Det fria försökets betydelse — om essän som kunskapsform Ralf Andtbacka
Ärade pristagare, bästa publik och arrangörer! I egenskap av ordförande i juryn för Hans Ruin-essätävlingen 2016, den sjätte i ordningen, har jag, tillsammans med mina kolleger, haft förmånen att fördjupa mig i ett rekordstort antal bidrag, inte mindre än 246 stycken. Den goda tillströmningen visar dels att intresset för denna anrika tvärlitterära genre lever och mår väl, och dels att tävlingen har etablerat sig och funnit stor spridning. När man reflekterar kring essäns väsen brukar det höra till att nämna Michel de Montaigne, ofta ansedd som genrens fader, och det faktum att det franska ordet essai betyder ”försök”. Den implicita reservationen i begreppet är frigörande. Essän gör sällan anspråk på att vara uttömmande, utan kan snarare ses som ett initierat och personligt nedslag i en ämneskrets. Jag nämnde redan adjektivet tvärlitterär: essän undandrar sig enkel inordning i dikotomin skönlitteratur och facklitteratur. Om fackkunskap saknas upplever man fort att essän saknar substans, men man förväntar sig samtidigt att texten är någonting mer än uppgiftsredovisning och prov på tankens stringens. Den ska uppvisa stilkänsla och ha det där svårdefinierbara ”något” som brukar betecknas som ”personlighet”. En lärd, intressant och angelägen artikel är inte nödvändigtvis en fullödig essä. Vad är essäns syfte? Blir vi bättre människor av att skriva och läsa essäer? Kanske, det vill vi gärna hoppas, men det är svårt att leda ett sådant påstående i bevis. Går det att peka på någon entydig samhällsnytta? Har verksamheten en positiv effekt på ekonomin? Det
–
5–
