några år till sjöss, som kock, hade han gått iland och hoppade från kök till kök, men om han mindes rätt var det den lilla franska bistron som blev hans arbetsplats under det första året som gift. Sena kvällar, men det hade ju Gunilla också, så ofta kom de hem ungefär samtidigt från jobbet. Sedan låg de länge, länge och talade med varandra om det viktiga i livet. Planerade sin framtid. De viskade till varandra om parkettgolv och att börja samla på någon servis. Om att de, om de fick råd att köpa finporslin, aldrig skulle spara det i något vitrinskåp, utan skulle äta på det varje dag. De skojade med varandra om att de skulle turas om att betjäna den andre som husa eller butler. Och de sjöng för varandra. När de släckt och inte längre såg varandras ögon, sjöng de tyst, tyst. Han kunde, berättade han, fortfarande känna hennes varma andedräkt mot ansiktet i mörkret.

32 UR MÖRKRET en smak av storstad


Deras andra år tillsammans tröttnade han på bistron och sökte sig till panoramarestaurangen ”Löjtnanten”. På den tiden var det ett representationsställe för ”de fiiina”. Sju man samtidigt i köket, tre sittningar, så de var omkring femton allt som allt. Plus ett trettiotal i servicen. Löjtnanten var ett helt annorlunda ställe. Nästan alla var anställda på timmar, både i köket och servicen (undantaget hovmästare och kökschef, naturligtvis) och det märktes. Starka ledare, med fast anställning, domderade och hunsade med unga timanställda. Själv var han lite äldre än de flesta andra och var därför inte riktigt lika rädd som många av dem, men han kunde naturligtvis inte förvänta sig någon annan behandling. Den bara tog inte lika hårt på honom. I servicen var de yngsta, mest oerfarna, och dricksen fördelades oftast procentuellt i fallande skala alltefter anställningstid. Diskarna fick sällan eller aldrig del av dricksen, hade inte rätt till vare sig matpaus eller personalmat eftersom de vare sig var en del av köket eller servicen och dessutom bara anställda per timme. Alltså inga pauser. En gång under första halvåret hade en stackars utsvulten student som arbetade extra i disken till slut i desperation skrapat tallrikar från restaurangen ner i en egen matlåda när det var för långt kvar till nästa löning. När han blev påkommen av hovmästaren fick han inga fler timmar. Eftersom han aldrig haft en fast anställning var det bara att gå, utan ens formellt avsked. En annan gång hade en ung, högpresterande men humörmässigt instabil flicka, också i disken, ertappats med att ur sopsäcken gräva upp kall pasta med händerna för att skölja av och sedan stoppa i sig. Hon blev tillsagd att hänga upp sitt förkläde och lämna nycklarna till sitt skåp

EN SMAK av storstad UR MÖRKRET 33


på fläcken. Flickebarnet hade gråtit och ynkat så att Ragnar stuckit åt henne en lapp att vänta på gatuköket runt hörnet, där han efter passets slut sedan både bjudit henne på en måltid och ur egen ficka betalat henne den dagens lön. Gunilla hade, trots att de inte hade det så fett själva, aldrig ifrågasatt hans omdöme eller beslut. Det var självklart för dem båda att hjälpa den som behövde. På natten lade de sig i stället bredvid varandra i sängen och talade om det viktiga i livet. Om hur lyckligt lottade de var och hur bra de hade det. De gjorde upp planer för framtiden och i de planerna hördes då och då barn nämnas. Han hade sagt upp sig av leda eller upptäckarlusta tidigare, men aldrig i vredesmod. Deras tredje år som gifta hade han emellertid fått nog och slutade på Löjtnanten. Pengarna var inte dåliga, även om lönen inte var speciellt bra heller, men han klarade inte att se hur mycket orättvisor som helst. Inget upprörde honom så mycket som det. Under en tid hade han gått utan arbete. Några år äldre än alla andra, gift och med ansvar för en familj förmodades han helt enkelt vara för dyr för att anställa, ens på timmar. Det blir lätt så när man inte kan ta svarta pengar. Blir barnet sjukt har man ingen praktisk möjlighet att jobba och ingen ekonomisk möjlighet att vara hemma. Att de själva inte hade barn verkade inte spela någon roll för krogarna. Det var säkert på väg, kunde man tro. Under sommaren fick han extraknäck på en sommargård dit pensionärer kom och levde under en slags kolloliknande vistelse i perioder om fjorton dagar. Under åtta veckor arbetade han tretton timmar om dygnet med att göra Janssons frestelse, koka falukorv och steka strömming. Gammaldags husmanskost. Lönen var låg, men

34 UR MÖRKRET en smak av storstad


personalen åt av samma mat som gästerna. Efter ett par månader utan arbete var det precis vad de behövde under sommarmånaderna. Emellanåt kunde han ta med sig någon överbliven rest hem till Gunilla också. På natten låg de mitt emot varandra i sängen och talade om det viktiga i livet. De gjorde upp planer för framtiden och fantiserade om att dela av det ena rummet för att bygga barnkammare. Det gick hastigt, när hon blev sjuk. För fort, tänkte han högt, men det tycker man väl alltid. Han skulle aldrig älska någon annan på samma sätt. Barn blev det aldrig, trots att de båda längtade. Ingen av de andra visste riktigt hur de skulle fortsätta och de tittade lite ängsligt åt varandra. Ragnar stirrade en kort stund in i gaslågan och sedan slog han sig på knäna och reste sig med ett muttrande och gick bort mot stormköket. ”Nej, om man skulle…” ”Du då, Anders, hur… äh, hur säger man? Hur var ditt liv, innan?” ”Jag? Jag är blott en simpel narr. Den hundrade mannen.” ”Den hundrade mannen?” ”Det finns en finsk berättelse om ett skepp som förliser och de hundra överlevarna hamnar på en öde ö. Direkt när de kommer dit börjar nittionio av dem att bygga, att kolonisera, odla.” ”Och den hundrade?” ”Det är jag. Den som betraktar. Den som varje kväll står inför de nittionio och berättar vad jag sett.”

EN SMAK av storstad UR MÖRKRET 35


Hon skrattade. ”Så filosofiskt!” ”Well, det låter antagligen bättre än att säga ’jag kan inte behålla ett riktigt jobb, så jag låter folk skratta åt mig i stället’.” Stämningen ändrades på ett ögonblick, när de fick skratta tillsammans. Underligt, egentligen, hur sådant där fungerade. De var rädda, trötta, hungriga. Och ändå, så fort de skrattade tillsammans verkade mörkret vika undan en liten stund. Förutsättningarna var naturligtvis desamma som för en liten stund sedan. Det fanns fortfarande monster i mörkret, ute efter hämnd. De satt fortfarande i ruinen av vad som för bara några dagar sedan hade varit en restaurang. Så var det bara och det var inget man kunde göra så mycket åt. Men det som ändrades var deras perspektiv. Kunde man skratta åt något var det inte längre så farligt. Inte så skrämmande, inte så mörkt. Hon log för sig själv i mörkret över den insikten. ”Då måste jag vara den hundraförsta. När alla bygger och ordnar för sig är jag den som hamnar utanför systemet.” Tommys kommentar gjorde henne lite illa till mods igen. Hur pratade man med någon som var hemlös? ”Hur… hur har ditt liv förändrats av det här, Tommy?” Tommy skrattade till. ”Hur knäppt det än verkar – till det bättre! Ni är de första människorna som jag kunnat tala med utan att ni tittat bort, på flera år. Jag kan något som ni inte kan, jag kan överleva, men det kunde jag förut också. Ni bara valde att värdera det annorlunda.” ”Men…” ”Nej, inga invändningar. Du vet att jag har rätt,

36 UR MÖRKRET en smak av storstad


faktiskt.” Och det gjorde hon ju. ”Så, hur kommer det sig att du blev hemlös?” Tommy suckade och började berätta. ”Det är möjligt att djävulen någon gång gör hembesök bland De Vackra, men varför skulle han djävlas med folk som bara kan slänga pengar på varje problem tills de försvinner, när han i stället kan gå till dem som inte längre har något val? Somliga tror att djävulen går omkring ’som ett rytande lejon’. Men det stämmer inte. Han kommer precis när du lagt dina sista kronor på en bussbiljett till jobbet, väl medveten om att du kommer att få gå hem, sex kilometer, oavsett väder. Inte bara den dagen utan alla dagar, för kommer du för sent till dagis för att hämta så får du en utskällning, men kommer du för sent till jobbet får du sparken. Han kommer precis när det går upp för dig att du och din fru kommer att få fasta några dagar, den här månaden också, när makaronerna, linserna, ärtorna och löken är slut. Han kommer när du skäms över att önska att ditt barn, ditt underbara barn, blev förstoppat i några dagar, så att förbrukningstakten på blöjor kunde gå ner lite grann, bara tills lönen kommer. När varje reserv och marginal är borta och lönekontoret börjar strula – då kommer han. Med ’lösningen på ditt problem’. Lösningen på mitt problem var ett jobb. Ett riktigt, fast jobb. Efter att ha varit ’anställd’ i ett par år i den nya sektorn av diversearbetande daglönehjon, de som kan bli inkallade när som helst för att de finns i en ’pool’ någonstans, men som inte har några fasta tider, fasta löner eller fasta

EN SMAK av storstad UR MÖRKRET 37


arbetsuppgifter, behövde jag verkligen något. Inte något mer, jag hade redan två deltidskneg, utan något annat.” Han andades in djupt och höll kvar luften en liten stund, som om han behövde ta sats för att berätta fortsättningen. ”För att göra en lång historia kort – jobbet var fast. Allt annat i tillvaron var det inte. Fru, barn, grejer, bostad. Visst har man hört om människor som supit bort allt det där, eller knarkat bort det. Men jag är nog den första som har arbetat mig bort ifrån det. Jag arbetade jämt. När jag äntligen fick en ’fast’ anställning så var det i ett företag som omorganiserade hela tiden. Varje kvartal gjordes en ny omstrukturering. Nya organisationsscheman och nya arbetskamrater. Men alltid färre. Och de nya var alltid yngre, hungrigare, snabbare, villigare. Så jag omorganiserade, jag också, för att behålla jobbet. Arbetade sent. Arbetade tidigt. Kom ofta hem efter att fru och barn somnat och stack igen innan de vaknat. Den dag det var dags för mig att gå satt en väktare i kostym med vid samtalet. Jag fick lämna ifrån mig nycklarna till kontoret och sedan blev jag eskorterad till mitt bås för att plocka ihop mina sista personliga saker. Det var en fredag eftermiddag, minns jag. Det är alltid lite lättare att göra det då, då det är få andra anställda som vill jobba kvar sent på dagen, så slipper man större scener. Jag blev eskorterad till ytterdörren och den låstes bakom mig. Samma dag passade inte längre nyckeln i låset i lägenheten. Ingen svarade när jag bultade på. Till slut ringde grannarna störningsjouren och en polispatrull plockade upp mig

38 UR MÖRKRET en smak av storstad


och jag fick sova i häkte över natten. Mer krävdes inte. Mer krävs nog sällan, för att tappa fotfästet. Jag kan höra djävulen skratta åt mig, fortfarande.” Han lade själv märke till hur illa berörda alla blev hans berättelse så han lade till ”Men så träffade jag er…” ”och då förstod jag att Gud verkligen hatade mig…” tillade Anders, i en nästan perfekt imitation av Tommy. Alla skrattade igen. Tommy höjde sin plåtmugg mot Anders i en hälsning och Anders besvarade skålen. ”Du då, Julia, berätta om dig själv!” Nu vände sig alla mot henne och hon blev förlägen. Hon gillade egentligen inte att berätta om sig själv. ”Jag vet inte riktigt var jag ska börja…” Hon rodnade lite, kände hon. Anders verkade märka det och kunde naturligtvis inte låta bli att retas lite. ”Det här kommer bli något alldeles speciellt! Du rodnar ju! Arbetar du med något snuskigt? Något omoraliskt?” Hon fnissade till och han fortsatte ”Det är något med snusk va?” Hon skakade på huvudet ”Nej, men då måste det vara något riktigt omoraliskt! Politik? Jag är chockad! En sådan sak man aldrig vill höra vid matbordet hemma… ’och förresten har jag blivit politiker’.” Hon räckte ut tungan men fortsatte att skaka på huvudet. ”Inte det heller? Vad finns då att skämmas för?” ”Jag är författare…” Hon såg under lugg mot de andra för att se hur de

EN SMAK av storstad UR MÖRKRET 39


reagerade men möttes bara av intresserade blickar, så hon fortsatte. ”Jag skriver… eh… romantiska böcker. Och ibland skräck. Kiosklitteratur.” De verkade inte alls fientligt inställda. ”Kan ni inte säga något i stället? Jag lovar att svara på alla frågor.” Tommy undrade ”Har du skrivit något man läst då?” ”Jag vet ju inte vad du brukar läsa” skrattade hon ”men om det inte är böcker med kvinnor i klänning och män i bar överkropp på omslaget så är nog inte risken så stor.” Anders kunde inte låta bli att kommentera det hela. ”Jag visste att det var något snuskigt! Du lever ett sånt där liv där du är sedesam på dagen, men på natten släpper du fram ditt inre hondjur. Grattis! Du är så långt inne i garderoben att tog du ett steg till skulle du vara i Narnia!” Hon tystnade. Anders log emot henne för att få respons på sitt senaste skämt, men hennes blick förrådde henne… ”Eh… Tramp i klaveret. Förlåt.” ”Det gör inget. Men. Jag är alltså inte i garderoben, kan man väl säga.” Hon hade aldrig gjort en stor grej av det och därför hade hon inte heller berättat för dem. Ingen annan hade något att göra med vem hon älskade. Ragnar undrade stilla ”men sa du inte att det var män och kvinnor du skrev om?” ”Jodå. Visst.” ”Men du gillar kvinnor?” ”Ja.” ”Har du alltid gjort det?” ”Så länge jag vet.”

40 UR MÖRKRET en smak av storstad


”Så, hur kan du skriva om något du inte vet något om?” Frågan var ärligt menad och han var inte det minsta fientlig, bara nyfiken. ”Jag tror att man blir kär i en människa i första hand, inte ett kön. Jag kan beskriva hur en kvinna känner sig när hon är förälskad, när hon känner åtrå, hur sorg och saknad känns eller vad som helst. Jag utgår från att män är ungefär som kvinnor, fast tystare.” De skrattade. Återigen befriande.

I Östersjöns vatten kändes som det brukade. Här flöt strömmarna som de skulle, även om det var mindre fisk än hon mindes. Hennes unge hade dock aldrig varit med om något liknande. Hon hade aldrig sett något annat än Storsjön, och havet var något helt annat. Det var större, på alla sätt. Större vågor. Större ytor. I det närmaste gränslöst. Hon ropade igen. Hon kunde inte avgöra om det var ett svar hon hörde, svagt, svagt över det dånande havet, eller om det bara var vinden som spelade henne ett spratt. Hon kallade på honom på nytt, men den här gången hörde hon inget, trots att hon lyssnade noga. Hon kallade på sin andra unge och visade att hon skulle simma nära mamma, precis vid fenorna, annars skulle… ja, vad skulle kunna hända annars? Det här var redan det farligaste de gjort, någonsin. Hon förmanade strängt sin dotter då hon försökte simma bort mot en fyr. Hon visade att man skulle dyka under ljuskäglor som svepte över vattenytan, för att inte dra

EN SMAK av storstad UR MÖRKRET 41


åt sig onödig uppmärksamhet. Och hon bad till den Gud som skapat henne att hennes unge fortfarande skulle vara vid liv och att de skulle finna honom. Just då svarade Gud. I en motström i vattnet kände hon plötsligt vittringen av sin son. Svag och långt borta, men helt tydligt hans. Insikten fick det att värka i kroppen på henne. Han var rädd. Annars hade han aldrig lämnat ett sådant starkt doftspår efter sig. Men han levde. Annars hade han inte lämnat doftspår alls. Hon kallade igen, men han var för långt bort för att höra. Hon visste inte hur långt bort, men hon visste i alla fall riktningen. Tack Gud. Tack gode Gud. Var inte rädd, ungen min, mamma är här.

J Efterrätten skulle ha varit alltför mäktig i slutet av en sådan här middag, i vanliga fall. Men nu var detta extraordinära omständigheter och en karamell- och äppelkaka med digestive-botten var antagligen precis vad de alla behövde. I takt med att mörkret slöt sig allt närmare dem då lågorna falnade till glöd och fältköken släckts, fick middagen mer och mer karaktären av tröstätande. Samtalet tystnade allteftersom och skräcken och ångesten grep omkring sig i bröstet på dem var och en. Trots att de kunde höra något av odjuren på avstånd försökte de alla fyra att hålla uppe skenet och desperat hålla fast vid känslan av allt var normalt. Och trots mättnaden kunde Julia känna ett stort hål i magtrakten, ett sug, en

42 UR MÖRKRET en smak av storstad


tomhet. Hon försökte verkligen fylla det med äppelkaka men det verkade inte fungera. För varje rytande där ute i mörkret verkade hålet i hennes inre svara, eller i alla fall ge ett eko. Det var här dödsångesten satt, i mellangärdet, som en saknad av något. Anders började alltid skämta när han blev nervös. ”Alltså, brukar ni kolla in skräckfilm?” De såg på varandra och det gemensamma svaret verkade bli ungefär en axelryckning. ”Jo, har ni lagt märke till att de alltid spelar Blue Oyster Cults ’Don’t fear the reaper’?” En ny axelryckning. ”Det är ju ett jättedumt låtval egentligen. För det är ju precis det man vill skrika till puckona på duken –’Jo, ditt mähä, fear the reaper, fear the reaper. Och håll dig utanför det där skjulet!’” Det var en betraktelse som de alla kunde fnissa lite åt. ”Och om filmen är gjord på åttiotalet får man följa upp med ’och dra på dig något på överkroppen, flicka lilla. Om inte mördaren tar dig lär lunginflammationen göra det’.” Även om de skrattade var ämnet lite för nära för dem. De levde faktiskt i något som skulle kunna ha varit en sämre skräckfilm. Några av landets största städer var lagda i ruiner och i mörkret fanns monster som jagade och åt människor.

