Vägar för stenar, kanel och ideer KARIN SCHÖNBERG

vetenskapsmän och missionärer haft svårare att ta sig fram. Var handeln med kryddor, te, ädla stenar, siden och porslin verkligen värd alla dessa vedermödor, kan man fråga sig. Boken berättar om drivkrafterna bakom resor till avlägsna länder, om nyfikenhet, kunskapstörst och ekonomisk förtjänst. Längtan efter ära och berömmelse har också lockat människor att ge sig ut på dessa flera år långa färder till okända områden. Överförandet av nya varor och ideer tog betydligt längre tid än idag. Ibland försvann resultatet under strapatser, trots stora uppoffringar. Många av de resande kom aldrig hem igen, andra blev rika och berömda.

Föremål som bevarats kan berätta historier om människor, om utveckling av teknik, hantverk, och konstnärliga uttryck. Via form och design förmedlas också religiösa och filosofiska idevärldar. Två tidigare årsböcker med världskulturtema är särskilt relevanta att påminna om, då de utgjort en del av vägen mot den nya utställningen och dessutom berättar om föremål som ingår i den kommande utställningen. Årsboken 2004, Mellanöstern här, innehåller presentationen Islamiskt ur Kulturens samlingar samt Moriskt kulturarv i europeisk keramik. Årsboken 2008 ägnades åt Kina in-

för utställningen Kina - mitt i världen.

Vi vill också tacka Eva Kjerström Sjölin, tidigare intendent på Kulturen, som utarbetat utställningens synopsis och innehåll samt anlitats som expert för arbetet med keramiksamlingarna. Kjerström Sjölin har också skrivit tre av artiklarna i denna årsbok.

Under resten av året 2014 fortsätter arbetet med att utforma det inre av Herrehuset. Inte bara husets historia bevaras utan även en bit museihistoria. De gamla montrarna med god formgivning har gjorts säkra genom en ny konstruktion och luftiga vackra rum lämnar husets arkitektur synlig. Kinautställningen kommer att tas ner för att åter införlivas i Herrehusets utställning. Under våren 2015 kommer Kulturen att slå upp portarna och hälsa välkommen till Världen på Kulturen.

Tobaksflaska av porslin imiterande lackarbete, här

med drakar, omkring 1800, Kina (KM 21306). Flaskorna

blev populära samlarobjekt i Europa. T H: Gravfigur av

glaserat lergods föreställande kamel. Tang 618- 907, Kina (KM 33217).

Vägar för stenar, kanel och ideer

KARIN SCHÖNBERG

Vägar för stenar, kanel och ideer

Exotiska och ovanliga föremål har från människans tidiga historia stimulerat till handel över stora avstånd. Utbytet av varor har påverkat hela kulturer och handelns historia kan bidra till att förklara utvecklingen inom många områden. På våra museer bevaras mynt, kinesiskt porslin, konstföremål av ovanliga material och fragment av sidentyger, som kan berätta om tidig handel över den eurasiska kontinenten. Hur och varför kom föremålen hit och vilken betydelse fick det? Den starkaste drivkraften för europeernas strävan att hitta vägar till andra sidan jordklotet var begäret efter exotiska kryddor. Dessa finns dock sällan bevarade på museerna, men reseskildringar kan berätta om tankar och frågor kring dem. Kina, Indien och Sydostasien var för europeerna det stora okända, som mycket få personer fick tillfälle att besöka. Kontakterna mellan Europa och Asien genomgick en stor förändring under 1500-talet då nya transportvägar över haven gav Europa kontrollen över en stor del av handeln. Fortfarande i början av 1600-talet var man osäker på om det Kina, vars varor kom via havet, var samma land som Cathay, vilket Marco Polo nådde via Asiens inre.

Värdefulla stenar lockade

Mellan två föremål av bergkristall i Kulturens samlingar är det 700 år. Under denna tid förändrades inte bara vägarna och sättet att transportera varor. För Europa betydde upptäckten av nya vägar till Indien och Kina en ny världsbild på många plan.

