Samtalet
Mellan lagparagrafer och anarkism
A
TEXT: KATARINA BJÄRVALL FOTO: ROBERT BLOMBÄCK
Korstryck — det är ett ord som återkommer när tre rektorer möts i ett nära samtal. Eleverna har sina rättigheter, lärarna sina förväntningar, föräldrarna sina önskemål och förvaltningen sina krav. — Men jag tänker att vi har makt, säger Malla Taipale från Hjulsta grundskola.
14
LÄRA #1/2014
tt med kort varsel föra samman ett antal rektorer är inte lätt. När vi lyckas hitta en tid blir en rektor sjuk och en annan blir en timme sen på grund av ett möte med facket. Men till slut sitter de där, tre makthavare på det stockholmska skolfältet, med kaffe och sockerbullar på ett gammalt anrikt konditori mitt i stan. Det är Malla Taipale, rektor på Hjulsta grundskola, Johan Abrahamsson på S:t Eriks gymnasium och Wolfgang Johansson på Farsta grundskolas båda enheter Hästhagsskolan och Kvickentorpsskolan. Bilden av rektorsjobbet utåt visar något av ett kamikazeuppdrag, belastat med alltför tungt ansvar och laddat med alltför lite makt. Men de här tre har ändå sökt sig till jobbet. Vad var det som lockade? – Jag ville följa lärandet, säger Malla Taipale. I grunden är hon förskollärare och under många år jobbade hon med att fortbilda förskolepersonal. Men så, i mitten av 90-talet, började hon känna en lust att följa med barnen längre. Hon har själv finska som modersmål och ett särskilt intresse för flerspråkighet, mångkultur och integration. – Jag ville se vad som händer med dessa barn och ungdomar i grundskolan. Som rektor har hon ansvarat för flera skolor i utsatta Stockholmsförorter och lyckats vända utvecklingen där – senast på Enbacksskolan i Tensta och sedan tre terminer i Hjulsta. Hon bor också i Tensta, vilket hon menar har stor betydelse för hennes trovärdighet. – Arbetet är lika roligt varje dag. Jag känner mig som en 35-åring när jag går till jobbet och som en 98-åring på kvällen när jag går ut med hunden, skrattar hon. Wolfgang Johansson arbetade tjugo år som mellanstadielärare – och lärare i matematik
och musik högre upp i åldrarna – innan han blev rektor när han var strax över 50. Nu har han sitt femte skolledarjobb i Stockholms stad. – Skolorna jag har haft förmånen att få komma till har varit nedgångna och det har inte varit rättvist mot barnen. Min son säger att jag har ett överdrivet rättvisepatos och det stämmer väl. Jag tar hela tiden svårare och svårare uppdrag. Det är oerhört krävande men också otroligt roligt. Johan Abrahamsson nickar. – Jag vet inte hur sympatiskt det här kommer att låta, men jag är intresserad av att ha en maktposition för att bidra till att något ska bli bättre för ungdomar. Han är utbildad lärare i svenska, svenska som andraspråk och franska och hade sitt första lärarjobb på en skola knuten till ett ungdomshem där han undervisade ungdomar som omhändertagits efter att ha begått brott. Efter andra uppdrag och en magisterexamen i ledarskap blev han rektor i Haninge och senare gymnasiechef först i Tyresö och sedan i Helsingborg. Sedan två år är han rektor på S:t Erik. Johan Abrahamsson ville alltså ha en maktposition. Men hur stor är rektorernas makt? Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) vände sig till alla Sveriges rektorer för att kartlägga deras handlingsutrymme, och studien visar att de flesta tycker att de har för lite möjligheter att påverka de beslut som styr uppdraget. – Men jag tänker att vi har makt, säger Malla Taipale. Vi är ju chefer. Vi kan skapa vår ledningsgrupp. Och jag håller med dig Johan om att det är intressant att ha en maktposition. Rektorernas makt är kringskuren av såväl strukturer som relationer. De arbetar under starka och ofta motstridiga krav, säger Johan Abrahamsson.