samtalet
Alla nickar. – Eller som förespråkar legalisering av cannabis? Eller som hävdar att evolutionsläran är fel? ”Å nej, inte den nu igen”, tänker jag, för då vet jag att det blir tre-fyra lektioner vetenskapsteori för att råda bot på det. Och det har vi inte tid med. – I läroplanen och betygskraven finns det ord som ”nyanserat” och ”perspektiv”. Man faller betygsmässigt direkt om man bara saluför en åsikt, säger Julius Sääf. – Ja, säger Lisa Eklöv, det säger jag till dem innan och de säger ”jamen absolut, jag ska verkligen vara nyanserad”. Och sen kommer föredraget och jag väntar på det nyanserade, men eleven har vevat igång sig själv och struntat i alla föresatser och landar på F. Och då står jag där och känner mig ansvarig för att jag upplät rummet. Jag kan följa upp det, men möjligtvis är skadan redan skedd. – Då skulle jag gå in och bryta presentationen med kritiska frågor, säger Julius Sääf. – Det gör man ju, säger Lisa Eklöv, men då måste man vara väldigt påläst. Och så måste man göra andra avvägningar: Har jag tid? Hur stor är impacten egentligen? Hur stor pedagogisk effekt ger diskussionen? Det är så många parametrar och det ligger bakom att vi ibland fegar ur.
– Det exotiska finns ju ibland oss, vi är alla exotiska för varandra, säger Lisa Eklöv. Det är så knäppt att vi lägger pengar på att elever ska åka utomlands och växa genom möten när det sitter elever i korridoren bredvid som de kunde möta. Så en annan viktig fråga är: Vem sitter bredvid vem i klassrummet? Får de inte bestämma själva?
Det finns en poäng med att skolan undervisar i de demokratiska formerna, som klass- och elevråd. Annars är risken att unga inte vet hur de ska överföra sitt engagemang till politiska arenor där det finns makt.
Stockholm är en segregerad stad. Hur påver kar det era möjligheter att jobba med de här frågorna?
– Mina elever är så nya i Sverige, säger Lina Pilo. De har inte kommit dit att de tänker att de kommer att bli svenskar. Men jag försöker aktivt bryta segregationen och visa dem vilka de här människorna som kallas svenskar är på riktigt. Hur gör du då?
– Jag och Katarina Lycken Rüter på Östra Real har ett samarbete där våra elever gör poddradio och skickar till varandra. Vi diskuterar språk och makt. Plötsligt hör vi alla de här rösterna från Östra Real och det sätter igång saker: Var ligger den här skolan, hur ser det ut där, vilka är de här människorna och vad tycker de, vilka ord använder de, kan man tänka som de tänker?
– Nej. Inte hos mig, inte ettorna och tvåorna. Det är min plikt att bryta upp grupper och minska segregationen. De måste lära sig att samarbeta – när de säger att ”det blir sämre för hon fattar inte vad jag menar” så får vi träna. Livet är så att man måste träna på att jobba med alla. – Vi arbetar så med alla klasser, säger Julius Sääf. När vi införde det så var niorna i uppror, men nu är det bara så det är. Man får en hög pedagogisk vinst och man plockar bort mycket av det sociala spelet. Det är en sak i det lilla som är ganska mäktig. – Vi har bestämda platser i matsalen också, säger Linda Lissvik. – Jag tycker mig märka att vi blir mer och mer individualister och jag vill hävda att kollektivet har ett värde, säger Lisa Eklöv. Det är inte upp till var och en att bestämma var de vill sitta eller när de vill gå på toa, utan vi har ett gemensamt uppdrag som de ska underordna sig. Julius Sääf håller med: – Vissa saker måste man faktiskt samarbeta kring som grupp – ”okej, det här kanske inte är en attack riktad mot mig personligen, men den är riktad mot oss, mot vår demokrati, mot vår gemenskap.” n
Lina Pilo är lärare i svenska som andraspråk på Ross Tensta gymnasium.
Ni borde kanske träffas?
– Kanske sen. Men när man bara lämnar ut sin röst och inte ens behöver använda sitt riktiga namn så kan man våga berätta saker. Om de hade gått i samma skola är jag inte säker på att det här mötet hade kommit till. Kanske skulle de sitta vid olika bord i matsalen och se på varandra att de är olika. LÄRA #3/2014
19