svenskspråkiga lärare

för dem. Det är även viktigt att informera lärare, föräldrar och barn på orten så konkret som möjligt om vad verksamheten går ut på, till exempel genom att arrangera öppet hus, skolbesök, och andra sorters ”pröva på”-verksamhet. Konserter och föreställningar är likaså en effektiv form av marknadsföring och genom den typen av program upprätthåller många läroanstalter en mångsidig och vital närvaro på grundskolor och daghem. b) Inträdesproven slopas och ersätts av en anmälningsordning och omvända förhör där eleven prövar på vad den är mest intresserad av och vad som fungerar bäst för den. Musikläroanstalter upplever ofta att det är rusning till vissa särskilt populära instrument medan andra instrumentgrupper väcker väldigt lite intresse. När eleven antas i anmälningsordning bildas långa köer till de populära instrumenten vilket har den positiva effekten att de ger eleverna vid musikinstituten ett incitament att börja lära sig andra instrument istället. c) Höga terminsavgifter blir trots frielevsplatser eller syskonrabatter lätt ett hinder för tillgängligheten. Flera rektorer upplever behovsprövade frielevsplatser eller rabatter som ett problem ifall läroanstalterna måste ta del av känsliga uppgifter om familjernas ekonomi för att fatta beslut i frågan. Enligt lagen har läroanstalter rätt att uppbära ”skäliga” elevavgifter. Vilken terminsavgift som kan betraktas som skälig borde diskuteras exempelvis på det återkommande diskussionsforumet (se kapitel 9.2).

9.4 Åtgärdsförslag 4: Säkra den långsiktiga tillgången

på svenskspråkiga lärare

På lång och medellång sikt riskerar bristen på svenskspråkiga lärare att bli ett problem för den grundläggande konstundervisningen på svenska i Finland. Särskilt inom musikundervisning-

105

en råder det brist på lärare inom vissa instrumentgrupper. För att utbilda fler lärare och säkra deras tillgång till kompetensstärkande fortbildning behövs det flera olika typer av åtgärder och ett helhetsmässigt perspektiv på fältets behov. Alla dessa frågor kunde bli en fråga som diskuteras på det återkommande diskussionsforumet (se kapitel 9.2). Denna rapport identifierar flera olika men delvis överlappande områden där det finns ett behov att stärka lärarnas fortbildning och utbildning.

– Lärarstigen eller vägen till en lärarbehörighet bör göras så smidig som möjligt. Elevens övergång från grundläggande konstundervisning till utbildning på andra och tredje stadiet bör underlättas så långt som möjligt, så att exempelvis elever som trivs med musiken lätt kan fortsätta till studier vid regionala konservatorium.

Därtill saknar vissa konstarter, till exempel svenskspråkig ordkonst, i dagsläget en organiserad fortbildning för pedagoger trots att det finns ett stort intresse för sådana kurser. Det finns en nisch för utbildningsanordnare att arrangera behörighetsgivande utbildning inom olika konstämnen.

– Lärarkåren ställs inför nya utmaningar då grunderna för läroplanen stöps om och undervisningen ska anpassas för att möta de nya kraven. Då läroanstalterna till exempel avskaffar inträdesprov tar de emot ett annat slags elevmaterial än tidigare och då kan lärarna behöva fortbildning för att bemöta de nya elevernas behov. För detta ändamål kan ett utökat samarbete etableras exempelvis med Förbundet för barnkulturcenter i Finland, som driver projektet Sata2 (”Saavutettava taideharrastus 2 – Tillgänglig hobby inom konst 2”) som utvecklar modeller för att förbättra barnkulturcentrens tillgänglighet.

106

För att stärka elevers motivation att ägna sig åt långsiktig konstundervisning kan det vara en fördel att etablera en starkare dialog mellan lärare och elev om målsättningarna med undervisningen. Det ligger även i linje med de nya grunderna för läroplanen att undervisningen i högre grad utgår från eleven själv. Det är inte alltid så enkelt att föra en sådan dialog på ett ändamålsenligt sätt, och det är värt att utreda hur man kan stödja lärarna i detta.

– Betydelsen av tidig konstfostran (inom alla konstämnen) lyfts gång på gång fram i denna kartläggning. Därför är det på sikt avgörande att det arrangeras en svenskspråkig utbildning eller fortbildning som kan stödja lärare som ägnar sig åt konstfostran för barn i förskoleåldern. Utbildningens utformning har diskuterats i intervjuerna men inom ramen för denna rapport saknas sakkunskap för att rekommendera en optimal utformning av den. Ett förslag som lyfts fram är dock att utbildningen utformas som en mindre påbyggnadshelhet till övriga studier (konst- eller pedagogiska studier) istället för att arrangeras som ett helt eget utbildningsprogram.

107

108

109