Genus och normkritik Teaterbranschen är en traditionstyngd bransch, siffror som presenterats av Suomen teatteriohjaajat ja dramaturgit 2017 visar på hur långt teaterbranschen i Finland har kvar till jämställdhet. Också TINFOs teaterstatistik visar lägre lönenivåer för kvinnor inom de flesta teaterjobb. Kvinnor i branschen har fortsättningsvis lägre lön, större arbetslöshet och sämre karriärmöjligheter än sina manliga kolleger. Frilansande kvinnors situation är särskilt svår. Samtidigt lever vi i en alltmer diverisifierad värld som borde synas både inom teaterutbildningen, på våra ledarpositioner och på våra scener. Teatervärlden och bilderna som förmedlas från scenerna är långt i från den radikala och förändrande kraft som den så ofta säger sig vilja vara. Det som teaterchefer och kritiker ofta bedömer som hög kvalitet är många gånger sådant som baserar sig på den vita heterosexuella mannens berättelse, där berättelsens huvudperson är en hjälte. Vicky Featherstone, konstnärlig ledare vid Royal Court i London har aviserat att år 2017 sätter teatern bara upp pjäser skrivna av kvinnor. Hon anser att kvinnliga huvudroller behandlas annorlunda än manliga, både av publik men också av kritiker. Kvinnliga huvudroller är nästan alltid offer för något, till exempel familjesituationen eller samhället. Manliga huvudroller är inte offer, de gör dåliga val. Featherstone menar att vi har inbyggda mönster och förutfattade meningar om vad respektive kön kan säga och vara på scenen. På de stora scenerna berättas berättelser, som förutsätts vara stora, som ska dra stor publik och i dagens läge berättas dessa historier om och av män. Pjäsförfattaren Zinne Harris säger; ”det är något svårt för oss i vårt samhälle med en kvinna som tar sig själv på allvar och höjer sin röst offentligt, om du vill skriva en pjäs som har något viktigt och allvarligt att säga, så ser de flesta helst en manlig huvudperson. Mannen representerar ”alla”, medan kvinnan symboliserar sig själv. (The Guardian, 2016) På svenska i Finland har denna problematik mer eller mindre livligt diskuterats under snart 20 år. Annina Suominen visar i sin artikel i Åbo underrättel-
32
