K-PAR N E C X ADO JACK ROSSAN CH O Nu ska jag berätta om något jag kallar chock-paradoxen. För de som inte vet vad en paradox är – jag visste det inte själv förrän för några månader sedan och har sedan dess konstant använt mej av ordet eftersom det går att applicera på så mycket – så är det en problematik som uppstår när någonting säger emot, och därmed omöjliggör, sej själv. Ett exempel har jag hört om på TikTok, där en kille beskrev Pinocchio-paradoxen. Alla vet ju att Pinocchios näsa börjar växa när han ljuger, men det paradoxen går ut på är att reda ut vad som skulle hända om Pinocchio sa meningen ”nu kommer min näsa att börja växa”. Skulle näsan då växa eller inte? Om det Pinocchio sa var en sanning, alltså om näsan faktiskt började växa, skulle det ju indikera att det han nyss sagt var en lögn, vilket det inte var. Men om hans näsa istället skulle låta bli att växa, skulle ju det han sagt vara en lögn, alltså borde näsan börja växa eftersom det är det den gör när han ljuger. För att ytterligare förklara begreppet paradox kan vi ju ta exemplet med chock-paradoxen, som den här texten ska handla om. Den bygger på att alla människor på jorden vill bli chockade, men ingen vill chocka. Det hela grundar sej egentligen i människans strävan efter att leva ett spännande liv, eller rättare sagt, rädsla för att leva ett tråkigt liv. För att livet inte ska bli just det, tråkigt, måste det innehålla chocker. Det måste innehålla något att förvånas över. Man vill överraskas av det ena och det andra och den största mardrömmen är att kunna förutspå vad som kommer att hända. Hittills låter det ganska oproblematiskt, men vi stöter snabbt på problem – det som blir det paradoxala – eftersom den
DER
största källan till dessa åtråvärda chocker är andra personer. Det som vi vill bli chockade av är personerna runtomkring oss. Vi vill träffa en partner som plötsligt föreslår en resa till Peru, och vi vill ha en vän som helt spontant bjuder över en på middag trots att det är en tisdag i februari. Personer som utför chocker, stora som små, är det som driver oss framåt. Men om det nu är så att alla vill vara bland folk som chockerar en, vem ska då vara själva chockaren? Vem ska vara den som utför chockerna? Det måste ju finnas såna för att folk överhuvudtaget ska kunna bli chockade. Svaret måste vara alla. Alla måste chockera för att alla ska kunna chockas. Problemet är att charmen med att chockas är att inte ha kontroll över situationen. Att ta varje dag som den kommer och att låta det som sker ske. Men om alla nu ska vara chockare – som jag kom fram till att alla var tvungna att vara för att alla ska kunna chockas – innebär ju det att alla visst måste ha kontroll över situationen, eftersom det är en förutsättning för att kunna chocka andra. Man måste ligga steget före och tänka i flera led, man måste alltså göra precis det som är mardrömmen eftersom man då inte själv kan chockas. En liten sammanfattning: – jag tror att alla kan behöva en sådan, inte minst jag själv – alla vill chockas, och därför måste även alla vara chockare. Men eftersom en chockare själv inte kan chockas innebär det att ingen kan bli så chockad som den helst av allt skulle vilja. Och Pinocchios näsa skulle förmodligen växa ut, krympa tillbaka, växa ut, krympa tillbaka i all oändlighet efter att han sagt den meningen. Det var i alla fall vad killen i videon sa.
