Manzes Final 8 maj 19:30 och 11 maj 18:30

Torsdag 8 maj 2014 kl 19.30 Söndag 11 maj 2014 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt

MANZES FINAL Torsdag 8 maj 2014 kl 19.30

Söndag 11 maj 2014 kl 18.30

Johannes Brahms Symfoni nr 4 e-moll

Johannes Brahms Symfoni nr 3 F-dur

ca 45 min

Allegro non troppo Andante moderato Allegro giocoso Allegro energico e passionato

Allegro con brio Andante Poco allegretto Allegro – Un poco sostenuto

PAUS

PAUS

Johannes Brahms Symfoni nr 2 D-dur

Johannes Brahms Symfoni nr 1 c-moll

ca 40 min

Allegro non troppo Adagio non troppo Allegretto grazioso (Quasi andantino) Allegro con spirito

Söndagskonserten spelas in av

ca 35 min

ca 50 min

Un poco sostenuto – Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio – Più andante – Allegro non troppo ma con brio

Torsdag Mini Söndagsserien

Andrew Manze dirigent Så har tiden kommit för att sätta punkt för Andrew Manzes åtta år långa period som HSO:s chefdirigent. Det gör vi genom att under en vecka ägna oss helt och hållet åt Johannes Brahms, en tonsättare som kommit att bli något av centralpunkten i HSO:s och Manzes gemensamma musicerande. I början av året fick orkesterns inspelning av Brahms fjärde symfoni (CPO: 777720-2) fin uppmärksamhet i den danska musikradions ”Søndagsklassikeren” då lyssnarpanelen utsåg den till den bästa av de fem som jämfördes, trots stenhård konkurrens från bland andra Wiener Philharmoniker och Gewandhausorchester Leipzig. Programmet går att höra på webben: http://www.dr.dk

Sedan 2010 är Andrew Manze Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och han har varit, och är, en regelbunden gäst hos bland andra City of Birmingham Symphony Orchestra, Mahler Chamber Orchestra, Oslofilhamonin och Kungliga Filharmonikerna i Stockholm.

Manzes bakgrund som en av världens ledande barockviolinister är dokumenterad i form av en rad inspelningar av violinmusik från Pandolfi och Vivaldi till Mozart och Schubert.

Dessutom har han med sin sakkunskap bidragit till nya notutgåvor av Bachs och Mozarts sonater och konserter för några av världens ledande musikförlag.

Johannes Brahms symfonier ”När tysken talar om symfonier,” sade Robert Schumann, ”menar han Beethoven.” I sin ofta citerade artikel ”Neue Bahnen” från 1853 annonserade Schumann för världen att Brahms ”förvandlade pianot till en hel orkester” med ”sonater som mer liknar förtäckta symfonier”. Alla förstod att han i praktiken utropade tjugoåringen till Beethovens arvinge.

Några veckor senare kastade sig Schumann i Rhen och togs in på mentalsjukhus, medan Brahms kastade sig över symfoniformen – och missade. Hans första försök resulterade flera år senare i den första pianokonserten och orkesterserenaden i D-dur. Därefter insåg han att han behövde metodiska självstudier, så han tog itu med att utveckla de färdigheter han ansåg sig behöva: kontrapunkt genom en rad verk för kör a capella; melodik genom sånger; struktur genom kammarmusik och orkestrering genom större vokalverk som Ein deutsches Requiem och Schicksalslied.

En viktig milstolpe på vägen mot symfonin var Haydnvariationerna, opus 56a, ett verk som markerar en brytpunkt i Brahms produktion framförallt på grund av sättet han handskas med orkesterns palett av klangfärger. Att sedan temat till variationsverket skulle visa sig vara av någon helt annan än Haydn är ju en annan historia.

I mer än tjugo år gick Brahms och bar på den tyngd Schumanns artikel lagt på hans axlar. ”Jag kommer aldrig att fullborda en symfoni, ” jämrade han sig ännu år 1870. ”Ni kan inte ana hur det känns att alltid höra en sådan gigant marschera bredvid sig.” Men en symfoni höll ändå på att växa fram. Vi ska dock inte föreställa oss att Brahms satt passiv och tuggade på sin penna. När han väl skrev musik, skrev han snabbt. Han rådde en gång en elev, Gustav Jenner: ”När idéer kommer till dig, gå ut och promenera; då kommer du att inse att det

du trodde var en fullständig tankegång faktisk bara var början till en. Du måste lära dig arbeta. Du måste skriva mycket, varje dag, och inte tro att allt du skriver måste vara betydelsefullt. Det är det den öppna spisen är till för.”