FÖREGÅENDE UPPSLAG: Sminkask med skruvlock av ljusgrön nefrit, troligen 1700-tal, Kina (KM 28790). Armring av svartgrön nefrit ses. 13 (KM 80634). Liten skulptur av vit nefrit föreställande trana med lyckosymboler bland vattenväxter, troligen 1700-tal, Kina (KM 31833). Anka av räkkvarts med träställ av jakaranda, ur C. E. Gadelius kinasamling, inköpt 1925, 1800-tal, Kina (KM 31445). Tobaksflaska av agat. Agatens randning har utnyttjats för att skära bilden av ett körsbärsträd. Med lock av jade it i silverinfattning. Jade it började brytas i Burma vid 1700-talets slut. Ca 1800, Tv: Häst skuren ur bergkristall, i ett exakt av skulpturer i olika material var vanliga i Kina Kina (KM 21299). passat träställ av jakaranda. Längd ca 6 cm. Små väl samlade . Har liksom tranan på förra sidan tillhört kinasamlaren Klas Fåhrc:eus, inköpta 1925. 1700-tal (KM 31446).

Pärlor av karneol, schackpjäs av bergkristall samt glaspärlor, samt-

liga arkeologiska fynd från Lund. Tecken på långväga handel från 1000-talet.

Skulpturen av bergkristall på föregående sida är tillverkad i Kina. Den är en fin skildring av ett föl som är på väg att resa sig för första gången. Under 1700-talet, då den troligen är gjord, var Kina välkänt och transport via havet var det som dominerade, inte kamelkaravaner genom Asiens inland. Skulpturen kan ha kommit hit tillsammans med te, siden och porslin på ett av de ostindiska kompaniernas skepp. Superkargörer kallades de som på skeppen ansvarade för kompaniets alla affärer. De höll i inköpen i Kanton (nuvarande Guangzhou) och hade ofta långa listor med speciella önskemål på inköp till släktingar och vänner utöver de stora partier som kompaniet skulle ha.

På Kulturen finns ett annat föremål av bergkristall, en schackpjäs som på grund av sin abstrakta form avslöjar att den tillverkats inom muslimskt område, men den är funnen vid en utgrävning i Lund. Materialet kan under 1000-talet ha färdats från Persien till Egypten där sådana pjäser tillverkades och vidare till köpare i Spanien eller Italien där schackspel var populära. Bergkristall var en av de många värdefulla bergarter som bröts i Persien, Afghanistan och på Sri Lanka.

Långt innan kinesiskt porslin var en viktig vara, fanns kryddor, siden och dyrbara stenar i lasten. Jade var ett av dessa mineraler som var viktiga för handeln i Asiens inre. Jade är egentligen två olika stenarter, nefrit och

jadeit, som båda är mycket hårda och sega men som går att skulptera. Khotan söder om Taklamakanöknen vid foten av Kunlunbergen är sedan neolitisk tid den huvudsakliga källan till Kinas traditionella nefrit. Vid Khotan hittas vit och ljusgrön nefrit i den flod som kallas Vita jadefloden, Yurungkash, och mörkgrön nästan svart nefrit finns i Svarta jadefloden eller Karakash. De rinner intill varandra från Kunlunbergen mot nordost in i Taklamakanöknen. Jade anses i Kina ge hälsa och symboliserar goda egenskaper som vishet, rättvisa, ödmjukhet och mod. Den vita stenen var under långa perioder förbehållen kejsaren och användes av hovet och högt uppsatta ämbetsmän. Stenen hade samma roll i Kina som guld hade i Europa och den sändes i princip bara österut, men hjälpte till att göra resan genom öknen lönsam.

Armringen av svartgrön nefrit har ägts av Nils Ambolt, geolog och en av flera unga veten· skapsmän som gjorde uppmätningar under Sven Hedins sista expedition 1927-1935. Ambolt

ledde egna karavaner i Taklamakan till olika toppar i Kun Lun och Pamir. Kinesiska jadeföremål är mycket komplicerade att tidsbestämma. Gamla former från Hantiden som dessa drakar togs upp t.ex under Mingdynastin på 1600-talet då detta armband skulle kunna ha gjorts.

