Page 1

Kulturhistoriska bidrag och särdrag – uppföljning och utvärdering av miljöersättningen till natur- och kulturmiljöer Rapport från projektet CAP:s miljöeffekter

Rapport 2006:10 Foto: Mats Pettersson


Kulturhistoriska bidrag och särdrag – uppföljning och utvärdering av miljöersättningen till natur- och kulturmiljöer Rapport från projektet CAP:s miljöeffekter

Jordbruksverket i samarbete med Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket Referens Martin Sjödahl, Jordbruksverket Inger Selinge, Riksantikvarieämbetet


SLUTSATSER I PUNKTFORM .............................................................................................................. 5 SAMMANFATTNING .............................................................................................................................. 7 1 VARFÖR UTVÄRDERA MILJÖERSÄTTNINGEN FÖR VÄRDEFULLA NATUR- OCH KULTURMILJÖER?.............................................................................................................................. 11 1.1 ”KULT-ersättningens” historia och regelverk ..................................................................................... 11 1.1.1 Utformning av nuvarande miljöersättning......................................................................................... 11 1.1.2 Föregående miljöstöd till natur- och kulturmiljöer............................................................................ 13 1.2

Frågeställningar ...................................................................................................................................... 13

1.3 Metoder och källor.................................................................................................................................. 13 1.3.1 Andra utvärderingar .......................................................................................................................... 13 1.3.2 Statistik.............................................................................................................................................. 14 1.3.3 Värderingsstudier .............................................................................................................................. 15 1.3.4 Enkät om förekomst av element........................................................................................................ 15 1.4 2 2.1 3

Arbetets organisation.............................................................................................................................. 16 MILJÖMÅL – NATIONELL MÅLUPPFYLLELSE OCH REGIONALA MÅL ................................ 17 Regionala mål .......................................................................................................................................... 17 MILJÖERSÄTTNINGENS UTFALL – EN LÄGESBESKRIVNING............................................... 19

3.1 Anslutning................................................................................................................................................ 19 3.1.1 Var ligger anslutna företag? .............................................................................................................. 19 3.1.2 Helhetsperspektiv på företagen? ....................................................................................................... 19 3.1.3 Åldersfördelning på brukarna............................................................................................................ 20 3.1.4 Varför söker man inte ersättning? ..................................................................................................... 20 3.1.5 Ansluten areal.................................................................................................................................... 20 3.1.6 Företagens storlek ............................................................................................................................. 21 3.2 Elementtyper ........................................................................................................................................... 21 3.2.1 Alléträd.............................................................................................................................................. 22 3.2.2 Brukningsvägar ................................................................................................................................. 23 3.2.3 Brunnar, källor .................................................................................................................................. 23 3.2.4 Byggnadsgrunder .............................................................................................................................. 23 3.2.5 Fornlämningslokaler ......................................................................................................................... 23 3.2.6 Fägator .............................................................................................................................................. 23 3.2.7 Gärdesgårdar av trä ........................................................................................................................... 23 3.2.8 Hamlade pilar i rader......................................................................................................................... 24 3.2.9 Hamlade träd ..................................................................................................................................... 24 3.2.10 Jordvallar, gropvallar ........................................................................................................................ 24 3.2.11 Läplanteringar ................................................................................................................................... 24 3.2.12 Odlingsrösen, stentippar.................................................................................................................... 24 3.2.13 Renar mellan åkerskiften................................................................................................................... 24 3.2.14 Små svårbrukade åkrar ...................................................................................................................... 25 3.2.15 Småvatten.......................................................................................................................................... 25 3.2.16 Solitärträd.......................................................................................................................................... 25 3.2.17 Stenmurar .......................................................................................................................................... 25 3.2.18 Traditionella hässjor eller storhässjor................................................................................................ 25 3.2.19 Trädrader, buskrader ......................................................................................................................... 26 3.2.20 Åkerholmar ....................................................................................................................................... 26

1


3.2.21 3.2.22 3.2.23 3.2.24 3.2.25

Öppet dike ......................................................................................................................................... 26 Överloppsbyggnader ......................................................................................................................... 26 Landskapselement utanför ersättningen ............................................................................................ 26 Anslutning av linje- och punktelement ............................................................................................. 27 Elementtyper per företag................................................................................................................... 28

3.3 Regionala särdrag - kulturgeografiska regioner .................................................................................. 28 3.3.1 PO I Götalands södra slättbygder...................................................................................................... 29 3.3.2 PO II Götalands mellanbygder .......................................................................................................... 30 3.3.3 PO III Götalands norra slättbygder ................................................................................................... 32 3.3.4 PO IV Svealands slättbygder............................................................................................................. 33 3.3.5 PO V Götalands skogsbygder ........................................................................................................... 34 3.3.6 PO VI Mellersta Sveriges skogsbygder............................................................................................. 35 3.3.7 PO VII Nedre Norrland ..................................................................................................................... 36 3.3.8 Övre Norrland ................................................................................................................................... 37 3.4 Fördelning av ersättning......................................................................................................................... 39 3.4.1 Per brukare ........................................................................................................................................ 39 3.4.2 Per areal............................................................................................................................................. 39 3.4.3 Per element........................................................................................................................................ 39 3.5 Jämförelse med programperiod 1996-2000........................................................................................... 40 3.5.1 Kvalifikationsgränsen slog hårdast mot nedre Norrland ................................................................... 40 3.6 Kontrollresultat....................................................................................................................................... 41 3.6.1 Omfattning ........................................................................................................................................ 42 3.6.2 Skötsel............................................................................................................................................... 43 3.7

Resultat från landskapsövervakningen ................................................................................................. 44

3.8 Förståelse och intresse ............................................................................................................................ 44 3.8.1 Informationsmaterial ......................................................................................................................... 45 4

VÄRDERING AV LANDSKAPSELEMENTEN.............................................................................. 47

4.1

Betalningsvilja för landskapselement.................................................................................................... 47

4.2

Experters värdering av förekomsten av landskapselement................................................................. 48

4.3

Experters värdering av landskapselementens skötsel.......................................................................... 50

5

VAD FINNS I LANDET - EN UPPSKATTNING............................................................................. 53

6

SLUTSATSER OCH DISKUSSION............................................................................................... 55

6.1 Miljömål och måluppfyllelse .................................................................................................................. 55 6.1.1 Kvalitativ uppföljning ....................................................................................................................... 55 6.2

Regional snedfördelning ......................................................................................................................... 55

6.3

Regionala särdrag bibehålls ................................................................................................................... 57

6.4 Helheten bevaras ..................................................................................................................................... 57 6.4.1 Den historiska helheten ..................................................................................................................... 58 6.4.2 Vilka markslag? ................................................................................................................................ 58 6.4.3 Värdefulla helhetsmiljöer.................................................................................................................. 60 6.5

2

Informationens positiva effekter............................................................................................................ 60


6.6

Skötseln – full av oklarheter................................................................................................................... 60

6.7 Förändrade regler med lärdomar från förr.......................................................................................... 62 6.7.1 Ersättningsberättigande landskapselement........................................................................................ 62 6.7.2 Förändra ersättningsnivåerna ............................................................................................................ 63 6.7.3 Sänk kvalifikationsgränsen ............................................................................................................... 64 6.8 En mer riktad ersättning behövs ........................................................................................................... 64 6.8.1 Problembilden ................................................................................................................................... 64 6.8.2 Möjliga förändringar ......................................................................................................................... 65 6.9 7

Samhällsnytta? ........................................................................................................................................ 66 REFERENSER............................................................................................................................... 67

BILAGOR 1. Kartbilaga 2. Fem frågor om naturvärden i odlingslandskapet 3. Fem frågor om kulturvärden i odlingslandskapet 4. Enkät om ersättningsgrundande landskapselement

3


Slutsatser i punktfom Allmänt •

30 % av åkermarken och 20 % av lantbrukarna är anslutna till ersättningen.

