profilen
TEXT: Pernilla Rönnlid
Foto: Marc Femenia
Tar ton barnen Musikläraren Lisah Deilert menar att skolan har ett stort ansvar för att hjälpa elever i dysfunk tionella familjer. I föreställningen ”Men barnen då?” gestaltar hon sin egen uppväxt i en familj med miss bruk, en erfarenhet hon använder även i mötet med elever.
26
LÄRA #5/2013
P
å scenen är Lisah Deilert ensam med en gitarr, en mjukisapa och en mask som enda attribut. Genom dagboksanteckningar och sånger får publiken följa hennes uppväxt, med en mamma som drack och en pappa som inte kunde prata känslor. – Jag berättar öppet, ärlig och naket om hur jag upplevde vissa saker som barn. Jag tror att det är en stor hjälp för många att jag delar med mig och jag kan inge utsatta elever hopp. Över 50 föreställningar har det blivit av ”Men barnen då?”. År 2010 gjorde Lisah Deilert en turné med Lärarnas riksförbund och spelade på högskolor för studenter och l ärare. Hon har arbetat med olika frivilligorganisationer, kyr kor och Ersta Vändpunkten. Det var när Lisah Deilert gick på Musikhög skolan som idén till föreställningen föddes. Efter examen fick hon ett vikariat på Mälar höjdens skola. Hon gick till rektorn, berättade att hon ville göra en föreställning, satte en deadline och med hjälp av en kompis som är dramapedagog arbetade hon fram ”Men bar nen då?”. Föreställningen är ett sätt att skapa
kontakt med alla som möter ungdomar i sitt arbete, föräldrar och elever. – Att leva med missbruk eller att växa upp i en dysfunktionell familj innebär att man blir väldigt osedd. Om man ser sig själv i min före ställning kan man komma i kontakt med starka och jobbiga men kanske också befriande käns lor. Det är vad det handlar om. Många lär sig tidigt att det inte är okej att visa känslor, l ägger känslorna på is, och det tar ett tag innan de ti nar upp. För mig själv var det tvunget att livet skulle göra riktigt ont innan jag förstod att jag måste göra något åt det, säger Lisah Deilert. I tonåren fick hon dödsångest, hade själv mordstankar och skolkade från skolan. Varken hennes mamma eller pappa kunde bekräfta henne känslomässigt. – Mycket av dysfunktionen i familjen låg i att vi inte pratade om känslor. Vi läste inte av varandra, vi visste inte hur. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, men det räckte inte. Jag hade behövt andra vuxna som klev in. Hennes pappa var den som stod för trygg heten, hade rutiner och regler. Men om hon >>