48 pages pictorial - The best in coupes and kustoms
LOWBROW the best damn
mag in town! Burnin’ the wind in channeled mod A ”Souped up jalopy rarin’ to go!”
Motorhead euforia High on gas A matter of octane?
La rata
Shakin’ up the hood
Bad news Gasser bad ass
Wild Bill’s bitchin coupe ”Hotter than hell!”
Volume 2A 2007
Hot rods, Kustoms and art
Contents..
Norsk choppad Pontiac
4 Cool coupe 7 Wanna have a ball? 10 The hot spot 12 Burnin’ the wind 16 Lucifer’s friend 18 Radioactivation 21 Pray for surf 25 Boots and bracelets 28 Röd, het, snabb... 31 Board racing madness 35 Scottys kärra 40 Get together in Vegas 43 Lars Buller-Kylvik 46
Indianhövding blir ordentligt skalperad Snuthottad -40:a med ballt stuk
Det här andra numret av Lowbrow. Det här är också resultatet efter shit loads av arbete, stora utgifter och allmänt kringroddande. Detta på lediga stunder mellan kneget, obetänksamma jätteprojekt, gamla bilar och hojar, båtar och annan skit. Är det värt det? Kan man man resonera emellanåt, när det känns som om man har tagit på sig för mycket jox. Frågan besvarades rätt omgående när vi började åka omkring på träffar och presentera våran något improviserade lattjoblaska. Trots en något knapphändig, i vissa fall stenåldersaktig distributionsform, har efterfrågan ändå varit stor. Till vår stora glädje har läsarresponsen tidvis varit lyrisk. Vi bugar oss och tackar allra ödmjukast för alla goda omdömen... Göder sallat! Det här är också ett nummer där vi provar några nya grepp. När du bläddrar i tdningen är nog den första reaktionen att tidningen nu är tryckt i färg. Även om den svart-vida idén har sin charm i dessa sammanhang, resonerar vi att kustomfordon och Lowbrow-konst handlar rätt mycket om form och färg. Kolla bara på Raggarns gamla Trajja på sidan 18! Flake och avacerad kustomlack vill man ju visa i sin helhet – hoppas du håller med!? Vi hoppas att du kommer att gilla det nya numret, för snart nog är det dags igen. En tidning som förhoppningsvis blir någt mer lättarbetad då vi har knutit till oss en del nya fotograf- och skribentförmågor. Tack till alla medverkande för hjälpen och intresset! /The mind blowing Lowbrow Team
Troublemaker skyddar skallen A-bombers Hillclimb Trägen vinner
Dödsmunkens helvetes-trajja Pitbull-Steve’s plutonium-pickis Raggarbil med stil
Kängpunkskupa från Sura Bad News travels fast Indian med attityd
Mexarstukad tudor Nevada blast 2007
Svensk pin stripe-förmåga från Karlskoga
Web www.lowbrowmag.com E-mail info@lowbrowmag.com Tel +46(0)706-96 26 78 Cooperators & collaborators in Lowbrow mag #2
Jed the Dead, Rev. McColough, Dez, Troublemaker, Raggarn
Lowbrow Showdown #1 Självklart ska en tidning ha sin egen träff, så även Lowbrow Magazine. Den första juni lyckades vi efter lite förhandlande få tillgång till rockklubben Raw’s lokaler i Eskilstuna. Lowbrow Showdown #1 blev en lyckad tillställning som förhoppningsvis blir årligen återkommande.
R
aw ligger i ett gammalt industriområde mitt i centrala Eskilstuna. Lämpligt nog med en hyggligt stor innergård som omgärdas av höga slitna tegelbyggnader. Stället passade perfekt för att hålla en första träff. Lagom litet om skiten skulle floppa, men också lagom stort för en skaplig uppslutning. Redan vid 15-tiden fyllde det på ordentligt och något senare mot eftermiddagen hade gården förvandlats till en härlig jambalaya av kustombilar, roddar, marknadsförsäljare och pin stripe-konstnärer. Senare mot kvällen blev det dags för första orkestern att riva av sitt set. Västeråstrion Blazing Sevens levererade stabil rockabilly från
utescenen. Vidare äntrade kvällens andra band inomhusscenen. Grymt ösiga The Satans från Örebro övertygade stort med sin klassiska 60tals garagerock. Kvällens sista band, Crypt Kicker 5 eldade upp publiken på fullsatta Raw utan svårigheter. De lyckades få igång ett skönt publikhets som utmynnade i allsång á la Skansen till en medryckande version av ”Minnie The Mootcher”. På det hela blev det en lyckad heldag som vi hoppas att du vill besöka igen, framöver vad det lider är det snart dags igen!
3
Från fyrdörring i rosthinksutförande, till halaste kupén vi skådat sedan Sam Barris aktiva dagar med kapen. Kjetil Kvipts gamla Pontiac Chieftain förtjänar utan konkurrens Lowbrows nyinstiftade kustomtitel ”Slick & Sleek Kustom Award -07”
J
odå, än finns det mer än många skickliga och våghalsiga kustomentusiaster därute, och fler tycks de glädjande nog också bli. Är det kanske inte på det viset att just folk i vår hobby tycks drivas av en obändig vilja att genomföra praktiskt och kreativt arbete med alla tänkbara material!? Det finns påfallande många stryktåliga individer i dessa led. Folk som inte backar för det hantverksmässigt tuffa och tankekrävande arbetet som exempelvis en radikal takchoppning erfordrar. Emellanåt trotsar även en del av dessa konstnärer de fysikaliska lagarna för hur man kan bearbeta metall och vad man kan forma det till. Lägg därtill att många av dessa hjältar lever i vårt skandinaviska klimat och 4
i vissa fall gladeligen stegar ut till projektet i kalla januarinatten. Allt för att bli klar till sommaren. Tror nog att vi kan påstå att dessa individer är något av vår tids stora bygghjältar...
Spare part blir kustom Kart
Kjetil Kvipt från Sandöfjord i vårat västliga brodersland, har onekligen lyckats knåda till en riktigt lyckad masterpiece av en gammal Pontiac. Denna kärra började nämligen sitt liv på andra sidan pölen i ett trött 4-dörrarsutförande. Kjetil berättade för oss att den gamla hövdingen hamnade i Norge i samband med att en lokal renoverare tog hem två Pontiacs från Washington. Tydligen hade kärrorna gått i en gammal norsk/ amerikansk familj därborta och kom på så vis tillbaka till det gamla fäderneslandet. Den ena kärran hade fått domen att fungera som donatorbil till den andra. Nu visade det sig dock att hövdingens öde skulle bli ett annat. För att göra en lång historia tämligen kort så...Efter en lång kväll med för mycket vin och dimmiga minnen hade Kjetil i alla fall lyckats bli ägare till skrotet, och dagen efter gick det upp för honom att han faktiskt blivit med bil. Nu var ju det då inte
drömbilen som stod och rostade bakom uthuset, och Kjetil slog därför snabbt fast att det skulle behöva göras en hel del åt åket, innan det skulle tilltala hans estetiska önskmål.
Kjetil jobbar mycket med ögonmått som hjälp. Alla taksänkningsmått är därför ungefärliga och Kjetil förklarar att det ofta blir bättre om man prövar sig fram i omgångar.
Back to the roots
Balanserad komposition
Efter att ha gjort en snabb eyeballing av kärran började planen så att ta form. Kjetil som är plåtslagare till vardags, plockade fram stora kapskivan, svets, hammare, mothåll och en back kall bira. Det skulle bli ett intensivt byggpass innan han nöjd skulle kunna luta sig tillbaka. Kjetil började först med att montera 4” sänkningsblock baktill och kapade ner framfjädrarna med ca 2 varv för att få till rätt höjd på åket. När kärran nu kommit lite närmare jordytan och Kjetil börjat få upp ångan, fortsatte han med att kapa bort hela taket, vilket därefter kapades i två delar. Takstolparna sektionerades därefter 4 ½” i framkant och 6” på mitten för rätt fall på taklinjen. Bakdelen av taket blev en nöt att knäcka, då 4-dörrars utförandet krävde att takets avslut flyttades fram en halv meter. Bakrutans nya placering blev ca 20 cm längre fram där den sedan lutades för att få rätt vinkel mot den nya, lägre takprofilen. Nu hör det till att
Arbetstempot på detta bygge var dock raskt och snart nog var Kjetil igång med att lägga igen området mellan bakluckan och det framflyttade taket. C-stolparna blev av förståeliga skäl en helt kustom made historia, där Kjetil fick anledning att knåda geniknölarna ordentligt, samt ta fram smideskunskaperna för att få det att stämma. Bakdörrarna svetsades därefter igen, medan framdörrarna kunde sparas. Det nya takets kortare proportioner stämde väl överens med den ursprungliga dörrens längd. Efter några vändor kring Pontiacen med brännare och några tennstavar började arbetet att inrikta sig mer på detaljbiten. En kustom skall självfallet ha frenchade lysen och så även denna. Kjetil letade på några Cheva 53 lyktringar och dessa svetsades på plats. Pontiacen fick därefter stenskottsskydden på bakskärmarna mouldade så att det numera ser ut som att dess pressveck är en del av karossidan. Mycket finurligt och fränt. Bakluckans klassiska längsgå-
ende kromdekor plockades sedermera bort medan huven fortfarande kan stoltsera med sin dito. -Tyckte att det såg ballt ut, myser Kjetil. Det ger hela ekipaget ett hungrigare utseende och huven får lite extra längd.
Patina for fun
Nu var det dags att blåsa på en passande skyddsfärg, medan Pontiacens vidare öde skulle få mogna fram som ett gott gammalt vin. Apropå lagrade gamla viner, Kjetil fick en idé. Varför inte fixa till en patina och få till en lätt sliten look på hela kärran, likt den bilen hade från början. Förre ägaren hade nämligen bättringsmålat vissa partier med någon sorts etching primer i en klädsam röd färg. Sagt och gjort. Kjetil tände på idén att låta den gamle hövdingen se ut som ett nyss återfunnet gammalt kustombygge, som stått undanställt på någon kalifornisk baksida sedan tiden det begav sig. Kjetil avslutade sin lacksession med att duscha på lite havsvatten för att få rätt touch.
