Musikens redskap från det medeltida Lund Conny Johansson Herven

NAMNEN PÅ BORDET, ALFABETISKT SORTERADE PÄ EFTERNAMN

Arthur Adell Aksel Agerby Tage Ahlden Hugo Granvik Hjalmar Gullberg

Hugo Alfven

Sven Hansson Adolf eller Carl-Olof Anderberg Josef Hedar Gunnar Andersson Sven Hedin Rita Rasmussen Åse Ricardo Knudåge Riisager Hilding Rosenberg Matti Rubinstein

Ingvar Andersson Lilian Andersson Birger Anrep-Nordin Ritva Aro John Arrhen Åke Askner Kurt Atterberg

Frans G. Bengtsson Johan Bentzon Elsa Heyman Bo Sahlin

Heyman

Harald Schiller Brita Hjort Karström Toivo Schroder Ann Mari Hommerberg Karen Schulz Sigge Hommerberg Hans Henrik Schön Gustaf Adolf Hårde Henry Skjaer Anders Sten

Gerda Johansson

Sverre Storchhammer Johan Albin Johansson Åke Sällström Ivan Jordell

Svante Berger Astrid Berwald Per Björkman Axel Boberg Aron Borelius Efraim Briem Erik Broman Erik Jönsson

Arvid Karlson Gösta Karström Jenny Kofoed

Lars-Erik Larsson Per Lindfors Emil Telmanyi Anette Telmanyi Johanna Thomaeus

Elsa Ulfsparre Ulfsparre ytterligare två gånger

Lena Cederström Sven Crona Charlie Cöster Olle Lundskog

Lillie Malmquist Tor Mann Guida Vecchi

Nils Gösta Wallengren Astrid Wedel

John Degerberg Elof Munck af Rosenschöld NilsWedel Märta Munck af Rosenschöld Waldemar Welander

Erik Ekelund Martin Wilhelm Emond Ludvig Nilsson Titti Emond Wiwen Nilsson

Per Erlanson

Gunnar de Frumerie

Karl Gerhard Karl-Ragnar Gierow Herman Gotthardt Ernst Norlind Josef Norman Hilde Nyblom Gösta Nystroem

Sonja Pedersen Fritiof Nilsson Piraten Eric Westberg Bertil Wickman OscarWinge Dag Wiren Wiatcheslaw Witkowsky Märta Wiwen-Nilsson Waldemar Wolsing Magens Wöldike

Musikens redskap från det

medeltida Lund

Conny Johansson Herven Musikens redskap från

det medeltida Lund

FÖREGÅENDE UPPSLAG: Benflöjt KM 66166:590. Benflöjt KM 66166:2766 Vissla KM 22II6. Mungiga KM 5961. Musikant på medeltidsdagarna, Kulturen 2009. Populär musik har funnits i Lund lika länge som uppskattande öron har samlats i staden. Vad som varit populärt är dessvärre svårare att fånga, ljuden från gångna sekel är sedan länge bortklingade. Att bevara ljud blev först möjligt under 1800-raler med T homas Edisons fonograf som det mest kända exemplet. Musik kunde fortleva genom text, noter och traderande, men själva ljudet var och förblev flyktigt. Särskilt i norden är medeltida nedteckningar sparsamma och medeltidens musikhistoria skrivs framförallt utifrån kontinentaleuropeiska förhållanden.

Musiken i det medeltida samhället hade en tudelad ställning. Flerstämmig sång på latin kännetecknade den kyrkliga musiken som framfördes i katedraler och kyrkor som del i mässliturgin, medan det även spreds en världslig musik bland folken på modersmål, där ballader i trubadurtradition rimligen även nådde nordens städer, inte minst inom den hanseatiska kulturkretsen. Åtminstone under senmedeltiden kunde vandrande musikanter räkna med möjligheter till försörjning under fester och i samband med bröllop.

Sången kom också att ackompanjeras av instrument. Blåsinstrument som flöjt och skalmeja, stråkinstrument som fiddla, rebec och vevlira jämte trummor var vitt spridda instrument under medeltiden, om än med variation på den sociala samhällsstegen och över rid. Dessa är instrument som möter oss än i dag, när medeltida musik rekonstrueras i samband med medelridsmarknader och andra former av återskapande av den medeltida ljudvärlden. Man bör dock vara medveten om att den medeltida uppfattningen av ljud och därmed musik sannolikt var annorlunda än dagens. Musikarkeologen Cajsa S Lund använder begreppet "ljudredskap" och betonar vikten av förståelse för ljudalstrande i det förindustriella samhället, både som magisk kraft och som funktionellt lockrop. En annan inblick i den medeltida ljudbilden ges med kyrkklockans ställning, där den förutom korset, var en av kyrkans allra viktigaste attribut. Lund var den kyrkotätaste staden i Nord-

europa under medeltiden och klockringningen blev inre bara stadens, uran hela lundaslättens ljudbild. Betydelsen av kyrkklockor påvisas också av fyndet av klockgjutning intill en av de första sravkyrkorna från mitten av 1000-taler i Kattesund, vilket betonar att kyrkklockor var ett mycket viktigt inslag redan från stadens begynnelse.

I likhet med sången har de flesta "ljudredskap" från medeltiden inre bevarats till våra dagar. Endast i lyckosamma fall bevaras organiskt material, och därför är de flesta instrument som inbegriper trä, läder och senor numera borra och har inre klarar resan i den tidskapsel som de medeltida kulturlagren utgör. Därför är det vanligaste förekommande föremålet i den lundaarkeologiska samlingen just ett "ljudredskap" , nämligen den så kallade vinaren.

Vinaren eller "brummaren" var ofta tillverkad av ett fotben från svin och genomborrades med ett hål. I hålet träddes någon form av snöre som kunde hållas med vardera handen och genom att tvinna upp snöret och sedan låta benet snurra med- och motsols i hög hastighet, kunde ert brummande läte frambringas. Det är kanske tveksamt om föremålet användes i musikaliska sammanhang, det var kanske lika mycket en leksak för förströelse. Likväl var den mycket vanligt förekommande i det medeltida Lund och har återfunnits i mer än ert hundratal.

Ett annat ljudalstrande föremål är mungigan, som är känd åtminstone från högmedeltiden i norden och som brukar tillskrivas tiggarmusikanter och folkligt nöje. I Lund har endast ett knappt tiotal påträffats, så instrumentet verkar inre ha haft någon större spridning eller popularitet. Via den senare folkmusiken har mungigan nästan kommit att bli synonym med en klichearrad ljudkuliss för medeltiden.

Den lundaarkeologiska samlingen innehåller också blåsinstrument, cirka tjugofem flöjter i främst ben men även trä, och ett tiotal visselpipor. Framförallt ben flöjterna uppvisar flera fingerhål, varvid någon form av skala kunde åstadkommas. De är kända redan under vikingatiden från exempelvis Birka, och i Lund förekommer de redan från 1000-raler. I övrigt finns några få stämskruvar till stränginstrument och ett förmodar rassel, det vill säga järnstenar som fogars samman till något som kan liknas vid en skallra.

Till sist måste själva praktföremålet från tidig medeltid omnämnas, nämligen fyndet av den så kallade Lundapipan, en spelpipa av fläder med fyra fingerhål, som med största sannolikhet har tillhört en säckpipa. Säckpipan var ett populärt instrument under medeltiden i Europa och här har vi alltså det äldsta nordiska fyndet, vars toner säkert var lika rrollbindande då som idag.

Flöjt av ben ur den lundaarkeologiska samlingen. KM 66166:590. Medeltidsdagarna på Kulturen 2009.