Kraftiga ”ankare” håller samman stenkonstruktionerna. På toppen växer mäktiga träd och påminner om att lång tid har gått sedan stenmurarna uppfördes.
att vinna. Tids nog. En liten fågel tittar på oss och undrar säkert vad vi gör i dess revir. Hammaren slog sitt sista slag 1890. – Nu är det lugnt och fridfullt, och det var säkert varmt och skönt inne i bageriet, men hammarsalen var nog inte någon trevlig plats att vara på med den starka hettan från ugnarna och de hårda slagljuden när smältorna bearbetades. Stångjärnshammaren vägde ett halvt ton och slog en gång i sekunden från sex på morgonen till tio på kvällen. Ett par ton stångjärn framställdes per dygn när det var som störst produktion. Då var 200 personer som var anställda vid bruket. På en del ställen i marken sitter stora fästen för maskinerna kvar i marken. Fast förankrade i berggrunden. – De där fick vara kvar eftersom ingen orkade ta upp dem för att sälja dem under plundringen som var här, säger Lars. Plundring? – Ja, säger Lars. Hela bruket plundrades, det är därför inget finns kvar. Kom, vi går ner mot hamnen så berättar jag under tiden. Lars Holm är nybliven pensionär, 65 år och
vill inte sluta jobba.
58
Y I P P IE H Ä RN Ö S A ND
Magnetit från Norbergs gruvor i Bergslagen. – De hade malmen, vi hade skogen att elda med, havet att frakta på, och vattenkraften att utvinna energi ur. Det var därför Åvike Bruk en dag föddes.
– Nänä! Jag har så mycket att stå i, och det är ju så på ett ställe som det här att det finns alltid saker som behöver göras. Ensam på gården är han inte. Han bor i ett av husen med sin fru Marie och en nyfiken bordercollie vid namn Tyson. Katten Pepsi ligger lugnt under en trädgårdsstol och betraktar oss ointresserat. Bruksfastigheten ägs av Lars och hans fyra år äldre bror Per-Gunnar med familj, så det är inte någon allmän plats. I princip skulle de kunna sätta upp en vägbom, men det känns ju helt fel att göra så, säger Lars. – Den som är intresserad får gärna ströva omkring bland ruinerna. Men folk gör upp eld och skräpar ner, och den som får städa efter är ju vi. Lars får ibland frågan om han kan hålla i en guidad visning. – Det brukar vara en två till fem sällskap per år som bokar in en vandring som tar ett par timmar. Det är människor som är intresserade av historiens vingslag, och det är ju Sveriges industriella vagga vi tittar på. Åtminstone en del av den. För med industrialiseringen av järnframställningen växte landets ekonomi och välståndet ökade. Jag brukar säga att bruket levde mellan häxpro-
cess och automobil. Lars Holm är inte bara intresserad av industrialismens framsteg under århundraden bakåt, han har de senaste snart fem åren varit ordförande för Företagarna i Timrå. – Ja, det är ju även viktigt att leva i nuet, och jag har alltid ansett att det är företagandet som skapar välstånd och utveckling i samhället och för människorna. Och i företagarföreningen finns vi för att hjälpa företagare att komma i kontakt med lösningsorienterade kompetenser. Det är mycket av ett nätverkande egentligen. Men på en sån plats ska man inte stanna för länge, så nu lämnar jag över ordförandeklubban på årsmötet i mars. Vad har du bidragit med under dessa år tycker du själv? – Jaa… Jag har öppnat upp för samarbete över kommungränsen och, hoppas jag, fått ledamöterna att trivas i styrelsen. En fungerande styrelse är avgörande för att driva och utveckla föreningens insatser. Åvike Bruk är idag ett familjeföretag som ägs av bröderna Lars och Per-Gunnar. Intäkterna i företaget kommer från skogsbruk och foderproduktion samt uthyrning