Bagagebrand
Kjetil har använt Pontiacen så mycket han bara kunnat och det har blivit åtskilliga mil under den gångna sommaren. Förutom ett litet missöde med ett avgasrör som klämdes mellan bakaxel och bagagegolv med efterföljande veritabla rökutveckling. -Man ska använda grejorna, förklarar Kjetil och avslöjar att han för närvarande påbörjat ett Ford Customline 53:a bygge. Det är faktiskt tänkt att den ska bli drapperad med en blank lack för omväxlings skull, garvar Kjetil. -Det blir förlängd bakdel med Packard 55: a baklysen och Mercury grillöppning, avslöjar den hemlighetsfulle norrmannen. Lowbrow diggar denne skicklige hantverkares alster och ser med spänning fram emot att få ta del av hans vidare kreationer. Vi gratulerar Kjetil Kvipt till ”The Slick & Sleek Kustom Award 2007”!
Nog tusan hör man ofta talas om folk som emellanåt har makalös, för att kanske säga ofantlig tur, när det gäller att springa på och få lägga vantarna på extremt trevliga kärror. Bill Bahret från Tustin, Kalifornia gjorde ett riktigt klipp när han återfann en gammal favorit.
N
u hör det till saken att denna trevliga Ford Coupe började sitt liv som hot rod redan 1959. Då ägdes den av en snut nere vid Huntington Beach i Los Angeles. Bill berättar att den motorintresserade sheriffen rev
ur den slöa sidan och lade ner en tilltuffad 283: a mellan ramskenorna. Det hela toppades med att lägga heta flames över hela frontpartiet. Snurran hade fått lät�tare trim med portning och planade toppar, samt dubbla utblås i stil med Chevas egna Power Pack-erbjudande. Bill berättar att Coupen brukade stå på en sidogata i närheten av hans high school. Bill som bara var en pokjkspoling när Forden hottades kommer också ihåg hur han skymtade den hottade coupen när han passerade den magiska platsen med skolbussen. Att få vila ögonen på den balla Forden några sekunder till och från skolan, blev mer eller mindre en av skoldagens få höjdpunkter. 7
Ödets nycker
Det var nog här någonstans som Bill började nära drömmen om att en dag själv få ratta Coupen. I takt med att 16-års dagen och körkortet började närma sig, blev det hela faktiskt en reell möjlighet. Det handlade egentligen bara om att samla tillräckligt med stålar och mod för att ta det avgörande steget ochgöra verklighet av drömmen. Med stålar från två exta kvällsjobb och en färsk styrlapp började det hela arta sig. Tyvärr så rår vi människor dock inte alltid på ödets nycker och Bill kommer fortfarande ihåg hur besviken han blev den dagen coupen var borta. Han berättar att han skolkade från plugget för att kunna kila iväg och kolla läget. -Knackade på och förklarade läget men fick till svar att Forden hade sålts iväg till någon snubbe från Orange County. Den hade tydligen varit till salu länge, då ägaren börjat att snickra på en Thot istället. -Jag försökte få tag i den nye ägaren utan resultat och efter en tid gav jag upp. Det blev en hottad 46:a Coupe istället, berättar Bill och förklarar att han emellertid aldrig kunde komma över det faktum att han inte varit lite modigare och frågat om 40:an tidigare. Åren passerade och Bill hann med att äga en rad trevliga kärror. Hans intresse för gamla Fordar bidrog till att han också startade upp den egna firman Vintage Ford Parts, med inriktning mot favo-
8
ritmärkets produkter mellan 1909 till 1959. -Sålde nyligen firman för att kunna ägna mig mer åt mina egna renoveringar, upplyser han och ler nöjt. Det var i samma veva som Bill fick nys om Coupen igen. En kund berättade att han köpt delar av en gammal snubbe uppe i orange som hade haft en 40:a garagerad i många år. Han hade köpt den i början av 60-talet och sedan i stort sett bara ställt undan den. Gubben var gammal och trött och ville sälja. -Trodde väl aldrig att det skulle vara samma rod, men när han berätttade om flammorna och att det tydligen varit en snut som byggt den en gång i tiden, började jag ana att jag var nära ett kärt återförenande.
Von Dutch i kulisserna
Självfallet blev det affär och Bill kan inte dölja sin entusiasm över att till slut få ratta sin ungdoms kärlek. Motorn startade faktiskt efter några återupplivningsförsök. Den gick inte rent dock. Bill lyfte raskt ur snurran och gick igenom
doningarna. En sliten kamnock visade sig vara problemet. Det hela åtgärdades med en ny kamaxel och nu spinner den rart igen. Nya däck och en rengjord tank var det enda som behövdes sen3 innan ekipaget kunde tas ut för att åter rastas i dagsljus, efter nästan 30 år i garaget. En ball grej med
lackjobbet är det faktum att snuten hade lejt iväg randningen av flamesen till en slyngel som frilansade åt en kustomfirma uppe i Hollywood. Tydligen skall han ha varit en riktigt udda gök rent socialt, men oerhört skicklig med svärdet och släparen. Den lattjo detaljen med det hela, är det lilla flygande öga som stripern signerade sitt jobb med. Det sitter på insidan av handskfacksluckan och blänger fortfarande illa på betraktaren med sin blodsprängda glob! Vi kan ju bara spekulera, men det finns ju alltid en liten chans. -Sluta aldrig att hoppas, för drömmar kan slå in, avrundar Bill och drar iväg med ylande bakdäck. Dreams can come true!
9
! t e m l e H s ’ r e f r u S
Troublemaker’s guide to plastic madness
Den mytomspunna pappan till Rat Fink, Ed “Big Daddy” Roth, gjorde sig inte ett namn bara på att skapa helgalna hot rod-byggen. Under 60-talet var han även känd för att sälja olika ”Surfer Accessories”. Artiklar som till största del var baserade på smått kontroversiella krigsartefakter från andra världskrigets Tyskland. Ed´s kultförklarade Surfer´s Helmet´s var därav en plastkopia av en wehrmachthjälm. En annan ball pryl var de sk. Surfer´s Crosses, vilka var kopior på tyska järnkors. Svastikan var dock tack och lov utbytt mot en surfare på en bräda. 1966 påstod sig Ed ha sålt över 51,800 surfer´s crosses och även uttalat att; ”Hitler did a hell´uva public relations job for me.”
E
d´s framgångar med dessa udda och smått icke politiskt korrekta alster, skulle dock få ett drastiskt slut. Inte nog med att hans kärring sjappa och tog t-shirt tillverkningen ifrån Ed vid skilsmässan. Flera arga mc-gäng hörde i samma veva av sig och gjorde anspråk på en viss procent av vinsten på hans grafiska tryck. Dessa hade ofta direkta associationer till några av klubbarna och deras life style. Efter att Ed vänligt men bestämt bett dessa att dra dit pepparn växer, gjorde någon inbrott i hans studio och länsade densamma på varenda pinal. I samband med framgångarna kring hans galna Surfer´s Helmet´s, så anklagades han även för 10
att vara Nazisympatisör, vilket självfallet inte gjorde situationen bättre för den nästintill barskrapade Ed Roth. Nu hoppas vi dock att vi på Lowbrow Mag inte kommer att försätta oss i samma sitts som pappa Roth, när vi nu ger oss på ett försök att återskapa de idag eftertraktade och dyra surfer´s helmet´s- samlarobjekten. Till detta hedersuppdrag anförtroddes vi Mr Trouble, som vid dagens datum gjutit åtskilliga Rod karosser i plast och därtill ofrivilligt sniffat litervis med thinner.
Evert boogie woogie
För detta gentlemannamässiga uppdrag behövde vi först och främst få tag på en Nazi-kruka. Dessa kan vanligtvis grävas upp ur någon enslig soldatgrav på östfronten. Som tur var behövde vi denna gången varken bege oss till Ryssland eller kontinenten för att hitta ett lämpligt objekt. Mr. Trouble hittade nämligen en trevlig hjälm i en låda på vinden. Det är därtill numera även utrett vad farbror Evert gjorde de där fem åren han var iväg och arbetade utomlands på 40-talet. När krukan var avdammad och sanerad från diverse kvarlevor var det så dags för material-
Några schyssta tips i samband med plastning: När man väl fått fram en form gäller det att vara smart. Tag fram en tub Autosol. Tryck ur önskat innehåll i formen. Tag fram en polermaskin. Strössla för allt vad du är värd i formen med polermaskinen, tills man får en yta att man kan spegla sig. Nu är formen klar!
och verktygsinhandling. Efter att ha farit halva Sörmland runt och ägnat en hel dag åt införskaffandet av diverse behövligheter, var det så äntligen dags för steg ett i processen; Att göra en hygglig form. Detta visade sig dock inte vara så enkelt vi förutsatt. Mr. Trouble hade aldrig gett sig på att göra en form till någonting tidigare. Svordomar, runtkastande av en trasig form samt några stärkande mjöd senare var det dags för nya tag. Med mycket tålamod och noggrannhet så måste vi få säga att resultatet blev godkänt. Gelcoat, härdare, styrenplast, glasfiberväv, frenetiskt stålrollande samt lite härdande tid senare, kunde vi äntligen skönja vår version av Ed ”Big Daddy” Roths Surfer´s Helmet´s. Voila!….eller kanske mer passande Sehr Gut!
