Postdramatisk, immersiv teater Hur viktig är berättelsen? Människor tycker om historier. Genom historien har människor samlats för att lyssna till berättelser och från detta kommer impulsen till hela teaterkonsten. Våra hjärnor har en förmåga att inte bara tycka om historier och lära från dem, utan också att skapa historier. Genast man ser ett abstrakt mönster försöker fantasin skapa en berättelse. (Bogart, 2014) Det är på berättelserna som teaterkonsten hittills har varit uppbyggd. Människors behov av att bearbeta sina liv med hjälp av berättelser kan nog inte underskattas; se till exempel på TV-seriernas succéartade comeback. Den postdramatiska teatern vill frigöra det sceniska uttrycket från en dramatisk, linjär berättelse. Fokus ligger istället på att utforska tillstånd, relationer och situationer. Texten ska inte längre vara bärande, utan ha samma roll som ljus, film, scenerier, musik och ljud. Illusion och identifikation med rollgestalter är nedtonade eller obefintliga. Den immersiva teatern utforskar olika former där publiken kan ha en aktiv roll, större eller mindre, men i händelsernas centrum. Genren ”postdramatisk teater” definierades av Hans-Thies Lehmann i boken ”Postdramatisches Theater” från 1999. Lehmann studerade en utveckling som pågått sedan 1960-talet men som enligt honom kunde skönjas redan vid förra sekelskiftet. Scenografen Jaakko Pietiläinen, som gjorde scenografin till Peggy Pickett på Svenska Teatern, säger i en intervju för Hufvudstadsbladet (14.2.2017) att teater idag snarast är museiverksamhet. Teatern bygger på en konvention som överlevt sedan slutet av 1800-talet. Det finns ett visst sätt att göra saker på, som gör att all teater i princip ser likadan ut. Pietiläinen menar att konst ska vara en händelse, inte ett objekt. Och att teater som konstform i grunden är en social situation, men att denna ofta blir outnyttjad.
34