X De städer som fanns utmed kusten hade blivit större. Mycket större. Hon hade sett metallbåtar tidgare, på

EN SMAK av storstad UR MÖRKRET 43


Storsjön, men aldrig så här stora fartyg. De rymde flera tusen passagerare och var som en by med motorer. Hon var skräckblandat fascinerad av att se dem, där de korsade Östersjön på väg till eller från länderna på andra sidan. Hon hade följt vittringen i vattnet mot alltmer bräckt vatten. Sötvatten och saltvatten blandades där Mälaren mötte Östersjön, i Stockholm. Hon ryste, men visste också att i den här skärgården skulle hon inte tappa bort honom. Det var bara en fråga om tid tills hon skulle hitta honom. Hon bara hoppades att hitta honom i tid, att han fortfarande skulle vara oskadd. Han hade glömt eller struntat i alla hennes varningar för människorna och helt sonika kravlat upp på land mitt inne i staden. Det hade inneburit att han råkat krossa flera byggnader, en park, något slags köpcentrum och sedan fortsatt ut på öppnare mark där det var lättare att gå, utan att bli sinkad av byggnader och annat bråte. Hon kallade på honom igen och den här gången hörde hon svaret, ute i mörkret. Lekfullt. Lockande. ”Kom och ta mig om du kan”. Hon blev trött. Han hade inte varit så stursk tidigare, ute på öppet vatten, men här var det plötsligt lek och bus som gällde. Hon ropade igen och fick samma svar. Hennes andra barn ville också vara med och leka och hon gav med sig. ”Jaja, lek en stund, då. Sedan är det vi som simmar hem igen.” Den lilla utbrast i en lycklig morrning och tultade iväg efter sin bror. Hon följde, några steg bakom, med alla sinnen på spänn för att hålla dem under uppsikt. Det var natt och rimligtvis borde de hitta varandra ganska fort och simma

44 UR MÖRKRET en smak av storstad


tillbaka igen innan morgonen kom. Och det var egentligen både matdags och sovdags för länge sedan. Hon kände hur magen kurrade och hon visste hur kinkiga ungarna skulle bli när de själva kom på att de var hungriga. Men det fick de ta itu med då. De hade simmat långt och det var lika bra att de fick leka en stund innan det var dags att återvända.

Z Det var fortfarande svårt att veta vad de skulle göra efter middagen. Hade det här varit en fjällvandring eller hajk eller något så skulle de ha gått och lagt sig nu, men nu uppstod ett vakuum fram tills det inte gick att hålla sig vaken längre. Med odjuren i närheten tvivlade de på att det skulle bli någon sömn alls. Det gjorde att det också kändes farligare än tidigare att lämna den lilla gruppen. Samtidigt hade de fortfarande behov som helst löstes i enskildhet. Den första som gick var Ragnar. När Ragnar kom tillbaka reste sig Anders. ”Du, du kanske inte ska… gå så långt? Inte längre bort än vi ser dig?” ”Jag blir rörd! Du kan få följa med och hålla, om du är orolig.” ”Du behöver väl inte vara taskig. Jag bara tänkte…” ”Förlåt. Nej, det var onödigt.” Så kopplade han på charmen och humorn igen. ”Men det vet du väl, som är skräckisförfattare att det är den tredje som råkar illa ut?” Hon log. Både åt skämtet och för att visa att han var förlåten. Han försvann i mörkret.

EN SMAK av storstad UR MÖRKRET 45


N Precis som hon hade förutsett kom ungarna på att de var hungriga och började kinka direkt. Hon hade just lyckats samla dem, alla tre och skulle just börja tillrättavisa sin odygdige son, när han och hans lillasyster började ynka om hur hungriga de var. Hon förstod dem i och för sig. Hon var utsvulten själv, efter att ha simmat i flera dagar utan mat. Men nu var de på land och här fanns inget att äta. Hon försökte mana dem tillbaka mot vattnet igen, men de började krångla. Hon försökte, som den goda mor hon var, att lugnt driva dem framför sig med fenorna, att fånga upp dem innan de sprang iväg åt varsitt håll, att försöka förmedla att det var i vattnet som maten fanns, men budskapet gick helt enkelt inte fram. Hon kände att hon höll på att tappa tålamodet. Den yngsta gjorde ett nytt försök att rymma. Hon väste åt storebror att stanna precis där han var och så sprang hon ikapp den lilla och bet henne lite för kraftigt i nackskinnet. Effekten var omedelbar. Hon tjöt i högan sky för både smärtan och förödmjukelsen och hon fick igen vara den tröstande mamman en stund. Sedan hon visat att allt var bra igen, föste hon milt sin yngsta mot vattnet. Vid stranden satt storebror och väntade med ett busigt leende. Åh, hur hon längtade tills de kunde förstå varandra. Att kunna prata. Då hade hon frågat honom vad han hade gjort. Nu bara satt han och log. Hon manade dem båda framåt och då såg hon vad han varit så nöjd med. Han hade, som alla barn i den åldern, utforskat sin omgivning genom att smaka på den. Och han hade just stiftat bekantskap med människor.

46 UR MÖRKRET en smak av storstad


a Efter Anders hade Tommy gått iväg, men nu började det ta oroväckande lång tid innan han återvände. Rimligtvis borde han inte gått iväg så långt, men han svarade inte på deras rop. Något var allvarligt fel. Något måste ha inträffat. De beslöt sig för att lämna restaurangruinen för att leta reda på honom. Först hade Ragnar föreslagit att Julia skulle stanna ensam kvar och vakta deras packning, medan han och Anders gick och letade. ”Tommy har ju gått på toa och han kanske bara kommit på att han behövt… ja, uträtta något större och gått iväg ytterligare en bit. I så fall skulle han kunna bli generad av Julias…” ”Kvinnliga charm”, föreslog Anders. ”…närvaro”, menade Ragnar. Julia själv fnös åt idén. Hon tänkte inte stanna ensam någonstans. Hon ville inte bli lämnad ensam i mörkret med deras packning medan de gick iväg och blev uppätna. Det här var en räddningsexpedition och de skulle vara med, allihop. Ragnar försökte igen. ”Men om han bara gått lite längre och återvänder och vi inte är här, hur ska vi då göra?” Det var ett logiskt påpekande, men hon tänkte ändå inte stanna kvar ensam. Bättre då att ta med sig vad de kunde behöva, lämna resten som tecken på att de tänkte återvända och sedan hoppas att grejerna inte skulle bli stulna medan de var borta. Det blev som hon föreslagit. De insåg alla att hon inte tänkte ändra sig och det fanns ingen tid att spilla på att gräla om det hela. De ryckte snabbt åt sig ficklamporna och

EN SMAK av storstad UR MÖRKRET 47


det sorgligt lilla förbandsmaterial de hade och gav sig iväg. De gick mellan ruinerna på det som en gång varit Biblioteksgatan, upp mot Norrmalmstorg. De kunde höra monstren framför sig, någonstans i närheten av Kungsträdgården. Därför rörde de sig så snabbt, men ändå så tyst de kunde. De vågade inte ropa efter Tommy, på grund av risken att bli upptäckta av monstren, men de såg inte så mycket som ett spår efter honom. Det verkade som om monstren var på väg bortåt, ner i vattnet igen. De kunde höra de stora kropparna avlägsna sig, även om de inte hörde några egentliga steg. Det var faktiskt i det närmaste otroligt hur smidiga de var. Trots den förödelse de kunde ställa till med kunde de röra sig nästan ljudlöst. De sneddade över torget och sprang in i Kungsträdgården.

p Hon kunde se att han visste att han varit olydig, men att han inte var speciellt skuldmedveten över det. Och hon förstod det, till viss grad. Hon hade alltid visat att de skulle hålla sig undan för människorna, att de var farliga. Själv hade han inte gjort de erfarenheterna än i sitt unga liv. Han var bara en unge som smakade på allting. Han hade dessutom varit hungrig. Och han hade varit nyfiken på vad som rörde sig på marken. Alltså hade han böjt sig ner och smakat. Tydligen hade han gillat smaken också och därför var han nöjd nu. Hon tänkte inte göra någon stor grej av det. Bara visa

48 UR MÖRKRET en smak av storstad


att nu var det färdiglekt och dags att simma hem. Ute på öppet vatten skulle de jaga och äta och leka en stund innan de simmade tillbaka genom den underjordiska tunneln till Storsjön igen. Men nu handlade det om att få ungarna i vattnet och komma iväg. Mörkret var deras vän. Den lilla gjorde ytterligare ett halvhjärtat försök att trilskas och vände tillbaka in mot stan igen. Hon suckade innan hon störtade efter. Igen.

q De hade inte sett dem tidigare, eller ens vetat att det var flera stycken. Men av allt att döma var det en familj. Eller flock. Eller vad det nu kallades när det var sådana där. De stora djuren sig mot fullmånen och trots att det var döden som stod där framme, var det något vackert med det hela. Ingen hade sett något liknande. Nog hade folk påstått att de sett både Storsjöodjur och Loch Ness-monster och allt vad det var, men det var vanligtvis ögonblicksglimtar, krusningar på vattenytan, ovanliga vågformationer och sådant. Här stod de nu i Kungsträdgården och tittade ner mot vattnet och såg tre hela djur. Det var en syn som tog andan ur en. De var bara tvungna att stanna upp en stund och betrakta både skönheten och gräsligheten i det hela. Då vände sig en av dem åt deras håll och upptäckte dem. De kunde se hur ögonen smalnade till jakt när det stora djuret spände sina muskler och sedan börja röra sig mot dem med förbluffande fart.

EN SMAK av storstad UR MÖRKRET 49


De skrek, tappade sina ficklampor, snubblade, sprang bort, bort, bort. Bort från platsen där de just varit, bort från varandra och förhoppningsvis bort från monstret. Julia tog sikte på Jakobs kyrka och sprang så fort benen bar henne. Hon kunde känna, ana mer än höra, hur monstret rörde sig bakom henne. Och så skriket. Hon fortsatte att springa trots att tårarna skymde sikten för henne, just som hon kom ut i den kullerstenslagda backen. Hon snavade, trampade snett och stukade foten men sprang ändå. Hon analyserade inte intrycken först, smärtan, tårarna, ljudet av dödsskriet, men efter någon sekund slog det henne med full kraft – det var Ragnar som inte hunnit undan. Hon försökte samtidigt som hon fortsatte springa att komma ihåg var han hade varit i förhållande till henne, men hon kom inte på det och fortsatte, fortsatte, fortsatte att ursinnigt ta ett steg efter ett annat. Svängde höger vid Hamburger börs och fortsatte upp mot NK. Hon hörde Anders skrik och förstod att hon var ensam kvar. Skriket hade kommit från andra sidan parken så antagligen hade monstret inte sett henne. Det var fruktansvärt men hon började hoppas att hon själv skulle kunna komma undan. Bara en sekund till… Hon saktade in lite, försökte andas så tyst som möjligt men ändå fylla lungorna. Men så reste sig nackhåren på henne och i panik började hon springa igen.

A Det var så typiskt den lilla att försöka härma allt som storebror gjorde. Hon tröstade sig med att hon faktiskt tog

50 UR MÖRKRET en smak av storstad


upp en och annan god vana också med sitt härmande, men det här var verkligen inte en sådan. Hon tog efter den lilla som, även hon, stoppat människor i munnen. När hon såg sin mamma komma springande vände hon skarpt mot vänster och sprang tvärs över parken.

r Hon vände huvudet åt höger och såg det komma springande i det närmaste rakt emot henne. Hon tvärstannade och försökte vända men snubblade igen. Den här gången föll hon handlöst mot stenläggningen. Monstret var tre sekunder bort. Två sekunder. En sekund. Det fanns ingen tid att resa sig. Kyrkan exploderade framför henne och församlingshuset bakom henne. Nu fanns där två monster i stället. Hon kunde inte ens skrika. Fasan stal rösten för henne. Det återstod bara att ligga kvar på mage och invänta slutet. Om det kom framifrån eller bakifrån gjorde alls ingen skillnad. Game over. Hon var rökt. Fångad. Utan möjlighet att fly. Detta var dödens käftar, bokstavligt. Hon kunde bara vänta.

s

EN SMAK av storstad UR MÖRKRET 51


Hon skrek ilsket åt sin unge att genast pallra sig iväg till stranden, att nu fick det vara slut på de här dumheterna. Den lilla gjorde en tveksam rörelse mot människan på marken, men se nu fick det vara färdiglekt. Hon morrade dovt och den lilla slutade med sitt uppror. I stället såg hon misstroget på sin mamma men hon tänkte inte vika sig en tum. Det här var inte förhandlingsbart. Nu skulle de iväg. Marsch iväg, gumman lilla. Du har ingen aning om vad de här kan ställa till med. De är farliga, förstår du.

B Hon var både varm och kall. Och blöt. Hon hade antagligen kissat på sig. Vilket var något helt naturligt och alls ingen skam i den här situationen, intalade hon sig. Hon skulle dö nu, vilken sekund som helst, och om det fanns en himmel hoppades hon på att inträdeskravet inte var rena brallor. Hon hade aldrig varit så rädd någonsin.

u Det fanns så mycket att vara rädd för, som de inte förstod. De här människorna kunde döda en. De hade tusen och ett sätt. De kunde försöka fånga dem. De var absolut inga leksaker. Människor är farliga. Människor är döden. Spring aldrig från mamma igen och lek aldrig med människor!

52 UR MÖRKRET en smak av storstad


Hon luktade på den lilla varelsen på marken för att känna vad barnen tyckte var så spännande, men det kom inte till henne. Hon kunde inte förstå det. En sak var klar. Hon tänkte aldrig stoppa en av de där i munnen.

y Döden. Den kom inte. I stället kände hon hur Döden och Dödens dotter gav sig av. Hon visste inte hur hon visste att det var en mamma och en dotter, bara att det var så. De mötte upp med det tredje odjuret vid vattnet och så dök de, nästan utan att lämna en krusning på ytan. Utan att kunna förklara varifrån den känslan kom, intog den henne och överröstade till och med sorgen och skräcken. Känslan av hopp. På något sätt visste hon att det var över.

EN SMAK av storstad UR MÖRKRET 53


R

Iskallt uppvaknande


O

avsett om man var tekniker eller ekonom eller säljare eller chefssekreterare så kunde man bara se på det hela med fasa. De hade kommit till sammanträdet med sina kaffekoppar och speciellt beställda wienerbröd, med sina grabbiga skämt och sina ryggdunkar, men föredragningen som chefsteknikern just hållit var utan tvekan det mest ohyggliga de någonsin varit med om. De visste i förväg att det här nog skulle vara ett väldigt viktigt sammanträde. Föredragningen var något som de hade sett fram emot, på alla plan. Och så hade allt gått så fruktansvärt illa. Det som gjorde det hela ännu värre var att se hur den stackars ”labbråttan” där framme led i den här miljön, i det här sällskapet och av att komma med dåliga nyheter. Deras VD tog av sig glasögonen och masserade näsroten. Sedan började han långsamt, med en helt annorlunda röst än vanligt, att tala. Det ändrade tonfallet fick alla att känna sig ännu mer olustiga till mods. ”Kan du, Anders, vara så snäll att förklara igen, steg för steg, hela processen. Det finns så mycket här som vi måste ta tag i.” Labbråttan skruvade på sig och började om. ”Jo. Alltså. Vi hade efter några mycket lyckade experiment på möss bestämt oss för att tina upp en…” ”Och redan här måste jag nog avbryta – hur fick ni tillstånd till det?” ”Jo, alltså…” Anders rodnade ”Egentligen behöver vi ju inget tillstånd i de fall där det inte finns några efterlevande. Eller, ja, alltså… några betalande, i alla fall. Kroppen tar i det läget mest plats i vår förvaring och då

Iskallt uppvaknande UR MÖRKRET 55


har vi valt att i stället använda dem som testobjekt, vid fullskaliga tiningsexperiment.” ”Jag förstår. Så när det inte finns släktingar som gör anspråk på kroppen ser vi den helt enkelt som företagets egendom. Fortsätt.” ”Ja, vid tidigare försök så har vi ju misslyckats. Vanligtvis har för stora delar av cellstrukturerna skadats antingen vid nedfrysning eller vid upptining. Kroppen har helt enkelt inte kunnat väckas till liv. Och i ärlighetens namn kanske vi helt enkelt inte haft rätt botemedel mot det de dött av, till att börja med. Så även om vi kunnat återuppliva kroppen har den inte kunnat överleva.” ”Så tidigare försök har varit misslyckade?” ”Så kan man uttrycka det, ja. Men vi har ju lärt oss massor…” ”Naturligtvis. Fortsätt.” ”Jo, denna gång hade vi kommit på ett sätt att tina kroppen långsammare och vänta med återföring av kroppsvätskor innan kroppen varit ordentligt tinad. Det är bytet av kylmedium i kryotankarna som…” ”Tack, jag tror att vi bryter den tekniska genomgången. Ni lyckades tina kroppen.” ”Ja. Och återföra den till livet.” ”Och det är sedan vi har vårt lilla… ska vi säga missöde?” Anders bara tystnade. Han visste inte vad han skulle säga. De hade verkligen lyckats. De hade fört en av de nedfrysta tillbaka till livet. Men… ”Vill du fylla i något här?” ”Nej. Förutom att vi inte hade något missöde. Allt gick enligt planerna. Allt lyckades. Som smort, faktiskt.” ”Men…” den underförstådda frågan blev hängande i luften.