Lägg först ett lager gelcoat i formen. Dock ska man först gå över formen en sväng med speciellt formvax för att man överhuvudtaget skall kunna få ur laminatet senare. Låt gelcoaten härda tills den inte färgar längre. Blanda i ordning en lagom dos plast och blöt in hela formen. Riv sedan glasfiberväv och placera ut. Blöt ned med plast igen, men man måste veta vad lagom mängd är = vanesak. Lägg totalt två lager matta, sedan är det bara att börja arbeta ut all luft med stålroller. För att göra det så enkelt som möjligt för sig när man gjuter skall man låta laminatet härda så pass att man precis, med en välslipad morasabel, kan skära av kanterna (de överflödiga av glasfiberväven som sticker ut ur formen). Av det simpla skälet att väntar man för länge med skärningen så måste man ta till med vinkelsnurran och det ångrar man efteråt. Alla kanske inte vet att glasfiberdamm sticker och kliar i flera dagar vid hudkontakt. Att plasta är egentligen ganska enkelt, när man väl kan det, förklarar Mr.Trouble. Det gäller bara att få ut all luft mellan gelcoaten och laminatet. Piece of cake? När hjälmen efter lite trixande har släppt ur formen kan vax rester förekomma. Det är viktigt att tvätta bort dessa med aceton eller T-röd. Annars får man problem vid lackeringen. Matta ned hjälmens yta med lämpligt slippapper. Sedan är det dags för lack! Lite sjyst randning är heller aldrig fel! Se nu till att få dig ett exemplar av denna raritet! Undrar om Ed Roth hade Surf Hjälm på sig när han raggade runt på stranden i Surfite!?…
A-bombers Idéen med att ge järnet på en slingrande dammig grusväg uppför en backe, kan förvisso kännas snudd på lika motorveteranmässig som en solkig vegasmäck, om inte snudd på en touch av lätt bedagad karaktär, men likväl är det fan så roligt! Lowbrowredaktionen satt därför upp och gjorde gemensam sak med många andra bitna Old Style Weekend fans. Kosan styrdes därför resolut sydöst över... mot The Dynamite Hill i Sveriges Val Paraiso; Peakvalley! 12
J
ovisst, upplägget med backtävlingar är sannolikt något som redan fanns på de gamla grekernas tid. Vi kan i alla fall med någorlunda säkerhet konstatera att de stora amerikanska bilkoncernerna åtrerupplivade hela grejen och gjorde det till en sportgren under det sena 1940-talet. Detta i samband med att man ville spänna musklerna för motorpress och sätta uppstickande konkurrenter på plats. Ta då hela detta fenomen och gör det till en helsvensk grej med ett uns av lagom laglöshet och mycket spontan gasarglädje, blanda med lika delar rock´n´roll och folkfest och du hamnar någonstans i närheten av Backamos festplats den första helgen i augusti. Väl på plats kunde vi erfarna Old Style Week-
s Hillclimb end-stammisar konstatera att hela grejen med att träffas och digga roddar och customs, dela livserfarenheter, avslöja ett och annat byggtips samt sänka ett par kalla bärs tillsammans, tycks ha rotat sig duktigt i folksjälen. Fler tillresta ekipage än någonsin tidigare äntrade området i en stadig ström, och ska sanningen fram så stod fordonskön packad långt ner längs vägen utanför, till svenssons stora förtret. En detalj som kanske kunde tas med i förberedelserna inför nästa års entréförfarande. Det var i alla fall en knökfull kolonn av alla tänkbara skapelser med allt från två till flera hjul med tillhörande man och kvinnskap som parkade upp och slog upp sina tält på det gamla förläggningsområdet. Den påtagliga tillväxtkoefficienten i arrangemanget
har vid detta laget bidragit till att det hela nästintill börjar påminna om en Woodstockfestival i miniatyr. Klart är att ett gediget festprogram med balla band och duktiga dj´s numera tycks ha samma attraktionskraft på publiken som själva backtävlingen på lördagen. Tidigt på fredagskvällen kokade grytan ordentligt och det varvades friskt ur raka rör i decibelldueller nere i utställningparken. Allt intill ett gungande konserttält med svängig live-musik.
Fullt spett
Hur man än vrider och vänder på det så är dock stommen, eller själva essensen i Old Style Weekend, själva lördagens höjdpunkt. Då ska backens rullgrus betvingas av dödsför13
aktande tungt gasande förare, till publiken stora förtjusning. Redaktiones ena hälft hade därför tillräckligt med kraft och självkännedom för att stiga upp i den tidiga gryningstimman och genomföra ett gediget BRAK-pass, samt se över utrustningen. Med detta avklarat skreds vederbörande till verket och förpassade sig till backen för att kunna bänka sittfläsket vid lämplig kurva. Det skall med all rätt nämnas att The Dynamite Hill erbjuder en hel del intressant körning. De flesta deltagare för errfara både kluriga kurvor och löst underlag, innan ekipagen kan kasta sig över mållinjen. Startvimpeln fladdrade så till i vinden och
tidtagaruret var igång. Ni vet hur detta faktum samt den stora förväntansfulla publikens närvaro har en förvildande effekt på förarnas sinnestillstånd. Det är många tävlanden som till åskådarnas förtjusning fullständigt glömmer bort att det är ett bracket trace det hela handlar om. Istället stämplar man fullt ut redan innan första giren. Härligt med bredställ och grussprut i sann körglädje. Trevligt var det också att alla ekipage framfördes med en stadig och säker hand. Vi tackar därför för oss och ser med glädje fram emot att färdigställa redaktionens backracer till nästa års evenemang.
15
All Hopped Up!!! Att bygga Hot Rod är ju som sagt ett projekt som kan lösas på många olika sätt. Ni vet hur det i de allra flesta fall handlar om en tämligen utdragen process där man först och främst måste leta på alla nödvändiga pinaler, papper och prylar, innan man verkligen kan komma till skott med själva byggandet. De senaste årens cyber space revolution har ju visserligen sett till att det är betydligt enklare med själva letandet av delar, och rent praktiskt går det ju numera att lösa det hela tämligen enkelt med mycket nytillverkade delar… Att å andra sidan samla material, inspiration och till slut genomföra hela arbetsproceduren själv och därtill hantera all teknisk problemlösning efter eget huvud, är inte bara cred sett ur ol´school perspektivet, utan ger också fler löv i lagerkransen. När Uno Germsjö från Västra Tunhem utanför Vänersborg gav sig i kast med sitt andra rodprojekt, hade han redan en förlaga i huvudet. -Jo, visserligen får man vara beredd på att idéerna ändras under byggets gång, men jag fick gång på gång upp året 1962 inför mitt inre öga. Associationerna till året kan vara många och
Uno kan inte riktigt förklara hur det kan komma sig. -Jo, ibland får man helt enkelt en känsla som bara säger att man ligger rätt. Kan vara inspiration från film, musik eller helt enkelt något ballt man läst eller sett för många år sedan. Planen var i alla fall att göra något kul av högen med delar som växt till sig under årens lopp. -Hade en 30:a 5-fönsterskärra som bestod av blandade donationer från både Danmark och Svedala.
Vint & snett
Karossen var illa åtgången, bland annat till följd av att någon föregående ägare hade börjat rostlaga de lösa delarna. -Det hade slagit sig snett och vint i alla riktningar så det blev till att börja om från början och rikta upp plåten. Efter att ha slagit fast att atket var utom räddning blev det till att modifiera generalplanen och skicka taket på skrothögen. -Jag insåg motvilligt att det inte fanns många andra val, såvida jag inte ville spendera ännu mer värdefull tid med att hamra på det jämrans taket. Plan B innefattade att kupen helt sonika fick bli en cab. Några snitt senare och Uno kunde börja förnimma fartvindens piska. Uno synade det nya linjespelet och kom därefter på att man skulle kunna luta A-stolpen något för att ta vara på de linjer som torped och tank bildar när de möter stolpen. Några kirurgisak snitt senare gav självfallet en
massa merjobb som att sänka instrumentbrädebalken och göra en ny täckplåt mellan tank och vindruta. Vindrutan kom på så sätt att hamna en bit längre ner och träffar numera karossen på ett nytt och stilfullt sätt.
Gamla skolans nytänkande
Uno berättar att hans förra bygge på en 32:a kupé visserligen hade en touch av den lite äldre stilen rent kosmetiskt, men att han den gången hängde upp framvagnen i 4-länk. Helt enligt dåvarande rekommendationer. Denna gång föll dock valet på några gamla V-stag som fick 4” droppad axel med ventilerade Buick-trummor. Bakaxeln hängdes upp i ovalrör som bockades till för att även matcha den främre änden. Ramskenorna kortades en aning baktill och den bakre fjädern av monoleaf-typ riggades efter lite nytänkande upp framför axeln. På så sätt slapp Uno undan med att bygga en enorm kick up. Det bakre övre fjäderfästet hänger i det övre 4-länkstaget och stötdämparfästet sitter i det undre 4-länksfästet. Lite okonventionellt, men det funkar riktigt bra så det får vara med ett tag till, garvar Uno och tillägger att en viktig del av själva byggandet faktiskt är att klura och ge sig på nya lösningar. Ett tänkesätt vi till fullo kan förlika oss med. När chassiet började likna något hystade Uno ner en trimmad smallblockare med ett helt gäng
trevliga hästar och slog ihop det hela. Det låter kanske som att hela projektet gick att slutföra mellan halvåtta och nionyheterna, men Uno berättar att det hela faktiskt drog ut hela 6 donuts runt solen innan det blev något åka av. Med 32:ans relativt korta byggtid i bakhuvudet, den kärran var ute efter 1 ½ år, kändes det som en evighet, intygar Uno och bänkar sig i det hemsnickrade tuck´n´rollsätet. -Jag kan i alla fall stolt luta mig tillbaka och konstatera att jag gjort allt jobb själv, erkänner han nöjt. På så sätt vågar jag nog påstå att det är ett 100-procentigt hemmasnickeri, tillägger Uno och konstaterar samtidigt att bygget dock har en hel del prylar kvar att uträtta. -Jag ska byta dörrarna och börja klura på en carson-topp. Har också en mattlila flakelack någonstans i mitt sinne… Lite lagom crazy early 60´s liksom. Vi vråldiggar läget och passar därmed frågan vidare;
Where were you in ´62!!!???? 17
Enligt en uråldrig spådom, funnen på pergamnet i Vatikanens medeltida arkiv, försöker Lucifer; mörkrets furste, att beträda jordens yta var 666:e år. Dessa försök att bryta igenom från andra sidan och upprätta ondskans imperium bland oss dödliga, brukar i regel inledas av att en rad olika naturkatastrofer och att mindre trevliga epidemier inträffar. Gräshoppssvärmar, böldpest eller global uppvärmning kan tolkas på hundratals vis av experterna. Vi på redaktionen har dock numera fått en helt annan förklaring.
I
denna kusliga skrönas periferi nämns ett hemligt brödraskap vars ondskefulla förvärv är att förbereda sin herre Satans uppstigning och materialisering på jordens yta. Dessa helvetets dödsmunkar omnämndes readan av inkvisationens häxsjägare med den latinska termen; ”Munks Mortalis d e Pergatorium”. Enligt gamla skrifter är deras djävulusiska kall att arbeta med Hin Håles maktövertagande på jorden. Allt i enlighet med sin herres svavelosande direktiv. Man föds så till vida till att bli en Belzebubs butler. Da Vinci koden har med andra ord inte mycket att komma med när det handlar om läskiga konspirationer och armageddon-scenarion.
