Det mörka rummet Jan Nåls
Tidigt 1980-tal. En alldeles ovanlig novemberkväll i Helsingfors, fylld av nervös förväntan och en svag doft av magi. Jag känner på mig att framtiden snart är här. Ja, jag känner det i hela min tolvåriga kropp. Det mörknar tidigt i november på våra breddgrader, och jag skyndar mina steg mot de klart lysande bokstäverna: A-D-A-M-S. Försäljaren på kvartersbiografen Adams är portvakten till en förtrollad värld. I mitt Helsingfors finns hundratals av dessa förtrollade världar, biografer så gott som i varje kvarter. De är stadens tempel, geografiska identitetsmarkörer. ”Vi ses utanför Adams, kanske Joukola, eller Axa, varför inte Rigoletto, möjligtvis Merano”. Så pratar jag och mina kompisar när vi stämmer träff. Ofta står vi utanför biograferna och längtar in. Men inte ikväll. Jag står på tå framför biljettluckan – jag inbillar mig att några extra centimetrar får mig att se ut som en sextonåring – då jag med darrig stämma ber att få en biljett. Portvakten frågar inte efter min ålder, och lyckliga jag kramar snart en pappersbiljett i min svettiga hand, trots att filmen som visas just i kväll är förbjuden för personer som är under 16 år. Dörrarna öppnas, en tung sammetsgardin dras åt sidan. Rummet är mörkt, lågmälda samtal, godispåsarna prasslar. En strimma av ljus växer och fyller den vita duken i det mörka rummet. Jag förflyttas till en främmande värld. Där hittar jag mig själv. En livsresa i det mörka rummet, tvärs igenom filmens fysiska landskap, tar sin början.
–
85 –
