INFART Text Jakob Tjernström foto Pawel Maronski
Om att gå vidare
I HUVUDET PÅ
w Nu ska jag sluta på Norrdans och spontant så är det länge sedan jag kände en sådan frihet. Jag har inget annat klart, men allt är möjligt. Jag har inte stängt några andra dörrar än den här till Norrdans. Men det är läskigt också. Det har inte varit lätt att ta det här beslutet och det händer fortfarande att jag vaknar och tänker ”Vad har jag gjort?! Varför ska jag sluta – vi har ju så kul!” Norrdans är en miljö som är väldigt dynamisk och utvecklande. Fantastiska människor. Jag har en chefsroll där jag har väldigt mycket inflytande över allt från vår repertoar till vilka dansare som anställs. Det finns de här dagarna när allt är perfekt, när det inte finns någon tvekan och alla verkligen går all in det vi gör. Det är berusande, beroendeframkallande rent av – och det kommer jag att sakna oerhört mycket. Norrdans finns i mitt dna. Jag har jobbat tjugo år här, de tio första som dansare och sedan 2007 som danschef och konstnärlig ledare. Men tjugo år är en lång tid och jag har kommit till en punkt där jag måste gå om jag ska fortsätta att utvecklas. Och efter så många år som chef så blir ju jag på något sätt Norrdans, det är nog inte hälsosamt heller. Jag vill inte stagnera – och jag vill inte heller att andra ska stagnera på grund av mig.
MIRA Om stora ambitioner i en liten stad
w Norrdans har ett extremt gott rykte både i Sverige och i världen, men många som man pratar med kan inte förstå att ett så erkänt kompani ligger i en så liten stad. ”Hur?! Varför?!” ”Ja, varför inte?”, brukar jag svara. Att vi håller till i en mindre stad kan faktiskt vara en fördel. Gruppen blir tightare och allt fokus ligger på dansen. Hit flyttar många unga dansare som är i början av karriären. Det kommer för att få dansa och då ska de få dansa mycket! Vi ska vara tacksamma för att en grupp framsynta och modiga politiker och tjänstemän såg att det fanns statliga pengar att söka och utnyttjade möjligheten. Jag kan säga att samhällsnyttan med Norrdans är fem gånger så stor som de pengar vi kostar.
Om språk
Om ”hemma” w Det är märkligt att det finns en sådan tydlig känsla av vad som är hemma. Jag är uppvuxen i Tammerfors i Finland och det har alltid varit hemma, men nu är det Härnösand och jag har en så tydlig minnesbild av när det hände. Jag kom på E4 söderifrån och såg Vårdkasbacken och bara fick den varma känslan. Det var väldigt konstigt och jag blev väldigt överraskad. Så på det sättet är Härnösand självklart hemma för mig, men på ett annat sätt är jag helt utanför Härnösand. Efter tjugo år har jag fortfarande noll socialt liv här, om man inte räknar in det som kommer genom Norrdans. Jag har ingen att ringa till om jag kommer på att jag vill gå på bio. Ibland känns det som om många människor som vuxit upp här redan har sitt sociala liv ordnat, de har inte så stort behov av att lära känna nya människor. Det gör det lite svårt att ”komma in”. Men jag kan inte påstå att jag har försökt i Härnösand heller. Jag träffar så otroligt många människor genom jobbet och tar del av deras liv så jag inte heller orkat eller haft behov av mer. Men nu hamnar jag ju snart i ett helt annat läge. Fattar du hur lite min telefon kommer att ringa när jag har slutat här?!
”Tjugo år är en lång tid och jag har kommit till en punkt där jag måste gå om jag ska fortsätta att utvecklas. ”
Efter tjugo år på Norrdans går danschef Mira Helenius Martinsson vidare i livet. Yrke? Bostadsort? Framtiden är helt oskriven. ”Kanske hamnar jag på någon pappersfabrik ändå till slut”, skrattar Mira som hann plocka ut en civilingenjörsexamen innan hon bytte bana och blev dansare på heltid. Mira Helenius Martinsson ÅLDER 46 FAMILJ man och två döttrar samt hunden Toffee BOR Hälletorp GÖR Danschef på Norrdans (ett tag till)
w När jag gick på gymnasiet minns jag att jag sa till min lärare att jag inte behövde lära mig svenska för det skulle jag aldrig behöva. Några år senare flyttade jag till Sverige. Där ser man… Jag hade ändå läst en del svenska i skolan, men jag hade ord för så smala saker. Jag kunde prata på svenska om kärnkraft, men när jag skulle städa gick jag till hyresvärden och bad att få låna ”suga damm”. Och framförallt tog det många år för mig innan jag kunde uttrycka allt jag ville på svenska. Jag hade inte nyanserna. Jag saknade att inte kunna vara sarkastisk, ironisk – rolig!
Om hunden w Vi har en golden retriever som är ett riktig litet energiknippe. Vi har haft två golden tidigare och när vi köpte den här så trodde jag liksom att vi skulle få samma modell. Så var det inte. Den här är något helt annat. När den var lite yngre så ställde den till med en olycka så att vår hundvakt skadade sig och det där tyckte jag var helt fruktansvärt. Jag gick och blev mer och mer arg på hunden för den där olyckan, tills jag verkligen hatade den. Det var ju helt orimligt. Till slut bestämde jag mig för att nu ska här jobbas – med mig! Jag är inte fatalist på något sätt, men nog har jag tänkt tanken att det fanns en mening med att jag fick just den där hunden.
Y IP P IE H Ä RN Ö S A N D
15