KRÖNIKA Bollibompa för vuxna
J
ust nu pågår EM i fotboll. Och senare i sommar avgörs OS i Brasilien. Jag känner alltid en stor förväntan inför stora idrottsevenemang. Jag ser fram emot att sitta framför TVn och njuta av skön idrottskonst och häftig dramatik. Men för varje gång får jag också en allt
större olustkänsla. Och den blandar sig med det förväntansfulla till en smet som är rätt jobbig att ta hand om. Jag vill ju att det bara ska vara roligt och trevligt och nästan lite oskuldsfullt när världens skickligaste idrottare träffas för att göra upp om vem som är bäst. Samtidigt går det inte att blunda för all skit
som omgärdar idrotten. Hur mycket mygel och mutor föregick att just det här landet fick just det här mästerskapet? Hur många tvivelaktiga politiker försöker ta åt sig all ära den här gången? Hur många terrorister gnuggar händerna när så många människor samlas på små ytor? Och hur många grupper av berusade män med inneboende aggressioner ska slå sönder varandra och allt annat som kommer i deras väg? På arenorna är det inte mycket bättre. Den
ena slänger sig för att fuska till sig en straff, den andra dopar sig, den tredje satsar pengar på sin egen match, den fjärde mutar doma-
3
idrottsögonblick jag aldrig kommer att glömma • Modo Hockeys första SM-guld 1979. Vi åkte ut med bilen och tutade, men var ganska ensamma om det. Man firade inte så offentligt på den tiden • Kvartsfinalen SverigeRumänien vid fotbolls-VM 1994. Eller egentligen hela turneringen. Minns exakt var jag såg varenda match • Hockeyförlusten mot Vitryssland i Vinter-OS 2002. Jag var febersjuk, men höll mig vaken ändå. Hade nog ännu mer feber när matchen slutade
ren, den femte... Nu kanske någon invänder att sådant där
förekommer inte i casting. Och inte i undervattenshockey heller. Nej, alldeles riktigt. Den enkla förklaringen är naturligtvis att det handlar om pengar. Ju mer pengar i en idrott, desto mer mygel, mutor, doping, våld och terror. Jag vet att det är så, alla vet att det är så, och ändå sitter jag där som ett barn på julafton när första pucken släpps eller startskottet går. Det som fascinerar mig med idrott är som sagt två saker - skönheten och dramatiken. När det gäller dramatiken spelar det egentligen ingen roll om det är VM-final eller en match i division fem. Men den riktiga skönheten upplever man bara när de skickligaste artisterna är med. Så det är bara att erkänna. Jag
kommer att sitta där. Igen och igen. Visserligen med en allt större klump i magen, men ändå. Så snälla, tala inte om för mig att ryska och engelska huliganer har brakat ihop utanför arenan. Men skicka gärna skålen med jordnötter. Nästa Yippie Härnösand kommer 24 augusti. Tipsa oss gärna om vad du vill läsa.
lars kågström lars@yippieharnosand.se
Månadens fråga: Vad är det bästa som har hänt den senaste månaden?
Boodi Afana, sid 20 – Skeppet! Det var tufft att få till det. Vi hade bara 14 dagar på oss att bygga om och jobbade dygnet runt. Men det gick och sedan dess har det varit full fart. Jätteroligt!
Marie Molander, sid 46 – Att jag blev uttagen till Team Sweden, eller landslaget, i draghund. Jag fick åka till senaste EM så jag hoppades förstås på det, men konkurrensen är hård så det var verkligen inte givet. Uttagningen ger mig en nytändning och sporrar mig att träna ännu mer.
Nisse JohanssoN, sid 72 – Det bästa som har hänt den senaste månaden är såklart att sommaren har kommit igång på riktigt. Det betyder också att fisket kommer igång. Det är nu man får möjighet att vara ute ofta och länge och det är varmt och härligt. Dessutom känner man sig piggare och hinner med mer på sommaren.
Saga Brännlund, sid 28 – Det bästa som har hänt den senaste månaden är att jag, min mamma och min syster åkte till Barcelona tillsammans. Det är en riktigt fin stad eftersom jag gillar historia och gamla hus och kyrkor och så. Sedan var det riktigt nice att få koppla av och släppa all stress här hemma.
Y IP P IE H Ä RN Ö S A N D
9