» Jag ska aldrig mer tänka ›det händer inte mig‹ « Intet ont anande fick Annika Sohlin i september reda på att hon hade bröstcancer. Sedan följde en tid av lång väntan på provsvar och tid för operation. Med ett bröst mindre bestämde sig Annika, 55 år, i januari för att starta en blogg. – Hör man ordet cancer tror man att man ska dö. Men för mig slutade det bra, det vill jag förmedla i min blogg, säger Annika.
F
ör många Härnösandsbor är Annika Sohlin ett känt ansikte i stan, eftersom hon sitter i kassan på Simhallen. Och redan när jag hänger av mig jackan i hennes hall i kedjehuset på Kackelabacken erkänner hon att hon först kände sig tveksam till att vara med i Yippie. – Det är det här med Jantelagen, jag vill liksom inte vara i fokus, säger hon. Men eftersom intervjun ska handla om ett viktigt ämne som Annika brinner för så ställer hon upp. – Vad jag har lärt mig av bröstcancern är att aldrig mer tänka ”det händer inte mig”. När vi lite senare sitter vid Annikas köksbord med varsin kopp kaffe och en massa gott fikabröd blir hon för några ögonblick förbannad. Hon har nyss hört på radion att patientavgiften för mammografi och cellprovtagning ska höjas. – Det finns kvinnor som väljer bort mammografi för att de inte har råd. Hade jag varit en av de
28
Y I P P I E HÄRNÖSAND
Annika Sohlin började blogga som 55-åring.
» Var är mitt bröst? Vad fan är det som sitter här istället? «
kvinnorna hade jag inte suttit här nu och varit frisk. Jag är ett bevis på att det är livsviktigt att gå på mammografi, säger Annika. Det hela började då Annika fick brevsvaret från mammografin i september. – Jag blev kallad till sjukhuset i Sundsvall och fick där veta att jag hade bröstcancer, men i ett tidigt stadium. Så om jag ville så kunde man göra en bröstrekonstruktion istället för ett lösbröst. Sedan följde en orolig tid då Annika levde som i en bubbla. En lång väntan på provsvar och tid för operation. – Det är så många tankar som har flugit genom mitt huvud. Som tur är har jag jättebra arbetskamrater som har låtit mig prata av mig när jag själv har velat det. Den 20 december fick hon äntligen en tid för operation i Umeå. – Efter operationen började verkligheten komma ikapp mig. ”Vad är det som har hänt? Var är mitt bröst? Vad fan är det som sitter här istället?” Det var då, under rehabilite