Dantes Inferno
Lowbrow Magazine har som enda publikation fått möjligheten till en exklusiv intervju med dödsmunken Mats Maximus Satanicus Eriksson, som i egenskap av helvetets vagnsmakare smider på El Diablos tvåhjuling. Vår audiens med Maximus äger rum i dennes fuktiga krypta ute vid körsgårn´. Den gistna dörren glider upp och vi leds ner i Maximus bunker. Han rättar till den mögiga munkkappan, vädrar ut svaveloset, vänder kallingarna ut och in och mumlar oförståeliga formler. Den seniga lekamen skramlar runt bland gömmorna i jakt på utspridda delar. Tank och skärmar dammas av och finner sina
rätta platser på bygget. Snart kan man utgöra formerna hos fordonet och det står klart att Hin Håle kommer att färdas ståndsmässigt den dag han knackar på dörren.
Monks of Satan
Maximus berättar att samtliga komponenter härdats om för att klara av skärseldens hetta. Det sataniska bygget består i grund och botten av fördömda brittiska mc-delar som komponerats helt i enlighet med satans önskemål. Maximus berättar att ramen och snurran från början utgjorde stommen i en Trajja Bonneville från det sena 60-talet. Bakdelen har kortats vid sadelinfästningen och har böjts till med en egen rörkonstruktion för att ge bygget ett tillsnajdat bakparti. Gaffeln är från en tidig sportster och texasstyret satt från början på en gammal moppe som Maximus slaktat i ett tidigare liv. Kronorna följer också det hemmabygda konceptet och har helt designats efter eget huvud.
Eftersom det inte behövs några bromsar i helvetet har Maximus utrustat 21” framhjulet med ett sk sillburksnav, känt för sin obefintliga bromsverkan. -Fan kör ju ändå med fullt spett så krökarna står rakt ut som blånerade penisar, skrockar maximus och avslutar med ett lungsjukt rossel. Bakhjulet följer det klassiska upplägget med 21” fram och 16” bak. Hela bygget har blåsts med grov guld glowble och grön transparant Candy som tonats mot det guldgula. Vi förnimmer ett svagt skalv när vi lämnar kryptan. -Yes Masta, it will soon be finished, masta...mumlar Maximus och försvinner i mörkret.
S
å, en dag i Mars åkte jag och frugan dom dryga 16 milen från vår stad Orange nära havet, ungefär 5 mil syd om L.A, till Bakersfield nere i den stora varma dalen norröver. En stor kokande gryta av värme, country, öken och olja och denna helg även av racearrangemanget March Meet. Typ samma stuk som Hot Rod Reunion och faktiskt på samma plats, Famoso Raceway. Väl framme på den fånigt dammiga Famoso Raceway satte vi oss på flaket och hade oss ett litet traditionsenligt “tailgate party”. Klockan var dryga 11 slagen och jag drog i mig ett par stadiga klunkar blaskig amerikansk öl. Jag gillar ju det rätt skarpt, så klunkarna blev flera i takt med att stämningen blev bättre. Svenskar och norrmän fanns som vanligt på plats och gick naturligtvis inte att undgå där dom gör allt annat än att försvinna i mängden i sina uppdragna tubsockor, träklappror, träff t-shirts i neonfärger, mustiga mustacher och uppspärrade nyfikna blickar!!! Ett fenomen man inte direkt kan förstå. Nåväl... long story short heter det ju, och plötsligt satt vi i pickisen på väg in till Bakersfield för att grilla. Frugan var nykter och körde, medan jag satt bredvid och var glad. Vi hade den där känslan man har när man tror att inget kan bli bättre, ni vet när allt är på topp och man bara vill skrika ut sin glädje?! Vi gjorde det, skrek ut vår glädje och hade stereon i topp. Innan vi hann komma till motorvägen såg vi polarn, Kevin från Shifters och hans böna strandade längs vägen. Tydligen hade en remskiva separerat och mosat sönder kylet på hans ‘balla ‘32 roadster. Lagom ball tyckte han, men ringde en bärgare. Vägrenen just här är säkert fem meter bred, och gjord av sand, så ni hajar väl vad vi gjorde? Sure, det blev VM i bresladd längs vägen, mest för att det är skoj och kändes så rätt just då. Well, sladdarna blev större, det dammade mer och vi skrattade högre... tills plötsligt vi inser att vi hasar på bredden, och ur det Hiroshimastora-molnet ser vi en elak kraftledning komma farande med sikte på våra trynen! Brasch, säger det och sekunden senare käkar vi båda grus. Den stora Cheva pickisen har kraschat och ligger nu på sidan. Frugan ligger nederst, med mitt svettiga arsel i hennes fejs. Det ryker, dammar och känns inte helt
20
bra. Vi lyckas kravla ut ur sidorutan och sekunden senare kommer det säkert 20 pers gående i dammolnet. “Man, let’s flip the truck before the cops shows up”, säger en kepslirare som vore det en vardagsuppgift. Visst, med en jätteduns står chevan på marken igen. Såg inte vart dom kom ifrån, men plötsligt har vi två polisbilar på var sida om oss, och elak snut 1 och 2 gör entré. Snut 1 tar tag i frugan och låter henne göra alla klassiska “fyllkörartest”. Räkna baklänges från tiotusen, gå på rak linje mm. Under tiden har elak snut 2 satt sina spetsiga klor i mig. Jag får visa mina gaddningar som troligtvis är “some kinda jailbird gang shit”, och försvara mig för att jag har mina egna visitkort på mig. “Yeah, real fuckin bigshot”, tycker den kortväxta snuten och försöker vara Dirty Harry. I detta läge börjar jag göra nåt som man absolut aldrig bör göra i USA. Käfta emot! Hur gammal är du? frågar snuten. ”Hur gammal är du?” Säger jag och ler. ”Är du full?” Säger han sen. ”Är du avundsjuk?” Säger jag och ler ännu bredare. När han sen frågar: “Are you givin me attitude boy?” Och jag säger ”I don’t know, am I?” Brister d e t för den korte, arge, elake polismannen. Det blir handklovar bums! Fortfarande vid gott humör kollar jag dock på vad som händer en bit bort när frugan tittar ner på snut nr 1 som är en dryg decimeter kortare än henne. “Take a step forward” säger han, men menade egentligen bakåt. Frugan lyder och tar ett steg framåt varvid hon pressar fast polismannen mot hans egen bil...”Ouch, don’t pin me on my cruiser” kvider han, och jag börjar skratta för fullt. På nåt vis utvecklar sig det hela till en dålig fars, eftersom lagen inte kan sätta dit oss. Utan att säga ett ord sätter de sig i sina bilar och drar där ifrån med däckskrik och allt. I samma veva kommer polaren Kevin förbi, åkandes på en bärgare med sin roadster. “Syns nere på stan om en timme”, skrattar han och försvinner i mörkret. Vi vänder oss om och ser pickisen... Däcken har krängt av fälgarna, rutorna är trasiga och den är allmänt bucklig och ser rätt dyster ut. Vi håller om varandra och ser solen gå ner. “Det här med att leva, det är ju hur skoj som helst” säger jag och vi börjar skratta!
Plutonium
Powered ck?) (Pick Up tru
Det omfattande förarbetet innan man kommer till skott och kan börja bygga rod, är ofta en påfrestande följetong, ibland till synes utan slut. Det tar helt enkelt oändligt med tid, om du ska lyckas hitta alla de rätta pryttlarna...Att göra allt från scratch eller köpa halvfabrikat, har därför blivit en allt vanligare frågeställning inom alla sorters byggprojekt.
dan förhoppningsvis få ihop tillräckligt med nödvändiga delar och möjligtvis få ihop ett åk lagom till pensionen, eller med lite tur tjacka något projekt som satt ihop och i stort sett bara behövde en personlig tilltouching. Ni vet ju hur det är... Man börjar skissa på stuk och skriver långa önskelistor, sitter uppe under mörka nätter för att bidda på rostiga likdelar någonstans på andra sidan atlanten, och till slut saknas ändå hundratals prylar för att man ska kunna färdigställa kärran.
N
Steve hade som sagt precis skickat sin gamla Pontiac 55:a och kände att det var dags för att ta det naturliga steget emot en förhistorisk kaross på ett rangligt chassi med en alldeles för vridstark spis framför ögongloberna. Efter att ha vänt ut och in på alla tillgängliga annonstidningar, utan att för den delen ha hittat något
är Steve sålde iväg sin gamla raggarbil var målet redan inställt på att det antingen skulle bli en hot rod med mycket pulver eller en dunkande V-twin av gammalt format . Alternativen var att antingen börja samla idéer, skrot och pinaler, för att se-
Hopped up Jalopy
21
lämpligt objekt att sätta tänderna i, kändes det för en stund som Stefans tur tagit slut. -Det är det värsta som finns...När viljan och inspirationen infinner sig utan att man kommer igång. -Funderade på att sticka över till staterna för att hitta något vettigt, men en polare tipsade mig om att en entreprenör uppåt i landet, mer eller mindre var färdig med ett bygge som han hade tänkt sälja av. Steve berättar att han faktiskt hade spekulerat i att tjacka något med flak, så när det visade sig att salukärran var en pickis, blev det hela väldigt intressant.
Love at first sight
Väl på plats bestämde sig Steve på stående fot. Pickisen var en 30:a med en Oldsmobile Rocket-snurra på 394cui. Stuket stämde rätt bra och Steve såg potentialen att med rimliga medel få till något som låg i linje med hans vision. Nu visade det sig att det inte bara var att softa och 22
fundera på hur åket skulle stylas. På väg hem till kungliga, började hydramaticlådan att pissa olja och snart nog började likväl drivningen att slira. -Inte direkt vad jag hade räknat med, men vad gör man? Det blev till att hasa sig in under åbäket och plocka ner grejorna.
Plutonium Green
När prylarna ändå var ur, föll sig det hela rätt naturligt att även planera in ett kosmetiskt lyft. Kärran var visserligen praktiskt, men dock mediokert mattsvart, och Steve ville att formerna skulle framhävas lite mer. -Det stod emellan en blåaktig nyans och en ”jade mist” med ett lagom mått av mattmedel i. Det blev till slut en kompromiss
och Steve blåste karossen i en självkomponerad ”Plutonium Green”. Torped och ram blev duschade i ljusare kulör, i enlighet med de klassiska manéeret och Steve avrundade med att klä inredningen i en zebrarandig variant med vitt långhårigt innertak.
