Det ondas sken Joel Backström
I Ernst Lubitschs Att vara eller icke vara repar en teatergrupp i Warzawa en satirisk pjäs om nazisternas framfart, det är strax innan de verkliga nazisterna ockuperar stan. Regissören är missnöjd med skådespelaren som spelar Hitler; fast ansiktsdragen har en slående likhet ser han inte alls ut som den skräckinjagande diktatorn, bara som en simpel vardagsmänniska. Medan regissören förgäves kämpar för att sätta ord på det där ”extra” elementet av demoni han saknar, faller hans blick på ett fotografi av Hitler på väggen, och han utropar triumferande: ”Se där, så ser Hitler ut!” Varpå skådespelaren replikerar: ”Men det där är ju ett fotografi på mig!” Lärdomen? Det finns ingen mystisk, ogripbar kärna av mörker i ondskan, bara en fantasi vi själva läser in i bilden av den Onde. Mystiken är mystifiering, självbedrägeri. Betänk att det mystiska skimmer som tycks omge Hitler ingalunda väcker enbart fasa och avsky – vilket vore fallet om det verkligen handlade om att varsna det onda i det han gjort – utan skräckblandad fascination, en tvetydigt beundran. Det förrädiska i denna attraktion blir uppenbart så snart man flyttar blicken från bilden av Hitler till hans brott, verklighetsgrunden som hans berömmelse vilar på; morden, tortyren, den djävulskt gemena förnedringen av miljontals försvarslösa män, kvinnor och barn. Här förvillas blicken inte av något mystiskt skimmer, det är bara hemskt och meningslöst. Det är så ondska ser ut på riktigt. Dess attraktion är falskt sken. Det är maktens, framgångens skimmer som omger Hitler; det som väcker beundran är
–
57 –