Under 1700·talet skulpterades neolitiska jordfynd om med arkaiserande mönster och former. Nutida arkeologi i Kina och pågående forskning kan komma att ge säkrare kunskap även om

detta armband. Troligen insamlat av Ambolt 1933 i Khotan (KM 80634).

"Världens tak" i Pamir, där flera bergskedjor möts, följt av det heta Tarimbäckenet med Taklamakanöknen, kan verka vara ett oöverstigligt hinder, men handelskaravaner har sedan urminnes tider passerat genom området. Värdefulla mineraler fanns på båda sidor om Pamir och lockade resande genom området. Öster om de höga passen fanns jade och västerut fanns många andra mineraltillgångar. Redan för 5500 år sedan handlade man med lapis lazuli, som transporterades från Badakhshan i norra Afghanistan ända till Egypten. I norra Persien var Khorasanregionen framförallt känd för sina fyndigheter av turkoser, som följde samma vägar, men även röd karneol och andra stenar.

Sidenvägen över öknar, berg och hav

Landvägarna genom Asien var länge viktigare än den kustnära och riskfyllda sjöfarten mellan öst och väst. Dessa handelsvägar, som i Europa kallas Sidenvägen, var ett förgrenat nätverk av alternativa vägar och stigar i Eurasien där huvudfårorna bildar liggande åttor på kartan med staden Kashgar i mitten. Vägen går från Xian i Kina, delar sig i Dunhuang och förgrenar sig med en väg norr om Taklamakanöknen genom Turfan och en söder om via Khotan och Yarkand. På andra sida,n öknen i Kashgar möttes vägarna åter. Vägarna delade sig igen runt Pamirs toppar till en nordlig väg över passen mot Fergana och Samarkand, i nuvarande Uzbekistan, samt en söderut genom Pamirpassen till Wakhandalen, i dagens Afghanistan, för att åter sammanstråla i den gamla oasen Merv. Marco Polo färdades år 1273 längs den södra traditionella rutten genom Wakijrpasset i Pamir på över 4000 meters höjd. "

Sidenvägen etablerades på 100-talet före vår tideräkning av kejsar Wu under Handynastin i samband med att handeln mellan Romarriket och Kina etablerades. Den viktigaste exportvaran i Kina var siden, som var extremt lätt och samtidigt värdefullt. Kineser och romare träffades sällan, men skriftliga källor berättar om sändebud från Kina som besökte Romarriket. En viktig anledning till att handeln gick längs denna rutt var också att Ferganadalen, nordväst om Pamir, var boplats för en speciell hästras. Efterfrågan på dessa "himmelska" hästar i Kina var en av anledningarna till att Handynastin erövrade området västerut ända fram till Pamir. Hankejsarna var de första som tryggade de långa handelsvägarna genom öknen med soldater och vakttorn vid stationer i oaserna. Hästarna kom följaktligen att betalas med sidentyger, som genom en kedja av handelsmän blev romarnas lyxvara nummer ett.

Gravfigur föreställande häst. Tang 618-907, Kina (KM 31435).

AN Sidendamast med lotusmönster, 1500-1600-tal, Kona (KM 34562).

AN T H: Potpurrikruka, porslin, Kangxi Ming 1662-

1722. Kona (KM 29114).

T H Kompass och solur av mässing. Baradelle, 1770-

1780-tal, Paris. På kompassen sitter en fällbar timskiva, 1nstallbar efter en polhöjdsskala. Polhöjden för olika orter finns angiven på undersidan (KM 67419).

M TSlÅlNC SIDA: Nätverket av handelsvägar visas över

en karta av G R de Vaugondy tryckt 1778.

- Sidenvägen var det gamla systemet av

vagar genom Asiens inland och över indiska oceanen. Sjofarten var till stora delar kustnära men med större skepp gick man även ute till havs. Vägarna skiftade 011er tid beroende på krig, tullar och pirater men även på grund av årstider och klimatförändringar.

- De ostindiska kompanierna seglar från 1500-talet runt Afrika och långt österut för att fånga upp sydliga vindar. Stora delar av den gamla handeln

med adelstenar och siden genom Asiens inland försvinner när de Europeiska länderna på olika sätt skaffar herravcildet över handeln.

