Autobiografier

Rossano Brazzi, Mitzi Gaynor och John Kerr som den olycklige löjtnanten samt Juanita Hall som gjort den polynesiska matronarollen på Broadway sedan premiären på 40-talet, Rodgers-Hammersteins mest framgångsrika och musikaliskt mest intressanta musical med "Bali Hai", som Richard Rodgers komponerade på fem minuter, som oöverträffad förförelsesång. "South Pacific" är kanske ännu idag oöverträffad som konstruktiv familjefilm, inte minst tack vare Ray Martins komiska biroll. Det var denna goda fundamentala konstruktivism som för mig särskilt under svåra år som följde blev som en symbol för allt det väsentliga i vår familjs bästa och lyckligaste år före 1962. Jag brukade aldrig tröttna på att spela musiken på grammofon hemma, fastän vi bara hade en gammal inspelning på 78-varvs skivor.

Problem saknades inte i familjen utan började gradvis torna upp sig allt eftersom vi växte upp. Det problem som för mig ständigt tilltog var det allt svårare trycket från min fysiskt överlägsne närmaste bror. 1962 var han 14 år gammal medan jag 10, och han brukade använda mig tämligen hårdhänt. Min äldsta bror kunde också leka och bolla rent fysiskt med mig ibland, men han hade mjuka och varsamma händer, så hans handgripligheter gjorde aldrig ont. I motsats till honom var min närmaste bror alltid nyanslöst hårdhänt och dessutom fysiskt starkare, och ju större han blev, desto större blev mitt problem med hans hänsynslöshet, som ingen annan ville ingripa i. Ändå trodde jag på honom och älskade jag honom och var jag honom lojal, som det anstod en yngre broder, vad han än gjorde. Ett hopp om bättring hos honom väcktes, när vi en dag diskuterade kristendomens värderingar. Även han fick ju kristendomsundervisning i skolan, Utbynäs folkskola, där han trivdes förträffligt, om än den inte var lika genomgripande som i katolska skolan. Han fick något av en ahaupplevelse, när han fick del av Jesu ord: "Sådant skall ert tal vara, att ja är ja och nej är nej," en regel som vid efterföljd omöjliggör lögner. Han tyckte det var en bra regel och lovade att ha den som rättesnöre, vilket jag tyckte att verkade ovanligt lovande och förnuftigt. En vecka senare var han sitt gamla jag igen och följde helt sina egna nycker.

Då vågade jag påtala denna regel för honom, som han lovat följa. "Betyder då den regeln ingenting för dig längre?" frågade jag.

"Prat," sade han rent ut, "det är bättre att ljuga när det är mer fördelaktigt för en än att säga sanningen. Ja och nej betyder ingenting. Det är bara ord. Jag struntar i vad jag sade för en vecka sedan."

Därmed rämnade hela min värld. Om min egen närmaste bror, som jag sett upp till och beundrat, som jag varit osvikligt lojal mot vad han än hade gjort, avfärdade den allra enklaste lilla moral så hänsynslöst och visade en sådan halsbrytande inkonsekvens och total opålitlighet, vad fanns det väl då för hopp för hela mänskligheten? Han stod närmast mig, han var min nästa och min närmaste broder, och om han var sådan, hur var väl då inte hela mänskligheten? För första gången gick det upp för mig att jag kanske aldrig skulle kunna lita på någon. Desillusionen var total, och han var inte ens medveten om sitt ansvar för denna nya plötsliga påtvingade kursändring i mitt liv.

Som en direkt materialisering av denna krischock inträffade något som jag aldrig tidigare berättat för någon. Jag sitter nu i Rishikesh vid Ganges och skriver detta, och det är kanske just den behövliga distansen till intermezzot, som kanske blir denna redogörelses svåraste kapitel.

När jag gjorde mina långa resor mellan skolan och hemmet som 8-åring till att börja med var naturligtvis föräldrarna oroliga för att något skulle hända på vägen. Till en början följde mig därför min mor till skolan varje morgon den en mil långa resan med buss och spårvagn, och hon såg till att en klasskamrat, som var mera van, sedan följde mig hem igen. Det tröttnade han snart på, och för mig var det ingen svårighet att resa hem ensam. Det blev sedan far som körde mig till skolan varje morgon men aldrig ända fram, utan han släppte av oss vid katolska kyrkan. Därifrån brukade han och jag gå tillsammans till Stora Teatern medan vi visslade "Bali Hai" i duett var sin fras. Det var en underbar musikalisk samvaro mellan far och son. När han lämnade mig vid Stora 16