Stora gårdar söker ersättning i större utsträckning än små.

Den regionala fördelningen av landskapselement i ersättningen är ojämn men speglar olika områdes agrara historia. Fördelningen har sammanställts, analyserats och presenteras i kartor.

Beräkningar har gjorts på mängden landskapselement i landet. Enligt dessa finns det 15 000 mil öppna diken och 5 000 mil stenmur i Sveriges åkermark.

Nationella och regionala miljömål om kulturbärande landskapselement korresponderar dåligt med varandra.

Det finns stora brister i kvalitativ uppföljning av natur- och kulturmiljövärden vid landskapselement.

Fördelar med ersättningen •

Ersättningen har nått ut till hela landet.

Ersättningen bevarar odlingslandskapets regionala särdrag.

Landskapets kulturhistoriska helhet är svår att ta tillvara i generella ersättningssystem. Ersättningen har ändå bidragit till att bevara helheten.

Kunskapsnivån kring kulturlandskapet och intresset för detsamma har höjts.

Allmänheten värderar landskapselementen högt och samhällsnyttan i ersättningen är hög enligt gjorda värderingsstudier.

Brister i ersättningen •

Det finns en regional förskjutning med högst anslutning i södra och i viss mån sydöstra Sverige.

Gotland, Värmland och stora delar av Norrland har en låg anslutning.

Skötselkraven behöver utvärderas och anpassas efter natur- och kulturvärden på platsen.

Ersättningen upplevs som krånglig och det finns en osäkerhet kring skötsel och regler hos lantbrukarna.

Kontrollresultaten visar att felen i skötsel och ansökan är omfattande, 13 % av ersättningen har inte avsedd miljönytta.

Förändringsförslag •

Ersättningsnivåerna förändras så att regionala förhållanden och landskapselementens värden bejakas bättre.

Kvalifikationsgränsen sänks.

Ersättningen bör förändras så att osäkerheten kring skötsel och regler hos lantbrukaren minskar. Ersättningen bör också kunna hantera regional variation och platsbundna förutsättningar. En förändring skulle kunna vara en individuellt utformad skötsel och bedömning av landskapslementen, där myndigheten samarbetar med brukaren. Reglerna behöver då inte heller kännas så betungande och intresset för ersättningen bör då öka. En kostnad/nyttoanalys av en sådan lösning bör göras.

Myndigheterna bör arbeta med utgångspunkt i de enskilda brukningsenheterna insatta i ett helhetsperspektiv på landskapet för en samverkan mellan de olika miljöersättningarna.

En harmonisering med biotopskyddets definitioner vore önskvärd.

5


Sammanfattning CAP:s miljöeffekter är ett projekt som fortlöpande följer och utvärderar jordbrukspolitikens miljöeffekter. Arbetet bedrivs i enlighet med ett regeringsuppdrag till Jordbruksverket, Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket. I denna rapport görs en fördjupad analys av omfattningen och fördelningen av ersättningen till natur- och kulturmiljöer (KULT-ersättningen). En liknande uppföljning har inte gjorts sedan 1997. Förutom en lägesbeskrivning utvärderas ersättningens miljöeffektivitet. Förslag till hur ersättningen kan förbättras lämnas. Vissa inslag i bruket av landskapet har genom historien varit generella. Så var t.ex. materialet i byggnader och hägnader alltid en spegling av vilka material som fanns på platsen. Marken var indelad i den inhägnade inägomarken, fördelad i åker och äng, och utmarken där djuren betade. De naturgivna förutsättningarna satte sin prägel på hur landskapet kunde formas och utnyttjas. Landskapselementen är spår efter de brukningssystem och brukningssätt som fanns fram till jordbrukets mekanisering under 1900-talets första hälft. I KULT-ersättningen ges ersättning för skötsel av dessa landskapselement. Där trycket på förändring varit störst har de äldre spåren försvunnit mest. Helt intakta miljöer finns knappast kvar idag. I dagens odlingslandskap försvinner åkerholmar, solitära träd, diken, brukningsvägar m fl. i en takt av ungefär 0,5 % årligen. Minskningen förklaras huvudsakligen av minskad jordbruksareal. KULT-ersättningen samt informationsinsatserna kring natur- och kulturvärden på gårdarna i samband med denna och kompetensutvecklingen av lantbrukare har bidragit till en positiv effekt på mängden skötta landskapselement. Kunskapsnivån har höjts och intresse har skapats

Regionala särdrag I rapporten relateras miljöersättningen till en kulturgeografisk och kulturhistorisk regionindelning beskriven i jordbrukets åtta produktionsområden. KULT-ersättningen har fördelats till hela landet. Många av de landskapselement som sköts med hjälp av KULT-ersättningen är regionala till sin karaktär. Det innebär att de till stor eller mycket stor del förekommer i en viss del av landet. Exempel på detta är Norrlands ängslador, Skånes pilevallar, södra Hallands småvatten och småländska höglandets odlingsrösen. Beskrivna skillnader i landets kulturhistoriska regioner manifesteras i landskapselementens fördelning. Därmed har ersättningen på ett tydligt sätt bidragit till att bevara de regionala särdragen.

Ersättningens fördelning Anslutningsgraden är ca 20 % av brukarna och ca 30 % av åkermarken. Av detta kan man utläsa att ersättningen i större utsträckning fördelats till stora företag. Det finns en tydlig regional övervikt mot södra, och i viss mån sydöstra Sverige. Även i landets nordligare delar finns regionala ojämnheter. Gotland utmärker sig också med en relativt sett låg anslutningsgrad. Denna regionala snedfördelning gör att KULT-ersättningens utformning kan ifrågasättas utifrån utgångspunkten om jämn regional spridning. Den regionala snedfördelningen kan sannolikt förklaras av både naturliga och produktionsrelaterade förutsättningar. Storleken på företagen och landskapselementens skötselkostnad samt tätheten på landskapselement är faktorer som påverkar anslutningen. Mängden betesdjur och regionala skillnader i ”marknadsföringen” av ersättningen kan också 7


antas ha betydelse. I vissa delar av Norrlands inland är de relativt sett minsta gårdarna anslutna. Det kan bero på att hässjning fortlever på dessa gårdar. Mängden landskapselement i hela landets åkermark har uppskattats. De vanligaste elementen i åkermark är öppna diken (15 000 mil), stenmurar och brukningsvägar (5 000 mil) samt odlingsrösen (750 000 st.). Uppskattningsvis en tredjedel av landets stenmurar och en sjättedel av dikena ligger i åkermark.

Helheten Utan en åtgärd för skötsel av landskapselement riskerar många av dessa att inte skötas och därmed förfalla. Det finns idag ingen annan åtgärd som särskilt riktar sig till att vårda och underhålla landskapselement. KULT-ersättningens styrka ligger i att hela brukningsenheter av landskapselement blir skötta. För att få en kulturhistorisk helhet i odlingslandskapet bör skötseln, förutom olika landskapselement, även omfatta olika markslag och brukningsenheter. Detta klarar inte KULT-ersättningen. Ersättningen har dock synliggjort kulturelement och haft en positiv effekt på landskapsbilden. En helhet skapas i bemärkelsen att många av odlingslandskapets beståndsdelar bevaras och sköts. Dessutom finns det en samvariation med miljöersättningen till betesmarker och ängar. Brukningsenheter med KULT-ersättning har med stor sannolikhet även betesmarksersättning.