Väster om Pamir delar sig vägarna söderut mot Indien, västerut mot lstanbul och Svarta havet samt mot Bagdad och vidare till Medel havet och Egypten. Handelsvägar fortsatte även till Skandinavien och gick norr om Kaspiska havet eller över Kaukasus och Svarta havet. Handelsmännen färdades sällan hela vägen. De som kom från Kina vände i Kashgar, öster om Pamir, efter att ha sålt varorna till arabiska, persiska, turkiska eller indiska handlare. Dessa tog lasten till södra Indien eller in i Persien där de sammanstrålade med syriska och grekiska handelsmän. Sogderna, folket i och kring Samarkand, var kända som goda köpmän och hade även handelsstationer i Kina. De samarbetade med uigurerna, det östturkiska folk som fanns norr om Kina och senare i västra Kina. Handeln över Asiens inland formades genom mötet mellan två sätt att leva, mellan boskapsskötande nomader och de stora bofasta jordbrukande kulturerna.

Vattenvägarna från Persiska viken över Indiska oceanen till Kina, brukar också räknas till Sidenvägen. Här fanns den tropiska regnskogens och havets produkter bestående bland annat av doftande träslag, kryddor, pärlor och elfenben. Ett vanligt mål för skeppen var Sri Lanka med sina naturliga hamnar. I äldre källor omtalas stora fyndigheter av mineraler, speciellt safirer och rubiner men även fin bergkristall samt ett högt utvecklat hantverk kring stenarna. Arkeologiska fynd på ön visar både råmaterial och färdiga stenar med facetter samt konstgjorda glaspärlor redan från 200-talet före vår tideräkning. I Lunds medeltida kulturlager har man funnit genomborrade och slipade stenar av karneol samt glaspärlor från 1000-talet, som kommit med en östlig importström. Karneol bröts i Indien och Persien och bearbetades ofta på Sri Lanka.

Olika glaspärlor av hög teknisk kvalitet; en slipad blå och en blå bikonisk blå pärla, en i millefioriteknik med olikfärgade glas trådar inlagda, en med pålagd dekor samt en guldfolierad pärla. Samtliga är långväga pärlor

som troligen kommit hit samma vägar som karneolpärlorna. Fynd från Lund i lager från 1000-talet. MOTSTÅENDE SIDA, OVERST Tv: Flisa med lysterdekor på fajans. Avbildning av man. Raghes (grekiska för Ray) utanför

Teheran i nuvarande Iran. 1100-tal (KM 26670). T H: Fat av fajans. Fajansen har sitt ursprung i Persien, den vitglaserade ytan ger möjlighet att dekorera på ett nytt sätt. Troligen 1600-tal. Persien (KM 17098). NEDERST Tv: Kruka glaserat stengods, 1600-tal, Persien (KM 26597). T H: Flisa, fajans, Syrien (KM 28012).

Alltsedan Alexander den stores erövringar på 300-talet före vår tideräkning fanns grekiska och egyptiska handelsmän vid de indiska kusterna. Senare etablerade romerska köpmän handelsstationer i området. Det var dock arabiska, malaysiska, indiska och kinesiska fartyg som skulle komma att behärska havsvägen till Kina fram till 1600-talet. I samband med att europeerna lär känna vägen runt Afrika, den kinesiska kompassen samt bättre segel- och navigationsteknik, förändras maktförhållandena i handeln. Portugisiska handelsmän är de som först når sitt mål att ta sig runt den muslimska handelsdominansen i mellanöstern, som stängt europeerna ute från direkt handel med Kina och Indien. Det första Ostindiska kompaniet som bildades var det Portugisiska år 1587, därefter inrättades det Brittiska 1600 och det Holländska 1602, sist i raden kom det Svenska Ostindiska kompaniet, 1731 .

