SVENSK
HOUSE
AV JAN EKHOLM FOTO STEFAN WENDIN & JAN EKHOLM
i kan gnället vid det här laget: ”Sverige är ett u-land när det gäller dansmusik”. Och visst, vi saknar – och har alltid saknat – den klubbkultur som finns i nästan alla andra europeiska länder. Men paradoxalt nog har vi alltid producerat dansmusik som befinner sig vid fronten av utvecklingen, ständigt framåtskridande och innovativ. Problemet är att den så sällan hörs i Sverige. Ända sedan pionjärer som StoneBridge, Denniz Pop och Clubland tog sina första stapplande steg i slutet av 80-talet har svensk house alltid spelats och uppmärksammats mer utomlands än på hemmaplan. Och ny talang har fortsatt att komma. Oftast intar de världens dansgolv i vågor. För ett par år sedan var det Svek- och Spånka-gängen, Håkan Lidbo och Adam Beyer som dominerade. Dagens våg av svenska talanger är större än på länge. Jag har träffat fyra av dem; Mikael ”D’Malicious” Nordgren som släpper varm och själfull techhouse på legenden Francois Kevorkians skivbolag, Eric Prydz som gör Sveriges mest pumpande house, Masters At Work-kollaboratören Markus Enochson och Rasmus Faber som producerar sin musik nästan helt live. När man hör historierna om hur de fått sina utländska skivkontrakt och hur de helt plötsligt samarbetar med några av housemusikens giganter kan det tyckas låta så lätt. Men så är det självklart inte. Det släpps ett par hundra tolvor varje vecka som ryms inom det så vida begreppet ”house”. Merparten passerar spårlöst förbi och glöms bort innan veckan är slut. Det krävs något extra för att hävda sig i den enorma mängden, något unikt och personligt. Dessa fyra har det. Och det finns fler: Laid, Axwell, Phunky Drakes och Martin Venetjoki är ytterligare några jag lär få anledning att återkomma till framöver. Men vad gör vi då med Sverige? Kommer vi någonsin att få den klubbkultur vi så väl behöver? Rasmus Faber är kanske närmast att hitta en grundorsak till problemet: – Sverige är så antingen eller. Antingen är det superkreddig, övercool house eller så är det råkommersiell trance. Det finns inget mellanläge. Hade vi det skulle den svenska klubbscenen förmodligen se mycket bättre ut.
N
10 | la musik 24
ERIC PRYDZ ”Jag tror att min typ av house kommer att förflytta sig från dansgolv till barer. Och det måste inte vara en dålig utveckling” Eric Prydz fyller en viktig funktion bland svenska houseproducenter. När oproportionerligt många har en förkärlek till introvert garage eller experimenterar med jazz- och latininfluenser går Eric åt rakt motsatt håll med sin upplyftande, avskalade, funky house. När andra sneglar åt New York eller Detroit har Eric siktet inställt mot London. Eric Prydz produktioner är väldigt engelska, väldigt pumpande och precis som man vill ha sin house när dansgolvet glider in mot söndag morgon. Hans egna Mr Jingles, Deeper Still och Slammin är tre extremt effektiva peak hour-anthems, liksom hans remixar av Par-T-Ones I’m So Crazy, M-Factors Come Together och Snaps The Power. – House är för mig en ung kille som sitter hemma i sitt sovrum och gör skitiga beats och fula sound, säger Eric. Själv sitter han dock inte i sitt sovrum längre. Jag träffar honom i en mörk, stökig källarlokal under en klädaffär i centrala Stockholm. Framför Mac-skärmen sitter Prydz i houseproducentkeps
av standardmodell och nickar koncentrerat till musiken. – Jag upptäckte housemusiken 1989 när en kompis kom hem från Ibiza med en mixkassett. Innan dess lyssnade jag bara på synt som Depeche Mode och Nitzer Ebb, och gjorde en del egen musik med hjälp av en gammal Amiga. Men den där kassetten förändrade mitt liv… Till en bit in på 90-talet producerade Eric house, som dock aldrig nådde utanför sovrummet, innan han halkade in på rap och blev medlem i en hiphopgrupp. – Det vill jag helst inte prata om, säger han generat. Efter ett par år helt utan musik (”det var mest brudar och moppar då”) hittade han tillbaka till housemusiken och började göra låtar igen. Med lite hjälp av en engelsk producent på besök i Stockholm som hörde hans demo på Boutique Sportiff, hamnade Eric helt oförberett med en deal hos engelska Parlophones dansetikett Credence. – Att släppa skivor var inget jag planerade. Jag gjorde låtar för min egen skull och för att spela upp för polare. Det fanns aldrig någon stor plan, även om jag förstås hoppades få ut något på vinyl någon gång. Första släppet på Credence, trespårstolvan Mr