56 UR MÖRKRET Iskallt uppvaknande


”Men… Någon gång under fyrtio år så hade kroppen tillfogats skador av hanteringen. Det kan ha varit bytet av kylmedium, som skett flera gånger, det kan ha varit själva nedfrysningsprocessen som gjordes mycket hastigare förr, det kan ha varit…” ”Tack, lämna tekniken. Experimentet misslyckades?” ”Experimentet lyckades”, envisades Anders, ”men effekten var något annat än det önskade. Test…” han funderade vad han skulle kalla den ”…personen fördes tillbaka till livet, men var uppenbart hjärnskadad. Språkligt och motoriskt klumpig, desorienterad. Han blev snabbt mycket upprörd och våldsam.” ”Så ni gjorde vad?” ”Vi sövde honom. Och nu finns han inlåst i ett av undersökningsrummen.” Det var så otroligt stort. Det var första gången det gjorts en lyckad upptining. Men samtidigt var de tvungna att inse att det inte var upptiningen som var det stora problemet, utan hanteringen av kryotekniken. Det var en mardröm, den värsta tänkbara. Deras företag hade sålt kryoteknik och nedfrysningstjänster i över fyrtio år. De levde gott på det. Idag fanns omkring två tusen nedfrysta bara i anslutning till den här anläggningen och ytterligare omkring femton tusen på andra ställen runt om i världen. Om beskedet om en lyckad tining kom ut var det en stor nyhet. En fantastisk nyhet. Och på samma sätt skulle nu denna nyhet, om en misslyckad tining, beröva dem alla deras försörjning och möjligen också deras anseenden. Det var helt enkelt en katastrof. ”Tack, Anders. Vi har fått mycket att tänka på här. Du kan gå tillbaka till forsknings- och utvecklingsavdelningen

Iskallt uppvaknande UR MÖRKRET 57


nu, så kommer ett besked under veckan om hur vi ska göra med testobjektet. Låt det vara sövt under tiden.” När labbråttan gått såg sig deras verkställande direktör runt bordet och spände ögonen i dem var och en. ”Inget av detta lämnar det här rummet. Inte förrän vi har beslutat exakt hur vi ska gå till väga nu. Den som har några praktiska, konkreta förslag gör mycket klokt i att öppna käften nu, för det här är det värsta som vi varit med om.” Han gned sig över näsroten igen och suckade. ”Det här kommer dessutom med den värsta tänkbara tajmingen. Som ni vet är KryoKey på väg att bli uppköpta av OmNeo-koncernen.” Alla visste precis vad det kunde innebära. OmNeo hade på bara några år blivit störst på begravningstjänster i Europa och idag var åtta av tio dödsbon deras kunder. KryoKeys tjänster var ett alternativ till begravning. Ett hopp om liv efter döden. Givetvis till ett skäligt pris, men vad vore det egentligen värt att återse sin släkting eller sitt livs stora kärlek, även sedan döden skiljt dem åt? Oskattbart! Ovärderligt! Men prissatt. KryoKey sålde hopp, paketerat på det sättet. Och fram till nu hade ingen riktigt vetat hur nära man var att kunna infria det hoppet. Och fram till nu hade heller ingen vetat exakt hur långt ifrån man var att lyckas. Med hoppet att i framtiden kunna hitta en kur mot själva döden var företaget värt i princip hur mycket som helst. Speciellt på den marknad av omsorgstjänster som OmNeo redan var så stora på. KryoKey tillhandahöll precis den tilläggstjänst som OmNeo gärna skulle vilja exploatera. Om det fanns ett hopp. Om man kunde sälja löftet om en

58 UR MÖRKRET Iskallt uppvaknande


framtida återförening. Men en återförening med en människa som inte längre var den släkting man mindes, som inte längre agerade eller tänkte på samma sätt, som kanske skulle behöva livslång vård i stället för att kunna bjuda den intellektuellt stimulerande gemenskap som släktingarna hoppats på… Det var ohyggligt! Och det kunde förvandla företaget till värdelöst på ett ögonblick om det kom ut. Inget OmNeo, inget KryoKey och ingen anställning för de cirka trettiotusen som idag hade KryoKey som sin arbetsplats. Och ingen utdelning till aktieägarna, då aktievärdet skulle falla till noll direkt. Allt som tagit fyrtiofem år att bygga upp skulle försvinna på ett ögonblick. Om det de just hade hört lämnade det här rummet. Peter, den nya, unga, framåt killen som headhuntats från deras störste konkurrent harklade sig. Han hade gjort en kometkarriär inom företaget och egentligen var alla både lite förvånade och irriterade över att han redan satt med i den här typen av möten. Han hade suttit och ritat krumelurer i sitt block under hela mötet, men såg nu upp för första gången och log. ”Det här kommer att låta väldigt, väldigt konstigt. Men jag tror faktiskt att det här kan vara det bästa som har hänt oss…”

E Den kommande månaden blev mycket, mycket omtumlande för Anders. Så mycket hade han förstått i förväg att OmNeo hade varit intresserade av KryoKey. Nu hade de lagt ett

Iskallt uppvaknande UR MÖRKRET 59


bud som var på en fantasisumma. När sedan köpet väl gick igenom så blev han först helt kall inombords – hade de inte berättat om misslyckandet för de nya köparna? Men sedan kom pressmeddelandet. Och nu exploderade plötsligt allt. Eller nästan allt, för de nya ägarna verkade otroligt nog oberörda. När aktievärdet fallit fritt i två dagar så vände plötsligt kursen när OmNeos presschef hållit en presskonferens. Budskapet till kunderna var tydligt. Det fanns ett smärtsamt men nödvändigt beslut att ta. Antingen kunde de låta tina sina släktingar trots att de skulle vara hjärnskadade. Eller så kunde de helt enkelt, om de ville, få tillbaka fem års kryohyra och låta de döda fortsätta vara döda. OnNeo skulle i så fall åta sig att begrava de döda, enligt släktingarnas önskemål och erbjuda kuratorsamtal till dem som behövde det för att bearbeta sorgen. Och efter presskonferensen hade det bara ebbat ut. PR-mässigt var det naturligtvis svårt för KryoKey, men förståelsen hos kunderna var ofta otrolig. Flera verkade nästan lättade av beskedet. Det kändes helt underligt att allt skett under en och samma månad. Tempot hade varit otroligt, både uppför och utför. Enligt interna PM så var det otroligt få som valde att få sina släktingar eller anhöriga upptinade, men Anders hade inte gjort annat än att tina exdöda under hela månaden och hade inte haft en enda dag utan övertid. Och det som var ännu konstigare var att han inte sett en enda kropp gå till destruktion, eller rättare sagt begravning. Han antog helt enkelt att det måste vara andra som arbetade med

60 UR MÖRKRET Iskallt uppvaknande


den, mycket otrevliga, detaljen och han var tacksam för att han slapp. Det hade plötsligt börjat vistas oräkneliga nya i kryolagret under den senaste månaden och något gjorde de ju, allihopa. Det verkade som om de alla skulle kunna behålla arbetet och att ledningen för företaget förvisso fick lägre bonus i år, men på något mycket underligt sätt verkade det som om KryoKey skulle överleva. Det var det viktigaste.

F I juli tillkännagav OmNeo att KryoKey skulle upphöra som eget företags- och produktnamn. Däremot skulle stora delar av företaget uppgå i det nya expansiva affärsområdet Transplantech. Transplantech var, enklast uttryckt, en slags organbank. Problemet vid transplantationer av de flesta vävnader och organ var att de inte kunnat lagras. Man hade helt enkelt varit tvungen att ha köer av människor, vars liv stod på spel, som bara väntade på att någon med rätt förutsättningar för att bli deras organdonator skulle avlida och dessutom tillräckligt nära ett sjukhus för att man skulle kunna tillvarata de vävnader och organ man behövde. KryoKey hade ju dock utvecklat teknik för att lagra döda kroppar. Att frysa in ett organ när någon dog och tina upp det om och när det behövdes var en mycket värdefull tjänst och jämförelsevis enkelt. Det skulle kunna ta bort alla transplantationsköer. Sjukhusen kunde göra en beställning på ett organ med vissa speciella egenskaper och fanns det inte redan i

Iskallt uppvaknande UR MÖRKRET 61


organbanken torde det dyka upp tämligen fort, då man nu skulle kunna ta till vara alla organ hos den avlidne. Samme donator kunde alltså bidra med både njurar, lever, hjärta och vad det nu var, till flera olika patienter. Det hade aldrig varit möjligt tidigare. Allt sjukhuset sedan hade att göra var att helt enkelt köpa upptiningen av organet och få det levererat direkt till operationssalen. Dyrt, räknat i pengar, men försök att sätta en prislapp på en livräddande operation.

G Transplantech hade bråda dagar, men Anders började känna sig illa till mods. Det kändes mer och mer som om det var saker som inte riktigt stämde, saker som man nog helst inte skulle fråga för mycket om. Bland annat fick han vid något tillfälle en beställning på en upptining som han kunde svurit på att han sett tidigare. Men det vore ju helt befängt att låta frysa ner en person igen som blivit upptinad. Han frågade den nya chefen för verksamheten, men han fick bara beskedet att allt var i sin ordning. Samtidigt kunde han känna hur stämningen i rummet ändrades under en sekund när han ställde frågan. En annan gång utförde han en upptining på en kropp som tydligt varit organdonator. Det måste ha varit den enda i hela kryolagret, tänkte han, eftersom folk som lät frysa ner sig gjorde det i tron att de behövde sina organ även i sitt nya liv. I just det här fallet hade den ena njuren alltså donerats före nedfrysningen och han undrade varför man inte gjort någon notering om det, under de trettio år som kroppen

62 UR MÖRKRET Iskallt uppvaknande


funnits i sin tank. Men framför allt kände han ett växande obehag med en del av de nyanställda som börjat att arbeta på kryolagret. De hade fortfarande en massa ”restordrar” från KryoKeytiden. Det vill säga att de arbetade med att tina upp de döda där de anhöriga begärt det. Det verkade som om det första interna memot om att det varit få som ville det helt enkelt inte stämde. Varje upptining gav ny plats för den organbank som Transplantech-verksamheten bedrev och det var naturligtvis positivt, men det kändes mer och mer som att oavsett hur hårt de arbetade så kom de aldrig ikapp. Verksamheten verkade dock blomstra. Man hade haft påkostad kickoff för det nya företaget och välkomnat de nyanställda i mitten av augusti. Nu hade det hunnit bli mitten av september och även om han bara arbetat med sina nya arbetskamrater i en månad stod det klart att de representerade en helt annan företagskultur. Anders tyckte att han ofta stötte på en respektlös attityd hos de nya. Många verkade inte riktigt förstå att det faktiskt var personer de hanterade. Förvisso döda, men nu åter levande personer. Men mer än en gång hade han kommit på någon av de unga killarna att under själva upptiningsfasen dra bort täcket från någon ung tjej och ta bilder på den nakna kroppen medan den fortfarande var i dvala. Någon annan gång hade han kommit till upptiningsrummet och sett kropparna arrangerade på ett förnedrande sätt. Han hade funnit kroppar med mat eller föremål i munhåla eller kroppsöppningar. När han påtalade de här missförhållandena för sin nya chef så fick han ofta någon överseende kommentar om att det ju var ungdomliga pojkstreck och att de ex-döda knappast skulle protestera, ens om de upptäckt vad som

Iskallt uppvaknande UR MÖRKRET 63


hänt under själva upptiningen. Men nu hade han varit med vid tillräckligt många upptiningar för att inse att graden av hjärnskadan varierade mycket mellan olika individer. Vissa kom tillbaka från döden och kunde knappt tala eller röra sig, men andra hämtade sig ganska fort och blev både motoriskt smidigare och mer meddelsamma. Det var antagligen bara en tidsfråga tills någon av dem skulle upptäcka vilken kränkning de varit med om och frågan var hur man skulle förklara det för dem eller deras anhöriga, då. Det var verkligen mycket olustigt. Så han knep igen käften och försökte koncentrera sig på jobbet, trots att han blev mer och mer skeptisk till vad han faktiskt höll på med. Gränsen var nådd i mitten av december. Då hade antalet underliga händelser stigit till sådan nivå att han var riktigt rädd för vad som egentligen hände bakom kulisserna. Det måste vara en rent helvetisk administrativ oreda som orsakat den. Det kändes som om kroppar rutinmässigt tinades upp gång på gång, vilket var helt befängt. Den enda förklaringen var att pappersarbetet var så eftersatt att förväxlingar var vanligt förekommande. Egentligen var det kanske inte den enda förklaringen, men det var den mest acceptabla. En annan, otäckare förklaring skulle kunna vara att dokument regelmässigt förvanskades eller förfalskades. Det var skäl nog för att vilja hoppa av skutan innan den sjönk. Men nu hade dessutom konflikterna med det nya Transplantech-folket ökat till en nivå där han mådde dåligt

64 UR MÖRKRET Iskallt uppvaknande


varje morgon innan han gick till jobbet. En del av de saker han sett ske med de ex-döda eller bara hört talas om var dessutom så vidriga att han hade svårt att se sig själv i spegeln. Han ville helt enkelt inte vara en del av den här skiten, längre. Han lämnade in sin avskedsansökan den tjugonde december och hoppades att han inte skulle behöva återvända efter julledigheten. Det var dock en fåfäng förhoppning, visade det sig. Han fick i ett mail veta att han inte ens kunde ta semester under mellandagarna, utan att han skulle infinna sig på annandagen för att påbörja förberedelserna för att avsluta sin tjänst. Han insåg att det bara var en maktdemonstration från hans chefs sida, men han bet ihop, svor tyst och bestämde sig för att härda ut för att slippa fler onödiga konflikter. Nu var han på väg därifrån. Fan ta Transplantech sedan. Men han var färdig mentalt med det hela.

H Peter gnuggade händerna. Det här var precis ett sådant läge som han bara hade kunnat hoppas på tidigare. Han hade blivit rekryterad till OmNeo ifrån Corpus i ett läge då företaget precis höll på att göra ett antal nya förvärv, bland annat KryoKey. Då kunde ingen ana att kryotekniken både skulle floppa och sedan göra succé inom ett nytt användningsområde. Sedan dess hade han medvetet rekryterat gamla polare och omvittnat duktiga forskare och tekniker från

Iskallt uppvaknande UR MÖRKRET 65


Corpus och även om det knappast gjorde honom speciellt populär på hans gamla arbetsplats hade han på bara ett halvår byggt upp ett eget litet företag inom det nya företaget Transplantech. När han blev ansvarig bolagschef på det affärsområdet (något som han snabbt i huvudet tänkte om till ”VD på det nya bolaget”) var det både väntat men samtidigt också kul, naturligtvis. Inget av det här hade kunnat ske om han inte hade tagit tag i det där problemet med upptiningarna. Allt gick tillbaka till det där mötet för snart ett år sedan och hans beslut att försöka se möjligheter i stället för svårigheter. Allt gick att se från flera håll. Det gällde att minnas det. Den enes död och allt det där. Han skrattade åt det sista innan han tog telefonen för att ringa ett samtal. Det var en personalfråga han måste ta tag i.

I Företagets julfest var ovanligt stökig, men Anders hade känt sig tvungen att gå. Han var fortfarande chefstekniker, även om han fått flera personer över sig i hierarkin, och så länge han inte hade något annat giltigt förfall så förväntades det att han skulle vara med. Nu gick han omkring med samma glas vitt vin som han fått redan när han kom. Han tittade ideligen på klockan, men än var det antagligen för tidigt att gå hem utan att göra en stor grej av det. Buffén var inte undanplockad ännu. Han log stelt mot både gamla arbetskamrater och de nya, skränigare yngre. Män, nästan alltid män. Han kände avsmak mot deras beteende, deras människosyn och vad

66 UR MÖRKRET Iskallt uppvaknande


de gjort med det företag som så länge känts som hans. Det här var den arbetsplats han arbetat längst på och han hade känt någon slags lojalitet mot KryoKey. Men Transplantech var bara skit. För varje stelt leende upprepade han för sig själv ”bara fem veckor kvar, bara fem veckor kvar”. Runt omkring honom steg berusningsnivån ytterligare ett snäpp. Han bestämde sig för att fly fältet en stund. Det var när han kom ut från herrtoaletten han hörde det. En snyftning. Tyst. Någon satt och grät tyst någonstans i närheten, men ljudet var för svagt för att han skulle uppfatta varifrån det kom direkt. Villrådig skulle han just vända om och gå tillbaka till festen, då han hörde ljudet igen och nu insåg han att det kom från städförrådet. Han stod där handfallen en stund, men till slut övervann han sina känslor för att se vad han kunde göra i den här obekväma situationen. Antagligen var det någon som fått för mycket att dricka, som gått undan och nu satt och grät över någon inbillad oförrätt, men kanske kunde han hjälpa till med att beställa en taxi hem eller något. Städskrubben var helt mörk, så någon satt alltså i mörkret och grät. Han tvekade ytterligare en stund om han inkräktade, men så tog han mod till sig och sade med tydlig stämma ”hallå?”. Inget svar, men gråten upphörde omedelbart, även om han fortfarande kunde höra andhämtningen av någon i mörkret. ”Jag tänker tända lampan, är det okej?” ”Nnnn…” kved plötsligt en väldigt liten sårbar röst. Han kunde inte avgöra om det var en kvinna eller ett barn, med ledning av ljudet. Han hejdade handen, på väg mot lysknappen. ”Ska jag låta det vara mörkt?”

Iskallt uppvaknande UR MÖRKRET 67


”Mm”. Han tolkade det som ett ja. ”Kan jag hjälpa dig med något? Vill du ha något?” Gråten kom tillbaka och han stod inte ut. Det var hjärtskärande. ”Hhh” ”Jag förstår inte?” ”Hjälp…” ”Ska jag hämta hjälp? Ska jag tända?” Han sträckte sig igen mot lysknappen. ”Nnnn…” Han tände och såg. Bara en sekund, men tillräckligt länge för att se och förstå. Han släckte direkt och viskade tyst ”Förlåt!” Alla tankar ramlade över honom som ur en bokhylla som föll. Att de bara kunde! De djävlarna! Vrede, vanmakt och ren fasa rusade runt i huvudet på honom. Han kokade och frös inombords. Och så började hans analytiska sinne att som en orolig ordningsman försöka få ordning på klassen av känslor och intryck. Han befann sig alltså inne i en städskrubb med en ung kvinna. En ung kvinna som verkligen hade alla skäl att snyfta och gråta tyst. Under en sekund hade han sett flera saker. Hon var uppenbart en av de exdöda, han hade sett plastbandet runt ankeln. Han hade sett att hon var naken, vilket var skälet till att hon inte velat att han skulle tända lampan. Han var både arg och förlägen för det. Hon hade bara haft ett enda plagg på sig, en tomteluva. Och han hade sett hennes ögon. Bara i en sekund, men blicken sa allt han fruktade och allt han behövde veta.

68 UR MÖRKRET Iskallt uppvaknande


”Kan du prata, förstår du vad jag säger?” ”Ja.” ”Bra. Jag ska inte tända igen, det lovar jag, men om du kommer till mig ska du få min kavaj.” Inget svar. Kanske hade han varit för omständlig i sitt tal. Han började om. ”Jag ska inte skada dig.” ”Inte tnnnd!” kom viskningen från kvinnan. ”Jag lovar. Här – ta min kavaj.” Han såg ingenting men tog av sig kavajen, höll den rakt ut i mörkret och släppte den. Han hörde hur den föll ihop på golvet och anade sedan rörelsen när hon rafsade den till sig. ”Tck.” ”Vad?” ”Tack.” Han rodnade. Han blev tackad av en exdöd för att han inte våldförde sig på henne. Inte satte på henne en löjlig tomteluva och kränkte henne. Han visste inte vad han skulle säga. Men så kom nästa ord ur mörkret. ”Va hete du?” ”Anders. Vad heter du?” ”Minns inte. Vänta lite.” Det här var helt otroligt. Hon kunde inte varit tinad så länge, eftersom hon fortfarande hade plastbandet kvar, men hon pratade faktiskt med honom. Det var tydligt att det här var en av de mer lyckade tiningarna. Han måste hjälpa henne att komma härifrån och hem till sina släktingar. Hon måste få kläder. Hon måste få vård. Men det verkade faktiskt som om hon klarat sig bättre än någon annan han sett bli tinad. Kanske var hjärnan mindre skadad än hos någon av de andra också? Alla sådana frågor fick vänta. Nu måste han försöka

Iskallt uppvaknande UR MÖRKRET 69


hjälpa henne. Men han kunde knappast bara beställa en taxi, dyka upp med en naken kvinna (så när som på kavaj och tomteluva) och be chauffören lite avslaget att köra dem någonstans. Det fanns bara en enda person han kunde lita på, nu, det förstod han. Men han ville inte riktigt ringa henne.