Max Bruch kan ha gett Brahms ett incitament då han år 1868 tillägnade honom sin första symfoni; det var, som Brahms svarade ”den käraste av julgåvor”, för vilken han kände ”inget mindre än den största glädje och uppriktiga tacksamhet”. Faktum är att han senare (med hänsyftning på Bruch och Joachim Raff) skrev till sin vän Hans von Bülow: ”Jag har så lätt för att avundas mina produktiva och snabbskrivande kollegor. Hur ofta skriver de inte uppsluppet dit sitt Fine vilket rent faktiskt betyder: ’Jag har sagt vad jag ville få sagt!’ Och så länge jag själv ibland går och bär på det minsta lilla stycke, innan jag tvekande skriver dit mitt färdig!”

Brahms bar på sin första symfoni under åtminstone fjorton år. Så tidigt som 1862 visade han Clara Schumann, Roberts änka, en skiss till den första satsen, utan introduktionen (Poco sostenuto). Sex år senare sände han henne ett födelsedagskort – eller snarare en fredsinvit, efter ett av deras många gräl – med en melodi som skulle komma till effektfull användning av valthornet i finalsatsens långsamma inledning. ”Sålunda blåste alphornet idag” skrev han, och satte följande text till melodin: ”Högt på berget, djupt i dalen, hälsar jag dig tusenfalt!” I slutet av sitt liv beskrev han Clara som den enda kvinnan han någonsin älskat. Dessa tidiga band mellan Clara och den första symfonin skulle bara knytas fastare med tiden. Under tiden följde Brahms rådet

han själv gett till den brittiske kompositören och dirigenten George Henschel: ”Låt det vila, låt det vila, och fortsätt återkomma till det och arbeta på det gång på gång, tills det är ett färdigt och fullbordat konstverk, tills det inte finns en ton för mycket eller för lite, inte en takt du kan förbättra. Huruvida det även är vackert är helt annan fråga, men det måste vara perfekt.”

Så sade Brahms till Henschel under den tid de båda tillbringade tillsammans på ön Rügen sommaren 1876, just då Brahms var i färd med att stänga gallret till öppna spisen och pränta dit sitt ”färdig” på sin första symfoni.

Brahms – ständigt medveten om arvet från sin store föregångare – hade avtalat med sin förläggare Simrock att reservera ett särskilt opustal för sin första symfoni, 68, vilket skulle se fint ut vid sidan av Beethovens femte, opus 67, också den i c-moll/C-dur och med en liknande dramatisk struktur, per aspera ad astra (ungefär ”genom kamp till seger”). Han gladdes åt lovorden symfonin fick från musiker han respekterade – exempelvis von Bülow hyllade den som ”Beethovens tionde”– men han kunde också irriteras av mindre aktade musikers ständiga jämförelser; ”Det märker väl varenda åsna!” röt han när han fick höra hur hans tema i finalsatsens allegrodel påminde om Beethovens nionde.

Ett under så lång tid genomarbetat verk blev förstås rikt på anspelningar och referenser till älskade mästare, såsom Mozart, Schubert och i synnerhet Schumann. Man kan tolka de bultande trumslagen i symfonins inledning som en fortsättning på pukorna i slutet av Schumanns andra, ett verk Brahms högaktade och förknippade med Clara. Föreställ er också Claras känslokaos då hon i Brahms symfoni kände igen en central fras från

hennes framlidne makes skådespelsmusik till Manfred, från ögonblicket då Manfred frågar vålnaden av sin älskade Astarte om hon fortfarande älskar honom. Astarte – som tog sitt liv på grund av sin kärlek till Manfred (sin bror!) – svarar inte. Robert, Clara och Brahms hade skapat en komplex väv av broderliga, faderliga, moderliga och erotiska band. Tala om oidipala och freudianska underströmmar!

av Bruckners tredje symfoni och Wienpremiären av Wagners Rhenguldet. I ett samtida vittnesmål beskrivs uruppförandet som ett ”mönsterframförande, med varmast tänkbara bifall. Tredje satsen fick tas om. Adagiot var den enda av satserna som, helt i linje med dess djupsinniga innehåll, inte applåderades, men det var trots detta den musikaliskt mest värdefulla satsen”.

