Historia
D
En ovanlig älgjakt
et året då följande ovanliga älgjakt inträffade, hade vid jaktstämman vid Mellbergs och Öppoms jaktvårdsförening beslutats att älgjakten skulle ske på det sedvanliga sättet. Jägarna skulle samlas vid respektive jaktstugor på söndags eftermiddagen före första jaktdagen och komma överens om passen. Sedan flera år tillbaka hade jag alltid tagit med mig min häst till stallet vid fäbodstugan, för att ha den nära till för älgtransport. Men detta året hade jag ingen, som mjölkade åt mig första jaktdagen så jag måste stanna hemma. Gunne Byström hade emellertid en stor och lugn häst och lovade att ta med den. Han skulle köra över Rödje och ha hästen i en liten stallbyggnad vid Snäjden. Vid 14 tiden på söndagen reste skyttarna till respektive stugor. De skulle städas, sängkläder piskas, ved huggas och mat lagas. Och vid 20 tiden var det dags att gå till vila för att orka gå upp i tid. Omkring 3.30 på morgonen var skyttarna uppe. Gunne Byström gick till stallet för att ge hästen mat och vatten. När han kom dit var stalldörren uttryckt och hästen borta. Han tog då för givet att hästen hade gått hem och tänkte i sitt stilla sinne att nu får jag gå hem efter hästen, då jakten är slut. Skyttarna gick ut på sina pass strax innan det blev skjutljust. Artur Fröberg skulle gå mot Gluptjärn och tog vägen över en liten bergknalla. När han kom upp och titta ut över Gluptjärnsmyren, tyckte han sig se en stor älg på myren. Han tog en omväg för att kunna komma myren nära från södra sidan och få lämpligt skotthåll. När han så smugit sig fram och ser ut över myren, får han se att det är Gunne Byströms häst, som gått ner och kämpar förtvivlat för att komma upp. Nu vore goda råd dyra. Fröberg beslut att gå i riktning mot min fäbodstuga för där skulle Otto Staaf finnas på pass. Fröberg träffade mycket riktigt Staaf där, och de beslöt att Staaf skulle gå hem och be mig komma upp med hästen fortast möjligt. 20
Jag satt och mjölkade, när Otto Staaf kom rusande genom ladugårdsdörren och bad mig ofördröjligen ta hästen och fara till Gluptjärn. Det var ju inte färdigmjölkat, så jag bad Staaf dra ut stjälpkärran och lägga i alla kedjor som fanns, björnbinding och en grov tross samt såg, yxa och sommarskacklar. Under tiden hann jag göra klart i ladugården.
Så satte vi iväg. Vi hade 7 kilometer att köra. Det var bra väg till Öppoms gamla fäbodplats. Sedan blev det timmerväg till Glupen. Från Glupen var det sedan bara skog, ris och moras. Efter mycket möda och besvär kom vi i alla fall fram till Glupentjärnsmyren och just då började det att regna. Knut Svedlund hade dragit ihop bränsle och gjort upp eld, så att karlarna som stod på knän i blötmyren och grävde med sin blotta händer, kunde få torka och värma sig. När jag kom fram till myrkanten och såg karlarna stå på sina knän i blötmyren och arbeta i förtvivlan för att rädda Gunnes häst, då tänkte jag osökt på Erik Axel Karlfeldts dikt ”Mina fäder” och versen ”Ej finns deras namn på hävdernas blad...” Visst har det funnits karlar i gången tid. Men jag vill påstå, att de finns också i denna dag. Nåja. Nu gäller det först att få trossen runt hästen några varv, och det var ingen lätt sak. Men det måste gå, och till slut lyckades det. Sedan backade jag min häst ut på myren och fick honom med möda och besvär att stå stilla en liten stund med bakfötterna på en liten tuva. När vi kopplats kedjan till skaklarna med en björnbindning, släppte jag på tömmarna, och hästen högg i så att han sjönk till knäna. Men Gunnes häst åkte i alla fall upp ur gropen och låg snart på släta myren. Vi gjorde om kopplingen tre gånger och till slut åkte hästen upp till timmervägen och befann sig i säkerhet. Sedan fick vi börja torka och gnida hans avdomnade ben med mossa och ris. Då vi arbetat rätt länge, tyckte Gunne Byström att vi skulle försöka få honom upp på benen, så Gunne tog och drog i grimman och hästen steg verkligen upp. Men han
stod inte i mer än någon minut, innan han började skälva och rätt som det var störtade han över och ramlade på rygg i granskogen. Det var bara att riva mer mossa och gnida igen allt vad vi kunde. Vi var ju många, som arbetade och kunde lösa av varandra. Medan vi låg där och arbetade, kom Erik Bergman med studsaren i handen. Han hade suttit på pass och visste inget om vad som hänt på myren. Han berättade nu, att han hade skjutit en älgtjur på en blötmyr strax söder om jaktstugan, och nu ville han, att jag skulle ta hästen och komma med dit. Först for vi till jaktstugan. Där tog jag Gunne Byströms gummihjulsvagn, och så for vi till den aktuella blötmyren. Där låg en präktig älgtjur bakom några buskar. Artur Fröberg ansåg det omöjligt att komma dig med en häst. Men jag visste att min häst var suverän att ta sig fram. Han sköt liksom bakbenen in under buken och drog sig fram på hasorna, om det var riktigt surt. Jag satte mig därför upp på vagnen och drog iväg ut på myren. Det gick alldeles utmärkt. Vi lyfte av bakre delen av vagnen och drog så upp älgen mot fastare mark. Sedan lyfte vi upp den på vagnen och körde därifrån. Vi stannade vi jaktstugan, satte hästen i stallet och gick in i stugan. Där gjorde vi upp eld, kokade kaffe och försökte torka våra genomsura kläder. Vi var ju genomblöta, så det var verkligen skönt att sitta framför elden och torka sig. Under tiden kokade vi potatis och stekte köttbillar och åt med glupande aptit. Efter måltiden spände vi åter hästen för vagnen och började hemfärden. När vi hade kört ett stycke, mötte vi Gunne Byström med hästen och alla de andra karlarna. Och tänk, vi kunde inte finna något fel alls på hans häst. Efter en hel del besvärligheter kom vi hem och innan dagen blivit natt, var älgtjuren flådd och uppdragen i hissen. Så slutade en ovanlig jaktdag.
Text från ”Bygd i förvandling”