J Ingela visste att det fanns mycket goda skäl om Anders ringde. Ingen av dem ville egentligen ha med den andre att göra, längre. De både gick varandra på nerverna och det var för smärtsamt. Samtidigt hade de aldrig älskat några andra lika mycket som varandra. Båda visste att den andre skulle finnas där, resten av livet, vad det än gällde. Och båda visste att de antagligen aldrig skulle kunna hitta tillbaka till varandra och börja leva tillsammans igen. Anders hade varit störande hemlighetsfull men något i rösten fick henne att förstå att det var allvar. Allt hon visste var att hon skulle komma till forsknings- och utvecklingsavdelningens lastkaj, så fort som möjligt, med bil och att hon skulle packa med sig en träningsoverall och skor. Det sista var udda, men hon slösade inte tid på att fråga varför, just nu. Hon förstod att han hade våndats för att ringa henne, på samma sätt som hon skulle tveka att ringa honom och han skulle inte be henne om det om det inte var nödvändigt. Hon kastade ner allt i en träningsbag och satte sig direkt i bilen.

70 UR MÖRKRET Iskallt uppvaknande


K Det hade funnits dukar i städförrådet, som gick att nödtorftigt skyla sig med. När hon gjort det – finmotoriken fungerade oväntat gott, konstaterade han - tände han lampan och de såg varandra. Hon var skrämd och skygg, men verkade ha bestämt sig för att lita på honom. Och han hade börjat planera för hur han skulle kunna smuggla ut henne, snabbt men utan att väcka någon uppmärksamhet. Han hade redan varit borta från festen tillräckligt länge för att snart någon skulle börja undra var han var. Han gläntade på dörren och kikade längs båda hållen av korridoren. Festen pågick fortfarande runt hörnet i ena änden, men det var i den andra änden han tänkte att de skulle fly, i varuhissen till utvecklingsavdelningen. Den hade fördelen att endast folk från FoU kunde använda den och det skulle göra att han slapp springa ihop med någon annan. Han gick bort till hissen, drog sitt passerkort och slog in sin sexsiffriga kod för att hissen skulle komma, och så gick han tillbaka för att hämta henne, så att de kunde springa direkt in i hissen när dörrarna öppnades. När hon såg att de var på väg mot hissen spjärnade hon först emot, men han lyckades lugna henne tillräckligt för att de ändå skulle hinna in oupptäckta. Han tryckte på knappen för utvecklingsavdelningen, men hon tryckte på knappen till upptiningen. ”Fler!” ”Det går inte! Vi hinner inte! Du måste ut, nu. Jag ska

Iskallt uppvaknande UR MÖRKRET 71


försöka sen, men först måste du komma i säkerhet!” ”Fler!” Hon började gråta igen. Men de skulle aldrig hinna sätta igång en större räddningsaktion. Det var hjärtskärande att se hennes skräck och ilska, men hon måste verkligen komma i den där bilen (och i träningsoverallen…) och komma bort. Bort, snabbt. ”Fler…” Rösten var bedjande. Men om han gav efter nu skulle de båda två hinna bli upptäckta och av vad han hade sett av hur hon redan behandlats, var han livrädd att möta någon. Det kunde vara vem som helst som gett sig på henne och vem det än var så visade han, det måste vara en han, ingen som helst respekt för liv. Själv vågade han inte ens tänka på vad som kunde hända med honom, om han blev upptäckt. Utvecklingsavdelningen var nedsläckt och han fick henne att ducka för bevakningskamerorna Han visste var de satt. De sprang hukande mot lagret. Vid lagerdörren fick han på nytt dra sitt kort och slå sin kod men sedan var de inne. Nu var det bara att springa genom den stora hallen som tillfälligtvis var tom och öppna dörren på motstående sida. Det var en utrymningsväg, så där behövdes inte hans kort. Ute på lastkajen såg de bilen och något brast för honom. Han hade aldrig sett något så vackert tidigare. Han grät av lättnad. Ingela såg dem när de kom ut och förstod vem kläderna var till. Men situationen var förbryllande. Vem var den här bruden? Varför hade hon inga riktiga kläder? Och varför såg Anders ut som de var på flykt? Från vem och varför?

”Karen”

72 UR MÖRKRET Iskallt uppvaknande


Hon hade sagt ett ord, men han förstod inte vad hon menade. ”Karen. Jag h… h… ” ”Heter?” Hon nickade. Hon mindes. ”Karen. Det här är Ingela. Hon kommer att hjälpa dig nu.” ”Ingela” ”Hej…” sa Ingela. ”Vad har hänt?” ”Jag vet inte. Och jag hinner inte förklara. Men skjutsa Karen till akuten direkt, se till att hon får vård, så ska jag tänka ut något.” Han tänkte söka reda på hennes kryocertifikat eller upptiningsbeställning så att han kunde hitta hennes släktingar. Karen stirrade framför sig, utan att göra en min av att hon lyssnade på vad de talade om. Sedan vände hon sakta blicken mot honom igen. ”Fler. Akta dig. Peter.” ”Peter?” ”Akta dig. Aj. Peter.” Hon såg allvarligt på honom och han förstod, trots att han inte ville. Uppgiften fick honom att koka och hata inombords. Han försökte hålla ilskan tillbaka, men en klump i halsen fick rösten att kraxa. ”Jag ska akta mig. Tack.” Han och Ingela utbytte en blick. Hon förstod. Och hon skulle inte låta något ont hända med Karen. Han slog igen bildörren och återvände mot lastkajen medan hon tryckte gasen i botten. Utifrån var han tvungen att identifiera sig igen och för tredje gången på fem minuter drog han sitt kort och slog sin kod och steg in i lagret igen.

Iskallt uppvaknande UR MÖRKRET 73


Och stod öga mot öga med Peter.

N ”Får jag fråga vad i helvete du tror att du sysslar med?” Anders hörde att Peter förstått precis vad som hänt och struntade därför i att ge någon förklaring. ”Jag skulle kunna fråga dig detsamma” sade han behärskat. ”Du har stulit företagets egendom och låtit din exfru köra iväg med den.” ”Det tror jag inte.” ”Jag skiter i vad du tror eller inte”. Nu var plötsligt rösten triumferande. ”Det finns med på inspelningen från bevakningskameran på lastkajen. Och vi kan spåra dina rörelser inom huset genom att se på passerkortsloggarna.” Trots att Peter verkade ha förstått vad Anders hade sett verkade han inte det minsta rädd. Om informationen kom ut borde det innebära slutet för både Transplantech och Peter själv, men han visade inga tecken på oro. Det i sig själv var mycket skrämmande för Anders. Han måste försöka vinna tid. ”Hur kan det vara stöld att hjälpa en kidnappad, våldtagen och kränkt kvinna?” Peter skrattade till, som om han hört något lustigt i det som sagts. ”Allt går att se från flera håll.” Anders förstod inte ett dyft av vad han menade. Våldtäkt var våldtäkt. Kidnappning var kidnappning, även om det var ett företag som gjorde det. Eller?

74 UR MÖRKRET Iskallt uppvaknande


”Du förstår, det här objektet är en av dem som gått till destruktion. Släktingarna har avsagt sig alla anspråk på det. Det är biologisk vävnad som övertagits av Transplantech. Man kan faktiskt se hela kroppen som en slags förpackning av organen, som tillhör organbanken.” ”Du är sjuk! Det är en människa du talar om!” ”Så du har blivit nekrofil? En som gillar döingar? Den där kroppen upphörde vid dödsögonblicket att vara en människa. Personnumret slutade att gälla, registeruppgifter utplånades, avtal som inte övertogs av dödsboet avslutades. Om släktingarna velat ha tillbaka kroppen, tinad, hade de fått ett gigantiskt administrativt problem, med nytt personnummer och allt. Ja, hur skulle det räknas fram, förresten? Hur gammal är personen? Men nu behövde de aldrig göra det. De överlät till OmNeo att ombesörja hanteringen av begravningen i stället och det gjorde vi. Kroppen övergick i OmNeos vård och faktiskt ägande. OmNeo valde att låta kroppen fortsätta att vara fryst till dess den behövdes i Transplantechs verksamhet.” ”Så organen…” ”Skördas, ja. Om det behövs. Ibland har vi haft svårt att hitta lämpliga donatorer bland nya döda, men då har vi kunnat använda organ som vi redan hade i lagret, så att säga.” Anders kände hur marken gungade under fötterna och han var nära att svimma. Det här var nästan för otäckt för att ta in. Peter fortsatte: ”Det som en gång varit en människa blev vid dödsögonblicket en kropp. En kropp som mest är en förpackning av de organ vi behöver, alltså. Men i just det här fallet en jävligt snygg förpackning. Så några av killarna valde att roa sig lite med den, innan den skulle gå till

Iskallt uppvaknande UR MÖRKRET 75


organskörd. Du som gillar döingar kanske går igång på att se videon förresten?” ”Har ni filmat våldtäkten?” ”Som sagt, det var ingen våldtäkt. Det är bara människor som kan bli våldtäktsoffer och den här kroppen hade ju upphört med det för flera år sedan. Nu är det bara en kropp. Förvisso en kropp som kan röra sig. Eller tala. Men inte en människa längre.” Hela världen snurrade allt snabbare nu och han förstod att han snart inte längre skulle kunna fortsätta stå upp. ”Du ser lite blek ut. Likblek, höhö. Det passar ju.” ”Du är galen! Det här är galet!” ”Som sagt, allt är beroende av hur man ser på saken. Rent juridiskt finns det bara en brottsling i det här rummet. Och det är inte jag. Inget brott har begåtts mot den döde. En död kropp kan inte vara brottsoffer. Men du däremot, har stulit och förskingrat biologiskt material från företaget.” ”Det kan aldrig vara ett brott att hjälpa! Det måste ett brott att behandla folk som ni gör?!” ”Vi behandlar inte ’folk’ här. Försök att förstå det. Det har väl i och för sig ibland förekommit en viss… ska vi kalla illojalitet mot företaget. Någon har använt kroppar till ett eget projekt under en tid för att göra sig en hacka vid sidan om, eller för att roa sig lite. Och strängt taget är det väl kanske ett brott, men jag valde att se åt ett annat håll. Ibland för att jag tycker att kreativitet och fri företagsamhet ska uppmuntras, ibland för att jag… ja, jag är väl helt enkelt en trevlig kille.” Han skrattade. ”Vad då för sidoprojekt?” ”Det är inte så intressant. Jag är säker på att din fantasi räcker till för att tänka ut vad man kan använda varma kroppar i för olika verksamheter. De behövde ingen

76 UR MÖRKRET Iskallt uppvaknande


lön, inga arbetsgivaravgifter, hade inget rättsligt skydd. Det var antagligen precis de typer av verksamheter som du tänker på. Så länge inte det biologiska materialet riskerade att skadas lät jag bli att rota i det.” Slavarbete. Övergrepp. Organskörd. Benen vek sig och Anders kände hur han försvann in i ett barmhärtigt mörker.

P Han visste inte riktigt hur han kommit från lagret eller hur länge han varit borta. Först visste han inte heller var han var men sedan gick det upp för honom. Detta måste vara hans chefs kontor. Han hade inte satt sin fot här sedan KryoKey-tiden och den nye chefen hade ändrat stilen en hel del. På det också. ”Jag älskar vad du åstadkommit med stället” sade han ironiskt. ”Jaha, det är dags att vakna nu, din djävla deltidare” kom svaret. Kalla mig vad du vill din djävel. Det finns annat som stör mig mer, tänkte han. Det var tydligen så att han inte skulle mördas och dumpas som i en gangsterfilm, för i så fall hade han varit bunden nu eller stått i ett kar med härdande cement. Samtidigt som det lugnade honom lite var han oroad över att hela tiden bli bemött med ett avmätt, arrogant lugn. Som om han inte var någon som man kunde eller borde frukta, oavsett vad han sett, visste eller gjort. ”Framför dig på bordsskivan ligger dina avskedspapper. Påskrivna. Om du direkt återbördar företagets egendom, så ska jag låtsas att ikväll aldrig hänt och du kan sluta i morgon.”

Iskallt uppvaknande UR MÖRKRET 77


”Är du galen? Jag skulle aldrig ge er Karen tillbaka, ens om jag kunde.” ”Sååå… Det är en ’Karen’ nu?” Han bet sig i tungan. Det var ingen som helst mening med att nämna hennes namn. De här monstren såg henne inte ens som en människa. Det var en kropp med ett identifikationsnummer, punkt slut. ”Jag ber dig dock överväga dina alternativ. Antingen skriver du under tystnadsförbindelsen i avskedspapperen och försvinner tyst från historien, utan problem. Så fort du återlämnat vad du stulit, alltså. Eller så finns det betydligt värre alternativ, varav det absolut lindrigaste är att jag lyfter luren, ber företagets säkerhetsvakter att hålla dig på ett säkert ställe tills polisen har tid att komma hit och hämta dig. Du bör också betänka vad en fängelsevistelse skulle innebära. En väldigt lång fängelsevistelse. Men det finns betydligt värre alternativ också. Bevakningskamerorna har sett dig lämna byggnaden, men inte komma in igen. Det vore ju mycket olyckligt om, säg, du skulle råka ramla ner i en kryotank och inte kunde ta dig ur den. Och naturligtvis ännu mer olyckligt ifall någon skulle råka tappa din kropp i golvet innan vi lyckats tina upp dig igen.” Anders ryste. Under alla år han arbetat på KryoKey och senare på Transplantech hade han bara varit med om att en kropp tappats en enda gång och det var det vidrigaste han varit med om. Rent juridiskt var det ett under att det inte fanns några anhöriga som kunde stämma företaget. Eller som ville ha tillbaka de jordiska kvarlevorna. För det som varit en fryst kropp förvandlades vid nedslaget till något som liknande vad som händer när man släpper en nittiokilossäck med Varma Koppen i golvet. Hela labbet hade varit täckt med pulvret och det hade tagit dagar att sanera.

78 UR MÖRKRET Iskallt uppvaknande


”Du kan inte tro att ni ska komma undan med det här!” ”Alla lagar är på vår sida. Vi äger den biologiska vävnad som förvaras här. Vi har papper på det.” ”Oavsett vad lagen säger, kommer de efterlevande att lyncha er så fort de får veta vad som händer med deras förmodat döda och begravda anhöriga här!” För första gången flackade Peter med blicken. Han slickade sig nervöst om läpparna och försökte ta tillbaka initiativet, men nu förstod Anders helt plötsligt vad som höll på att hända och ett hopp föddes i hans hjärta. För varje minut som Karen var där ute ökade möjligheten att hela historien skulle läcka ut och oavsett vad lagen sade, skulle folks samveten sätta en punkt för detta. ”Om jag vägrar kommer ni kunna misshandla mig, fängsla mig eller döda mig, men det kommer inte att förändra något. Historien kommer att läcka ändå.” Han log triumferande. Han var naturligtvis rädd för vad som kunde hända, men segern var redan vunnen. Ingela och Karen var på utsidan och vilken sekund som helst kunde betyda slutet på den här historien. ”Ingen har sagt något om att döda någon”, mumlade Peter. Bluffen var synad. Oavsett vad lagar och avtal sade, såg folk där ute fortfarande ex-döda som människor. ”Så, enligt vad jag förstår är det jag som sitter med alla trumf på handen. Om jag reser mig och går och något händer med mig är det ni som begår ett brott. Jag är ju levande och har aldrig varit något annat. Och om jag reser mig och går och ni inte ingriper kommer ni fortfarande att behöva ta itu med en uppretad folkmassa, beredda att på gammalt skräckfilmsmanér bränna huset till grunden och salta jorden. Antagligen redan i morgon.”

Iskallt uppvaknande UR MÖRKRET 79


All luft hade gått ur Peter och nu var det hans tur att behöva sätta sig när jorden försvann under honom. Allt han byggt upp skulle förloras. Alla hans vänner från gamla Corpus skulle stå utan jobb i morgon. Oavsett om han skulle klara sig juridiskt skulle han krossas. Hela hans imperium skulle falla, ödeläggas. Anders reste sig och sträckte på sig. I dörren kunde han inte låta bli att tillägga: ”Allt går att se från flera håll.” Han hade rätt. När historien exploderade nästa dag kollapsade Transplantech under den våg av folklig vrede som vällde fram. Tydligen var Peters sätt att se det hela långt ifrån så rättsligt självklart som han hade velat se det. Anders kunde konstatera att i hela historien var det aldrig de ex-döda som i media omskrevs som något mindre än människor.