Krångel, kontroll och skötsel Analyserna visar flera olika brister i nuvarande KULT-ersättning. En viktig invändning är att en mycket stor del av resurserna, uppräknat ca 7 miljoner kronor per år, går till anmälda landskapselement som vid kontroller inte godkänns. Utöver det finns det brister i skötseln (skötselfel) som omfattar ca 14 miljoner kronor per år. Sammantaget innebär detta att över 20 miljoner kronor, eller 13 % av KULT-ersättningen inte har någon miljöeffekt. Den stora mängden fel vid kontrollerna tyder på att bedömningsproblem är viktiga. De administrativa kostnaderna för att utföra kontroller är höga. Risk för återbetalningskrav skapar en otrygghet och leder till minskat intresse för ersättningen. En stor del av lantbrukarna anger också att ansökan etc. är för krånglig som skäl för att inte söka. Behovet av skötsel varierar mellan olika landskapselement. Framförallt är det behovet av grässkötsel som varierar, från regelbunden skötsel till ingen skötsel alls. Skötselbehovet varierar efter vilka värden som finns på och kring landskapselementen samt i vilken typ av landskap det befinner sig. Skötselkraven i ersättningen är dock mycket generella. Brukaren ska årligen ta bort igenväxningsvegetation. Det finns inget krav på grässkötsel. Med generalla skötselkrav riskerar skötseln att bli otillräcklig på en del element med förlust av hävdberoende värden som följd och/eller en onödig utgift i form av skötselersättning till element som inte behöver sådan skötsel eller ens någon skötsel alls. En differentierad skötsel utifrån landskapselementens inneboende värden och sammanhang vore det bästa. Underlag för att ställa sådana differentierade skötselkrav kräver dock fältbesök vilket ger ökade kostnader. En fördjupad analys av behov och intensitet i grässkötsel för att bibehålla de biologiska värdena är önskvärd. Även bland brukarna finns en osäkerhet kring skötseln. För vissa av de problematiska landskapselementen, t.ex. småvatten och fornlämningar är skötseln mycket viktig för värdena. Mer riktad information och kontroll av dessa element är en bra lösning. Idag styrs kontrollfrekvensen i liten utsträckning av skötselfelen.

8


Målen Förutom det nationella miljömålet Ett rikt odlingslandskap finns regionala miljömål. Både det nationella och de regionala målen har kvantitativa delmål. Dessa korresponderar dåligt med varandra. Samtliga regionala mål angående landskapselementens skötsel kan uppnås utan att det nationella miljömålet nås. En bättre samstämmighet mellan de regionala och det nationella målet är angelägen om miljömålsarbetet ska vara trovärdigt på lång sikt. Miljömålen följs noggrant inom ramen för miljömålsarbetet som leds av miljömålsrådet. Det saknas en samlad kvalitativ uppföljning av kulturmiljövärden i odlingslandskapet. Bristen på bra kulturmiljödata är påtaglig. En digitalisering av landskapselementen inom KULTersättningen är en möjlighet att förbättra underlaget. Det finns också stora brister i uppföljningen av vilken kvalitativ effekt KULT-ersättningen har på biologisk mångfald.

Höga värden Den sammanlagda betalningsviljan för att delmålet om mängden skötta kulturbärande landskapselement nås, har beräknats till cirka 2,3 miljarder kronor per år. Även om dessa siffror inte är direkt applicerbara på KULT-ersättningen (som uppgår till ca 160 miljoner kronor per år) pekar de på en betydande betalningsvilja för att bibehålla och sköta landskapselement i odlingslandskapet. Ersättningens syfte överesstämmer väl med miljömålen och även med det stora värde som allmänheten uttrycker i de studier som gjorts. Samhällsnyttan med KULT-ersättningen är stor. Huvuddelen av ersättningen utgår till enstaka elementtyper såsom brukningsvägar, öppna diken och stenmurar. Ersättningen för dessa element står i proportion till dess vanlighet. Länsstyrelsernas experter har i stort sett pekat ut de vanligaste landskapselementen som viktigast för både natur- och kulturmiljövärden.

Föreslagna förändringar Vid genomgången av vilka landskapselement som utmärker sig vid kontroller framgår bl.a. att över hälften av de anmälda träd- och buskraderna inte godkänns vid en kontroll. Definitionen, liksom den rätta skötseln, är svår att avgöra för såväl lantbrukare som handläggare. Inte sällan kan träd- och buskrader ha betydande naturvärden. Samtidigt är dock de övergripande problemen med definitioner och kontroller stora och träd- och buskrader är därför mindre lämpliga i en ersättningsform där lantbrukarna själva ska fastställa landskapselementen. Det är dock viktigt att deras värden kan säkras på något annat sätt. Skötsel av träd- och buskrader skulle passa bättre inom en mer riktad ersättning. Ersättningsnivåerna bör förändras om det kan bidra till en bättre regional spridning och att det som värderas högst och bedöms vara i stort behov av skötsel prioriteras. Utifrån detta visar analyserna att för främst överloppsbyggnader är ersättningsnivån relativt sett låg. En höjning skulle medverka till både bättre regional balans och en bättre anpassning till värdet. Ersättningen till brukningsvägar och alléer är däremot relativt sett hög. Förutom i KULT-ersättningen definieras landskapselementen inom biotopskyddet i miljöbalken. För att undvika otydlighet bör definitionerna harmoniseras.

9


En sänkning av kvalifikationsgränsen har föreslagits av flera olika utredningar. Nuvarande gräns som begränsar anslutningen, leder till ökad administration vid brukarskiften samt ger en regional snedvridning av anslutningsgraden och bör därför sänkas. Miljörsättningen bör förändras så att kontrollfelen minskas och skötseln anpassas efter naturoch kulturvärden. En lösning skulle kunna vara att myndigheterna fastställer skötsel och bedömer landskapselementen. Det skulle minska brukarnas osäkerhet och vara bra för natur- och kulturvärden. Nackdelen med detta är framförallt kraftigt ökade kostnader. Någon analys av hur stora dessa skulle bli har inte gjorts. Vissa administrativa vinster skulle dock kunna göras. Den uppskattade årliga kostnaden som går till anmälda landskapselement som vid kontroller inte godkänns motsvarar cirka sju miljoner kronor per år. Besparingen skulle bli ännu större eftersom även skötselfelen sannolikt skulle kunna minskas. En kostnads/nyttoanalys där administration och kostnader vägs mot måluppfyllelsen bör göras.

10


1 Varför utvärdera miljöersättningen för värdefulla natur- och kulturmiljöer? Den här rapporten ägnas åt en uppföljning och utvärdering av miljöersättningen till natur- och kulturmiljöer. Inom projektet CAP:s miljöeffekter har miljöersättningarna följts och utvärderats vid ett flertal tillfällen. Inom CAP:s miljöeffekter har det tidigare konstaterats att ersättningen till natur- och kulturmiljöer (fortsättningsvis kallad KULT-ersättningen) har inneburit stora positiva effekter på landskapets natur- och kulturvärden (t.ex. Naturvårdsverket 2005). I denna rapport görs en fördjupad analys av omfattningen och fördelningen av ersättningen till natur- och kulturmiljöer däribland den regionala fördelningen liksom de olika landskapselementens fördelning. Resultaten presenteras i kartor. En liknande uppföljning har inte gjorts sedan 1997 (RAÄ 1997). Förutom en lägesbeskrivning görs också ett försök att utvärdera ersättningens miljöeffektivitet. Förslag till hur ersättningen kan förbättras lämnas. Ersättningens fördelning i kombination med en stickprovsundersökning om mängden landskapselement utanför ersättningsformen gör det dessutom möjligt att på ett bra sätt uppskatta mängden landskapselement i hela landet. I rapporten utvärderas också de förändringar som genomförts inom ersättningsformerna Enligt miljö- och landsbygdsprogrammet är målet att miljöersättningen för bevarande av värdefulla natur- och kulturmiljöer i odlingslandskapet ska bidra till att uppnå miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap. Syftet med KULT-ersättningen är enligt Miljöoch landsbygdsprogrammet, att: •

bevara kulturhistoriskt värdefulla agrara miljöer med spår av äldre markanvändning samt biologiskt rika småbiotoper och livsmiljöer i eller i anslutning till åkermark

bevara odlingslandskapets lokala och regionala särdrag i alla delar av landet. Detta innebär att ersättningsberättigade landskapselement ska avspegla den regionala särarten och att miljöersättningen ska fördelas över hela landet.