Vi ska i sammanhanget inte heller glömma bort Richard Wagner, mannen som långt före Schumanns ”Neue Bahnen” hade dödförklarat symfoniformen, och som aldrig underlät att håna Brahms offentligt såsom varande ”en futtig kapellmästare”. I det privata visade han sig dock ivrig att få se den nya symfonin, och måste ha blivit överraskad då han i den fann citat från sin egen Tristan och Isolde. Citatet – som hämtats från det berömda förspelets konsertslut – hörs i slutet av symfonins andra sats. Brahms samlade manuskript och hade i sin ägo originalpartituret till detta konsertslut.

Kanske ville han visa världen att han minsann var den hängivnaste av Wagnerianer – och att den store mannen hade förhastat sig då han yttrade sig om symfonins frånfälle.

Detta på ytan soliga verk har en mörk sida, vilken Brahms antydde i förväg med många ”skämt” till sina vänner – att musikerna borde bära sorgband, att partituret borde tryckas med en svart ram. Till en kollega som ifrågasatte användandet av tromboner redan i symfonins inledning svarade Brahms med osedvanlig uppriktighet: ”Jag ville gärna klara mig utan tromboner i första satsen, och jag försökte … Om jag skulle förklara denna fras, skulle jag tillstå att jag är en extremt melankolisk person, att svarta vingar ständigt flaxar över våra huvuden, och att i min produktion – kanske inte helt av en slump – följs denna symfoni av en liten essä över den stora frågan ’Varför’ [motetten Warum, op.74, nr.1]. Denna motett kastar en skugga över den fridfulla symfonin, och kanske förklarar den de där trombonerna och pukorna.”

Brahms komponerade ofta verk parvis, och det kan ha varit så att Symfoni nr 2, opus 73, som fullbordades redan den efterföljande sommaren, hade tagit form parallellt med den första. Efter så många avsiktliga likheter med Beethovens femma, ville många musikälskare betrakta nummer två som en ny pastoralsymfoni. Den komponerades i Pörtschach vid sjön Wörth i Kärnten där, enligt Brahms brevrapport, ”melodierna flyger så tätt att man måste se upp så att man inte trampar på en”.

Uruppförandet ägde rum i Wien den 30 december 1877, efter att den skjutits upp några dagar eftersom orkestern var totalt utmattad efter det omtalat katastrofala uruppförandet

Texten till Warum är delvis hämtat från Jobs bok och är ett bra exempel på hur Brahms verk för att bli bäst förstådda och uppskattade bör ses som en enda helhet, som en jättelik samling variationer över att vara Brahms.

Kortare vokalverk tillkom ofta under vad han själv kallade sina ”baksmällor” efter de större verken. Hans val av sångtexter, och sättet han tonsätter dessa ”mindre” verk kastar mycket ljus över symfonierna. Exempelvis citerar D-dursymfonins första sats minst två av Brahms lieder, bl.a. hans kanske allra mest

välkända, vaggsången ”Guten abend, gut’ nacht” (op.49 nr.4).

Med två symfonier under bältet och Schumanns profetia från ”Neue Bahnen” i praktiken uppfylld, skulle Brahms till slut odla det imponerande helskägg han skulle bära under hela återstoden av sitt liv. År 1883 inträffade så två händelser som kan ha utlöst skapandet av Symfoni nr 3, opus 90.

I februari dog Wagner, en händelse av seismiska proportioner i musikvärlden, och i maj höll Allgemeiner Deutscher Musikverein sin tjugonde s.k. Tonkünstler-Versammlung i Leipzig. Trots att Brahms musik stod på programmet gjorde han stor sak av att inte närvara. Hedersgäst var nämligen Franz Liszt, vars musik han avskytt ända sedan barnsben. Istället tillbringade han sommaren i Wiesbaden där han skrev en symfoni som musikforskaren David Brodbeck finurligt beskrivit som ”strukturellt sett en svidande ’korrektion’ av Liszts första pianokonsert”.