80 UR MÖRKRET Iskallt uppvaknande


R Iskallt uppvaknande UR MĂ–RKRET 81


p

Att vara 19 suger


”K

ommer jag att dö?” Doktor Ranov såg in i sin unge patients ögon med vemod. ”Nej, tvärtom. Du kommer att leva.” Doktorn suckade, tog av sig glasögonen och började berätta. ”Båda dina föräldrar har samma, mycket sällsynta, sjukdom. Det är faktiskt enav orsakerna till att vi först möttes. För tjugo år sedan kom de till mig, både upprymda ochoroliga. Jag hade då känt dem i flera år och visste att de inget hellre önskade än ett barn, mende verkade få vänta. Nu hade din mor blivit gravid och de var naturligtvis lyckliga ochförväntansfulla över att äntligen få välkomna ett nytt liv in i sin familj, men också oroliga attdu skulle vara smittad från födseln. Den sjukdom som ni har, alla tre, innebar att din mor behövde extra blod under förlossningen och jag var själv med och såg dig födas till världen. Utan några komplikationer, får jag tillägga. Det fanns inga tecken på att du skulle ha fötts sjuk, utan allt var helt normalt.Dina föräldrar var, och är fortfarande, mycket lyckliga. Du var precis allt som de hade hoppats på.” ”Har jag fått samma sjukdom som de bär?” ”Av allt att döma, ja.” Martin svalde. Han hade sett symptomen hos sina föräldrar, som till exempel att de aldrig kunde vistas utomhus på dagtid på grund av sin oerhörda överkänslighet mot solljus, blodpåsarna till transfusioner i hemmet, den bleka hyn och deras lite oproportionerliga tänder. Men även om dessa saker var besvärliga så var de inte lika skräckinjagande som attackerna av magsmärtor eller

Att vara 19 suger UR MÖRKRET 83


personlighetsförändringarna.Även om attackerna inte förekom så ofta var det fullt tillräckligt för att skrämma honom halvt från vettet. Tanken att han själv skulle behöva genomlida samma saker fyllde honom nu med fasa. ”Jag har alltså porfyri?” ”Eh… nej. Är det vad dina föräldrar sagt?” Martin nickade sakta. ”Nej, då är det dags att du får veta sanningen. Er sjukdom har mycket gemensamt med vissa svårare porfyrisjukdomar, till exempel blodbristen, överkänsligheten mot ljus och en del annat. Men skillnaderna är ändå stora och många. Till att börja med är porfyrisjukdomar alltid ärftliga, men den sjukdom som ni har, hela familjen, är en virussjukdom. Men det finns fler och större skillnader. Den största är ett mycket speciellt symptom… Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta detta…” Det uppstod en mycket besvärad paus innan doktorn suckade och igen tog upp tråden. ”Alltså, det finns inget lätt sätt att säga det, så jag säger det rent ut. Du kommer att leva. Mycket, mycket länge. Alla dina klasskamrater, deras barn och barnbarn kommer att vara döda innan du ens kommit in i medelåldern.” ”Vad är det här för konstig sjukdom?” ”Vampyrism. Du är vampyr.” Alla ord har en laddning. En del skulle man kunna kalla för plusord, ord med en väldigt positiv betydelse som ’fest’, ’kärlek’ eller ’glädje’. Och vissa ord är i så fall minusord, som bogvisir, tentaångest eller dokusåpa. Eller ’vampyr’. I Martins huvud exploderade ordet’vampyr’ och sprängde ett stort hålrum i hjärnan. Det började flimra för ögonen och Doktor Ranovs röst lät som om han stått i grannens badrum

84 UR MÖRKRET Att vara 19 suger


och talat. Världen började sakta snurra och han kände att han inte fick luft. ”Kommer jag att dricka blod? Jaga? Vad betyder allt det här?” Den torra munnen gjorde att rösten var hes och tunn. ”Ta det lugnt! Andas! Här, drick lite vatten!” Han tog tacksamt, nästan desperat, emot den lilla plastkoppen med vatten och tömde den. Det kändes ingen stor skillnad, men han kunde åtminstone fortsätta sitta upp. ”Lyssna nu noga – du kommer inte att förändras inuti. Du kommer fortfarande att vara du. Man blir inte ’ond’, vad nu det betyder, bara för att man blivit smittad av ett virus. Din vampyri kan inte botas, men med rätt kost och levnadsvanor behöver ditt liv inte skilja så mycket mot andras. Utom att det blir mycket längre, förstås.Dina föräldrar bestämde sig till exempel att bilda familj, trots sin sjukdom. Det var kanske inte det mest självklara valet, i och för sig…” ”Brukar inte vampyrer skaffa barn?” ”Eh…” Ranov flackade med blicken ”…det är långtifrån självklart att de gör det, nej. Det är inte så ovanligt att vampyrer råkat… eh… äta sina egna...” ”Äta sina egna! Vad snackar du om? Hur kan någon äta sitt eget barn?” ”Nej, nej! Du missförstår. Det är barnet som råkar äta sin mamma. När det får tänder… Men i just ditt fall verkade inte vampyrin bryta ut i späd ålder eller barndomen. Länge hoppades vi, nej, trodde att du inte var smittad. Men så kommer du hit med den här allergiska reaktionen, som inte tycks vilja läka, eller som åtminstone läker väldigt långsamt. Och då förstod vi.” Martin rodnade, han förstod också.

Att vara 19 suger UR MÖRKRET 85


”Inga andra än vampyrer blir allergiska mot vigvatten…” De hade besökt den katolska kyrkan tillsammans med skolan och han hade doppat fingrarna i vattnet för att sedan beröra panna och hjärta, såsom han sett på film att katoliker gjorde. Men vattnet hade chockat honom, och alla hans klasskamrater, genom att bränna fingrarna och nu hade han fula sår upp till första knogen på pek- och långfinger. ”Det är förvisso en… eh… överkänslighet, kanske vi kan kalla det, som hänger ihop med din sjukdom. Men när man vet om det är det ju inte så svårt att undvika…” ”Men… blodet?” ”Jo, det är just det. Vampyri kan vara en mycket plågsam sjukdom om man inte kontinuerligt tillför blod i kosten. En del behöver det så ofta som varje dag, andra mer sällan som någon gång i månaden. Vissa klarar sig med tillagat blod, medan andra måste få det färskt. Förr i tiden kan mycket väl sjukdomen ha drivit vampyrer till att jaga för att få tag i färskt blod. Ja, en del påstår att det fortfarande förekommer, men jag känner inte till något enda specifikt fall som skulle kunna styrka det.” Det vände sig i magen på Martin. Sedan han var femton hade han varit vegetarian. Det var visserligen av etiska skäl, även om han såg själva förlusten av sin mors stora portioner av inälvsmat som lever och njure, eller förvisso blodpudding, som ytterligare en fördel. Nästan allt kött som serverats hemma hade varit väldigt understekt ’för så vill pappa ha det’, men nu förstod han plötsligt varför varje biff han någonsin ätit sprutat blod när han skurit i den. Han förvånades av att han samtidigt kunde kända äckel för sådana minnen och en plötslig ömhet för sin mor, som

86 UR MÖRKRET Att vara 19 suger


hela tiden försökt tillaga, bjuda och truga för att få honom att äta. Nu förstod han att hon kanske anat eller fruktat att han varit smittad och att hon gjort allt för att sjukdomen aldrig skulle bryta ut, eller åtminstone att han skulle slippa plågsamma symptom. Men detta var ett stort problem. Han var vampyr – och vegetarian.

Q ”Men det inser du väl att även om du kan ha en viss övertygelse, så måste hälsan alltid gå först!” Pappa Börje var, som alltid, rationell. Pragmatisk. Och mamma Inger var som vanligt den som försökte medla, hitta nya förhållningssätt som kunde göra en gyllene medelväg till det mest förnuftiga och minst konfliktskapande alternativet. ”I Kenya äter massajerna blod blandat med mjölk, men utan att döda kon… Det är helt naturligt. Och kon tar inte skada av att tappas på lite blod en gång i månaden.” ”Men det är fortfarande helt etiskt oförsvarbart! Ska jag bestämma över en kossas liv? Kossan ber knappast att bli tappad på blod, eller hur?” Pappa Börje suckade högljutt åt dumheterna, men Inger försökte verkligen att nå fram till sin son. ”Men blodgivare, då? Det är ju ändå människor som gett sitt blod helt frivilligt.” Martin fnös. Å ena sidan var det ett på ytan riktigt konstaterande att det var människor med egen vilja som frivilligt valt att lämna ifrån sig några deciliter mot en

Att vara 19 suger UR MÖRKRET 87


apelsinjuice och en bulle betald av landstinget. Men de som givit sitt blod till sjukvården hade knappast tänkt att det skulle gå till att utfordra vampyrer. Så nya etiska dilemman tornade upp sig . Var det juste att få någon att lämna ifrån sig blod, som de trodde skulle användas i ett specifikt syfte, och sedan använda det till något helt annat? Och att få tag i blodet, förvisso givet frivilligt, förutsatte ändå någon slags stöld. Eller bedrägeri av någon på insidan. ”Ni fattar ju inte! Jag är ve-ge-tar-i-an.” Han talade till dem, fullt medveten om att det skulle provocera dem, som om de var små barn som inte förstod. Han visste att de förstod och fruktade att de rent av kunde ha rätt i sak, men han var så sårad av att de undanhållit sanningen för honom att var beredd just nu att säga i princip vad som helst för att såra tillbaka. Han andades in och sänkte rösten innan han tillade ”Till skillnad från er tycker jag inte att det är okej att ljuga för andra människor för att göra det bekvämare för mig själv”. Det uttalandet tog, det såg han. Inger såg sorgset på sin man för att få stöd, men just nu fanns det inget som någon av dem kunde säga. De hade undanhållit sanningen i nitton år för sin son. ”Hur kunde ni ljuga för mig?” ”Vi ljög inte… vi berättade inte hela sanningen, men det var bara för att skydda dig…” ”Hur då skydda mig? Vad skulle hända?” Nu var det Börjes tur att sänka rösten. ”Åh, inget allvarligt. Lite pålar genom hjärtat, avhugget huvud med munnen igensydd omkring en vitlöksklyfta, levande kremering, skjuten med silverkula, men förvisso inget som inte är etiskt försvarbart, tänkande

88 UR MÖRKRET Att vara 19 suger


varelser emellan.” Bitterheten och sorgen kastade en skugga över hans ansikte som Martin aldrig hade sett tidigare. Inger såg oroligt på sin man innan hon igen vände sig mot sin son och fortsatte. ”Vi visste inte att du var smittad.Allting tydde på att du skulle växa upp och leva ett helt normalt liv.” ”Jag hade märkt det själv när jag blev vuxen, och ni själva skulle vara lika gamla som nu!” Hans föräldrar utbytte ett mycket sorgset ögonkast. Och plötsligt förstod han. ”Skulle ni bara ha lämnat mig och flyttat utomlands någonstans?” De nickade tyst. ”Vi skulle naturligtvis försäkra oss om att du hade det bra, under hela din livstid, men vi skulle aldrig kunna ta kontakt igen. Vi skulle inte ens kunna besöka din begravning.” En tår rann utför hans moders kind. Hur skulle han hantera det här? Han hade varit otroligt arg på sina föräldrar för deras svek, men nu insåg han att de gjort vad de trodde var bäst i deras förtvivlan och skräck. Och samtidigt som han var helt förkrossad av insikten att han var vampyr förstod han nu att han skulle få dela livet tillsammans med sina föräldrar. Han skulle inte bli föräldralös i tjugoårsåldern. Ironiskt nog skulle beskedet om att han var smittad göra att de kunde fortsätta att vara en vanlig familj.

”Så – hur gamla är ni, egentligen?” Hon försökte skämta. ”Man frågar väl inte en dam om hennes ålder!”

Att vara 19 suger UR MÖRKRET 89


Hon log,men han log inte tillbaka så hon fortsatte. ”Pappa är hundrafemtiosex. Jag själv är inte mer än sjuttio.” Det var helt otroligt. Han hade alltid uppfattat sin mamma som en som blivit gravid väldigt tidigt i livet, men hon måste ha varit strax över femtio när han föddes. ”Du föddes på vår trettionde bröllopsdag. Vi fick vänta länge på att du skulle komma.” ”Visste du att pappa var vampyr när ni gifte er?” han sneglade på sin pappa. ”Din far var en riktig gentleman. Han berättade för mig innan vi kysstes första gången. Även om jag inte förstod riktigt vad han menade visste jag att jag ville leva tillsammans med honom resten av livet.” Hans far log det där fåraktiga leendet han hade när han just hört något romantiskt eller någon gratulerade på födelsedagen. ”…och sedan… ja, invigde han mig, kanske man kan säga. Eller, det är så man sade tidigare. Och nog låter det mer romantiskt än att säga att någon smittat en.” Skrattet var befriande för dem, alla tre. ”Men hur ska jag göra? Jag är vegetarian och det är viktigt för mig.” ”Vi kommer på något. Du har ju inga symtom än.” Det var mammas standardsvar på alla lite större problem ’vi kommer på något…’ Men just nu så gav det faktiskt en slags tröst.

R Om Sanna hade varit ett väder hade hon varit störtregn på

90 UR MÖRKRET Att vara 19 suger


natten. Den typen av väder som inleder skräckromaner om vansinniga vetenskapsmän som flyttat in den där förfallna borgen, längst upp på berget, dit lokalbefolkningen inte vågar gå. Och hade hon varit musik i stället, så hade hon varit taggtrådssträngade elgitarrer genom en Mesa Boogie Dual Rectifier med gainen på 11, kontrasterande mot en vän, melodisk kvinnoröst. Det var i alla fall den systerdyster-image som hon försökte förmedla genom sminkning, klädsel, hårfärg och tatueringar. I själva verket var hon också, trots allt, precis den sortens människa som egentligen gillade hundar och älskade de blickar av oförfalskad nyfikenhet och faktiskt beundran hon fick av dagisbarn. Alltså inte riktigt lika tuff som sin image. Just nu var hon dessutom inte så tuff av ett alldeles speciellt skäl. Hon hade förstått att Martinville träffa henne för något särskilt och viktigt skäl. De brukade kunna umgås utan att ha några egentliga planer eller skäl, annat än att de gillade varandra, så nu hade det där korta samtalet på mobilen satt igång ett inre samtal hos henne. Hon försökte att inte att göra sig några orealistiska förhoppningar om vad det kunde innebära, men visst var hon medveten om att de varit tillsammans i snart ett år och det här mycket väl kunde vara deras viktigaste träff hittills. Det verkade helt enkelt vara på riktigt med den här killen och kanske, kanske var det till och med Rätt kille, med stort R. Samtidigt försökte hon att inte ha några överromantiserade föreställningar omkring det. De var båda nitton år gamla och detta var trots allt det tjugoförsta århundradet. I deras ålder hade de flesta skaffat sig sina första sexuella erfarenheter, ofta med olika partners och

Att vara 19 suger UR MÖRKRET 91


hon kände inte ens till någon som förlovat sig på riktigt. Det framstod som rimligt att hon och Martin skulle dela också… well, ett mer fysiskt uttryck för deras kärlek, så småningom. Kanske var detta just det tillfället. Hon kände sig både upprymd, nervös och lite sorgsen samtidigt. Första Gången. Det var ett farväl till barndomen, slutgiltigt. Sex var att bli vuxen på ett sätt som aldrig kunde göras ogjort. Samtidigt verkade Martin vara en fin kille och han skulle säkert aldrig göra något taskigt mot henne, även om hon nog trodde att han var betydligt mer erfaren än hon själv. För vad kunde det, egentligen, realistiskt sett, annars handla om?

S Samtalet med Sanna skulle bli tufft, det insåg han. Hur kan man berätta för någon att vampyrer, deras värsta mardröm, inte bara existerar tvärtemot den allmänt vedertagna världsbilden, utan att man själv är just en sådan? Och även om de flesta myterna om vampyrer, som att de kan skifta gestalt eller att de skulle vara speciellt intresserade av att deflorera oskulder, helt enkelt var osanna så kunde han lätt föreställa sig att hon skulle bli skräckslagen och lämna honom direkt. Det kunde, lätt, bli deras sista träff någonsin. Samtidigt kunde han ju inte gärna hålla tyst om det. Hans egna föräldrar hade försökt göra det för honom själv, dessutom av motiv som klingade ekade obehagligt bekanta

92 UR MÖRKRET Att vara 19 suger


i hans egna tankar. Det måste helt enkelt sägas, han måste helt enkelt vara ärlig mot Sanna. Men först skulle han träffa Doktor Ranov igen. Hans mor hade förklarat att Ranov själv bar på viruset och att han därför både höll sig uppdaterad på den senaste forskningen, som i stort sett utfördes av andra vampyrer, vid sidan av deras vanliga, mindre ljusskygga forskning, och att han kände flera andra med samma sjukdom. Kanske visste han något om huruvida någon annan varit i samma situation som han själv? Nu när han var här för första gången efter beskedet (han insåg att han för alltid skulle räkna sitt liv ’före’ och ’efter’ från nu) lade han märke till saker som han inte tänkt på tidigare. Som att Ranovs kombinerade kontor och mottagning låg längst bort i korridoren, och inåt byggnaden där det inte fanns några fönster där dagsljuset kunde komma in. Förr hade han aldrig reflekterat över vad som kunde ligga bakom en sådan planlösning, utom möjligen vårdens (både den allmänna och den privata) totala oförmåga att se människor i stället för sjukdomar eller förvisso läkare. Läkare kunde tala arbetsmiljö med patienter, när de själva satt i ständigt mörker vid möbler som i resten av världen utanför var förpassade till museernas skräckkabinett, utan att reflektera över sin egen situation. Eller i alla fall utan att kunna få sina överordnade att lyssna på sådana reflektioner. Men alldeles oavsett vilket, betydde det där fönsterlösa kontoret något helt annat nu, ’efter’. Ranov visade in honom och pekade att han kunde sätta sig på den galonklädda stålsängen och bläddrade sedan tankspritt lite med sina papper ett tag innan han harklade

Att vara 19 suger UR MÖRKRET 93


sig för att liksom uppmana sin patient att ta upp tråden och förklara lite mer exakt, varför han var där. ”Jo, alltså, finns det något annat jag kan äta, i stället för blod?” ”I stället för blod?” ”Ja… Jag är vegetarian” Martin var förvisso van att behöva förklara och emellanåt dessutom försvara sin vegetarianism. Men nu behövde han verkligen hjälp. Skulle han få Ranov att förstå dilemmat och fanns det över huvud taget något att göra? Ranov såg för en sekund lite förvirrad ut, där han klippte med ögonlocken. Munnen öppnades och stängdes några gånger, utan att han själv verkade medveten om det, men sedan kom han snabbt till sans igen. ”Ojdå. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Jag har aldrig stött på det tidigare. Låt mig fundera…” Han tystnade, reste sig ur stolen och gick bort till sin bokhylla för att ta fram en av sina läkarböcker. Han bläddrade fram och tillbaka en stund innan han sken upp och pekade i boken, samtidigt som han talade. ”Jo, såhär står det ; du behöver kontinuerligt tillföra blod, för att inte bli sjuk, som du ju redan vet. Men, och det är det som ger ett visst hopp, blodet behöver inte passera matsmältningssystemet för att tas upp i kroppen.” Martin stirrade på doktorn, utan att förstå vad det hade med något att göra. ”Jo, det är alltså inte näringsämnena som matsmältningssystemet kan extrahera ur blodet som du behöver, i så fall kunde du lika gärna äta järntabletter och skölja ner med en flaska Blutsaft från hälsokostaffären. Nej, din kropp tar upp de röda blodkropparna i själva blodet. Direkt i blodomloppet!”

94 UR MÖRKRET Att vara 19 suger


Ranov visade nu alla tecken på att vara upphetsad, men Martin förstod fortfarande inte hur något av detta hade med hans vegetarianism att göra. ”Jo, alltså, vampyrer äter i sträng mening inte blod. De… eh… lapar, kan man väl säga, i sig blodet. Blodet tas upp av slemhinnorna i munnen och kommer direkt ut i blodomloppet hos vampyrer, till skillnad från hos andra.” Nu började Martin att långsamt förstå vad doktorn försökte säga. Han skulle inte behöva tvinga eller lura något djur eller någon människa för att få i sig blodet. ”Jag kan alltså ta blodtransfusioner i stället?” ”Möjligen. Det borde fungera. I princip, ja!” ”I princip?” ”Jo, det finns ju fortfarande en del… sociala aspekter. Som att vampyri inte är en sjukdom som är speciellt känd i breda lager i läkarkåren. Eller i mänskligheten i stort, heller. Och man kan nog förutsätta en viss… motvilja, kanske, mot just vampyri. Det är ju ett socialt stigma. Och så får vi nog ändå räkna med en del oförutsedda svårigheter. Det är helt enkelt obeprövat.” ”Och det försvårar onekligen för mig” suckade Martin. Det hade sett så bra ut, och nu helt plötsligt verkade även denna möjlighet att försvinna. Doktor Ranov såg sin unga patients besvikelse. ”Tappa nu inte hoppet! Det här innebär ju att det kanske finns en lösning på ditt etiska dilemma. Låt mig fortsätta att göra vissa diskreta efterforskningar bland läkare som jag känner, så är det inte omöjligt att vi kan lösa det här tillsammans.” Martin försökte hoppas, men på något sätt kändes det som om hans tid höll på att rinna ut.

