I GUDS VILDMARK
för att övertyga farao att släppa Israels folk fria. Hans begäran har dock en särskild form, som återigen involverar öknen. Mose frågar: »Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!« (2 Mos 5:1). Guds folk ska sättas fria så att de kan gå ut i öknen och tillbe sin Gud. Öknen symboliserar uppgivandet av mänskliga angelägenheter så att Gud allena kan bli deras enda angelägenhet. Ett sådant erkännande av Gud som vår enda angelägenhet – inte bara vår främsta angelägenhet – den utifrån vilken alla andra angelägenheter ska förstås och över huvud taget beröra oss – ett sådant erkännande av Gud är tillbedjan, tillbedjan av En som säger: »Jag är den Jag är«. Öknen gör oss förmögna att skymta något av Guds transcendens, något som alltför lätt kommer i skymundan i den mänskliga tillvarons angelägenheter. Beroende av Gud
Uttåget, korsandet av Röda havet, ledde Israels folk ut i vildmarken, öknen. Pentateuken berättar om fyrtio år i öknen, fyrtio år under vilka Israels folk var omedelbart, mirakulöst, beroende av Gud för sitt uppehälle. Vi läser om hur Gud försåg dem med manna och vaktlar; vi läser om hur de som genom sin mänskliga förståelse försökte ingripa i den gudomliga försörjningen genom att samla mer än vad som behövdes för en dag, fick sitt verk omintetgjort. Det de hade sparat till dagen därpå hade ruttnat (2 Mos 16:16-21). »Ge oss i dag vårt dagliga bröd«; »Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga« (Matt 6:11, 34). Återigen detta uppgivande av ängsligt mänskliga beräkningar för förtröstan på Gud. KERYX 4 2013
Öknen var för Mose, och genom honom för hela Israel, platsen där de levde i beroende av Gud och där Gud uppenbarade sig. På berget Sinai (som det nu kallas) uppenbarade sig Gud för Mose i en teofani som
Öknen gör oss förmögna att skymta något av Guds transcendens, något som alltför lätt kommer i skymundan i den mänskliga tillvarons angelägenheter
var ännu mer dramatisk än den brinnande busken: Hela Sinai berg höljdes i rök därför att Herren hade stigit ner på berget i eld. Rök steg upp därifrån som röken från en smältugn och hela berget skakade våldsamt. Basunljudet blev starkare och starkare. Mose talade och Gud svarade honom med hög röst. (2 Mos 19:18-19) Sedan följer uppenbarelsen av Lagen, Torah, med början i de tio budorden. Vid ett annat tillfälle går Mose och de sjuttio äldste tillsammans upp på berget: De fick se Israels Gud, och under hans fötter var som ett golv av safirer, likt själva himlen i klarhet. Men han lät inte sin hand drabba de främsta av Israels barn. De skådade Gud, och sedan åt de och drack. (2 Mos 24:10-11) Det här tillfället, firandet av förbundet som ingicks mellan Gud och Israel, där Gud
23