”Västgötalagen” sägs: ”Then förste Laghman i Wästgöthaland hett Lumber”. En berömd uppländsk lagman var Viger Spåe i Tiundaland. En annan var den heliga Birgittas far, riddaren Birger Persson på Finsta. Även hennes man riksrådet Ulf Gudmunsson till Ulvåsa var lagman. Titeln kom även att i stort sett motsvara vår tids landshövding. Ordet lagman användes flitigt i den första svenska bibelöversättningen från 1541 och avsåg person med rätt att tolka både den världsliga och religiösa rätten och där sägs exempelvis: ”Moses war then förste Laghman.” Så småning om blev lagmannen medlem av kungens råd och under en tid var titeln ett adelsprivilegium. Den praktiska rättskipningen sköttes då av en vikarie, ”lagläsaren”. I dag är lagmannen ordförande i en hovrätt.
statsförvaltning och ansvarade för vägar, hamnar, livsmedelsförråd, renhållning och liknande inför senaten. De motsvarade dagens svenska verkschefer. På 1600-talet var ”curatorn” i Sverige den person som för regeringen handhade ledningen av ett universitet. Det betecknade också en person tillsatt för att omhänderta annans rätt när denne är förhindrad att göra det själv. I 1687 års lagbok nämns ”Curator af en bankrut” liktydigt med konkursförvaltare. I dag är kuratorn en person med uppgift att ge råd och hjälp i sociala och personliga angelägenheter men det är även beteckningen på ordföranden i en studentnation vid universiteten.
Räntmästare och Skattmästare var i Sverige länge titlar på män, som hade olika uppgifter i skötseln av rikets ekonomi. Räntmästare tycks vara ett ord som kommit in svenskan via bibelöversättningarna. Luther har i sin bibel från 1526 formen ”Rendmeister” och i den svenska bibelöversättningen från 1541 exempelvis ur Romarbrevet: ”Helsar idher Erastus, stadzens rentomestare”. På ett annat ställe står det: ”Juda, then ther hade et höght kal och ämbete ibland apostlarna, så att han baar pungen och war Rentomestare.” Gustaf Wasa utnämnde 1557 Hinrich Matzson till ”H. K. Maj:ttz:s Räntemästare”. Han var tydligen den person som under skattmästaren ledde det praktiska arbetet med statens finanser. Omkring 1530 talas om: ”De fem Rijksens höghe Embeten; Drotzet, Marsk, Ammiral, Cantzler, och Skattmester.” Den sistnämnde skulle först bara utöva uppsikt över och förvalta rikets dyrbarheter. Uppgiften att driva in skatter och handha ekonomi tillkom senare. På 1600-talet sägs det: ”Fougdar och Skattmester hafva Peningen och Försten Pungen. Det Fembte och sidste Collegium är Räkne-Cammaren hwarest präsiderer Rijkszens Skattmestare”. Riddaren Bengt Gylta till Påltorp, är landets förste kände ”Öfverste Skattmestare”.
Marskalk kommer från latinets ”Marscalcus” och betecknade under den äldre medeltiden hästskötare eller stalldräng hos en storman men under seklernas gång har betydelsen ändrats. I Sverige har det länge varit en titel vid hovet, (riksmarskalk, hovmarskalk) och endast i krig utnämner försvaret en marskalk. Den siste svenske fältmarskalken var J. A. Sandels utsedd 1824. I mer krigiska länder har de högsta militära befattningshavarna regelbundet burit den guld- eller silverbeslagna blåa, sammetsklädda marskalkstaven i egenskap av ”Field Marchel” i England, ”Maréchal de Camp eller Maréchal de France” i Frankrike och ”Generalfeldtmarschall eller Reichsgeneralfeldtmarschall” i Tyskland. I den äldre germanska världen fanns titeln Marsk (från fornnordiska ”marah” = häst). Det var förmodligen först en benämning för folk, som arbetade i en furstes stall men ersatte tydligen senare ”stabularius” = stallare som chef för kungens beridna sällskap. Torgils Knutsson utsågs av Magnus Ladulås till Marsk och kungens närmaste man i slutet av 1200-talet och han styrde även en tid landet efter kungens död. Det tycks närmast som om Marsk under åtskilliga sekel var en hög hederstitel för en adelsman, som stod kungen nära, utan att denne hade ett definierat ämbete. Den siste riksmarsken var Carl Gustaf Wrangel på Skokloster.
Curator (= uppsyningsman) var titeln på de romerska ämbetsmän vilka ledde de olika enheterna inom rikets
Härold har förmodligen forngermanskt ursprung och anses komma från ”hari - walda” = härförare eller
BIFROST Tidskrift för Bifrostorden nr 3
Oktober 2020
den som härskar eller befaller och är den andra riktigt ålderdomliga titeln Bifrost använder. Under medeltiden ledde härolden över hela Europa riddarspelen eller tornerlekarna. De övervakade att allt gick rätt till, såg till att sköldmarkeringarna var korrekta och att ridderliga ideal iakttogs. Ur detta växte riksheraldikerämbetet fram, för att förhindra att någon gjorde intrång på annans adelsvapen men också för att bevara ceremonielet kring kungen eller fursten. Det skulle vara hövligt och underdånigt. En del i detta var att vid förflyttningar rida eller gå framför processionerna och bereda väg. Det var inte bara en gest av fåfänga utan minskade risken för överfall och gjorde det möjligt att undvika de grisigaste platserna i dåtidens städer. Han ledde naturligtvis också offentliga festligheter, t.ex. kröningar och kungabröllop. En annan viktig uppgift för en härold blev att iklädd särskilda dräkter och förande häroldsstaven läste upp proklamationer från överheten. Han var som regel åtföljd av en trumpetare eller trumslagare. Han är ett lite pompöst sändebud eller förkunnare av viktiga tilldragelser och sprider glans över fsetliga tillfällen än i dag. Intendent är hämtat från latinets ”intendens” = den som övervakar. Det skall ha varit den franske kungen Karl den store (”Charlemagne”), som för så där 1100 år sedan införde titeln för personer vi i dag skulle kalla ministrar eller generaldirektörer. Dessa män stod kungen nära och ledde den frankiska statsapparaten. Med tiden blev de i stället kungens kontrollanter vid sidan av ministrar och guvernörerna i de olika provinserna. När systemet avskaffades 1789 fanns 33 impopulära ”intendants” i Frankrike. Vi skulle nog kalla dem kungens privata spioner. I Sverige har titeln sedan 1500-talet använts inom museer, statliga inrättningar och vid försvarets olika förband av cheferna för mathållning och förnödenheter. Inom försvaret samlades de i en särskild intendenturkår. Även om intendent var en underofficersgrad hade de kaptens tjänsteställning och fick inta sina måltider i officersmässen. Astor Baldesten 15