1.1 ”KULT-ersättningens” historia och regelverk Möjligheten till ersättning för skötseln av värdefulla natur- och kulturmiljöer infördes från och med 1996 i och med antagandet av dåvarande Miljö- och Landsbygdsprogram. Det dåvarande miljöstödet mottogs med stort intresse och hade 1996 en anslutning om ca 10 600 jordbruksföretag. Detta innebar att miljöstödet ansågs fulltecknat och att ersättningsformen stängdes för nya ansökningar. Inom det nuvarande programmet, som gäller 2000-2006, är målsättningen för bevarande av värdefulla natur- och kulturmiljöer att omfatta ca 18 000 jordbruksföretag som brukar 25-30 % av landets åkerareal. År 2003 var det totala antalet sökande ca 14 000 företag om totalt ca 775 000 ha åkermark. Detta innebär att måluppfyllelsen för anslutningsgraden är 75 %. För åkerarealen är målet uppfyllt då ca 30 % av landets totala åkermark är ansluten.

1.1.1 Utformning av nuvarande miljöersättning Miljöersättningen är femårig. Ersättning ges för att landskapselementen ska skötas enligt fastställda regler. Dessa innebär bl.a. att elementen ska hållas fria från igenväxning i form av

11


träd och buskar. Ersättningsbeloppet baseras på hur många löpmeter, antal eller hektar den stödsökande har per landskapselement. Ersättning lämnas då den sammanlagda ersättningsnivån uppgår till 3 000 kr. För att få miljöersättningen krävs att samtliga landskapselement på all åkermark kring företagets brukningscentrum eller annan gårdsbebyggelse vårdas. Denna regel motiveras genom att den bidrar till att uppfylla målet om att kulturhistoriskt värdefulla miljöer, inte enstaka landskapselement, ska bevaras och synliggöras. Element får undantas i undantagsfall om skötselkraven bedöms vara skadliga för natur- och kulturvärden. Tanken med helhetssyn på gårdsnivå är att skapa hela miljöer med synliggjorda och skötta landskapselement. Utöver detta ges också en extrabetalning om 100 kr per varje typ av landskapselement som ingår i åtagandet. Detta bidrar i viss mån till att gårdar med många elementtyper får en, relativt sett, något högre ersättning. Det motiveras dock med att det finns initialkostnader för skötseln. Ersättningsnivåerna för de olika landskapselementen presenteras i tabell 1. Tabell 1. Årliga ersättningsnivåer per landskapselement. Utöver detta utgår 100 kr per elementtyp som ingår i åtagandet. Belopp

Landskapselement

0,6 kr/m

öppna diken, renar mellan åkerskiften, jord- & gropvallar

2,6 kr/m

brukningsvägar, stenmurar, trägärdesgårdar, läplanteringar, träd- & buskrader

5,8 kr/m

fägator

60 kr/st

odlingsrösen & stentippar, fornlämningslokaler, byggnadsgrunder, brunnar & källor, alléträd, solitärträd

180 kr/st

hamlade pilar, hamlade träd, småvatten, åkerholmar, överloppsbyggnader, små svårbukade åkrar

1000 kr/ha

traditionella hässjor.

Alla landskapselement inom en åtagandeenhet ska skötas så att buskar och träd som medför igenväxning tas bort på och kring landskapselementen. Utöver detta ska anlagda landskapselement årligen underhållas och eventuella skador repareras. Landskapselement bestående av träd ska skötas enligt villkor som fastställs av länsstyrelsen, exempelvis beskärning, hamling och ersättning av döda träd. Upplag, avfall och grovfoder ska forslas bort och det är inte tillåtet att bedriva sten- eller jordtäkt på åkermark inom ett åtagande. Marken får inte heller tas permanent ur jordbruksproduktion av andra skäl än miljöskäl. Vid övergången från den förra programperioden till den nuvarande gjorde man vissa ändringar av definitionerna på stödberättigande landskapselement. Exempelvis förändrade man gränsen för maximal areal på åkerholmar till 0,1 ha. Välhävdade åkerholmar större än 0,1 ha är berättigande till ersättning inom betesmarks- eller slåtterängsstödet. Fornlämningar utan synligt märke ovan jord är inte längre stödberättigande, och den nedre gränsen för hur många träd som ska ingå i samma allé höjdes till 7 träd. Vissa landskapselement utgick också ur stödet, exempelvis öppna, hävdberoende bäck- eller åbrinkar och bäckraviner.

12


1.1.2 Föregående miljöstöd till natur- och kulturmiljöer För att kunna ingå ett femårigt åtagande i det förra programmet krävdes att brukaren hade en viss mängd landskapselement som sedan räknades om till kvalifikationspoäng. Poängsättningen byggde på hur mycket skötsel olika landskapselementen kräver. För att ett värdefullt landskapselement skulle kunna ge kvalifikationspoäng krävdes att det låg i eller i anslutning till jordbruksmark, dvs. åker eller betesmark. I olika delar av landet krävdes olika antal kvalifikationspoäng för att en brukare skulle kunna kvalificera sig för ett åtagande inom miljöstödet. För att få ersättning räknades landskapselementen om till stödpoäng. Poängsättningen byggde på hur mycket skötsel olika landskapselement kräver. För att få stödpoäng krävdes att landskapselementet dels skulle ge kvalifikationspoäng, dels ligga i eller i anslutning till åkermark. Varje stödpäong gav 1 400 kr i ersättning. Skötselvillkoren var inte desamma som inom dagens miljöersättning. Träd och buskar av igenväxningskaraktär skulle, liksom nu, tas bort, upplag av olika slag fick inte heller förekomma. En stor skillnad är dock att gräs skulle avlägsnas årligen.

1.2 Frågeställningar Vid en diskussion angående KULT-ersättningen finns det många olika frågeställningar som rör dess miljönytta och effektivitet. I tabell 2 sammanfattas frågeställningarna. Eftersom det finns frågeställningar som vi inte har kunnat besvara ges i tabell 2 även en översikt över sådana frågeställningar och vad som krävs för att besvara dem. Tabellen gör inte anspråk på att vara heltäckande.

1.3 Metoder och källor 1.3.1 Andra utvärderingar Utvärderingar av KULT-ersättningen har ingått i de samlade utvärderingarna av landsbygdsprogrammen som utförs regelbundet. Särskilda utredningar som riktar sig specifikt mot KULT-ersättningen har gjorts av Riksantikvarieämbetet (1997). Även regionala utvärderingar har gjorts. Sådana har gjorts av länsstyrelsen i Södermanland (1997) och länsstyrelsen i Örebro län (2004). Inom CAP:s miljöeffekter har ersättningens effekter i landskapet särskilt berörts i landskapsövervakningen (Naturvårdsverket 2005). Andra utvärderingar som berör odlingslandskapet kulturmiljövärden och landskapselement är Riksantikavrieämbetets studie av skötselplaner (2001), Jordbruksverkets fördjupade utvärdering av miljömålen (2003) och Jordbruksverkets småbiotopstrategi (2004c). Den Nationella Inventeringen av landskapet i Sverige (NILS) har gjort en första avrapportering rörande linjära landskapselement (Esseen m.fl. 2004). Utöver detta finns det flera andra rapporter som berör läget för kulturmiljövärden och landskapselement i odlingslandskapet utan att särskilt beröra KULT-ersättningen.

