När tystnaden blir gestalt Om Gunnar Björling och det icke sagda Martin Högstrand
Endast i det intuitiva lifvets tystnad och ro och stämning är det som själen förnimmer skarpt nog för att utforska det fördolda. Endast där lefver hon helt, med alla sina krafter i innerlig enhet. Hans Larsson I. När jag i initialskedet av en särskilt svår period i början av 00-talet för första gången kom i kontakt med Gunnar Björling (1887–1960) var det genom ett av författaren signerat exemplar av diktsamlingen Solgrönt (1933) som jag fått i gåva av en vän. Redan titeln – visade den hän mot en färg eller ett vara? – slog an ett stämningsläge som inte bara hämtade sin klang från naturlyrikens område, men också indikerade en kärv lekfull humor. Jag läste samlingen samma eftermiddag, kanske för att jag då ännu inte hade stiftat bekantskap med lyrik som liknade den, kanske för att jag kände mig tvungen att ta mig igenom den exklusiva presenten snabbt, jag minns inte vilket. Att resultatet gav mig skjuts i en bra riktning blev jag i alla fall klar över då dikterna fick mig att fundera mer på det ämne som brydde mina tankar mest dåförtiden och som hade att göra med mitt eget förhållande till lyriken: tystnaden. Ja, tystnaden: en skådeplats för stora frågor, ett rum för introspektion och lugnt blickande på livets teman, mellanrummens gläntor, kontakten med något bortom. Vad jag minns av läsningen är att titeln höll vad den kunde antyda, för visst upprättar
–
69 –