Radio-activation
Steve slog ihop prylarna under några sista hektiska mekpass framåt vårkanten. Både påpiskad av det faktum att garageplatsen blev indragen, och med tidslinjen att få ut rodden till sommarens första träffar. -Jo, lite snopet var det, men fan så effektivt, garvar Steve.
Nu fungerar rodden som den ska och det har blivit många intensiva mil för ekipaget i sommar. Steve avslöjar att han planerar att pröva roddens tillförlitlighet på någon lite längre sträcka. -Det vore kul att göra en sväng ner i Europa. Kanske rent utav kombinera det hela med att köra lite på strippen, tillägger Steve och släpper loss Rocket-kusarna. Att Barsebäck, Tjernobyl och Harrisburg kan ge associationer till plutonium är ju ett faktum. Nu har emellerid Steves pick up gett världen ytterligare en anledning att bäva... The Plutonuim Powered Pick Up Truck!
23
F
ör tolv år sedan började Daniel Eriksson från Hulån att banka på en Ford Tudor, men den såldes innan det hann bli något av den, och det har han ångrat sedan dess.
Sedan följde en tid av muskelbilar och mc innan rod-suget blev honom övermäktigt. Snabbt inhandlades en -31 A-Ford bestående av plastkaross och rörchassie och en Duettrodd. A-Forden var ett långtidsprojekt, och Duetten var ingen en A-Ford, så suget var ännu inte stillat. Så plötsligt dök det upp en -30 A-Ford Coupe som Lasse Strandheim tagit hem. Den var komplett och trivsamt rostig efter fyrtio års förvaring i en lada i Californien, så det var inget att 24
fundera på. Dajja satte fart på bilen med ganska enkla medel och besiktigade den, och nu har han inlett fas två, Hot Rodding! Den hopplöst sluta originalfyran åkte raskt ur och sedan inhandlades en 59 AB och en 8BA. 59AB:n var redan lätt trimmad och får nu en raggarrenovering med nya ringar och packningar medan 8 BA:n med tiden ska bli ordentligt vässad. Bakom motorn hamnade en –46:a låda eftersom den passar mot både motor och den kapslade kardanen. Chassiet har nu sänkts med en fyra tums droppad axel och bromsarna är förtiotals hydrauliska. Utvändigt ska bilen behålla sin underbara utstrålning, eller som en klubbkamrat diplomatiskt uttryckte det: Lackar du bilen så får du stryk!
The Ultimate Surf-Mobile Vad nurå!? Ska denna blaska börja skriva om även mer originalstukade åk!? Vi förstår den spontana reaktionen och har även funderat över densamma. Var går egentligen gränsen för en tillsnajdad stock och en semi kustom? Hur mycket måste man fixa och pula, innan det blir accepterat att kalla sin kärra för mild-kustomiserad? Ja, det kära läsare är en kvasi-diskussion vi gärna återkommer till lite
längre fram. Denna gång kan vi dock lugna eder med att det finns en ball tanke bakom fordonet i detta scoop... och just en ball tanke är liksom i vissa fall tillräckligt för att väcka intresse. Låt blicken få hänga kvar en stund och du finner snart en smygande, lätt lekfull och mild progress med syftet att slipa lite på roliga detaljer…sådant som får en att fatta tycke.
25
D
efinitionen av en Surf-Mobile är tämligen simpel; Ett fordon som tar både förare samt fördelaktigen passagerare, inklusive diverse surfbrädor, till lämplig strand med goda surfmöjligheter. Vanligtvis ett fordon av sk herrgårdsvagnsmodell, inte sällan med fällbara baksäten och optimalt lastutrymme. Den folkliga benämningen SurfMobile, har sitt historiska ursprung i den kaliforniska surfkulturens linda, dvs. epoken runt det sena 1950-tidiga 1960-talen. Dessa sk Surf-Mobiles förekommer vanligtvis i olika utföranden där den omtalade och mycket eftersökta Woody-modellen må vara en av de mest legendariska. Dessa eminenta träkarossbaserade bilar, var från början tilltänkta att användas av välbeställda storfamiljer, förmögna farmare, alternativt den genomtänkte gentlemannen som ville vara lite lagom rustik när han åkte ut till sin country club. När dessa kärror sedan hade några år på nacken och såldes iväg, blev de dock snart en favorit för den frih e t s - törstande surfaren där han cruisade längs Malibus kustlinje i jakt på shyssta vågor.
Duprée dig it
Vi stötte för ett tag sedan på sadelmakaren til�lika levnadskonstnären och den evigt motorburne ungdomen Tore Ström. Tore som för det mesta har både egna och kunders balla bilar parkerade hemmavid, berättade att han precis fått ut sitt senaste förvärv; en gammal Ford Station Wagon från 1954. Tore avslöjar att den rostfria västkustvagnen några år tidigare räddats undan ett ovisst öde. Allt i samband med ett pinsamt motorstopp mitt i en tättrafikerad korsning i LA. -Jo, det var en afro-amerikan som tydligen stod och svor sig svettig över motorutrymmet och förklarade att han minsann skulle köra kärran på skroten. Som tur var passerade en svensk bilprofil och erbjöd sig att köpa loss åbäket. Ett belopp motsvarande vad den svarte mannen yrkade på för att kunna ta sig hem i en taxi bytte ficka. Efter det att Duprée hade försvunnit, släntrade svensken över gatan och köpte en skvätt soppa. Ni kanske redan förstått att han sedan snapsade igång Forden och sedan körde ner den till hamnen till den väntande kontainern. Ett fynd indeed.
Pray For Surf
Nu hör det såklart till saken att kreativa individer sällan låter sina bilar vara helt orörda. Tore gick igenom det elektriska och fixade bromsarna, men kände att det fortfarande saknades något. Precis som havet fortfarande brusar i en snäcka som tagits upp på land, gav Forden fortfarande en suggestion av Stilla Havets vågsvall. Sagt och gjort; det behövs inte styras till med så mycket detaljer för att skapa en trevlig Surf Mobile. Till att börja med inhandlades en bräda som planterades på ett hemmasnickrat takräcke ( egentligen
en gammal träkälke som kustades till önskad passform ), därefter tjackades en riktigt udda gangsterkeps som utrustades med en kromad Marlin- svärdfisk. Firren lyser djävulusiskt med ögonen framåt kvällningen och ser alltid ut att vara på hugget. Tore grävde vidare i garderoben och hittade därefter lite balla extra accessoarer såsom ett serveringbord i bästa drive in anda, och en gammal knastrig Super-8 bandare som vid festliga tillfällen krämar Blue Hawai med svajig Elvissång. Som grädde på moset gjorde Tore om instrumentbrädans mätarhus till ett akvarium med tropiska fiskar och sjöstjärnor... And what have we got? The Ultimate Surf Mobile!!!
27
ef b h t
Dea
Om man någon gång stött på detta koncisa och en aning kompromisslösa talesätt, må det ha varit i samband med antingen svettig militärtjänstgöring i något pennalistiskt specialförband i ett fjärran land, kanske som klyschig banner under någon tonårsrebellisk dödskalletattoo, eller möjligtvis har den dykt upp i hjärnvirvlarna som motivation och spark i arslet. Detta när något projekt har strulat extra mycket och man bara känner för att släppa allt ... Ge därför aldrig upp! Kämpa på! För det skall jävlar i mig bli åka av till nästa säsong. Nu var det kanske inte fullt så mycket strid på eggen när Ubbe Hedström, en rockande kis från det bruksorten Surahammar, sparkade igång sitt grymma A-Fordsbygge. Ibland är det som sagt nästan lite av en kamp emot oddsen med att komma till skott med själva bygget, och när man väl är igång är det som sagt ofta en sorts segutdragen brottningsmatch med den där jäkla Murphy. Ubbe berättar emellertid att hans projekt inte alltid gått i tung motvind. Visserligen bytte han i en stunds tillfällig sinnesförvirring bort en massa ihopsamlade rodinventarier mot en insupen raggarbil. -Det blev liksom till att börja samla delar igen, berättar Ubbe. Jag hade ä n d å turen att springa på en gammal 29:a sportkupé i skogarna utanför Nyköping. Det var en äldre arbetspolare som hade en samling svenska veteranbilar parkerade i en skogslada. -Han hade länge yrkat på att få visa samlingen och det var i samband med detta som projektet kom igång. Dammet låg tjockt över de gamla fordonen och längst in i ladan stod den gamla Forden och tryckte. Magi, tyckte Ubbe. Gammalt 28
Chop da top
or
fore
skrot, tyckte arbetspolaren. Det visade sig att kollegan hade köpt på sig två kupéer i början av 70-talet. Den ena hade tyvärr blivit stulen då den otaktiskt stått parkerad bakom ladan. Turligt nog var den andra i gott förvar. Efter lite övertalning var den gamla svensksålda klenoden i alla fall på väg hem till garaget i Sura.
h s i d
n o
Sportcoupén har som ni säkert vet, ett pegamoidtak som sträcker sig från vindrutan ända ner till takets bakre hälft. Däremot är dörrarna fortfarande av ordinarie kupéutförande. Ett lustigt och inte särskilt snyggt utförande som Henry Ford av någon oförklarlig anledning tyckte var sportigt. Ubbe började därför med att ta fram det engelska hjulet och rulla plåt till nya taksidopaneler. Allt behövde dock inte handtillverkas, utan takets bakstycke med tillhörande ruta togs från en dålig Tudor. Ubbe bekräftar våra antaganden att det blev en hel del plåtknackande innan jobbet var klart. När taket väl var på plats kapades takstolparna 6” och framrutan skars ner med 5”. Återstående 1”framtill, kapades ur partiet ovan vindrutan, då 29: ans tak vanligtvis har en antydan till hög panna. -Tyckte dock att taket såg naket ut, tills jag begrep att det var dropplisten som saknades. Fick dit ett par repro i aluminium och plötsligt såg det rätt ut, garvar Ubbe och berättar vidare att mittpartiet är en formskuren aluminiumplåt överdragen med original pegamoidliknande material.