13


Tabell 2: Frågeställningar som rör KULT-ersättningens miljöeffektivitet. Frågeställning

Regional fördelning Var har ersättningen hamnat? Tas hänsyn till regionala särdrag? Finns det regionala snedfördelningar? Omfattning Hur stor del av landskapselementen omfattas av ersättning? Hur mycket landskapselement finns det?

Frågeställningen behandlas i rapporten?

Kommentar

X X X X X

Vilka typer av företag söker ersättning? Varför söker man inte ersättning? Historik Vilka är förändringarna sedan tidigare stödutformning? Vilken är effektern av de förändrade reglerna? Vilka trender finns och vilken betydelse har ersättningen där? Helheten Hur fungerar helhetssynen? Hur behandlas kulturmiljövärden i betesmarker? Hur är mottagandet bland brukarna? Miljönytta Bevaras landskapselementens inneboende värden? Är skötselkraven relevanta? Når vi målen? Vad är det totala värdet av skötseln? Hur utförs skötseln? Hur mycket skulle ha skötts även utan ersättning? Effektivitet Är ersättningsnivåerna rimliga? Är ersättningens utformning bra?

Delvis X

Finns det vettiga alternativa utformningar? Går det att jämföra effektiviteten med alternativen? Har ersättningen andra (utöver skötseln) positiva effekter?

X Delvis

Delvis X X

X -Delvis Delvis X X Delvis X -X X

Önskvärt med bättre inventeringar eller uppskattningar Önskvärt med bättre inventeringar eller uppskattningar Data på storlek, ålder och betesmark.

Ändrade regler omöjliggör vissa jämförelser Äldre data bristfälliiga

Kräver analys av andra ersättningsformer. Inga egna undersökningar gjorda. Kvalitativ uppföljning vore önskvärd. Fördjupad analys önskvärd. Bättre underlag vore önskvärt. Underlag saknas.

Regler, kontroll och masstöd/riktat stöd diskuteras.

X

1.3.2 Statistik Rapporten baseras till stor del på statistiska uppgifter som har hämtats från Jordbruksverkets stöddatabaser. Uttaget baseras huvudsakligen på stöddata från 2003. Uttaget har genomgående gjorts på kommunnivå och presenteras i kartor i en kartbilaga (bilaga 1). Detta underlättar överblicken av ersättningens geografiska utfall eftersom de kulturgeografiska företeelser som konstituerar basen för stödet i liten grad följer läns-, stödområdes eller produktionsområdesgränser. Eftersom enstaka företag ibland kan påverka utfallet i en enskild kommun bör de kartor som presenteras i rapporten ändå tolkas med ett regionalt perspektiv. Utöver den kommunala presentationsnivån har data också relaterats till Sveriges kulturgeografiska regioner (Sporrong 1996).

14


Alla beräkningar rörande andel av företagen utgår från stödstatistiken dvs antalet företag som ansöker om någon form av stöd. Inom lantbruksstatistiken ingår alla företag som har mer än två hektar åkermark eller en större djurbesättning. Skillnaderna jämfört med stödstatistiken är inte särskilt stora men det finns vissa regionala mönster som gör att stödstatistiken är lämpligare att använda när siffrorna bryts ned på kommunal nivå. Utöver statistik över anslutningen finns statistik över utförda kontroller. Sådan statistik har också utnyttjats som underlag. Sammanställningen av statistik har både i denna rapport och i miljömålsstatistiken fördelats på punkt- och linjeelement. Denna uppdelning sker endast för att en sammanläggning ska vara möjlig och har ingen relevans på kultur- eller naturvärdet. Av samma skäl intar hässjningen en egen klass för sig.

1.3.3 Värderingsstudier Under 2004 skickades en enkel förfrågan till länsstyrelsernas naturvårdsdirektörer och länsantikvarier. Anledningen var främst att försöka få en uppfattning om de olika landskapselementens värde så som det uppfattas av regionala experter. Svaren ger möjlighet att relatera det utfall som KULT-ersättningen fått till experternas värderingar. I enkäten bad vi experterna peka ut de mest värdefulla elementtyperna för natur- respektive kulturmiljövärden i respektive län. Vi bad dem också peka ut element som var av mindre vikt. Frågorna delades upp så att elementens skötsel respektive förekomst kunde värderas separat. Förfrågningarna, finns i bilaga 2 och 3. 36 av de 42 tillfrågade experterna svarade på förfrågan. Hasund (1998) genomförde under 1989, 1991 & 1994 en värderingsstudie som försöker uppskatta hur svenskar värderar landskapselement i odlingslandskapet. Utifrån studien har Konjukturinstitutet (2004) uppskattat den årliga nationella betalningsviljan för att uppnå delmål 3 inom miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap till 2,3 miljarder kronor per år. I Hasunds studie presenteras ett flertal intressanta resultat. Förutom att uppskatta den totala betalningsviljan för att bevara alla landskapselement finns uppgifter om hur olika typer av landskapselement värderas och hur stor del av värdet som kan hänföras till natur-, kultur-, skönhets- och tillgänglighetsvärden.

1.3.4 Enkät om förekomst av element Jordbruksverket genomförde en statistisk undersökning för att uppskatta den totala mängden landskapselement i Sveriges åkermark år 2002 eftersom kunskapen om förekomst av landskapselement utanför miljöersättningen är bristfällig. En enkät gick ut till 2000 lantbrukare som inte sökt ersättning fördelat på 250 stycken i vart och ett av de åtta produktionsområdena. Svarsfrekvensen var ca 80 %. I undersökningen skulle den enskilde lantbrukaren ange hur mycket av vissa landskapselement som denne hade på sin åkermark. De lantbrukare som hade landskapselement på sin mark fick också svara på frågan om varför de inte sökt ersättning för sina landskapselement. Enkäten med frågorna redovisas i bilaga 4. Reglerna för KULTersättningen ändrades 2001. De lantbrukare som hade haft ersättning i det gamla systemet fick kryssa i en ruta för detta. Det bedömdes vara intressant att få reda på varför en del lantbrukare hoppat av efter den första femårsperioden.

