En Noak på stormiga hav Hans Ruin och fascismens mystik Hans Ruin d.y.
Jag vill tacka Kulturfonden och tävlingsjuryn för inbjudan att tala här. Det är med viss bävan jag tar till orda om min farfar och namne, och särskilt i detta sammanhang, på 125årsdagen av hans födelse och inom ramen för en tävling som bär hans namn. När jag tänker på vad det innebär att ha vuxit upp med detta namn som också är mitt eget, ser jag nu tydligare hur det från början försatt mig i en märklig spänning, mellan inneslutning och utestängdhet, mellan tillhörighet och exil. En nära vän och kollega till mig, som själv lämnat sitt hemland Brasilien för att bygga en familj i Sverige, har formulerat det träffande: hur det egentligen först är barnen till dem som gått i exil som erfar exilens djupare belägenhet. De som lämnat ett land för att bygga upp ett liv i ett nytt land – och de är ovanligt många just nu – har ju alltid med sig sitt land, genom sina kroppar och minnen. De kan uppleva och plågas av att inte riktigt höra hemma någonstans, men också i sin utkastadhet har de ändå tillgång till sitt ursprung. Deras barn däremot, som växer upp i det nya landet som sitt naturliga hem, har också uppgiften att bära sina föräldrars kluvenhet. De ska bära på en historia utan framtid, eftersom det som blev denna historias framtid inte längre är något i vilket de själva har del. För dem blir deras härkomst då lätt till en irrande vålnad. Hur mycket av allt det som föräldrarna förmedlar ska de bära vidare på och spara? Man kan konstatera att min farfars, farmors och min då artonårige fars väg från ett borgerligt intellektuellt svensktalande liv i Helsingfors till ett borgerligt intellektuellt
–
9–