EAB-flatheads
I samma veva som projektet började rulla, hade vår hot rodder också turen att bli erbjuden en plåtutbildning genom jobbet. -Plåt-Lazze hade ju bra program så det var bara att vänta på grönt ljus från bossen, berättar Ubbe. Det blev några veckors intensivkurs i krymp och 29
sträck samt det engelska hjulets oändliga möjligheter. Kunskap som absolut har kommit till användning under resten av byggets gång. Nästa del av bygget blev att börja spana efter lämplig drivlina. Genom en kontakt på västkusten fick Ubbe nys om några sidåttor som en tid innan införskaffats på Överskottsbolaget!!! Topparna var märkta med EAB och kännetecknar den industrimotor som försvaret tidigare använde till att bland annat att driva pumpar och generatorer med. Blir man glad om man springer på en i originallåda förpackad, flångny sidåtta på överskottsbolaget för en ringa penning!!?? Frågan behövs knappast besvaras. Ubbe fortsatte sitt letande och fick tag på en trepetad 39:a låda samt en gammal utdömd 32: a ram. -hade ju först tänkt bygga på A-Fordsramen, men det klassiska High Boy-stuket blir nog snäppet bättre med en bredare ram.
Ramsné & hårdlödd
Sagt och gjort, ramen inhandlades och bands fast på takräcket för hemfärden. Något Ubbe dock inte gör om i första laget då skenorna visade sig vara betydligt tyngre än han kunnat ana. Ramen krävde också en hel del arbete med riktning innan chassiekonstruktionen kunde komma igång. Det blev till att lägga ner rätt mycket tid då det både visade sig att de var rätt skeva, avsmalnade och därtill lagade med gassvets och kladdiga hårdlödningar. Ubbe passar i samband med 30
detta på att tacka Krippa i Bålsta för hjälpen. Nu kunde chassiet dock påbörjas och en inköpslista på nödvändiga grejor pletades ner. En magnum 4” droppad framaxel med A-Fordsframfjäder samt V-stag, en 32:a växellådsbalk, Ford 46-48 bromsar och en A-Fordsbakaxel med 32:a strutar samt A-Fordsfjäder även bak. Hela rasket införskaffades och efter att flitets lampa lyst många nätter började det hela se riktigt bra ut. Ram och kupé kunde snart provmonteras och voila; det började likna hot rod!
Pedal to the metal
Med 3:78 i bakaxeln och bakdäck i dimensionen7.50x16 kan Ubbe marscha i rekordeliga 110 knutar, så visst går det att ta sig runtikring på diverse uppsåt. -Sidan sörplar i sig runt två lite milen hur man än kör så det är bara att stå på och digga läget, garvar Sura-rebellen och vrider igång industrisidan med dubbelfuggar monterade på ett klassiskt Eddie Meyerinsug. Dubbla Smittysdämpare ger ett behagligt muller och motorn svarar rappt på gasen. Det har precis regnat så det lätta ekipaget går loss direkt. Ettan, tvåan...trean ger fortfarande full knuff och bakpartiet slänger ut i ett våghalsigt bredställ. Fan va trevligt med envisa byggare som inte ger upp innan kärran är klar ... Ibland är det som sagt på sin plats med lite jävlar anamma och death before dihonor!
Ni har säkerligen sett dem förut. Med en kaxigt högburen nos och skranglig framvagn, samt fet och satt bakdel, ruppar de fram till startlinjen, värmer gummi, och till slut släpper på alla vilda kompressormatade kusar, för att slunga iväg hela ekipaget till kingdom come... Visst snackar vi gassers!
S
nackar vi då balla drag-gassers, kommer man ju helt automatiskt in på en modell som verkligen såg till att befästa denna klass popularitet och utbredning under drag racingens kulmen ; nämligen Willys Overlands
modeller från åren runt 1940. För att förstå spännvidden och den historiska bakgrunden till Willys kupens epokbildande betydelse inom gasser-klasserna, får vi backa filmen lite. De tidigaste Willysmodellerna som blev populära på dragstrippen är modell 77, som redan dök upp1932. Willys Overland som koncern producerade även märkena Willys-Knight och Whippet. Under bilismens tidiga år var faktiskt den fyrcylindriga Overland en bil som sålde nästbäst efter Ford. Företaget genomgick dock en del drastiska förändringar i samband med depressionen på 1930-talet och tappade viktiga marknadsdelar. Modellen 77 tillverkades i stort sett i oförändrat skick mellan 1933-36. Året efter beordrades en helt ny kaross och modellen fick rundare former än tidigare, vilket faktiskt bröt lite mot dåtidens allmänna designtrender.
31
Americar- The patriotic choice
1939 erbjöd ytterligare en uppgradering och Willys ökade både rakfyrans hästkraftstantal till 61 kusar, samt gjorde vagnen både längre och bredare. Året efter ändrade man modellnamnet till Model 440, och frontpartiet snajdades till så att det påminde om en ¾ 40:a Ford. 1941 blev det sista året de klassiska Willyskärrorna fanns i produktion, innan krigsministeriet beordrade att man skulle satsa på jeepar. 1941 döpte man också om modellen till det patriotiska ”Americar” för att spela på samtidens politiska vindar. Perioden fram till 60-talets ”gasser wars”på strippen, förblir ett suddigt kapitel då det inte finns så mycket noterat om denna klassiker. Som hot rod var den aldrig riktigt poppis och inte förrän drag racingen lyckades bryta igenom som en nationellt utövad folksport, fick Willysen sitt riktiga erkännande. Enligt kännare inom området skall det ha varit två innovativa racers vid namn Glen Ward och Carl Taylor från södra Kalifornien, som stoppade ner en kompressormatad Caddysnurra under läppen på en relativt orörd ´35:a Willys och skickade denna över kvartsmilen på låga 12:or. Willys-kupén var helt enkelt idealisk för ändamålet, med sin robusta konstruktion och det rätt 32
korta satta chassit med vridstyv ram samt feta bakre hjulhus. Framvagnen gick med enkla medel att både lätta, höja samt utrusta med en mustig snurra, som självfallet flyttades långt bak mot torpeden. Allt för att få bättre viktförhållande mot bakhjulen. Willysen hade helt enkelt en hel rad av fördelaktiga features som gjorde den väl lämpad som gasser.
The birth of the W-Gasser
Det tog inte lång tid innan kända förare som Doug Cook och Junior Thompson valde bort sina Studebakers till förmån till vad som plötsligt hade blivit ”The ultimate Gasser”. Man letade på gamla undanställda Willysar och tryckte ner allt från Chevy, Olds och Caddysnurror, tills hemin fick sitt stora genombrott på strippen i mitten av 60-talet. Willys-erans topp nåddes runt 1964-65 då Willys-gassers kunde återfinnas på alla nationella dragstrips. Det brukar sägas att det var engelskbyggda Austins och Anglior som tog luften ur Willys gasser-klasserna. Dessa små, kompakta och framför allt lättare modeller, vann snabbt popularitet när reglerna ändrades till förmån för kortare hjulbas och minimumvikter per hästkraft och kubiktum. Några av de sista Willyskärrorna som förmådde
hålla konkurrenterna på stången, var Big John Mazmanian och omtalade teamet Stone Woods Cook som båda höll ut till slutet av 60-talet, då båda gick över till Ford Mustang Funny Cars.
Bad news travels fast Redaktionen hade nyligen äran att få samspråka med racepajsaren VicYoung och stämma av med hans riktigt trevliga gasser revival-bygge. Willysen som komiskt kallats ”Bad News”, med underrubriken ”travels fast”, är ett riktigt nostalgipaket. Självfallet föll valet på en 40:a Willys och stuket är cleant early 60´s gasser style baserat på en riktig plåtkaross. Vic berättade att klassisk dragracing alltid legat honom varmt om hjärtat och att han länge gått och planerat ”Bad News”. Kärran har 41:a fiberglas flippfront och döljer en 355:a chevasnurra med 6-71 blås och
Hillbornsprut. Drivlinan är därefter bestyckad med en m-21 Muncielåda och en Olds/Pontiac bakaxel med 4.56 i utväxling. Willys original framaxeln är hålborrad och kromad och rullar på american magnesium fälgar. Bak sitter dito 8.5x15 american aluminium med 10.50x15 M&H. Kärran utrustades därefter med en störtbur och original 60´s raceintrument. Som en kul grej har Vic turnerat runtom i staterna på klassiska drag-tävlingar och mött många av ikonerna bakom 60-talets ”Gasser Wars”. Vic öppnar dörren och visar alla legenders autografer på instrumentbrädan. På frågan om han kan riva igång maskineriet får vi bara ett brett leende. Snart nog börjar folk att trängas runt willysen på parkeringen. Rupp, rupp, rupp...Wraaaaaaa! Det finns inget som värmer så mycket i hjärtat som en nostalgiskt tidlös Willys gasser!
33
Detta är den korta versionen om konstnären Ed Roths liv. Samtidigt understryks att du får ta innehållet med en nypa salt, då källorna ibland går isär. Den enda som vet exakt vad som är sant, är Ed själv... Och han kilade vidare den 4 april 2001. I och med Eds bortgång dog en av de största inom pinstriping å totalvilda kustomlackeringar. Denne herre kan sägas stå som en av den moderna randningens okrönta fäder. Förmodligen har Big Daddy fullt upp i kustomhimlen just nu, för den kreativitet han stod för i livet är bromslös. Nåväl, sitt stadigt å håll i hatten, för nu drar vi igång storyn om Ed Roth… 4 mars 1932 föddes Ed och kom att växa upp med sina tysktalande päron å en lillebror i Beverly Hills. I skolan lärde han sig engelska språket samtidigt som han älskade att teckna, förmodligen blev det mycket monster, vilket han kom att göra resten av sitt liv. Inte allt för sällan följde han med farsan till arbetet som snickare. Där skapade han olika mer eller mindre groteska saker av trä medan pappa Henry slet för brödfödan. Efter skolgång å militärtjänst så kastar vi oss fram till året 1955 å framåt. Här kommer fem söner att komplettera familjen å efter arbetet så pinstripade Ed bilar för att öka familjens inkomst. Rat Rods och T-shirtmotiv Vad gäller den smutsige avskyvärda skapelsen Rat-Fink så kan man säga att han kom till som en reaktion på Walt D i s n e y s präktige råtta vid namn Musse Pigg. En tidig liten skiss, en ”prototyp” hängde på Ed´s kylskåp tills tiden var inne att få ner Rat-Fink på t-shirts. Namnet Rat-Fink togs från ett radioprogram där ett par hillbillies spelade i en show. 1958 slog sig Ed ihop med ”the Baron” å dennes barnbarn Kelly för att ta tillvara på gammalt skrot å därtill skapa fordon som världen aldrig tidigare skådat.