Medan han komponerade hade Brahms utsikt över Rhen, floden som inte bara inspirerat Schumann till sin tredje symfoni (”Den rhenska”), utan i vilken han också kastat sig i sitt tidigare nämnda självmordsförsök. Den första satsen startar med ett tema som fullt avsiktligt skulle kännas igen som direktcitat från Rhensymfonins första sats. Ställningstagandet mot det moderna (Liszt, Wagner), och för det klassiska (Schumann) verkar tydligt nog, men det finns mer att utforska. Rhen var även platsen där Wagners Nibelungenring kom till vila, och den tredje symfonin innehåller också den ett citat från den framlidne mästaren, vilket en del samtida lade märke till, men få kunde förklara. I första satsen, just innan sidotemat spelas av klarinetten, finns en fras som hämtats ur balettmusiken i början av

Tannhäuser, en hornsignal som vill locka lyssnaren att ge efter för Venusbergets frestelser. Bildligt talat ägnade Brahms en livstid åt att motstå denna lockelse, både som tonsättare – genom att resolut förbli en klassicist, och i privatlivet – genom att hålla sig borta från giftermål och romanser. Men det fanns kanske ännu en förklaring till valet av detta Wagnercitat. Brahms hade några år tidigare fått originalmanuskriptet till nyss nämnda balettmusik i gåva av en vän. Wagner krävde att få tillbaks partitursidorna av Brahms, och hävdade att vännen inte varit noternas rättmätige ägare. Så småningom gav Brahms med sig och sände tillbaka manuskriptsidorna.

Brahms tycks ha haft ett speciellt förhållande till den sublima andantesatsen. Vid minst två tillfällen vägrade han vid privata framföranden av den fyrhändiga pianoversionen att spela den, utan bläddrade snabbt förbi sidorna med andantet och grymtade: ”Äh, den här är alldeles för långtråkig!” en kommentar som förstås var svår att ta på allvar. Kanske kände sig Brahms inte helt bekväm med hur nära han i andantet – med sina Tristanlika förhållningar – kommer att ge efter för Venusbergets frestelser?

Ett sista mysterium när det gäller F-dursymfonin: i hela sitt liv var Brahms en hängiven beundrare av Bachs musik. Han prenumererade på den kompletta utgåvan och sov under mästarens porträtt. Musikvetenskapen har dock ännu inte hittat någon mer konkret förklaring till att tonserien som utgör Bachs namn (B-A-C-H) dyker upp så frekvent i hela opus 90.

Precis som den andra symfonin följde tätt på den första, så skrevs det som skulle bli Brahms fjärde och sista symfoni, opus 98, sommaren efter den tredje. Hans osäkerhet

på mottagandet resulterade i några typiskt förklenande kommentarer till von Bülow: ”Jag har några mellanspel som tillsammans brukar kallas symfoni. Jag är rädd att de smakar som klimatet här nere.

Körsbären mognar inte i de här trakterna; de går inte att äta!”

Då Brahms och Ignaz Brüll gav ett privat framförande av symfonin för två pianon för några vänner i Wien, var stämningen spänd.

Efter första satsen anmärkte Eduard Hanslick, kritiker och frispråkig Brahmssupporter, att det kändes som om han just fått stryk av två smarta personer. Efter symfonins sista ton var tystnaden total. Senare uppmanades Brahms att dumpa den vilda tredjesatsen, och lyfta ut den tunga avslutande chaconnen som ett fristående orkesterverk.

Brahms vägrade gå med på några ändringar, vilket senare rättfärdigades av von Bülows alltmer besjälade repetitioner med orkestern i Meiningen. Uruppförandet blev en succé och en efter en övertygades Brahms vänner om verkets storhet.