15


1.4 Arbetets organisation Arbetet inom projektet CAP:s miljöeffekter bedrivs inom en projektgrupp under ledning av en styrgrupp. Följande personer har ingått i den arbetsgrupp som genomfört denna uppföljning. Ulrika Bergman, Jordbruksverket Marianne Ekberg, Naturvårdsverket Camilla Eriksson, Riksantikvarieämbetet Lena Landström, Länsstyrelsen Gävleborgs län Inger Selinge, Riksantikvarieämbetet Martin Sjödahl, Jordbruksverket (projektledare) Lena Söderman, Jordbruksverket

16


2 Miljömål – nationell måluppfyllelse och regionala mål Miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap innebär att ”Odlingslandskapets och jordbruksmarkens värde för biologisk produktion och livsmedelsproduktion skall skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena bevaras och stärks.” Delmål 3 anger att ”Mängden kulturbärande landskapselement som vårdas skall öka till år 2010 med ca 70 %”. Delmålet avser landskapselement med anknytning till åkermark, och innebär att antalet vårdade linjeelement ska öka till 80 000 km och vårdade punktelement till 620 000 st (Jordbruksverket 2003). Dessa siffror är ursprungligen framtagna i Jordbruksverkets översyn över vilka delmål som behövs för att nå Ett rikt odlingslandskap (Jordbruksverket 1999). Utifrån uppskattningar av 1997 års nivå innebar dessa siffror en ökning med 70 %. Detta är bakgrunden till delmålets formulering i SOU 2000:52. Målets nuvarande formulering (ökning med 70 %) innebär dock att utgångsåret har betydelse för måluppfyllelsen samt även att bättre beräkningar av utgångsmängden påverkar måluppfyllelsen. Å andra sidan gör en övergång till en faktisk mängd vårdade landskapselement att måluppfyllelsen påverkas av förändrade definitioner och mätmetoder. Det är alltså långt ifrån självklart hur måluppfyllelsen ska beräknas. Måluppfyllelsen påverkas också av definitionerna av landskapselement och av ersättningsreglerna som har förändrats. Det sätt vi i dag har att mäta vården av de kulturbärande landskapselementen är genom data över KULT-ersättningen. Det är en fungerande indikator även om det utanför ersättningen kan finnas element som sköts, likväl som det inom ersättningen finns landskapselement som inte sköts ordentligt. År 2004 fanns totalt ca 75 800 km linjeelement och 512 500 punktelement anslutna till miljöersättningen. Det innebär en ökning med ca 60 % för linjeelementen och ca 40 % för punktelementen sedan år 2000 (www.miljomal.nu). Datamaterialet i denna rapport visar att både tätheten av landskapselement såväl som andelen åkermark med ersättning skiljer sig åt mellan olika delar av landet. Även detta bidrar till att de tidigare beräkningarna av måluppfyllelsen måste betecknas som osäkra och sannolikt något överskattade.

2.1 Regionala mål Länsstyrelserna har fastställt regionala miljömål. En översikt över regionala mål för utökning av mängden kulturbärande landskapselement som vårdas visas i tabell 3. De regionala målen har formulerats utifrån olika utgångspunkter och kan därför inte summeras på ett enkelt sätt. Ungefär hälften av de regionala målen innebär dock en ökning som är lägre än 70 %. Endast Gotlands län har ett mål som överstiger 70 %. Det innebär att de regionala målen inte täcker in det nationella målet, vilket försvårar den nationella måluppfyllelsen. Om miniminivån i de regionala målen i tabell 3 uppfylls skulle det innebära att mängden vårdade landskapselement på nationell nivå skulle öka med ca 53 %. Det finns anledning att se över de regionala målen i samband med det regionala miljömålsarbetet. Målskrivningarna bör ställas i relation till vilken ökning som är möjlig i respektive län. Län som redan i dag har en hög anslutning till miljöersättningen har t.ex. begränsade möjligheter till en hög procentuell ökning av anslutningen. Eftersom det nationella målet avser en nationell kvantitet så har de procentuella ökningarna i regioner med mycket jordbruksmark

17


och höga tätheter av landskapselement störst betydelse för måluppfyllelsen. Sålunda har de regionala målen i södra Sverige störst betydelse för det nationella målet. Sifferexersicen ovan ska ses som en indikation på bevarandet av de verkliga värdena. Kvaliteten i bevarande och vårdande av landskapselementen är väl så viktig. Tabell 3. Regionala mål för utökning av mängden kulturbärande landskapselement som vårdas. Sammanställningen tar inte hänsyn till länsstyrelsernas start- eller målår, vilka kan variera något. Län Utöknings- Kommentar mål (%) AB 70 Uppgiften är från en remiss, beslut väntas 2005 C

--

D

Ca 70

E

70

F

70

G

Ca 56

H

>0

I

100

K

Ca 30

M

70

N

50

O

70

S

70

T

70

U

35

W

70

X

--

Regionalt delmål specifikt om vård av kulturbärande landskapselement saknas.

Y

?

Kulturhistoriskt viktiga byggnader, bystrukturer odlingslandskapet bevaras och utvecklas.

Z

>0

Antalet kulturbärande, vårdade landskapselement i odlingslandskapet skall minst ligga kvar på samma nivå som år 2000.

AC

50

Mängden kulturbärande landskapselement (inklusive småbiotoper) som vårdas med miljöersättning ska öka med 50 procent till år 2006.

BD

>0

Mängden kulturbärande landskapselement som vårdas ska inte minskas jämfört med dagens omfattning.

18

Inventering (2004) ska ligga till grund för ett mål Andelen landskapselement som vårdas ska öka med 70 %

Anslutningen av länets åkerareal till miljöersättningen ska öka från 32 % till 50 % Mängden landskapselement som vårdas ska öka.

Anslutna företag till stödet ”bevarande av värdefulla natur- och kulturmiljöer i odlingslandskapet” ska öka med 30 % (Startår 1997)

Mängden kulturbärande landskapselement som omfattas av EU-ersättning för bevarande av natur- och kulturmiljöer eller motsvarande ersättning ska öka med ca 35 %

och

landskapselement

i


3 Miljöersättningens utfall – en lägesbeskrivning 3.1 Anslutning 3.1.1 Var ligger anslutna företag? Ungefär 20 % av företagen var anslutna till ersättningen 2003. Anslutningen varierar kraftigt mellan olika kommuner. Ett generellt mönster är att andelen anslutna företag är högst i söder och i viss mån i sydöst (karta 2 i bilaga 1). Gotland är ett undantag, här var endast sju procent av företagen anslutna 2005. I mellersta Sverieges skogsbygder och i Norrland är anslutningen låg, i många kommuner under tio procent av företagen. Högre andel kan urskiljas kring Siljan i Dalarna, Storsjön i Jämtland samt i Norr- och Västerbottens kustland. Bygderna kring Siljan och Storsjön ligger ovanför högsta kustlinjen där odlingsmarken innehåller mycket sten. Detsamma gäller för delar av södra Sverige, t ex småländska höglandet. Uppodlingen av dessa marker har inneburit att odlingslandskapet är förhållandevis rikt på landskapselement som odlingsrösen, stenmurar och åkerholmar. För Norr- och Västerbottens del kan den högre anslutningen bero på att jordbruksföretagen är med norrländska mått mätt relativt sett större här än i södra Norrland.

3.1.2 Helhetsperspektiv på företagen? Av de brukare som har miljöersättning för betesmarker och slåtterängar har 27 % även KULT-ersättning. För företag som saknar betesmarksersättning är motsvarande siffra 14 %. Dessa och andra förhållanden går att räkna fram ur siffrorna i tabell 4 där samutnyttjandet mellan ersättningsformerna framgår. Sålunda finns det en betydande samvariation mellan vilka som utnyttjar de båda ersättningarna. Anledningen till samvariationen kan vara att brukare med djur (betesmarker) har lättare att utföra skötseln av landskapselementen. Lantbrukare med en miljöersättning kan också vara mer benägna att utnyttja även de övriga och har dessutom redan den röjningsutrustning som krävs. Det kan också bero på att det är mer sannolikt att stora företag, som är överrepresenterade i KULT-ersättningen, har betesmarker. Något som talar emot detta är att en relativt sett stor del av brukare med KULTersättning finns i slättbygder. Samvariationen leder till att ersättningarna tillsammans skapar bättre skötta helhetsmiljöer där natur- och kulturvärden på gårdens marker sköts oavsett om de ligger i åker- eller betesmark. 62 % av företagen med KULT-ersättning ligger på gårdar som har ersättning för betesmarker. Tabell 4: Samutnuttjandet av KULT-ersättning och miljöersättning för betesmarker enligt stödstatistiken 2004. Antal brukare. Betesmarksersättning KULTersättning