Glasfiber var ett nytt sätt att skapa t.ex vilda karosser å fantasin visste inga gränser. Ed´s första bil i den långa raden kända skapelser var ”Little Jewel” å strax därpå pumpades ”Outlaw” ut till allmänhetens glädje. Vid sidan av bilbyggandet så gjordes fantasifulla motiv på t-shirts. Det en enkel sak för Ed att få till färgglada monster å karikatyrer på folk å bilar med airbrushsprutan. Det var av godo för Ed att få ut sina bilar på utställningar så att ”weirdoshirts” försäljningen som var prioritet nummer ett hölls igång. Mr Popular Vi klättrar här raskt till 1963 å nu hade Rat-Fink sett till att Ed´s popularitet skjutit i höjden, T-shirt motiven var tvungna att tryckas maskinellt för att hinna tillgodose USA´s ”youngsters” med koola shirts. Hela ”cirkusen” kring Ed bidrog till att han inte hade utrymme nog i sitt garage, så en flytt till Maywood i California blev till verklighet och därtill ett knippe mer eller mer anställda som snabbade på att skapa nya kustombyggen å t-shirts Det rullade på i raskare takt å plastmodelltillverkaren Revell fångade in Ed för ett samarbete. De fick ut ett antal av Ed´s byggen i plastmodellskala runt om i USAs leksaksaffärer. För att ni ska fatta vidden betalade Revell ”Big Daddy” en cent per såld byggsats å 1963. Det resulterade i att plånboken vid årets slut innehöll 32.000 dollar enbart för sålda plastbyggsatser ! Rat Fink hade så småningom sällskap av några ytterligare personligheter så som galningen Drag Nut, äcklet Mother´s Worry å helt sjuka Mr Gasser. De fanns med som plastbyggsatser, på t-shirts, inom musiken, tecknade serier å ett knippe handböcker i hur man kustomlackar å pinstripar. Mitt i denna smet av färg å form så kom ett stim musiker att fastna i Rat-Fink träsket vilt spelandes surfmusik medan Ed & co for runt på evenemang å shower. Faktum är att självaste herr Roth var en av medlemmarna i bandet Mr Gasser (Ed själv) and the Weirdos där bl.a surftonerna gick i hot roddingens tecken. I slutet av 60-talet gav han under några år ut Chopper Magazine men slutade 1970 då våldet i mc-kretsarna blev allt mer aggressivt. Efter några år med vanligt målningsjobb så slog han till å sökte sig till mormonerna i The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints för att i senare delen av 70-talet återkomma in i skapandets värld igen varvid ”cirkusen” snart var i full gång igen med vilda fordon å weirdoshirts.Resten har ni förmodligen koll på!
Den siste
Mohikanen Det råder inget tvivel om saken… Den klassiska 1920-30-talsracern är tillbaka, om möjligt i en något modifierad version. Forna dagars våghalsiga board racing-byggen och deras dödsföraktande ryttare, har därmed återfått en del av sin ärorika och forna glans. Hur länge får vi då vänta innan den första velodrombanan dyker upp igen!? Vi hoppas självfallet på att det blir så snart som möjligt.
J
odå, det går att åka fort med tvåhjuling på ekparkett också. Det var nämligen på detta sätt den tidiga motorcykelracingen kom igång. Stora ovalbanor med sk. board tracks blev redan under det tidiga 1920-talet ett populärt tillhåll för både jublande publik och de första riktiga motorhjältarna. Farligt? Si sådär, kanske. Det gick väl åt en och annan förare i de täta heaten. Vissa i privata skärmytslingar med den hånleende fartdemonen, andra genom att slå kull och bryta nacken av sig på det oljeindränkta och hala underlaget. I enlighet med vissa teorier var det dessa gladiatorlika uppgö-
35
relser som slipade hela den mytomspunna bikerimagen…Må så vara, men vi kan med enkelhet slå fast att stuket på maskinerna var oslagbart tufft och numera även tidlöst.
Uppgörelse på parkett
Det var dessa collosseumlika fighter på träunderlag som etsat sig fast i Benny Åkerlind när han började planera för sitt nästa bygge. Benny som alltid varit en Indian-fantast fick blodad tand i samband med att han hittade ett gammalt vevhus med tillverkningsdatum lika långt tillbaka som velodrombanans storhetstid. -Jo, jag traskade hem med vevhuset och en knippe rör samt två hjul…med en inre vision, berättar Benny. En genomgripande tanke var att bygget skulle bli så lätt som möjligt. Därefter lyckades Benny luska reda på att det fanns superlätta italienska Ceriani-nav att tillgå. Dessa tjackades självklart och skoddes med lämpliga Acront-fälgar. Benny började sedan att laborerade med olika framgaffelsalternativ. En stark och pålitlig
36
framgaffel är ju trots allt en nödvändighet om du ska åka fort. Den första varianten med ultralätta gaffelben visade sig dock ej palla med kraftiga inbromsningar. Den byttes istället ut mot en gammal HD-springer. Nästa steg blev att bocka till och svetsa en passande ram och få den lagom racelåg. Benny upplyser om att den klassiska board track maskinen ”The Flying Mercel” varit något av en förlaga och inspiration under byggets gång. Valet av tank föll på Sportster som bearbetades efter konstens alla regler. -Jo, det blev både till att sektionera och förlänga. Gjorde en lösning där den främre delen fick bli oljetank och den bakre hyser bensin. Tanklocken är faktiskt gamla fotogendunkslock.
Indian med klipp
Nästa steg blev följaktligen att ta itu med motorn. Valet föll på Indians gamla goa´1200cc sidspis. Snurran trimmades självfallet med alla tänkbara trix. Vevpartiet är lättat och balanserat,
det fick bli en uppsättning elakare Ollie racekamaxlar och ventilarrangemanget blev uppgraderat med high flow-ventiler från Chevrolet. Topparna planades därefter duktigt och hela paketet kröntes med dubbla Linkert-förgasare. Tändningen sköts av en pålitlig magnet från Joe Hunt. -Ni skulle varit med när jag sparkade igång maskinen, garvar Benny. Det var ett flygplanslikt dån ur de där korta megafonerna jag först satt på…ursäkta, jag menar sång och inte dån, rättar sig Benny och ler. -Maskinen ville inte heller gå rent till en början, förutom på höga varv då! Av förståeliga skäl blev det efter en period av lock för öronen, påpassligt att trycka dit två riktiga avgasrör. Benny fick några tips från en gammal vis motorman och gjorde några raka racerör som kapades av jäms med bakhjulsmuttern. -Jo, det var tydligen något som funkade fint på tiden då det begav sig…Gubben gav tips om att använda vatten som mått på att få till exakt samma längder. Snacka om veteranmetoder,
lika brillianta som tidlösa!!! Sadeln blev så klart också en hemtillverkad historia som garanterat inte erbjuder på någon extra bolster. Visserligen fint formad efter ändalykten, men eventuell stötdämpareffekt får föraren sköta med hjälp av skinkorna. Det fick också bli en liten kort bakskärm, mest för syns skull. Ett hembockat styre kom så också på plats och fick ett lagom ballt nerlut. Man måste ju såklart kunna halvligga om det börjar fläkta ordentligt om vingmuttrarna, upplyses vi om. De tidiga Indian-bågarna hade gasen till vänster och justering av tändning i höger, och självfallet är det även så med detta bygge. Benny har skruvat en hel del med fuggarna och tändningen. Finjusteringarna har gett resultat och numera går hela ekipaget som ett skott efter backen. Benny har därför varit flitig under åksäsongen och lagt åtskilliga mil bakom sig. Snacka om ballt bygge…Tror faktiskt redaktörrrrn redan börjat att kapa ner sin BSA för att snart betvinga ekparketten!
37
Hot Rod Reunion -07 Det är rätt intressant, utvecklingen går bakåt fastän den går framåt. På åttiotalet byggde alla plastbaljor med monstruöst breda aluminiumfälgar och radialdäck.På nittiotalet slog hi-tech roddarna till och skyfflade in så mycket billetaluminium som möjligt under sina högglanspolerade graphics-lacker. Nu är det första årtiondet på 2000talet snart förbi, och var är vi nu?
nerför strippen. Det som gäller nu är alltså rostburkar med stöddiga kompressorladdade V8: or och högsmala diagonaldäck, helst med stora torrsprickor. Eller gamla Altereds och Dragsters från de gyllene åren som återigen tagits ner från höskullen och snapsats igång av en ny generation motordårar som bara älskar att få tinnitus av zoomie-headers (alltså de där grymma bananformade dragsterrören som leder rätt ut). Egentligen är Hot Rod Reunion öppet för alla äldre bilar, raggarpråmar som européer, roddar som nostalgiräsers, men det är helt klart de senare som stjäl showen.
V
Hela anrättningen toppades på lördagskvällen med en fullständigt lysande spelning med den Flygande Fantomen. Fantomens helbrutala musik med Hillbilly-Mikes säregna dans och tvättbräde-ackompanjemang gjorde helgen komplett, och allt vi hade kvar när kvällen var till ända var en ofrånkomligt väntande baksmälla.
i är nu vid kulmen av patinavågen, ju rostigare roddar ju bättre, och rostigare än en del bilar på som fanns på Hot Rod Reunion är inte praktiskt möjligt, en bil höll på att tappa karossen när den sprätte iväg 38
39
Med tubisarna uppdragna i knähöjd, rakade skultar och katolska tattoo-motiv samt diverse gängtillhörigheter och kåkfararminnen nerpletade över halva sin kristi lekamen, står de där i gathörnen och blänger. ”Vatos” eller ”Esses” är vanligtvis samlingsnamnet för coola spansktalande killar från LA:s mindre trevliga kvarter. Ska man dock vara en elak snubbe måste man ha en ball bil. Scotty Wiberg tog fasta på dessa oskrivna lagar och byggde sin La Rata
D
essa vår tids pachucos har alltid vårdat sitt latinska arv. Lidelsefullt religiösa och samtidigt ständiga syndare. Provokatörer och konservativa i en och samma stund. Inte sällan med kolan garnerad med hårnät. Kanske övar de teckenspråk medan de synar dig under den lågt sittande bandanan. Ett litet tips på vägen är dock att inte nämna något ofördelaktigt om deras mammor. Ett sådant missöde kan tyvärr föranleda ett besök på akuten med diverse blessyrer. I värsta fall vaknar du upp i skuffen på en low rider i väntan på ett ovisst öde. Scotty Wiberg bor visserligen på söder i knivstan, men med Madonnan på ena armen och välansad Dj Mendezfrippa, skulle man kunna missta honom för en riktig latinsk hoodlum. Den självklara accessoaren i sammanhanget är självfallet den baktunga taildraggern. Forden som senor Wiberg kan ses glida runt i, är av 1946 års trevliga modell. Till en början tänker man kanske inte på det, men kärran har fått en 41
hel del ball korrigering utförd. Om man får tro på Fordens föregående ägare, var det en baptistpastor som haft Tudorn under dess förra liv i Amerikat. -Kanske var det just därför bilen hade ett särdeles frireligiöst trist originalutförande, spekulerar vi och garvar. Scotty berättar vidare att han hade själva byggplanen klar i bakhuvudet redan när åbäket hämtades hem. -Det var bara att hasa ner brallorna och spotta i nävarna, tillägger han och börjar berätta hur vinterns garagepyssel fortskred.