I opus 98 är Beethoven ännu en gång en viktig referenspunkt, från den inledande melodins återblick mot Hammarklaversonaten till ironiska felciteringar av femte symfonin. De finns de som pekat på influenser från Mozarts g-mollsymfoni (nr 40) och återigen är det kanske ingen slump att Mozarts originalmanuskript var en av Brahms käraste ägodelar. Och det är heller ingen överraskning att båda makarna Schumann är närvarande i symfonin. Professor Kenneth Hull har i en elegant analys påvisat att den centrala långsamma delen av finalsatsen är baserad på dels ett motiv som brukar kallas ”Clarachiffret”

och dels citat från Roberts intima sångcykel (eller om man så vill äktenskapsdagbok) Frauen-liebe und -leben, opus 42.

I den fjärde symfonins final är Bachs närvaro betydligt mer konkret än i den tredje symfonin.

Bara några veckor innan han fullbordade symfonin hörde Brahms Wienpremiären av Hmollmässan. Den kromatiska basgången i Bachs Crucifixus-sats delar såväl tonart som karaktär med Brahms finalsats. Någon tid tidigare hade Brahms diskuterat en idé med von Bülow om en orkestral chaconne, och visat hur baslinjen i Bachs Kantat nr 150 skulle kunna modifieras för ändamålet. Exakt detta skulle komma att utgöra grundstenen i symfonins final, den basgång som upprepas 32 gånger, exakt samma antal variationer som i Bachs berömda chaconne för soloviolin, ett stycke som Brahms själv hade transkriberat för piano fem år tidigare Om Hanslick inledningsvis haft reservationer för den första satsen, så öste han desto mer lovord över finalen: ”För en musiker kan man inte tänka sig ett modernt stycke som lämpar sig bättre för studium. Det är som en mörk brunn; ju längre man ser ner i den, desto klarare reflekteras stjärnornas ljus.”

Dessa ord kan appliceras på all Brahms musik. Vi hoppas att veckans framföranden kan få stjärnorna att lysa lite klarare.

Artistpresentation: Mats Persson Verkkommentar: Andrew Manze (Översättning: Mats Persson)

Om hysch-hysch och Andrew Manze När Helsingborgs Symfoniorkester 2002 skulle få en ny chefdirigent var det stort hyschhysch, men som dåvarande musikjournalist lade jag pussel och kom fram till ett sannolikt namn, som jag med en viss självsäkerhet konfronterade dåvarande VD:n Finn Schumacher med. Jag måste ha varit väldigt övertygande, för Schumacher trodde uppenbarligen att jag visste mer än jag gjorde och fyllde raskt i och bekräftade min teori. Det var den unge finländaren Hannu Lintu som skulle träda i Okko Kamus fotspår. Man hade tagit lång tid på sig för att hitta en ny chefdirigent men hamnade ändå fel. Lintu känns som en parentes i HSO:s historia.

Så gick några år av chefdirigentlöst tillstånd, tills det var dags för ett nytt hysch-hysch. Trots försök och gissningar tegs det som muren från Konserthuset. Vissa indikationer hade vi dock fått, och jag vet att min kollega Henrik Halvarsson var helt övertygad om att det var den engelske dirigenten Andrew Parrot som var på ingång. Förnamnet var rätt, men efternamnet var inte Parrot utan Manze, och både jag och kollegorna såg ut som frågetecken när han presenterades av dåvarande VD Tomas Löndahl. I dag kan sägas att Manze var ett långt skott från Löndahls sida.

Tre intensiva sommardagar i Hässleholm (!) övertygade orkestern och nu, åtta år senare, är det en framgångsrik epok i HSO:s historia som är till ända. Själv vill jag påstå att vid sidan av Okko Kamu har orkestern inte haft en mera betydelsefull chefdirigent under sin historia. Jodå, både John Frandsen och Hans-Peter Frank var av stor betydelse för orkestern. Man sannolikt ingen har varit så utvecklande som Andrew Manze. Han kom hit på meriter som violinist och som specialist på

barockmusik och tanken var att leta fram en andra dirigent som skulle ta hand om musiken bortom Beethoven.

– Ja, så var det tänkt i början, berättar Andrew Manze själv. Men Tomas och jag kom också överens om att se vart det skulle bära. Och vart det bar – det överraskade nog både Manze och orkestern. Nästa säsong står Gustav Mahlers ”Uppståndelsesymfoni” med Andrew Manze på programmet. Då har vi visserligen en ny chefdirigent, men vem kunde för åtta år sedan tänka sig att HSO skulle spela Mahler under Andrew Manze?