Ja

Nej

Ja

9 000

5 500

Nej

24 200

38 000

19


3.1.3 Åldersfördelning på brukarna En hypotes har varit att de brukare som har tid och intresse att ägna sig åt att sköta landskapselement skiljer sig genom att vara äldre (eller yngre) än lantbrukare i gemen. Så är fallet med brukare som sköter slåtterängar (de är äldre). För lantbrukare med KULTersättning var år 2001 både medel- och medianåldern 52 år, exakt densamma som för lantbrukare utan kulturmiljöersättning. I analysen ingår de ca 55000 brukare som söker ersättning via personnummer. Det är alltså en stor överensstämmelse mellan åldersfördelningen bland Sveriges lantbrukare och åldersfördelningen bland de lantbrukare som har ansökt om miljöersättningen till värdefulla natur- och kulturmiljöer. Man kan konstatera att ur åldersaspekten har kulturmiljöersättningen fördelats helt proportionellt över brukarkåren.

3.1.4 Varför söker man inte ersättning? De lantbukare som ingick i den enkät som gick ut till dem som inte sökt KULT-ersättning, fick även svara på frågan varför de avstått från att söka (bilaga 4). Anledning till att man inte sökt angavs av drygt 30 % vara att man inte kände till stödet, 23 % tyckte att det var för många och krångliga papper att fylla i, 19 % ansåg stödet vara för lågt i relation till skötselarbetet och ca 15 % angav tidsbrist som orsak till att de inte sökt KULTersättning (tabell 5). Tabell 5. Anledning till att inte söka KULT-ersättning. Anledning

Andel i %

Jag visste inte om att man kunde få ersättning

31,3

Det var för mycket och/eller krångliga papper att fylla i

23,3

Jag har inte ersättningsberättigande element motsvarande 3 000 kr

21,4

Ersättningen var för låg för den vård som jag är tvungen att lägga ner på landskapselementen

19,9

Jag har inte den tid som krävs för att vårda landskapselementen

16,6

Övriga orsaker, ange vad

16,5

Skötselvillkoren passar mig inte

7,2

Jag har sökt ersättning men fått avslag

1,1

Ungefär en femtedel av lantbrukarna som inte sökt ersättning når enligt egen utsago inte upp till kvalifikationsgränsen 3 000 kr (tabell 5). Med en uppräkning för hela landet skulle detta grovt räknat innebära att ungefär 10 000 lantbruksföretag i landet har för få element för att kunna få ersättning. Kvalifikationsgränsen 3 000 kr som infördes för perioden 2001-2006 uteslöt enligt beräkningar uppemot 500 jordbruksföretag som tidigare haft ersättning.

3.1.5 Ansluten areal Ungefär 30 % av åkerarealen var ansluten till miljöersättningen 2003. Även för arealen är de regionala skillnaderna stora (karta 2). Mönstret från kartan över anslutna företag går igen, med en tydlig koncentration i söder och sydost. Gotland är ett undantag från detta mönster. De

20


kommuner som har högst andel ansluten areal är Sölvesborg i Blekinge och Trelleborg i Skåne med över 90 % av åkermarken. Även i norra Sverige följer åkerarealen samma mönster som företagen. Samtliga Norrlandslän har en anslutning som ligger under riksgenomsnittet.

3.1.6 Företagens storlek Eftersom andelen anslutna företag är ungefär 20 % och åkerandelen är 30 % är det lätt att fastslå att ersättningen fördelats mot relativt sett stora företag. För att konstatera om detta är ett generellt mönster har en jämförelse av relativ storlek av företag som är anslutna till ersättningen gjorts (karta 3). Kartan visar att det i många delar av landet men särskilt i Skåne är de stora jordbruksföretagen som gått med. Undantagen från mönstret finns i delar av Värmlands skogsbygder och i Norrlands inland där de med traktens mått mätt mindre företagen utnyttjar ersättningen. Med en viss generaliseringsvilja skulle man kunna påstå att där företagen är stora (slättbygd) har de största anslutit sig medan motsatsen förekommer i extrem skogsbygd.

3.2 Elementtyper I detta avsnitt presenteras de olika ersättningsberättigade landskapselementens fördelning i landet. Kartor visar tätheten av landskapselementen i den anslutna åkerarealen (se bilaga 1). För varje landskapselement kommenteras också dess förekomt avseende hur vanligt det är och regionala skillnader. I diskussionen är det viktigt att betänka att vissa typer av landskapselement är betydligt vanligare utanför åkermark (t.ex. i betesmark, äng, gårdsmiljö eller skog). Förekomsten inom KULT-ersättningen är således främst en tydlig indikation på av hur vanligt förekommande elementen är i åkermark. Elementen inom miljöersättningen kan också vara skyddade genom biotopskyddet, i enlighet med miljöbalken (7 kap, 11 § MB). Genom biotopskyddet kan ett mindre mark-eller vattenområde som utgör livsmiljö för hotade djur- eller växtarter, eller som annars är särskilt skyddsvärt förklaras som biotopskyddsområden. Skydd av detta slag får avse enskilda områden eller samtliga områden av ett visst slag inom landet eller en del av landet. Det senare är fallet med de landskapselement som tas upp i tabell 6. Inom dessa områden får inte sådan verksamhet eller sådana åtgärder som kan skada miljön bedrivas. Dispens från biotopskyddsreglerna kan ges, men bara om särskilda skäl föreligger. Definitionen av ett visst element i stödsammanhang är inte alltid densamma som inom biotopskyddet. Samma definitioner både inom biotopskyddet och i miljöersättningen skulle öka tydligheten för både markägare och handläggare.

21


Tabell 6. En översikt över vad som skyddar vilken biotop i odlingslandskapet samt vilka element som är ersättningsberättigande inom KULT-ersättningen. Tabellen visar också för vilka landskapselement definitionen skiljer sig mellan biotopskyddet och miljöersättningen. Med hänsynsregler avses de till miljöbalken kopplade föreskrifterna om hänsyn till natur- och kulturvärden i jordbruket. Elementtyrper

Alléer, lövträd Källor Odlingsrösen Pilevallar Småvatten/våtmarker Stenmurar Åkerholmar Öppna diken Alléer, ej lövträd Brukningsvägar Hamlade träd Hävdträd Jordvallar Renar mellan åkerskiften Solitärträd Stenmurar, rester Stentippar Naturbetesmarker Ängar Naturliga bäckfåror Ras- eller bergbranter Rik- och kalkkärr

Biotpskydd generellt

Hänsynsregler SJVFS 1999:119

Biotopskydd utpekande

X X X X X X X X X X X X X X X X X X X

KULTersättning

Olika definitioner

X X X X X X X X X X X

X X X X X X

X X X X X X X X X

3.2.1 Alléträd Alléer upplevs som ett linjärt element i landskapet. I ersättningssammanhang räknas det emellertid som ett punktelement eftersom ersättningen utgår per träd. Definitionen säger att det ska vara en enkel eller dubbelsidig anläggning av minst sju träd som ursprungligen är planterade längs en väg. Som punktelement är det ett mycket vanligt element (ca 160 000 träd). Om man antar att avståndet mellan träden i genomsnitt är sju meter skulle detta motsvara drygt 100 mil. Det är betydligt mindre än de vanligaste linjeelementen. Alléer finns spritt i hela landet. Regioner med mycket alléer är Jämtland, ett bälte från Mälardalen över Närke till Värmland samt södra Småland (karta 8). I Jämtland torde det främst handla om björkalléer medan det i södra Sverige sannolikt är vanligast med ädla lövträd. I biotopskyddet definieras en allé som: lövträd planterade i en enkel eller dubbel rad som består av minst fem träd längs en väg eller det som tidigare utgjort en väg eller i ett i övrigt öppet landskap. Träden ska till övervägande del utgöras av vuxna träd.

