Färdkost för evigheten – en essä Maria Danielsson
Jag bläddrar bland dokument i Landsarkivet i Uppsala. Rösten från kvinnan som motvilligt låter tala om sig i tredje person från sjukhusjournalernas gulnade sidor når ända hit, till den här sidan av modernitet och världskrig och jag läser. Jag läser som om just jag vore den tilltänkta adressaten. Jag ämnar utföra det filosofen Paul Ricoeur beskriver som en mimesis praxeos. Alltså en handling som adresserar ändligheten. Genom de fragment som dokumenten bjuder blir jag samtidigt både vittne och medaktör. Jag fogar strofer. Spår formuleras i det som återfinns. Jag är ett barnbarns barn och jag vänder mig om och möter min farfars mors blick där i landsarkivets samlade minne. Omkring vart trettionde år avlöser de levande de döda genom generationsskiftet. Trettio år är den genomsnittliga åldern för reproduktion. Och tre gånger trettio kan, mellan tummen och pekfingret, sägas vara nutidens mått på ett liv. Detta biologiska faktum utgör grunden för det Ricoeur kallar den upplevda tiden. Den som består av händelser och skeenden. Dessa, tänker jag mig, destilleras om natten till de åtbörder som formar kropparna på dem som står på tur att födas. Just nu där jag sitter framför datorn, fastnar blicken på en svepask från Stora Tuna i Dalarna. Där står årtalet 1894 målat i kurbits. Det är året min farfar föds. Han är hennes tionde barn. I asken några svartvita fotografier. Ansikten från den första generation som någonsin fotograferats.
–
49 –