Det har varit bra år i Helsingborg. Manze har blivit synonym med Symfoniorkestern och de med honom. Vad han sörjer lite är att orkestern inte tar fler tillfällen att visa upp sig. Han tycker att HSO skulle spela in fler cd-skivor och turnera mera. Inte minst runt om i Skåne.

Både inspelningen av Eroican och Brahms fyra symfonier har gett orkestern mycket stor credit.

När Andrew Manze nu lämnar orkestern är det Brahms som står i centrum. Man kan undra varför? Manze svarar att HSO är den ultimata orkestern för att spela Brahms. Dels på grund av sin storlek och dels på grund av mängden oerhört skickliga musiker i orkestern.

Jag hade nyligen förmånen att sitta ner och tala med Andrew Manze mellan fyra ögon, och han berättade då att han, när han dirigerar andra orkestrar, ofta saknar musiker av samma kaliber som de i HSO. För inte så länge sedan dirigerade Manze Gewandhausorkestern i Leipzig, som anses som en av världens bästa orkestrar.

– En ypperlig orkester, men jag kom hela tiden på mig med att tänka att jag borde haft den och den HSO-musikern i den och den stämman i den stora orkestern. Vilket betyg! Även om Andrew Manze har sin bopålar i Stockholmstrakten – han är gift med violinisten Tale Olsson, konsertmästare vid Kungliga Hovkapellet och som tidigare ofta spelat med HSO – så är han stormförtjust i Helsingborg.

Han är djupt imponerad av att en stad av Helsingborgs storlek kan hysa både ett konserthus, en teater och ett kulturhus med levande program. Men allt är inte frid och fröjd. Som orkesterledare känner han av de tuffa ekonomiska villkoren. Kulturen hamnar ofta i strykklass i kampen om pengarna och det gäller att få politikerna att intressera sig för mer än fotboll ... Men Andrew Manze har förståelse för att tid är en otillräcklig vara.

– Peter Danielsson har dock lovat att komma till en av finalkonserterna, berättar han och spricker upp i ett leende. Hade Manze kunnat stanna längre? Ja, självklart, men själv tycker han att det nu är rätt tid att byta lag.

HSO fortsätter mot säkra framgångar. Han är övertygad om att Stefan Solyom blir utmärkt för orkestern och han avslöjar också att Solyom är orkesterns eget, enhälliga val. Och inte att förglömma första gästdirigenten Pier Giorgio Morandi, som nu snabbt växer in i sin roll.

Så var det ju det där med Manzes förmåga till dialog med publiken. Hur började det? Enligt Manze själv uppstod behovet vid ett tillfälle då han dirigerade en BBC-orkester. Konserterna presenterades alltid av en programpresentatör. Men en gång kom denne med andan i halsen 10 minuter före sändning och hade missat sin läxa. Han undrade om inte Manze kunde säga något i stället? Och på den vägen blev det. Och nu blir det nya konserthusbesökare som på den allra vackraste engelska får ta del av Manzes engagerade musikpresentationer.

Ett av hans kommande fasta uppdrag är tjänsten som chefdirigent för NDR:s Radiophilharmonie i Hannover.

– En utmärkt orkester med stort sinne för barockmusiken, berättar Manze.

– Jag har gett Symfoniorkestern vad jag kan, det är dags för någon annan att ta över, med nya idéer och infallsvinklar.

Men, undrar jag, är det inte NDR:s symfoniorkester i Hamburg, som är den mest kända radioorkestern?

– Det är livgivande att se hur andra tänker repertoar, säger han och tar ett exempel ur det kommande programmet: – I höst skall orkestern spela Bernsteins Candide, det hade jag aldrig kommit att tänka på! Så nu när Andrew Manze går vidare ut i världen – och det är verkligen frågan om att dirigera de stora orkestrarna – känner han att

– Jo, men det skall bli ändring på det nu, småskrattar avgående chefdirigenten mycket övertygande.

Tommie Ling (April månads krönika på www.helsingborgskonserthus.se)

För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se