Att vara 19 suger UR MÖRKRET 95


Han vågade inte berätta för sin läkare att han plötsligt känt någonting som han inte kunde beskriva som något annat än blodtörst.

U Utanför mottagningen drog han lungorna fulla av den kalla vinterluften. Det var redan mörkt ute, trots att klockan bara var fyra på eftermiddagen. Han skulle hinna hem och fixa till sig lite innan det var dags att träffa Sanna. Han hade bokat bord på ett lite bättre italienskt ställe som han kände till i Gamla Stan. Det var egentligen ett sånt där ställe dit folk antingen gick och gjorde upp stora affärer, om de hade representationskonton, eller så förlovade de sig om de var ute i mer privata ärenden. Han tänkte inte göra någotdera, men de avskilda båsen kanske skulle passa för att berätta för henne. Och, i ärlighetens namn, han kände inte till så många restauranger över huvud taget, men han gillade italienskt och den här hade riktigt bra vegetariska alternativ, även om allt kostade skjortan. Klockan sex träffades de utanför restaurangen. Värmen som slog emot dem när de kom in fick det att hetta och sticka i skinnet och hon fick rosor på kinderna. Hon var söt, på samma sätt som koalabjörnar och flanellpyjamasar, men inte vacker eller läcker på ett sätt som inbjöd till att tänka syndiga tankar, tänkte han. Sedan rättade han sig. Hon var säkert betydligt mer erfaren än han själv på det området. Men nu handlade det om att fokusera på vad som måste sägas.

96 UR MÖRKRET Att vara 19 suger


Så fort de fått av sig jackorna insåg han direkt att de hade haft lite olika definitioner av att klä upp sig. Och samtidigt förstod han att hon inte bara tyckte att hon var fin i sina läderbrallor och en naturligtvis svart t-shirt från något obskyrt band utanpå blusen, utan att hon faktiskt valde sådana här kläder för att provocera alla i sin omgivning. Och just det var något som fick honom att le lite för sig själv. Han älskade henne för just det. När kyparen kom tyckte sig Martin se en liten rynkning på näsan, men han intalade sig att han måste ha inbillat sig och sedan beställde de. Men när kyparen lämnat dem, verkade han på något sätt fått med sig beslutsamheten av misstag och det som hade låtit helt rimligt i huvudet för en stund sedan började verka fånigt. Han tordes inte ta upp det just nu utan höll igång samtalet och väntade på att ett bättre tillfälle skulle uppenbara sig. Eller att hans hjärna skulle komma på något bra sätt att ta upp det utan att det lät helt sinnessjukt.

V Middagen hade varit trevlig och god och ändå kände hon sig så besviken och tom inuti, på ett sätt som hon inte gjort tidigare, där hon låg i sin säng. Vad hade gått fel? Martin hade uppträtt trevligt och dessutom varit en ovanligt god lyssnare. De hade pratat. Resonerat, skrattat, skämtat, kommenterat, ja samtalat om allt. Men inte om något speciellt. Det kändes helt enkelt som om något hade hänt som gjort att de inte kom till skott riktigt. Var Martin osäker på dem? Eller hade hon utstrålat

Att vara 19 suger UR MÖRKRET 97


sådan osäkerhet att han inte vågat ta ett steg? Eller hade hon själv varit vulgär på något sätt och han blivit avtänd? Vad hade hänt här, egentligen? Martin fördrev några minuter med att förbanna sin egen feghet medan klockans display långsamt bläddrade fram röda siffrorna. Det rätta tillfället hade inte uppenbarat sig, men han visste alltför väl att det inte skulle komma något rätt tillfälle. Det finns antagligen inget bra sätt att berätta för någon att man är vampyr. Efter att ha våndats i omkring en timme förstod han att han måste försöka få till en ny träff och han sträckte sig efter mobiltelefonen för att skicka ett textmeddelande. ”Är du fortfarande vaken? Tack för idag. God middag och gott sällskap. Träffas igen, samma tid och plats, på fredag?” Sedan låg han vaken i mörkret och väntade på svaret. När svaret väl kom, nästa eftermiddag, var det ett typiskt Sanna-mess. ”Ja till middag och sällskap, nej till plats. Hard Rock Café gäller, eller förlora mig för alltid ;)” Martin skrattade till och pustade ut. Om hon var arg eller besviken så visade hon det i alla fall inte. Han hade knappt kunnat sova, först på grund av sitt svek mot sig själv och Sanna, men snart nog på grund av den där konstiga, skrämmande känslan av törst och längtan efter att känna blodsmaken, varm, söt och lite salt, i munnen. När han till sist somnat hade han drömt att han simmat i Nilen när Mose förvandlat den till blod och han hade dykt ner till botten och inte velat återvända till ytan, trots att han trodde

98 UR MÖRKRET Att vara 19 suger


att han skulle kvävas. Han ville vara kvar där, omsluten av det varma blodet. Han hade vaknat med ett ryck med en känsla av feber och en vagt molade smärta från bröstet ner till naveln. Det hade börjat. Det enda han hade att hoppas på var att Doktor Ranov skulle hitta någon lösning, eller åtminstone en ledtråd till en lösning. Han visste inte hur han skulle reagera om han verkligen blev tvungen att välja mellan sin övertygelse och sin hälsa eller rent av sitt liv och han kände verkligen ingen längtan till att ta reda på det heller. När han valde att bli vegetarian så hade han haft en väldigt stark övertygelse, men nu… nu var saken helt enkelt i ett annat läge. Han hade fortfarande sin övertygelse, men han hade börjat tvivla på sig själv, att han var av det rätta virket. Det fanns de som fängslats för att de släppt ut försöksdjur eller kedjat fast sig utanför pälsaffärer. Det fanns de som misshandlats av kravallutrustad polis för att de suttit i vägen vid infarten till en McDonalds-drive through. Skulle han lika rakryggat stå för vad han trodde på, eller skulle han helt enkelt ge efter om smärtorna blev för stora innan Ranov hittade ett botemedel. Och tänk om det faktiskt inte fanns någon bot. Det verkade inte självklart att blodtransfusioner skulle fungera, ens teoretiskt och rent praktiskt var han tvungen att inse att det inte var en framkomlig väg. Tanken var så otäck att han inte vågade tänka den färdigt. Tänk om det inte fanns något att göra. Att det enda val han hade var att antingen lida eller lura eller tvinga andra att göra det. Just nu hade dock den molande värken minskat

Att vara 19 suger UR MÖRKRET 99


och han försökte tränga undan tänkarna på det hela. Han skulle få en andra chans att berätta för Sanna och det var det enda som betydde något just nu. Den här gången skulle inget gå fel!

X Sanna hade haft mobiltelefonen på när SMSet kommit från Martin, men hon hade inte vetat vad hon skulle svara. Hon förstod i och för sig innebörden i orden i meddelandet, men vad betydde det att han skrivit att det var ’trevligt’? Betydde det att han tyckt att det här var den nivå som deras relation skulle vara på just nu, inget mer otrevligt? Men varför hade han då bjudit ut henne till att börja med? Hade han velat först och sedan ångrat sig? Men i så fall,hade han ångrat sig igen och skickat en andra inbjudan? Hon visste inte hur hon skulle tolka hans signaler. Och dessutom ville hon inte hamna på den där knäppa restaurangen igen. Visst hade maten varit bra, men priserna var inte bara hutlösa, de var sanslösa! Även om det var Martin som bjöd så kände hon sig inte bekväm med varmrätter på nära hundrafemtio kronor per portion. Och hade inte kyparen rynkat på näsan åt dem? Hon intalade sig att hon måste sett fel. Både mat och service hade varit perfekta resten av kvällen. Så hon hade föreslagit sitt eget favoritställe. Det gav henne dessutom fördelen av att ha hemmamatch. Hon hade lättare att läsa mellan raderna när hon var bekväm med mat, service och atmosfär.

100 UR MÖRKRET Det suger att vara 19


Den här gången skulle inget gå fel!

Y På väg ut genom dörren till träffen med Sanna, ringde Doktor Ranov. ”Jag har både goda och dåliga nyheter. Vi kanske har hittat en lösning…” Martin jublade inombords. Smärtorna hade tilltagit under veckan och han kände sig nu febrig och sjuk hela tiden. Om det skulle fortsätta att öka i intensitet visste han inte hur han skulle klara av det. ”Underbart! Vad kan vi göra? Och hur snabbt går det?” ”Låt mig understryka, för att inte inge falskt hopp, att det kanske inte fungerar alls. Men vi har en tanke på en experimentell behandling. Med epo.” ”Ursäkta? Epo?” ”EPO, Erytropoetin. Det är ett hormon som kroppen själv använder för att skapa röda blodkroppar. Tanken är att man ger EPO och att din egen kropp börjar framställa de röda blodkroppar som du behöver.” ”Det låter ju fantastiskt!” ”Det finns fortfarande flera problem. Dels har vi naturligtvis inte några empiriska data, utan detta är i högsta grad experimentellt. Vi vet effekten på patienter med vissa anemiska tillstånd, men inte specifikt Vampyri. Det har aldrig testats tidigare. Och dessutom, och detta är viktigt, är kostnaderna för en sådan behandling betydligt högre än vanligt blod! Och vi kan nog förutsätta att du inte kan få det

Att vara 19 suger UR MÖRKRET 101


subventionerat av något högkostnadsskydd…” Martin förstod. Det var ett hopp, men det var på samma sätt ett grässtrå. Och det var inte en bot, utan i bästa fall ett sätt att minska symptomen, men han skulle behöva medicinera hela sitt liv. Och det skulle bli långt. Mycket, mycket långt. ”Det… låter…” Plötsligt var huvudet helt blankt. Han var samtidigt mycket lättad och djupt bekymrad. ”Vi vill sätta igång med försöket så snart som möjligt. Om du själv ger ditt godkännande, naturligtvis.” ”Naturligtvis. Jag är beredd på att göra vad som helst som krävs.” ”Det låter bra, men jag måste ändå informera dig om att det här inte riktigt är preparat som säljs över disk. Det mest realistiska är att vi får köpa det på svarta marknaden. Du kommer att behöva åtminstone tre doser över de första fjorton dagarna och det är först sedan som vi kan avgöra om det gör nytta och om vi ska fortsätta. Och priset är omkring två tusen kronor per dos.” Martin flämtade till. Sextusen kronor var en stor summa pengar för en nittonåring. Detta var dessutom sextusen utan någon garanti att det skulle hjälpa. Och även om det gjorde det skulle han vara tvungen att ha ett tämligen välbetalt heltidsarbete för att kunna betala behandlingen. Samtidigt fanns det bara ett rimligt beslut att ta. ”Jag går med på det. När börjar vi?” ”Kom till kliniken på tisdag, så startar vi försöket då. Och så får jag önska trevlig helg, så länge.” ”Tack. Detsamma.” Det här var verkligen både underbart och fruktansvärt. Å

102 UR MÖRKRET Att vara 19 suger


ena sidan kände han hur en tyngd släppte från hjärtat när han insåg att han kanske skulle slippa gå emot sin tro på vad som var rätt och riktigt. Å andra sidan var kostnaderna astronomiska. Han kunde naturligtvis be sina föräldrar om hjälp under en period, men det var mycket pengar för dem också och på sikt skulle han bli tvungen att lösa det på något annat sätt. Och alldeles oavsett var han tvungen att berätta för Sanna. Han visste nu att han älskade henne och han ville inte ha några hemligheter för henne. Det här beskedet kunde dessutom vara en tröst eller hopp också för henne. Han måste berätta och hon måste få välja själv, om hon ville och kunde leva med honom, trots allt. Men först måste han komma iväg! Han skulle bli ordentligt sen om han inte lade på ett kol nu.

A När han kom runt hörnet Odengatan-Sveavägen stod hon redan och väntade. En snabb titt på klockan lugnade honom dock, han var inte mer än någon minut sen. Efter en snabb kyss gick de in i mörkret och sjuttiotalsrocken och fick bord direkt. Menyn här innehöll betydligt färre vegetariska rätter, men det var inte svårt att få en specialbeställning tillgodosedd, så snart var den detaljen avklarad och de kunde övergå till att samtala under tiden som de väntade på maten. Ingen av dem ville egentligen tala om förra gången de träffades, så de pratade om allt möjligt. Vad som hade hänt i veckan (Martin aktade sig noga för att nämna ett ord om sina symptom eller sina mardrömmar), gemensamma

Att vara 19 suger UR MÖRKRET 103


kompisar de träffat, dissade dokusåpajönsar och b-kändisar som deltog i de senaste tramstävlingsprogrammen på TV, vad som helst, utom just det där svåra. Martin var lätt illamående av sina magsmärtor, men fann inget naturligt sätt att få in det i konversationen, riktigt. Men då kom maten och även om det skulle innebära att han var tvungen att tvinga i sig portionen, som dessutom var ordentligt tilltagen, kändes det som att bli räddad av gonggongen. Hon märkte att han fortfarande var osäker. Eller, faktiskt, så stressad att han kallsvettades och våndades. Och på något sätt gjorde det henne lugn. Hon förstod. Han ville, men visste inte hur han skulle säga det. De kunde skratta tillsammans, tala om allt möjligt och inget kändes egentligen onaturligt. Kvällen skulle ha sin gång och sedan skulle de komma hem till någon av dem och de skulle göra det. De gick emot Kungsholmen och hans lägenhet. Han var fortfarande tyst. Han var förtvivlad för att modet igen svikit honom. Men nu skulle de i alla fall snart vara hemma hos honom och han kunde bjuda på en kopp te och de kunde prata ostört. Intalade han sig i alla fall. Hon var lite road över att se honom våndas. Men nu skulle de i alla fall snart vara hemma hos honom på ’en kopp te’ (vilket var en otroligt genomskinlig invit, dessutom antagligen världshistoriens äldsta och mest använda). Men där kunde de i alla fall utforska varandra mer ostört. Intalade hon sig.

104 UR MÖRKRET Att vara 19 suger


Z Liksom alla nittonåringar med bredbandsuppkoppling hade han sett nakna kvinnor tidigare, men det var något helt annat att behöva förhålla sig till en avklädd flickvän i ens eget rum. Å ena sidan var det precis vad han ville, precis det han hoppat på och längtat till, men aldrig vågat tro. Å andra sidan fanns något inne i hjärnan som förtvivlat skrek ”Tajming! Tajming!” Och som alla äldre-än-nittonåringar med fast sällskap vet så finns det inget som är så fumligt som första gången. Att i det läget ha halva hjärnan full av panik och den andra halvan (den som sitter under bältet, på alla nittonåriga män) full av åtrå underlättar inte. Han insåg att han antagligen, enligt konventionerna, borde vara den som tog initiativet till nästa steg nu, men medvetandet hade skrämt alla rationella tankar in i de mest avlägsna hörnen av hjärnan, och han insåg att han var som ett skrämt djur i strålkastarljuset från en bil, en sekund från döden men upptagen med att titta på det vackra skenet. Antagligen borde han ta det coolt. Vara smidig. Ta kontroll. Men det går liksom inte med en avklädd flickvän i sängen och trots att han själv fortfarande hade alla kläder på sig, dessutom kompletterat med grytvantar och förkläde och en bricka med te, hade han aldrig känt sig så naken tidigare. ”Eh… Ta inte det här på fel sätt nu… Du är verkligen vacker och jag vill verkligen och… och jag är verkligen glad över att du vill… med mig… och så… men…” Var det misstänksamhet eller besvikelse i hennes

Att vara 19 suger UR MÖRKRET 105


blick? Han var tvungen att ställa ifrån sig den här förb… tebrickan någonstans. Golvet fick duga. Och under tiden som hjärnan fortsatte att vara en olycksplats för tankar, med rätt höga dödssiffror, hörde han munnen fortsätta att pladdra. ”Jag menar bara att, det är nog inte rätt tillfälle… för det här.” Han blev nästan chockad över sitt eget uttalande. Det lät lagom mesigt, nu skulle hon tro att han bara inte vågade, vilket ju var helt fel! Orden hade låtit bra i hans huvud, men nu tvekade han. Han ville ju, och kanske höll han nu på att förstöra hela situationen… ”När är rätt tillfälle då?” Hon rörde försiktigt med sina fingerspetsar över hans läppar och fick honom att rysa till. ”Vill du inte?” ”Jo! Det är klart att jag vill… Jag menar… Jag gillar ju dig… Men…” ”Men?” ”… jag är kanske inte riktigt den du tror” Nu var det sagt, han var tvungen att fortsätta. Om han bara hade berättat det lite tidigare, inte nu, inte i det mest avgörande ögonblicket mellan honom och henne. Inte när hon nu låg avklädd bredvid honom i sängen och tycktes vänta på ett initiativ från hans sida. ”Älskar du mig inte då?” ”Det vet du väl.” Hur kunde hon fråga det? Han älskade henne och önskade inget hellre än attsituationen varit en annan, att han själv varit en annan, och att han bara kunnat följa sin lust och älska med henne nu, i denna stund. ”Men hur mycket?” undrade hon. ”Om du älskar mig så vill jag ge dig hela mig. Förstår du det? På alla sätt och för alltid.”

106 UR MÖRKRET Att vara 19 suger


”För alltid?” ”Så länge vi båda lever.” En tår rullade utför kinden. Han visste att hon inte hade en aning om vad hon sade, men han vlle så gärna att det skulle vara sant. Så han böjde sig fram emot hennes hals, kysste den ömt, innan han för en kort stund, ja faktiskt bara ett ögonblick, för sista gången någonsin avvek från sin vegetarianism.

Att vara 19 suger UR MÖRKRET 107


.

