Den fåfänga flykten

"Jag framlägger fakta för dig. Om du stannar här en enda dag till är det slut mellan oss."

"Det kallar jag utpressning."

"För att klara sig i livet och få sin vilja igenom måste man ibland kunna använda sig av utpressning, om bara syftet är gott. Den som inte vet att använda sig av utpressningsmetoder ibland kan aldrig tjäna pengar. All ekonomi vilar på utpressningsprincipen."

"Kan jag tro på att din utpressning är av hederligt slag?"

"Nej, det kan du inte lita på. Det kan bara tiden utvisa. Den risken måste du ta, om du vill följa mig."

"Ditt hot är emellertid så skrämmande att jag inte har något val."

"Ja, då går vi väl då?"

"Ja, vad väntar vi på?"

Och de steg upp från sin sittande ställning på sängen och lämnade rummet. När de gick förbi värdinnan och lämnade in nyckeln frågade denna: "Vart tror ni att ni tänker gå?"

"Vi går härifrån."

"Inte med fröken Sissi. Hon arbetar här."

"Inte nu längre."

"Vad!" "Hon är uppsagd."

"Men varför?"

Hon kunde inte riktigt förstå denna handgripliga följd av det tvivelaktiga fenomenet 'kärlek vid första ögonkastet', men Erik gav henne svaret: "Därför att det är min fru!"

Och med de orden tågade Erik ut genom dörren med ena armen stadigt fastlänkad i Cecilia, som inte längre hade några argument att försvara sig med emot Eriks kompromisslösa goda vilja.

16.

Två timmar senare besökte Erik en flummarkompis. Han var ensam.

"Vad gör du här?" frågade vännen. "Klockan är tre på natten." "Ändå tycks du vara vaken. Jag känner dina vanor."

Denne vän var långt ifrån mogen för sängen, tycktes det. Han hade samma skärande blick som Erik, en blick av silver. De hade tydligen känt varandra sedan många år.

"Vill du ha kitt? Du vet att jag inte drillar längre."

"Det räcker med kaffe. Var inte så misstrogen. Vi har känt varandra i femton år, ända sedan vi båda började. Du känner mig bättre än så. Du vet att jag aldrig kommer till dig för att be dig om något."

"Förlåt mig. Du har inte varit här på så länge, och jag får så mycket egendomliga besök, särskilt den här tiden på natten."

"Jag har tagit hand om min fru."

"Har du en fru?"

"Visste du inte det?"

"Jag trodde hon var ur världen för länge sedan."

"Dess värre har hon aldrig glömt mig, och nu ramlade jag över henne i natt. Jag var tvungen att ta hand om henne. Som hon såg ut! Vi har inte setts på tio år, men hon är trettio år äldre, och ändå kände jag igen henne. De ögonen! Det fanns ingenting kvar av henne utom ögonens blick. Allt annat var förfallet, ruinerat, oigenkännligt, som om hon varit hora ända sedan vi skildes."

106