Konst, religion och kunskap på väg

Landvägens storhetsperioder inföll under Handynastin med början på 100talet före vår tideräkning samt under Tangdynastin (618-907), då Kina kontrollerade Sidenvägen. Songdynastin, fram till 1200-talet, var en tid då muslimska handelsmän dominerade området runt Taklamakan. Under Yuandynastin (1271-1368), då mongolerna härskade i Kina, underlättades handelsutbytet med olika kulturer och kristna fick åter lättare att ta sig in i landet. Marco Polo har berättat om Kublai Khans omfattande administration kring vägar och postväsen. Kina välkomnade under alla dessa perioder främmande kulturer och tusentals utlänningar levde i kinesiska städer. Med karavanerna kom konstnärer och hantverkare, missionärer och soldater, upptäcktsresande och vetenskapsmän. Olika hantverk, men även dans, musik och teater, spreds och litteratur översattes. Olika religioner följde handelsvägarna, med muslimer, hinduer, judar, manikeister och nestorianska kristna. Framförallt buddhismen spreds från norra Indien med vandrande munkar. Kulturutbytet mellan Indien, Persien och Kina påverkade bildkonsten på ett avgörande sätt. Khotan var ett viktigt buddistiskt centrum fram till att turkiska muslimer erövrade området ca år 1000. I Taklamakan har arkeologiska fynd gjorts av tidig

r v: Tallrik emaljerad, 1600-1700-tal, Kina. Man som spelar på ett stränginstrument för tre kvinnor (KM 9171). T H: Magnetisk kompass av trä, Kina (KM 26911).

buddhistisk konst. Även bilder målade på siden har bevarats i det torra klimatet.

Drivkrafterna till dessa långa resor var alltså inte bara vinningslystnad. Människans inneboende nyfikenhet och strävan efter kunskap har haft betydelse, men utan handel hade både vetenskapsmän och missionärer haft svårare att ta sig fram. Bland handelsmän och bildade personer i Italien och Portugal fanns en stor nyfikenhet på världen och de första resorna runt Afrika 1497 och till Amerika 1493 bevakades noga. Renässansen innebar en ny öppenhet som gjorde att nyvunnen kunskap om andra kulturer och världen kunde påverka människorna i Europa. Tillsammans med det stora intresset för antikens beskrivningar av Asien gav det insikt om vad som format den egna kulturen och en känsla av kontakt med det förgångna. Långt borta var också länge sedan. Filippo Sassetti var en av dessa bildade affärsmän som samtidigt var vetenskapsman och hade studerat astronomi, geografi och botanik. Sassetti seglade 1583 till Indien. I över 100 bevarade brev till familjen Medici i Florens, till vänner och släktingar beskriver han sina upplevelser. Sassetti, liksom flera andra under 14- och 1500-talen, reste med de antika författarna Aristoteles, Plinius och Arrianus "i fickan". Man ville kontrollera om de antika texterna stämde. Kanel, som beskrivs redan i Gamla Testamentet, trodde man först kom från Afrika. Sassetti kom att förverkliga sin önskan att ta reda på fakta om äkta kanel som var ursprunglig på Sri Lanka och oäkta (Cassia) som kom från Burma. I sin skrift Discorso sopra il cinnamomo (1587) går han igenom vad de gamla författarna skrivit och försöker identifiera smak och utseende.

Linnelärjungen Carl Peter Thunberg har nästan 200 år senare helt andra vetenskapliga verktyg för att göra en saklig beskrivning av en växt. Magnus Lagerström var den som inom Ostindiska Kompaniet verkade för att forskare som Linnes lärjungar skulle få komma med på handelsskeppen. Thunberg mellanlandar under hemresan från Japan på Sri Lanka och studerar både kryddor och ädelstenar där. Han beskriver fyra olika varianter av den äkta Ceylonkanelen och hur man nyligen på Sri Lanka börjat odla den, då de vilda bestånden blivit färre. Thunberg ifrågasatte den internationella handeln på grund av den girighet han sett från europeiskt håll mot Japan. Sassetti verkar också han mer intresserad av forskning än handel. Han berättar om de portugisiska övergreppen mot den hinduiska befolkningen och hur deras tempel förstörs.

Buddhaframställning av brons, 1300-tal, Thailand. Mellan Sri Lanka och Thailand fanns tät kontakt vid den här tiden och skulpturen visar på ett starkt inflytande från konsten på Sri Lanka (KM 21555).