The Clock strikes Hen


”J

ust nu är Jojje och plåtar Robinson-wannabebrudar i bikini i Karibien och vi ska, på allvar, åka till Skåne och göra ett reportage om… I en lång rad av usla jobb är det här det töntigaste knäck jag har gjort! Menar du över huvud taget allvar?” Magnus försökte verkligen att hålla sig behärskad, men nu var det på allvar, insåg Agneta. Något höll på att brista för honom och kanske hade det varit smartare, för framtiden på produktionsbolaget, om hon skickat Magnus till Karibien och Jojje till Skåne i stället. Å andra sidan var Magnus den hon ville ha med sig på ett sånt här reportage. Hon såg sig lite oroligt runt bland de övriga i teamet men alla satt och tittade ner i sina papper eller plockade med sina saker för att slippa möta hennes blick. Efter att hon berättat om det reportage de skulle göra, verkade det som om de inte visste om de skulle skratta rakt ut eller betrakta det hela som en bestraffning och ett tecken på att de hamnat i onåd. ”Ja, ehum, alltså… Det är ju ett dokumentärt jobb. Men ändå om det övernaturliga och det är ju precis sånt som styrelsen gillar…” ”Det är för fan att åka till Skåne i Januari och skjuta bilder på Gråtjörgen som går omkring och känner.” Ett nervöst fnitter bredde ut sig. Mediet Jörgen hade blivit ”Gråtjörgen” när han för något år sedan gått omkring i gamla hus och gråtit framför kamerorna, för att visa att han kände det som om han blev mördad eller allt vad det nu var. Oavsett dödssätt hade Jörgen alltid bevisat att han dött genom att han gråtit. ”Skåne på vintern är helvetets förgård”, fortsatte

THe clock strikes hen UR MÖRKRET 109


Magnus. ”Fortfarande lerigt och vått. Säkert fuktigt till och med inomhus i den där gamla kåken. Men tillräckligt kallt för att frysa snorren av sig om man skulle behöva slå en sjua.” Jo, nog var Skåne på vintern inte världens trevligaste ställe tänkte hon. Men nu hade ledningen hoppat på någon slags ”andlig” trend och allting som verkade ”andligt”, ja utom religion då, låg bra till för att göra program om. Det var dessutom billigt. Man skickade bara iväg ett gäng som filmade öppna dörrar, trånga trappor, och svajande nakna glödlampor eller liknande. Sedan klippte man mellan de bilderna och en intervju med ett medium, en healer, eller vad det nu var den här veckan. Denne satt sedan och berättade vad han eller hon upplevde och kände. Och det var det. En arbetsdag kunde generera tiotusentals kronor i reklamintäkter, när det halvtimmeslånga programmet delades upp i tre reklampauser. Det var otroligt mycket bättre rent ekonomiskt än dokusåpaproduktion oavsett hur man mätte. Just det här uppdraget skulle hon dessutom själv hänga med på och hon hade hoppats på att hennes närvaro som chef skulle ha gett det hela någon slags glans och glamour eller åtminstone ett uns av respekt. En grav missbedömning, insåg hon, nu. ”Nu väljer vi inte alltid våra jobb. Vi får helt enkelt försöka göra vad kanalerna är intresserade av och…” Ingen lyssnade. Alla hade börjat plocka med sina grejer. Antingen skulle Magnus gå ut ur rummet nu och aldrig komma tillbaka och i värsta fall få med sig ett stort gäng av de andra, eller så skulle… ”Kom igen då. Låt oss hämta Gråtjörgen och få den här idiotin ur systemet så vi kan börja syssla med lite riktig

110 UR MÖRKRET The clock strikes hen


TV i stället.” Hon andades ut. Faran över, den här gången, även om Magnus muttrade något om ”praoelever” och ”straffkommendering” när han började dra sig bort mot produktionsbolagets Toyotabuss.

B I höjd med infarten till Jönköping hade Agneta till slut tröttnat på hårdrocken och bad Magnus och Patrik, som var ljudtekniker och allt-i-allo, att byta musik för åtminstone en stund. ”Så du gillar inte hårdrock?” ”Inte speciellt…” Patrik höjde volymen och Magnus, som körde, log. Hon suckade. Jörgen himlade med ögonen. ”Moget.” ”Åh, förlåt” sade Magnus ”jag insåg inte att du var med. Jag har ju inte hört några snyftningar på hela resan…” Jörgen bet ihop och tittade ut genom fönstret. Han sa inget mer innan de till slut rastade. Magnus var mycket medveten om att han betedde sig barnsligt, men han sket i det. Det här var ett idiotjobb och då kunde gott Agneta få ha att göra med idioter. Patrik hade egentligen inget otalt med någon, men gillade helt enkelt konflikter. Det var när stämningen var som mest hätsk som man såg vem folk verkligen var och han kände på något sätt att han måste veta. Med alla människor som han mötte. Han var inte riktigt trygg med dem innan han sett dem bli riktigt förbannade någon gång.

THe clock strikes hen UR MÖRKRET 111


De valde att rasta på ett ställe som både Magnus och Patrik kände till sedan tidigare jobb i Jönköping. En rätt gräslig pizzeria som hette Tolvan, men som hade ”bästa pizzan utmed hela E4:an” enligt Magnus. Agneta tänkte inte ta strid om en grej till i onödan, utan bestämde sig för att gilla läget, beställa en kebabtallrik och be en liten bön att de alla skulle klara sig utan magsjuka. ”Skulle bara fattas det också, på den här resan”, tänkte hon. Jörgen försökte beställa något vegetariskt och det blev någon slags tallrik med falafel och pommes frites. Under tiden som de väntade på maten frågade Magnus: ”Så, Jörgen, du är vegetarian?” ”Ja…” ”Varför det?” ”Jag kan inte äta något som haft en själ.” Patrik lade sig i. ”Har mygg själar?” ”Eh…” ”Myror? Spindlar? Bakterier?” ”Jag har inte funderat över det. Jag har aldrig känt av det.” ”Men andra djur? Kor? Grisar?” ”Eh… Ja. Och husdjur som hundar.” ”Katter?” ”Ja.” Patrik blinkade lite åt Magnus och så frågade han ”Så kan du känna av ett djurs själ?” ”Ja.” Nu var Jörgens självförtroende nästan tillbaka. ”Om jag har tillgång till något som haft betydelse för djuret som en matskål eller ett halsband så är det ännu lättare…” ”Så om jag beställde en hamburgare här, så skulle du

112 UR MÖRKRET The clock strikes hen


kunna avgöra hur många djur som satt livet till för den. Bara att räkna själarna på de olyckliga djuren…” Jörgen blev generad och tystnade medan killarna skrattade rått rakt ut. Agneta visste inte hur hon skulle hantera det hela. Barmhärtigt nog kom just då deras mat. Trettio mil till Jönköping och ytterligare trettio till Malmö, där de skulle bo under tiden för reportaget. Agneta trodde att de kanske skulle klara sig med tre dagar att ”skjuta” på, men de kollade i frontdesken om de kunde vara kvar hela veckan om det skulle behövas och det skulle gå bra. De bodde på Scandichotellet mitt i stan, det som några religiösa galningar hade trakasserat för några år sedan. Det hade handlat om hotellets biblar eller något ditåt. Hon hade egentligen inte följt det så noga, men hon kände igen lobbyn från bilderna i pressen. De bokade tre rum, Patrik och Magnus fick bo tillsammans. Naturligtvis var det lite orättvist, men bolaget sparade strax under en tusenlapp per natt på det hela och det hade varit lika fel att dela rum med någon av männen som att be Jörgen att dela med någon. Alltså Patrik och Magnus. De fann sig dock tämligen fort. Även de var trötta efter sextio mil i bil och längtade efter att dagen skulle ta slut. De skulle bara lasta ur bilen, gå ut och käka middag innan sängen hägrade.

C De gav sig av till Glimmingehus direkt efter frukost. Tanken var att rekognosera lite och försöka få till stämningsbilder. Höga torn sedda i grodperspektiv, fönster med siluetten av

THe clock strikes hen UR MÖRKRET 113


en person framför, gluggar med galler, sådana saker. Höll man kameran lite snett blev det alltid mer spöklikt. Allt som var fönster, dörrar och där man hade zoomningar eller sidledsrörelser i bilden signalerade ”övernaturligt”. Både Patrik och Magnus var överens om att det knappast skulle behövas mer än en dag för sådana bilder. Idén var att sedan kunna fokusera sig på Jörgen under resten av dagarna. Det skulle både bli utomhusbilder med intressanta miljöer i bakgrunden, och inomhus i närbild när han gick omkring och kände saker. Det borde vara ett enkelt jobb. Agneta hade bokat en guide. Inga fasta visningar skedde, av förklarliga skäl, under januari. Produktionsbolaget betalade alltså en historiker från Lund att åka ner till Glimmingehus för att möta dem på borggården och sedan visa slottet och berätta om livet där. De gick in direkt. Det var klart och därför kallt. Det var i och för sig svinkallt inomhus också, men där slapp de i alla fall vinden. Visningen började nere i källaren där de visades rester av en murad stenugn. Guiden visade också en inomhusbrunn som var ovanlig för tidsperioden och som filmades. Brunnar kunde nog också vara ”övernaturliga” på bild med rätt kameraåkningar. Berättelsen om ålar som renhållningsarbetare i brunnen, som åt upp råttor och sånt som ramlade i, var effektfull men skulle antagligen inte komma med i programmet. De gick uppåt i huset och blev visade de många försvarsanläggningarna som fanns. Glimmingehus framstod som en enda dödsfälla, där en inkräktare skulle kunnat dödas ett dussintal gånger innan han ens hunnit förstå att han var i fara. Varje trappsteg verkade dölja en skytt, pilar kunde avfyras ur väggarna, smält bly kunde

114 UR MÖRKRET The clock strikes hen


hällas över en innan man ens nått upp till andra våningen i huset. Det här var intressanta detaljer. Allt filmades. Själva visningen av riddarsal, festsal, sovrum och toaletter och allt vad det var tog omkring en halvtimme. Det var i och för sig intressant, men slottet hade med största sannolikhet aldrig varit inblandat i några strider eller utsatt för några våldsamheter. Tvärtom hade det under flera hundra år använts som sädesmagasin. Inga tecken fanns på att någon någonsin dött under våldsamma förhållanden här. Modet sjönk i den lilla gruppen allteftersom guiden fortsatte att berätta om husets närmast fridsamma historia. Till slut var Agneta tvungen att fråga: ”Men… som alla gamla slott måste ni väl ha något slags slottsspöke? Någon grå dam eller något?” ”Nej, faktiskt inte”, log guiden. ”Glimmingehus användes inte så länge som boningshus, så det hann inte bli så mycket mänsklig tragik här.” De såg lite stukade på varandra. ”Finns det inga gamla skrönor om någon piga som blivit skändad eller någon soldat som ramlat i brunnen eller någonting?” ”Nej, faktiskt inte.” Detta var extremt dåliga nyheter. ”Fast nu när du nämner det. Det finns en gammal sägen här, från mitten av nittonhundratalet.” ”Berätta!” ”Jo, när slottet började återställas till sitt ursprungliga skick, ska arbetarna ha stött på ett spöke, faktiskt.” ”Fantastiskt! Fortsätt!” ”Ja, fast det var visst inte så skrämmande. Det var en…” Guiden skrattade och de övriga lutade sig omedvetet framåt för att uppfatta slutet på meningen.

THe clock strikes hen UR MÖRKRET 115


”höna.” ”En… höna?” ”Japp. Glimmingehus, det enda slottet i Sverige utan en inmurad jungfru eller grå slottsdam. Och det enda med en spökhöna.” Guiden skrattade glatt och de andra såg skeptiskt på varandra. De satt tysta i bilen på tillbakavägen, ända tills de passerat Trelleborg. Agneta visste att hon borde vara den som tog upp tråden. ”Så… vad gör vi nu?” ”Åker hem till Stockholm och gör ett annat program.” tyckte Patrik. Magnus var tyst. Hon visste att det antagligen var det mest förnuftiga de kunde göra i den här situationen, men de hade redan betalat för resa, hotell, guide och Jörgen. Och deras egna löner, naturligtvis. Att återvända nu skulle vara att kasta en tämligen god summa pengar i sjön, något som var mycket illa omtyckt av styrelsen för produktionsbolaget. Hon harklade sig och funderade högt. ”Nu när vi ändå är här, kanske vi ska göra det bästa av situationen?” Alla lyssnade, misstroget. ”Alltså, vi kanske skulle låta Jörgen hjälpa den här hönan att gå vidare?” Jörgen satt med uppspärrade ögon, som om han inte kunde tro att han hörde detta. Agneta fortsatte. ”Du sa ju igår på restaurangen, Jörgen, att du kunde känna av djurs själar…” Jörgen kände hur pressen plötsligt ökade på honom. Han var inhyrd för att leverera övernaturlighet och han hade ju faktiskt berättat att han kunde känna av vissa djurs själar.

116 UR MÖRKRET The clock strikes hen


Å ena sidan var det en möjlighet att visa att han faktiskt var ett så bra medium som han utgav sig för att vara. Å andra sidan var det kanske det fånigaste spöket han hört talas om som han skulle hjälpa att finna frid och gå vidare. Å tredje sidan var det ett ganska välbetalt jobb. ”Okej. Vi gör så. Vi går vidare och slutför det här.” Patrik skakade sakta på huvudet. Det här var verkligen det dummaste uppdrag han varit på. Magnus fick något spänt över käkarna, men sa inget. Han höll ögonen på vägen och tryckte igång stereon igen.

g Dagen därpå åkte de igen tillbaka till Glimmingehus för att skjuta bilder på hur Jörgen gick omkring och kände. Tanken var att filma det mesta av utomhusbilderna i dagsljus under dagen och sedan jobba med artificiellt ljus inomhus under kvällen. Och Jörgen kände. Han kände att han var något slags djur. Han kände att han dött en våldsam död. Han kände att han liksom förlorat huvudet eller att det var något med halsen eller nacken, att han såg färgen rött som blod och att han försökte säga till den som tillfogade honom smärta att sluta, men att han inte kunde. Och allt detta bekräftades genom att han grät. Det var tydligt att han levde sig in i att bli nackad. Det blev ganska bra bilder och inte minst ljud, som kunde läggas på de miljöbilder de tagit dagen innan. Och naturligtvis kunde man klippa in Jörgens känsla att han var ett djur, precis innan klippet med guiden som berättade att det rörde sig om en höna. Det skulle bekräfta

THe clock strikes hen UR MÖRKRET 117


Jörgens mediala förmågor. Både Patrik och Magnus var nöjda med resultatet, om än inte med själva uppdraget. Det var en produktiv dag och i den här takten skulle de kanske kunna åka hem tidigare än väntat. När de tog rast för mat och vila under eftermiddagen, då det ändå var dåliga ljusförhållanden, var de både trötta och glada. De förväntade sig inga direkta överraskningar och de hade gjort ett bra jobb hittills. På eftermiddagen gick det inte att filma på grund av hur solen stod, så de tog ledigt några timmar och återvände till kvällen. Patrik fick en idé att man kunde belysa fasaden på det gamla slottet från marken, och sedan filma i grodperspektiv för att få en spöklik känsla på det hela. Det skulle i och för sig innebära att sätta upp allt ljus två gånger, först utomhus och sedan igen inomhus, men om man arbetade snabbt kunde det göras på en kväll och det kunde bli riktigt bra bilder. Man enades om att förslaget var bra och alla hjälptes åt att börja bära grejer. Det var en del att bära, även om det var en lågbudgetproduktion. Magnus suckade när han konstaterade att de flesta lamporna bara var vanliga bygglampor med olika reflektorskärmar. Redheads hade varit att föredra, men å andra sidan behövde de vare sig någon speciell temperatur på ljuset och alltså inga speciella filter och skillnaden i pris var sisådär tvåtusen spänn per kanna. Redheads var lättare att arbeta med, eftersom fästena var gjorda för att rikta lampan åt alla möjliga håll, men byggstrålkastare var helt i linje med resten av den här produktionen. De hade en enda kamera. Video, inte film. Och deras Toyotabuss var värd ungefär dubbelt mot kameran. Det innebar att kameran var helt okej, men han

118 UR MÖRKRET The clock strikes hen


kunde inte låta bli att längta tillbaka till SVT-tiden där de haft kameror där förhållandet varit det omvända. Bra kameror kostade dubbelt så mycket som en begagnad bil. Så enkelt var det. Å andra sidan var han ett proffs. Han kunde filma med vad som helst under vilka förutsättningar som helst. Han hade bara hoppats att han skulle slippa. Riggning, kabeldragning och tejpning gick snabbare än de kunnat tro. De skulle precis dra igång elaggregatet när de hörde något. Ett skrapande ljud mot stenläggningen. De vände sig mot ljudet i en gemensam rörelse, men ingen av dem kunde se vad som åstadkom ljudet i mörkret. Så lösgjorde sig en skugga ur det bakomliggande dunklet. De var tvungna att titta på varandra för att avgöra ifall de alla såg samma sak. Men det verkade som om alla såg den. Spökhönan.

A De hade någon slags osammanhängande samtal i bilen på väg tillbaka. Alla var i sin egen värld, men tillräckligt splittrade för att babbla. Det var Patrik som körde den här gången men de kunde känna att han var darrig. Det var de alla. Inte för att själva vålnaden varit speciellt skrämmande, den gick mest omkring och pickade lite håglöst i stenläggningen, men nu hade de bevis på att det faktiskt fanns spöken. På riktigt. Det här var inte bara något som någon gick omkring och kände på sig, det här var något som de alla sett med sina egna ögon. Magnus satt och spolade fram och tillbaka på bandet i kameran och försökte se i sökaren om de fått acceptabla bilder på det. Han hade varit så överrumplad att han aldrig

THe clock strikes hen UR MÖRKRET 119


höjt kameran, men tydligen hade han fått igång den i alla fall utan att veta hur. I den lilla displayen såg han ett skimmer utan tydlig kontur, men det var omöjligt att veta om någon som inte varit där skulle se att det var ett spöke. Det var otroligt frustrerande, men han skulle inte veta säkert innan han kunde koppla in kameran i en TV. ”Men, Jörgen, varför kunde inte hönan gå vidare?”, undrade Agneta. ”Jag vet inte, men det kan bero på flera saker. Dels känner jag den inte sedan tidigare och den litar kanske inte på mig. Dels kan det finnas speciella skäl till att den är knuten till just den här platsen. Dels…” ”Dels var det här på riktigt…” tillade Patrik. Jörgen tystnade. Han hade varit med om övernaturliga saker tidigare, men det här var faktiskt första gången han själv sett en ande med sina fysiska ögon. Men hur skulle han kunna förklara att det inte varit mindre verkligt andra gånger, tidigare? Agneta märkte spänningen som uppstod i samtalet och försökte släta över. ”Men du har ju gjort sånt här tidigare, eller hur? Visst kan vi hjälpa den här… eh… anden eller själen eller vad vi ska kalla den?” Jörgen visste inte själv vad han skulle svara. Han visste helt enkelt inte. Efter en natt där ingen av dem hade sovit, beslutade de sig vid frukost att i fortsättningen bara filma på kvällarna. De ville naturligtvis få med hönan i bild så mycket som möjligt och de antog att hon bara skulle komma fram efter att mörkret fallit. Det innebar att de kunde ägna dagarna åt andra, mer praktiska, saker. Patrik och Magnus blev satta på att

120 UR MÖRKRET The clock strikes hen


försöka få låna en kamera för mörkerfilmning och Agneta hade några otroligt viktiga samtal att ringa. Speciellt nu. Att kunna visa ett riktigt spöke på bild, även om det var en höna, skulle göra det lätt att sälja reklamtid i samband med programmet. Och dess repriser. För självklart kunde ett sådant här program repriseras flera gånger. Jörgen visste inte riktigt hur han skulle tackla det här. Han visste inte om man kunde dressera hönor att göra som man sade och hur som helst skulle det nog ta tid. Så hur skulle han hjälpa den här anden att gå vidare? Han behövde göra en del efterforskningar. ”Okej, då kör vi.” Jörgen var uppåt. Det kändes som om det här skulle lyckas. De övriga hade nätt och jämt hunnit bära grejerna på plats och provfilmat en stund med lånekameran. Men killarna nickade att de var beredda och Jörgen satte igång. Till en början verkade det inte hända så mycket. Patrik viskade att spöket kanske var blygare idag. Jörgen låtsades att han inte hörde och tände några stickor med rökelse och började gå medsols runt på borggården. Mörkerkameran såg honom som en grön gestalt och den lilla glöden längst ut på stickorna förstärktes till att se ut som små bränder i bild. Så dykte hönan upp. I samma hörn där den funnits igår. Hönan såg annorlunda ut i mörkerkameran. Trots att skuggorna inte längre var mörka runt henne, framstod hon själv som en liten boll av mörker. Men det var tydligt att bollen verkligen levde. Man såg på rörelserna att det var en levande varelse. Eller vad man nu skulle kalla henne. Så försvann hon igen och Jörgen ropade till av glädje. ”Ja! Jag gjorde det! Jag hjälpte henne över till andra sidan!”

