grånade sjöbodar med nyare sommarstugor och bildar som ett litet Saltkråkan. Riktigt så idylliskt låter det dock inte när tidningen Skogsindustriarbetaren besöker Hemsön 1956. Så här beskriver journalisten Prästhushamn: ”De gamla grå fiskestugorna och sjöbodarna har fått grannar i mängd bland strandklipporna. Överallt har man smällt opp semesterhyddor, bemålade med de gräsligaste karamellfärger.” Och Hemsöborna själva är inte sämre. I artikeln spyr de galla över alla rika sommargäster som tar all fisk. Eller vad sägs om följande citat? ”Här bildar tandläkare och ingenjörer, folkskollärare och direktörer en ”fritidsfiskarförening” och ägnar hela sin långa sommarledighet åt fisket, tar in tusentals kilo som sen säljs till handelsmännen i trakten häromkring och inne i stan. Så småbönderna, som naturligtvis i den bråda sommartiden inte kan ägna hela sin dag åt fisket, får köpa sin strömming i konsumbutiken!” Idag har Hemsöborna inte ens en Konsumbutik. Men de klagar inte på sommargästerna för den skull. Den mest kritiska kommentaren vi får höra är att ”det är rätt skönt när man får plats på färjan igen.” Annars bidrar de tillfälliga Hemsöborna tvärtom med liv och rörelse på ön, kompisar till barnen och även en del inkomster. Alltid är det någon som behöver hjälp av en traktor eller med att bygga på sitt hus.
V
id Kojbacken har Hemsösnickarn Bruno Nyberg just ett sådant uppdrag och brorsan Kjell hjälper till. De flyttade till Hemsön som småpojkar och lämnar numera sällan ön. Bruno har en snickarverkstad och när han inte bygger på någons hus snickrar han spaljéer och utemöbler åt en firma i Stockholm. En gång om året, vid den årliga fotbollsmatchen på midsommardagen, är dock Hemsöborna och sommargästerna bittra fiender. En match som sommargästerna brukar vinna. – Ja, vi brukar låta dem göra det. De blir så sura annars, säger LarsErik Viklund. Vi rullar vidare och är snart tillbaka vid utgångspunkten, färjeläget. Men vi är inte riktigt klara med Hemsön än. Det finns ju en sida till av ön, den södra. Och den är intimt förknippad med släkten Kempe, som kom till Hemsön som sommargäster 1880. I stort sett hela södra halvan av Hemsön ägs av Kempe-släkten och många av dem är fortfarande sommargäster. Sedan 1979 bor Anders och Eva Kempe med familj året runt på Hemsön. De flyttade då in i den pampiga släktegendomen Drafle. De tog över Drafle redan 1968, när de bara var 20 år gamla. – Då hade vi faktiskt tankar på att riva och bygga något modernt i stället. Det var ju tur att vi inte gjorde det, säger Eva. Här bor vi som i Paradiset. Nästan. Hon jobbar numera heltid med att hålla egendomen i skick, bland annat det arboretum (samling av främmande träd) som Anders farfar Seth Kempe byggde upp. Hon har regelbundet visningar för botaniskt intresserade grupper. Paret Kempe bor ensligt och trivs med det, men deltar flitigt i det sociala livet på ön. Att de har en annan bakgrund än de flesta andra spelar ingen roll. – Ökänslan är väldigt stark. När man bor så här måste man kunna lita på och ställa upp för varandra. Här finns alla typer av människor, men inte den negativa kontrollen.
Eva Kempe tror också på en ljusnande framtid för ön, men mer på grund av ökad inflyttning än att det uppstår nya näringar i spåren av fästningen. – Fler och fler unga familjer bor hellre på landet än på en liten radhusplätt, strax utanför stan. Hon har ett levande bevis bara några hundra meter längre bort. Där bor Anna Edholm och Janne Huldin med barnen Max och Moa. För sex år sedan flyttade de från ett radhus på Värmdö till huset alldeles intill Lungöbryggan. – I Stockholm var det så mycket folk överallt jämt.Vi höll på att kvävas, säger Anna. Hon är uppväxt i Härnösand, men bodde under några år på 1970talet på Hemsön. – Hemsön gjorde så starkt intryck på mig att det var bland det första jag visade Janne när vi träffades. Och när vi fick erbjudande om att hyra det här huset var det ingen tvekan. Båda två startade eget när de kom till Hemsön, Janne som snickare och Anna som textil designer med butik i Älandsbro. Hennes Hemsöödla är en storsäljare och i år har hon sytt upp en kamouflage-variant som ska säljas uppe på fästningen. Anna är alltså en av dem som åker med på det tåg som Hemsö fästning har dragit igång. Ändå tror hon, i likhet med Eva, att Hemsöns framtid främst ligger i ökad inflyttning. – Varje gång jag kör i land på Hemsön så pustar jag ut. Jag tror att det finns många fler som skulle vilja ha det så. Hans Nyberg kom också från Stockholm till Hemsön, fast redan på 1970-talet. När han fick en tjänst som organist i sin hemförsamling, Säbrå, ringde gamle vännen Anders Kempe och sade att han hade ett ledigt hus på Hemsön. – Jag vantrivdes hela tiden i Stockholm. Min dröm, det jag såg framför mig, var ett hus där jag hade havet framför mig och skogen bakom mig. Mer rätt kunde det alltså inte bli och nu bor han både vackert och ensligt. Kanske till och med ensamt? – Nej, här får jag den inspiration jag behöver för att skriva min musik. Jag är väl lite av en enstöring, men jag träffar mycket folk i jobbet. Hans Nyberg är starkt engagerad i öns musikråd och en av de drivande bakom den årliga musikfesten i Gropen. Byggandet av scenen ser han som ett mycket bra exempel på samarbetsandan. – Ibland kan det vara lite segt i starten när något ska göras. Men när det verkligen gäller är vi oerhört duktiga på att hugga i. Han menar också att ingen försöker vara förmer än någon annan och att allas kunskaper anses värdefulla. – Torsten Norberg hjälpte mig med en båtvagn en gång. När jag ville betala tyckte han att jag kunde skriva en låt till honom i stället. Så det gjorde jag. Vi vänder tillbaka mot färjeläget och lyckas förstås missa färjan med några minuter. Plötsligt uppstår ett tomrum i tiden, en halvtimmes fri tid. Faktiskt en lite skrämmande upplevelse för en stressad stadsbo. Många på ön har talat om vilken frihet de upplever här och plötsligt dyker en motbild upp. Ön som ett fängelse. Och en kommentar som jag har hört under dagen. – Vill man rymma härifrån kan man bara göra det hel och halv timme! ✿
”Ökänslan är väldigt stark. När man bor så här måste man kunna
lita på och ställa upp för varandra. Här finns alla typer av människor, men inte den negativa kontrollen.” 22
Härnösand
MAGASINET