Fokus på publiken Närvaron av en publik är central då vi talar om scenkonst. Jerzy Grotowski definierade teater som ”det som händer mellan en skådespelare och en åskådare.” Under årens lopp har teaterskapare visat att det mesta egentligen går att förändra då det gäller själva teatern; spelplatsen, lokalen, karaktärerna, berättelsen, scenografin, utförandet, osv men det som är oumbärligt för en teaterföreställning är publiken. Många gånger drivs teaterkonstnärer av sin vilja att uttrycka sig, delta i sammanhang som utvecklar empati, tänkande och förståelse. Man vill kommunicera med sin publik. Teater kan i bästa fall ge sina åskådare en möjlighet till nya insikter vad gäller samhälle, kultur, språk, kön, psykologi och den egna personligheten. Samtidigt som ovannämnda är inbyggt i retoriken kring teaterskapandet görs få försök att undersöka om så verkligen är fallet, om vår teater har den inverkan på publiken som vi utger den för att ha. Vi värdesätter och litar hellre på kollegers och teaterkritikers åsikter än att fråga den vanliga teaterbesökaren. (Freshwater, 2009) Teaterskaparnas relation till sin publik är många gånger motstridig och konfliktfylld. Å ena sidan lever man med viljan och nödvändigheten av att ha publik och å andra sidan missnöjet och känslan av tillkortakommande då publiken inte alltid reagerar såsom det var tänkt. Naturligtvis finns det också tillfällen då publiken reagerar exakt som teaterskaparna vill och till och med överträffar förväntningarna. Trots det är W.B Yeates nog inte ensam i teaterhistorien om sin tanke att ”vilja grunda en aristokratisk, impopulär teater, för en smal utvald publik, som skulle vara som ett hemligt sällskap, dit få fick inbjudan.” Behovet av att omförhandla relationen mellan scenen och publiken har funnits genom teaterhistorien och ökat ytterligare under senare år. Ända sedan Antonin Artaud, Jercy Grotowski och Berthold Brechts dagar har skådespelarens relation till sin åskådare och publikens roll inom teatern varit föremål för undersökningar och experiment. Ibland har teaterskaparnas vilja att omförhandla relationen också gått till provokation av publiken.
28