THe clock strikes hen UR MÖRKRET 121


De övriga tittade på varandra och ryckte på axlarna. De visste inte vad som skulle ske eller hur, men hönan var borta, så de var väl helt enkelt klara. Nu skulle de bara skjuta den avslutande intervjun med Jörgen där han berättade hur han kände och att hönan hade det bra i nästa värld. Det fick bli i morgon. Nu skulle de alla hem och sova. Magnus höll på att packa ihop lånekameran när de alla hörde det skrapande ljudet igen. Hönan var tillbaka. På samma ställe som tidigare. Alla såg på Jörgen. ”Men… Hur? Hur kom hon tillbaka?” ”Hon kanske aldrig försvann”, föreslog Patrik. ”Hon är ju osynlig för oss på dagarna. Hon kanske helt enkelt valde att vara osynlig en stund för att börja synas igen en stund senare?” ”Kan vi sätta igång och filma igen? Jag vill testa en annan grej.” Killarna suckade men började plocka fram igen under tiden som Jörgen tog fram ett paket med salt och hällde ut i händerna. När de fått igång kameran igen gjorde han samma varv som tidigare, medsols runt borggården och strödde salt i hörnen, samtidigt som han sjöng entonigt för sig själv. Hönan såg då och då upp mot honom, men gav inga tecken på att besväras av honom. Hon fortsatte sitt pickande i stenläggningen. Efter ett varv då saltet var slut började Jörgen att ta några antydda danssteg till sin entoniga sång. När han precis kommit runt på andra varvet så försvann hönan igen. ”Jahapp. Då var det avklarat” sa Jörgen. De andra tittade på varandra men sa inget. Jörgen hade varit lika säker för några minuter sedan. Hur visste de att han hade rätt nu? Å andra sidan, hönan hade faktiskt försvunnit, precis när han trodde att den skulle göra det.

122 UR MÖRKRET THe clock strikes hen


”Okej, så vi kan packa ihop nu?” undrade Magnus till slut, med blicken på Agneta. Hon nickade och de satte igång att rigga ner och packa ihop allt igen. Borggården var en bra bit från parkeringen, så de fick bära tungt och långt och många vändor, men till sist var det bara småplock kvar. De tog de sista lampstativen då Patrik hörde något och vände huvudet bakåt för att se vad det var. Hönan. Var tillbaka. Nästa morgons frukostmöte hölls inledningsvis utan Jörgen. Patrik och Magnus ville veta hur Agneta ställde sig till allt som skett. ”Alltså, vi åker ner hit för att han ska hjälpa ett spöke som inte finns att gå vidare. Det är bara att när vi kommer fram så finns det plötsligt ett spöke. Men Jörgen kan inte hjälpa det att gå vidare, eller finna frid, eller vad han nu ska.” ”Asch, Jörgen har hjälpt hundratals själar att gå vidare tidigare.” Patrik och Magnus såg menande på varandra och himlade med ögonen. Agneta var lika osäker på Jörgens förmågor som de var nu, men försökte förklara. Programmet handlade ju om att hjälpa spöken att gå vidare. Om det misslyckades nu, skulle det inte vara lätt att bara klippa bort Jörgen hur som helst, för att göra en dokumentär om spöket på Glimmingehus i stället. Det var dessutom möjligen en smula oetiskt, även om det främst var praktiska faktorer som skulle beaktas. ”Så hur gör vi?” ”Vi åker ut ikväll igen och låter honom försöka på nytt. Misslyckas det får vi försöka klippa ihop det på ett sätt som

THe clock strikes hen UR MÖRKRET 123


gör att ingen av oss framstår som en idiot, men vi hyr aldrig in Jörgen igen…” De båda teknikerna log när det hörde det. ”…och lyckas det, ja, då har vi årets bästa program åt kanalen här.” Just då kom Jörgen gående emot dem från frukostbuffén, så strategisamtalet fick avslutas. De kom överens om att ta en lugn dag och att åka tillbaka till Glimmingehus igen när det började mörkna.

h ”…och det funkade alltså inte.” Jörgen sökte hjälp där han trodde att den skulle finnas, men expediten såg bekymrad ut. ”Det fungerade inte?” ”Som jag sa.” ”Hmmm. Det brukar fungera.” ”Har du hört om något annat?” ”Du kan ju alltid försöka med något religiöst. Gå och be en präst att välsigna ett glas vatten och stänk där. Jag har hört att det kan funka.” ”Nej, det där är inte jag… Det känns inte rätt, liksom. Jag är inte religiös.” ”Jag förstår. Nej, då vet jag inte. Eller, alltså, det finns antagligen sätt, men då pratar vi helt andra metoder. Och helt andra människor.” Håret reste sig på Jörgens armar. Han förstod precis vad expediten menade. ”Jag hör dig…” ”Okej, gör såhär…”

124 UR MÖRKRET The clock strikes hen


Jörgen lämnade kristallerna och regnbågarna bakom sig och steg ut på gatan. Det var inte så långt till nästa ställe, men han drog sig för att gå dit. Han var aldrig speciellt bekväm i deras sällskap. De andra. Och han undrade lite moloket för sig själv om det var värt det. Visst ville han hjälpa till och med en höna, men priset här kunde bli högt. Å andra sidan kunde priset för att inte lyckas bli hela hans karriär. Han hade aldrig gått över gränsen tidigare och frågat dem efter hjälp. Det här skulle bli enda gången. Han tittade ner på lappen med vägbeskrivningen, tog ett djupt andetag och började gå. Widdershins stod det ovanför dörren. Det var också en slags butik, men den hade inte så mycket gemensamt med den som han just lämnat. Direkt när han gick över tröskeln kunde han känna skillnaden. Doften här var inte färgad av rökelse utan av damm och aska och rinnande vatten. Inte en regnbåge så långt han såg utan det mesta var i stället antingen träfärgat, svart eller rött. I taket hängde knippen med örter och kryddor på tork. I övrigt var det svårt att se speciellt mycket varor över huvud taget. Han gick fram till disken och harklade sig diskret för att påkalla någon uppmärksamhet från kvinnan han anade i rummet bakom. Hon kom ut. Skred ut. Han blev ännu värre till mods. ”Eh. Jo. Jag har ett problem.” ”Verkligen?” Kvinnan log snett. ”Vad kan det vara för typ av problem?” ”Med en ande.” ”Jaså? Jag trodde att det var lite av ditt specialområde annars? För visst har jag sett dig på TV?” Jörgen rodnade, men var tvungen att fortsätta. ”Jo, just den här anden vill inte… gå vidare. Jag har

THe clock strikes hen UR MÖRKRET 125


försökt med enklare… ritualer. Och den stannar kvar.” ”Vad är det som inte fungerar? Går den inte genom portalen?” ”Portal?” ”Ojdå. Det här kommer att ta en stund…”

k Det var en helt annan Jörgen än den de var vana vid som kom gående ut på borggården. Han hade bytt om till någon slags sidenklädsel i scharlakansrött och svart, som påminde om en sådan där dräkt som kampsportsutövare brukar ha. Patrik och Magnus kollade på varandra och visste inte riktigt om de skulle skratta eller inte. Jörgen var dock mer fokuserad än någonsin tidigare och började hälla ut salt på borggården i en cirkel med ett par meters diameter. Det vita saltet reflekterade det blåa skymningsljuset och det kunde nog bli riktigt bra bilder. ”Okej – vad som än händer nu, gå inte in i cirkeln.” Så typiskt Jörgen att bli melodramatisk. Vad kunde rimligtvis hända? Men de nickade alla tre. Agneta mycket allvarligt och de två teknikerna med något mindre allvar. Så gick han in i cirkeln. Jörgen slöt ögonen och försökte visualisera en portal, en öppning i själva kosmos mellan världarna, just här och just nu. Det var svårare än man kunde tro. Exempelvis hade han ingen aning om hur en portal mellan världarna skulle se ut. Men han hade förstått att det var något som krävdes för att det här skulle fungera. Så tog han fram sin dolk. Den ”var en förlängning

126 UR MÖRKRET The clock strikes hen


av hans psyke”, hade hon sagt. Och så, med ögonen fortfarande stängda, ritade han en femuddig stjärna i luften framför sig innan han satte tillbaka dolken i slidan på ryggen. ”Har du någon aning om vad han sysslar med?” viskade Magnus. Patrik ryckte på axlarna. ”Hur som helst blir det bättre bilder än tidigare…” Patrik log och nickade sakta. Agneta hyschade och höll blicken på Jörgen. Nu kom det kritiska momentet. Jörgen knöt båda sina händer och sedan sträckte han ut dem rakt framför sig. Han spretade ut med tumme, pekfinger och lillfinger på vardera handen, innan han sakta förde dem samman så att händerna bildade den femuddiga stjärna som han just tecknat i luften. Så uttalade han orden för att öppna portalen. ”Eh. Vad är det där för något?” viskade Magnus. Patrik höll fingret mot munnen och tecknade att han skulle hålla käften, för nu fanns det äntligen något att spela in, även om han själv inte hade en aning om vad Jörgen sade. Om det här ens var ett riktigt språk så var det inget han hade hört tidigare. Han måste komma ihåg att be Jörgen om en översättning så att textarna kunde lägga in det. När Jörgen kom till sista stavelsen i sista ordet vred han plötsligt händerna med handflatorna utåt så att stjärnan pekade ner mot jorden i stället och då hände det. Exakt vad som hände var först svårt att sätta fingret

THe clock strikes hen UR MÖRKRET 127


på, men de kunde alla tre känna hur håret reste sig på armarna och huvudena på dem. Men det som börjat som en diffus rysning ersattes av känslan som om de plötsligt stod på isen med strömmande vatten under sig. Det var tydligt att strömmen var otroligt snabb och att den rann mot cirkeln. Något högst påtagligt hände. ”Missa för helvete inte att filma detta.” Agneta hann precis väsa till Magnus innan… En kupol av ljus inneslöt hela cirkeln och alla slöt ögonen. Utom kameran, som Magnus reflexmässigt fortsatte att filma med. Ljudet som följde var värre än åskknall och sedan var plötsligt allt lagt i mörker igen. Sedan kom ringen. Det såg ut som på film, när man ser chockvågen från en explosion. Chockvågen gick ifrån Jörgen i mitten på cirkeln till cirkeln och där slog den upp som om man hade fyllt en cylinder med vätska. Vågen sköljde tillbaka över Jörgen som fortfarande stod med ögonen stängda. Ljudet som följde lät som smatterband och små lågor slog upp ur den stenlagda borggården. Det var nu hönan tog en paus från sitt pickande, såg upp på Jörgen med samma blick som alltid tidigare och började picka i sig saltet i cirkeln. Effekten var omedelbar och chockade dem alla. Jörgen kastades som en vante ut ur cirkeln och in i väggen på slottsmuseet. Elden, vågen, strömmen, allt vände tillbaka ner i marken igen och de kände hur strömmen rusade

128 UR MÖRKRET The clock strikes hen


under fötterna på dem igen fast åt andra hållet den här gången. Det var tyst i en sekund, innan Agneta skrek ut sin fasa. Jörgen låg orörlig och blödande i ena hörnet av borggården och de skyndade dit. Agneta var den första som fram och den som inte bar på några tekniska prylar. Hon försökte få honom att sätta sig upp, men det tog någon sekund innan han vaknade ur dimman. Han blödde ymnigt ur näsan och var rejält mörbultad men verkade inte ha brutit något. ”Jag lyckades.” Jörgen var, trots smärtan i hela kroppen, faktiskt lycklig. Agneta bara gapade. ”Jag öppnade portalen! Jag lyckades.” Patrik och Magnus visste inte vad de skulle tro om något av detta. Hade de inte själv haft det hela på band hade de aldrig kunnat tro på det. Även om de sett det med egna ögon hade de tvivlat på sina egna sinnen och omdömen innan de trott på något av det som de just sett. Men tekniken ljög inte. Kameran och ljudinspelningen var deras ankare i verkligheten just nu. Det som fick dem att förstå att något hade gått allvarligt galet var ljudet. Magnus vände huvudet och kameran mot ljudet och kisade när han försökte fokusera. Och visst var det… …hönan. Den var kvar. ”Men hur? Jag öppnade portalen! Hönan gick över cirkeln! Hon skulle vara på andra sidan nu.” Jörgens uppgivenhet var kanske det mest skrämmande. ”Varför kan du inte bara gå över till andra sidan? Vad i

THe clock strikes hen UR MÖRKRET 129


helvete skiljer dig från alla andra hönor som dog här?” Hönan upphörde med pickandet, tittade på dem och utstötte ett ”ka-kaa”. Det var ett utdraget sorgset ljud och när hon utstötte det steg en glittrande dimma upp och täckte hela borggården. Och ur dimman lösgjorde sig gestalt efter gestalt. Hundratals själar som förts tillbaka från sin ro på andra sidan. Pickande. Kluckande. Och inte speciellt skrämmande.

130 UR MÖRKRET The clock strikes hen


. THe clock strikes hen UR MĂ–RKRET 131


Författarens tack och sånt

Musik som stod på i bakgrunden och säkert påverkade stämningen:

You Decide - Fireflight Solitude - Evanescence We Are - Ana Johansson Turn the page - Metallica Imaginary (EP version) - Evanescence This is home - I am Ghost Tell it to my face - Tribal Ink Ladylike - Storm Large Nothing else matters - Metallica Somewhere I Belong - Linkin Park So Close - Evanescence Numb - Linkin Park Exodus - Evanescence I can do it (watch me now) - Elin Lanto (hur nu den kom med...) Heaven s a lie - Lacuna Coil Faint - Linkin Park Understanding - Evanescence Where Will You Go - Evanescence Inside - Linkin Park Plus en massa annat. Det mesta av Evanescence har körts på hög volym i stereon, åtminstone någon gång under tiden som boken blev till.

132 UR MÖRKRET Författarens tack och sånt


TACK till Daniel Astgård, förläggare, som trodde på den här boken. Och för att du är en trevlig prick med en kickass potatissallad. Ronja kjelldahl Hjälpte mig med delar av dialogen i “Att vara 19 suger”. You rock! Inte bara därför. Karin enander “Doktor Karin”, som inte bara är en mycket god vän, utan dessutom kan förklara hur framställning av proteiner går till, så väl att exempelvis Linköpings universitet vanligtvis har henne i sitt forskarstall. Och även tillräckligt väl för att en simpel narr ska förstå och kunna komma på mycket teoretiska, etiska problem i en värld som bara finns i fantasin. Dan larhammar, Uppsala Universitet, hjälpte till att förklara vad EPO var och hur det användes. Kristian skillborg, sjuksköterska, som både förklarade behovet av blod i vården och vilka alternativ som fanns. Kristian var den som besvarade alla underliga blodrelaterade frågor i början och ändå kände mig tillräckligt väl för att inte för en sekund (?) misstänka mig för vare sig bloddoping eller langning av dylika preparat. Jesper “kotten” Värn för ovärderliga, och lite underliga, kunskaper i både matlagning (Kotten är kock), överlevnad (...och friluftsguru...) och för att vara en allmänt reko och juste brorsa.

Alla felaktigheter som finns i berättelserna är mina egna.

Författarens tack och sånt UR MÖRKRET 133


Tack också till Rosi, Kristoffer, Manne, Patrik O, Kotten, Lotta, Karin, Anna-Karin, Monica, Ronja och Anneli. Tack för att ni

läste första utkasten och kom med ovärderlig feedback, trots att ingen av er är skräckisfantaster. Gud välsigne er! Omie, Sveriges största sarkastiker? Den jourhavande ironiker som först läste “Ditt hjärta, mitt hjärta” och kom med ovärderlig feedback. Chefs rule! Erik (Kjellberg), Mats (Tängermark), Mattias (Persson) och Maria (Cruz) för diskussioner omkring det näst viktigaste i livet, litteraturen (och främst då genrelitteratur, litteratur som definieras av “ja, jag gillar egentligen inte X, men jag hittade en bok i gömmorna... Jag vet inte vem som köpt den...”) Emellanåt berörde vi också det viktigaste. Dr Roland Spjuth. Ganska otippat. Men den som satte mig i kontakt med Daniel, vid helt fel tidpunkt i mitt liv. Om jag inte hade varit i mörkret just då hade inget av detta blivit skrivet. I stället hade vi säkert skrivit något teologiskt tillsammans, alla tre (jaja, drömma kan man ju). Det är en av livets stora ironier - i en diskussionsklubb för teologiintresserade träffar en deprimerad komiker en förläggare just i det ögonblick som hjärnan kraschar och det enda som kommer ut är sånt som den här boken innehåller. Monica och Magnus. För allt. Ni har hjälpt till på fler sätt än ni vet och jag minns. Mamma och pappa, som var de som lärde mig läsa. Och, antagligen, att skriva. Stort tack också för ert stöd, även när

134 UR MÖRKRET Författarens tack och sånt


ni konstaterat att min hjärna inte fungerar alls som era. Speciellt då. Det är antagligen svårast att stötta någon i just det läget och det är då jag behövt det som bäst. Ni är de bästa föräldrar man kan ha. Rosi, för att du står ut. Med allt. Älskar dig bortom orden. Isac, för att du förgyller pappas tillvaro och tillsammans med mamma utgör förankringspunkten för mitt hjärta när jag är ute och far, både i fysiska världar och i inre. Den här boken skrevs till stor del under ditt första levnadsår. Försök att inte läsa in något speciellt i det, när du blir äldre.

Författarens tack och sånt UR MÖRKRET135



Ur morkret