Lägg ner lite tid…
Som det sig bör tog jag mig först an några smärre plåtskador och lite obligatoriska rostangrepp. Någon eller något hade träffat A-stolpen med jävla kraft. En ordentlig buckla korrigerades och därefter blev det till att plocka bort de högt sittande positionsljusen samt lägga igen hålen efter dessa. Nu började det rulla på och Scotty
avlägsnade även bakljusen som flyttades till kofångarhornen. -Jag hittade perfekta glas till kustomingreppet, berättar Scotty. PV-bakljus någon gång från det sena 50-talet letades på i något av garagets hörn, sågades till och installerades. Mycket snyggt och omåttligt klassikt! Nu gick Scotty lös på handtag och skuffluckeemblem, samt kortade midjelisten så att den nu nätt och jämnt sträcker sig fram på huven. För att få ner en sådan här klunsig bil i arslet behöver man ta bort det tvärställda bakfjäderpaketet, plocka ner fjäderfästet och vända detta åt motsatta hållet. På så sätt vinner man åtskilliga tum och Tudorn fick ett lagom Gällivarehäng.
Give me my bracelet back!
Inredningen bestod av gamla svettiga… Eller kanske mer riktigt ”dammiga mumielindor”. Scotty rippade följaktligen ut det gamla likstoftet till förmån för ett par färgranna mexarfiltar.
Man vill ju inte ha någon förnimmelse av att befinna sig på historiska muséet i Kairo varje gång man ska ta en tur, tillägger Scotty. Instrumentbrädan lackades därefter upp i vit pearl och det läskiga innertaket byttes tack och lov ut mot ett långhårigt dito. Sist men inte minst införskaffades en uppsättning diagonaler med vit sida. I jakt på minus tum, byttes 16”fälgarna bort mot 15” och framtill avlägsnades knäledsdämparna. Förutom ett härligt opålitligt 6 voltssystem har raggen gått i Tudorn hela sommaren. Några drive by shootings har det däremot inte blivit. Mest för att bevara en redan ansträngd relation med grannskapet. Forden har nämligen ett rakt avgassystem som tillåter sidan sjunga för full hals, både vid sena hemkomster och tidiga mornar. Till nästa sommar skall det bli en carsontopp, avslöjar Scotty. Taket åker av redan i höst. Sen får man väl bygga efter eget huvud. Inget är omöjligt så länge man ger sig faen på det, avrundar senor Wiberg och drar iväg mot ghettot. 42
Laglösas tillflyktsort och förgängelsens mekka, spel och dobbel, syndigt leverne och fåfängans högborg står fortfarande starkt lysande i praktfull neon, glamour och glitter... och allt detta mitt ute i den heta Nevada-öknen. Las Vegas är staden med många namn och lika många ansikten. The Playground of the world har nu också kommit att bli en arena för fräna hot rods och hala customs. Ett grand nationals i miniatyr och specialiserat på att lyfta fram råa innovativa byggstilar med mer attityd än uträknade vektorer och hållfasthetsformler. Viva Las Vegas är träffen där man frossar i dånet av v8:or ur raka rör och det ihållande ekot av taktfasta slappbasar. Rockabilly and roarin´rods!
S
#10
äga vad man vill om Las Vegas, men trots den plastiga kulissen av uppspacklade fasader och intränade leenden funkar staden som den optimala partyinrättningen. Allt finns nära till hands, inte minst kost, logi och friadrinkar. När den engelske festfixaren och rockabillydiggaren Tom Ingram stod utan samarbetspartner och ekonomi efter en delägarkonflikt i det gamla eventföretaget, packade han väskan för att söka lyckan i det stora landet i väster. Lyckan stod honom bi denna gång och snart nog var rockabilly weekendern Viva Las vegas vara ett faktum. Det hör nu till saken att evenemanget har vuxit till sig ordentligt och mer eller mindre kommit att bli en av de viktigaste mötesplasterna för folk i rod, custom och rockabillysvängen. I år slog man på stort och passade på att fira sitt 10-års jubileum med ett digert utbud av livemusik, mingel och fullt drag i dagarna tre.
Forum för frälsta
Numera sammanstrålar många av de främsta byggarna på värdcasinot Gold Coasts parkering för att ta del av av varandras senaste kreationer och vilda idéer. Ed Roth Junior fanns på plats för att kränga flake, visa upp pin stripearvet av farsan. Customlegenden Gene Winfield, till synes alltid i samma goda form åldern till trots, visade upp lackjobb och tog emot beställningsuppdrag. Flera nya enreprenörer passade också på att visa framfötterna för att så småningom kunna etablera sig. Värdklubben Shifters höll i gammal god ordning trådarna kring prisutdelning och presentation av de nominerade bilarna.
Livespektakel och gnistregn
För den som någon gång undrat hur man kapar ner ett biltak och sedan får det på plats igen, kunde strosa runt bland de work shops som utförde custom och plåtingrepp på plats. Live custom shows har onekligen blivit en ihållande fluga på de amerikanska träffarna. Det skärs, klipps, svetsas och till och med tävlas mellan olika team inför nyfikna åskådare. Inga tekniskt överaskande nygrepp kanske, men likväl instruktivt och lärorikt för den som är intresserad.
Freakshow
Har man dock tagit sig till Viva Las Vegas enkom för att låta sig förundras av alla udda folk och fä, räcker det gott och väl med att bara strosa runt och kika på mångfalden. Träffen ger verkligen utrymme för allehanda udda exhibitionister att otyglat putsa fjädrarna offentligt, oavsett om det handlar om berikande bilbyggarfantasi eller snudd på ren frenetisk utfreakad fanatism. För att synas i Vegas måste man som sagt ta i ordentligt, vilket många utvecklat till en bizarr konstform i att enbart ragga uppmärksamhet. Weekendern är helt klart ett kul inslag i kalenderåret och Lowbrow kommer att hålla eder läsare uppdaterade om hur Nevadas Hot Spot . What is written in Lowbrow... Stays in Lowbrow! 44
45
Buller - Men knappast oväsen Från ingenstans dök han upp som en raket och hänförde en hel skock svärdsläpsförare. Den lysande kritiken på etablerade forumet Sketch Kult verkar aldrig avta. Trots att Lars Buller-Kylvik är relativt ny i gamet, är vi på Lowbrow redan beredda att hylla en blivande mästare!
I 46
Pin Stripe-sammanhang kallar sig Lars Buller-Kylvik kort och gott för det något säregna släktnamnet ”Buller”. Om du kanske
inte känner till honom än är det inte särskilt konstigt. ”Buller” började intressera sig för Pin Striping först i början 2006, och på knappt två år har han kommit till en standard som är häpnadsväckande. Redan bland de första verken kan man se att det är bra skit på gång. Hårfina korrekta linjer utan en tillstymmelse till darr på näven. Att ge sig in i komplexa mönster i flertalet färger verkar inte skrämma honom heller. Resultatet blir helt enkelt oförskämt bra. Om man går igenom verken så här långt i kronologisk ordning, ser man att utvecklingen har gått så fort att de kan liknas vid när Han Solo drar i hyper space-spaken på skeppet Falcon, ja, ni vet när stjärnorna blir som streck. Redan
nu har han galopperat om gamla stötar som har kladdat hela livet, och det verkar varken finnas brist på innovation eller engagemang. Självklart är Buller inte helt nyfödd när det kommer till att uttrycka sig estetiskt. Arvet kommer från morsan och att måla och teckna är något som alltid har funnits där. Inte en helt olämplig bakgrund och grogrund när det kommer till att ta sig an en avancerad konstform som denna. Konst som förhoppningsvis hamnar på så många schyssta roddar och kustoms som möjligt.
han vara bland förstahandsvalen bland aktiva pin stipare. En som redan förstått det är bland annat Dean från vedertagna MC-blaskan DiCE, som efter ha sett en av våran konstnärs stripade hjälmar uttryckte sig ungefär: ”That helmet is WICKED! Where do I send my bates helmet? I want one for myself!” Beslutsvägarna är inte särskilt långa när man väl ser vad Buller går för, och med den här kvalitén så här tidigt, vet vi inte var det här ska sluta. Vi spår en kometkarriär och är stolta att som första tidning publicera ett axplock av den här förmågan från Karlskoga.
Så snart folk får upp ögonen för Buller torde
Kontakt: kylvik@bredband.net 47
Magazines, T-shirts and Surfer’s helmets for sale at:
www.lowbrowmag.com
Retailers.. [STOCKHOLM] Sivletto, Malmgårdsv 16-18 www.sivletto.com
[GÖTEBORG] RebTat2, Sveagatan 22 www.rebtattoo.com
[OSLO] Angel’s speed Equipment www.engle.no
[ENVIKEN] Enviken Records www.envikenrecords.com
[ESKILSTUNA] Bonerocker, Kungsga 20, www.bonerocker.com
[LUND] Hepcat Store www.hepcat.se
[VIKINGSTAD] El Presidente www.elpresidente.se
[Återförsäljare] Vi letar alltid efter nya återförsäljare. Intresserad? Kontakta oss via e-mail info@lowbrowmag.com
www.lowbrowmag.com
www.myspace.com/lowbrowmag
info@lowbrowmag.com