22


3.2.2 Brukningsvägar Brukningsvägar är ett mycket vanligt landskapselement (ca 1 400 mil med ersättning). De är vanliga över hela landet och det är ett av de landskapselement som har jämnast spridning över landet (karta 11). Sannolikt hör det samman med att brukningsvägar har behövts i alla typer av landskap oberoende av övrig naturliga och kulturbetingade förutsättningar. En något lägre täthet i slättbygder kan dock urskiljas.

3.2.3 Brunnar, källor Brunnar och källor är i åkermark ett ovanligt element (ca 7000 med ersättning). I kommuner med mycket hög täthet finns det ungefär en per tio hektar. Tätheten är tydligt större i skogsbygder och särskilt i mellersta Sverige och nedre Norrland (karta 10). Lägst täthet är det i Norr- och Västerbottens kustland.

3.2.4 Byggnadsgrunder Byggnadsgrunder är ovanliga i åkermark (ca 5000 med ersättning). Om en byggnadsgrund är belägen på t.ex. en åkerholme räknas den inte som ett särskilt element i KULT-ersättningen. Elementet är relativt jämt spritt över landet med en koncentration till skogsbygder. Byggnadsgrunder förefaller också vara något vanligare i norra Sverige vilket kan beror på att byggnaderna där är så många fler per gård (karta 5). Byggnadsgrunder är sannolikt relativt sett vanligare i betesmarker.

3.2.5 Fornlämningslokaler Fornlämningar är det ovanligaste punktformiga landskapselementet inom ersättningen (ca 3000 st.). Endast synliga fornlämningar är ersättningsberättigade, dvs fornlämningar under jord eller platser med lösa fynd räknas inte. Den kommun som har flest fornlämningslokaler är Falköping (ca 300). Falbygden är känd för sina stenåldersgravar. Eftersom tätheten är låg och många kommuner har en liten areal åkermark ger karta 5 ingen bra bild över regionala mönster. Stora mängder fornlämningar har under århundradenas lopp odlats bort. Kulturminneslagen, fornminnesinventeringen och information har dock stoppat vidare bortodling, men de flesta ligger idag i betes- eller skogsmark.

3.2.6 Fägator Fägator är ett ovanligt linjeelement i åkermark (ca 26 mil med ersättning). Fägator kan vara omgärdade av såväl stenmur som av trägärdesgård och frekvenserna i landet följer i stort förekomsterna av dessa element, men med betydligt lägre täthet. Fägatorna är vanligast i sydöstligaste Sverige och särskilt på Öland (karta 6). För Ölands del beror det säkerligen på förekomsten av sten i kombination med den ofta välbevarade radbystrukturen och den tydliga organisationen av olika markslag med bevarat utmarksbete (alvar och strandängar).

3.2.7 Gärdesgårdar av trä Trägärdesgårdar är ovanliga i anslutning till åkermark (ca 24 mil med ersättning). De är betydligt vanligare i betesmark. Spridningen är stor mellan olika områden och lokala koncentrationer förekommer (karta 6). Tydligast är det i Oskarshamns kommun där hela fem mil trägärdesgård ingår i ersättningen. Förklaringen är det välbevarade odlingslandskapet i

23


Bråbygden. Förutom i de östra delarna av småländska höglandet är trägärdesgårdar också relativt vanliga i delar av Dalarnas, Jämtlands och Gävleborgs län.

3.2.8 Hamlade pilar i rader Hamlade pilar i rader, s.k. pilevallar, är traditionella i stort sett endast i Skåne. Förutom enstaka förekomster i övriga slättbygdsområden förekommer i stort sett samtliga 22 000 träd i Skåne (karta 9). Omräknat till linjeelement handlar det grovt räknat om ca 13 mil (normalavstånd 4 - 8 meter mellan träden), vilket innebär ett det ur ett nationellt perspektiv är ett mycket ovanligt landskapselement. De flesta pilevallarna finns sannolikt i anslutning till åkermark. De finns dessutom i områden med ganska hög anslutning till ersättningen. Detta är därför sannolikt det element som har fångats upp bäst av KULT-ersättningen.

3.2.9 Hamlade träd Antalet hamlade träd är ca 14 000. I stora delar av landet är det ett mycket ovanligt landskapselement. Hamling förekommer traditionellt inte i de skogrika norra delarna av Sverige. I Norrland fanns det år 2003 inte ett enda hamlat träd med ersättning, i Dalarna fanns det tre stycken. I de södra delarna, särskilt i sydöstra Småland, Blekinge och på Gotland är det emellertid ganska vanligt (karta 9). Det gäller även södra Skåne. I Skåne handlar det sannolikt i stor utsträckning om hamlade pilar (jämför föregående element). Hamlade träd är betydligt vanligare i betesmarker. Som jämförelse kan nämnas att i ängs- och betesmarksinventeringen finns över 50 000 hamlade träd registrerade.

3.2.10 Jordvallar, gropvallar Jord- och gropvallar är ett ovanligt element (ca 70 mil inom ersättningen). En jord- eller gropvall är en vall som uppförts som gräns eller hägnad. De är vanligast i Skåne men förekommer även i övriga delar av Götalands slätt- och mellanbygder. I övriga delar av landet är de mycket ovanliga (karta 11).

3.2.11 Läplanteringar Läplanteringar är det ovanligaste av de linjära landskapselement som berättigar till ersättning (ca 13 mil). Läplanteringarna finns spridda i landet utan något tydligt mönster. Mest läplantering finns det i Kristianstads kommun och på Gotland. Detta är dock kommuner med mycket åker. En enstaka läplantering i en kommun med lite åker gör att tätheten i den kommunen blir hög. Karta 8 kan därmed inte sägas representera den verkliga förekomstbilden.

3.2.12 Odlingsrösen, stentippar Odlingsrösen är det vanligaste punktelementet (ca 200 000 med ersättning). Förekomsten är hårt knuten till områden med sten över högsta kustlinjen. Högst täthet finns på småländska höglandet, med en gradient med ökad frekvens mot nordöst (karta 12). I slättbygder och på älvdalarnas sedimentmarker saknas rösen.

3.2.13 Renar mellan åkerskiften Detta är ett linjärt element som är ganska vanligt (ca 280 mil med ersättning). Renar mellan åkrar finns i hela landet och visar inga tydliga koncentrationer till vissa landskap (karta 7). 24


Förklaringen är sannolikt att i utpräglade skogsbygder är åkrarna små och utspridda och det är därför mindre vanligt med renar mellan åkrar. I slättbygderna är å andra sidan sannolikt flertalet av renarna bortodlade som ett led i rationaliseringsprocessen.

3.2.14 Små svårbrukade åkrar Detta avser avgränsade åkrar med naturgivna former som är högst 0,3 hektar. Dessa är ganska vanliga (ca 17 000 med ersättning). Självfallet är detta landskapselement vanligast i småskaliga odlingslandskap. Sålunda är dessa åkrar ovanliga i södra Sveriges slätt- och mellanbygder. I skogsbygder är det relativt sett vanligast i Dalarna och angränsande delar av Värmland samt i Västerbottens inland (karta 7).

3.2.15 Småvatten I landskapselementet småvatten ingår bland annat anlagda dammar och märgelgravar. Märgelgraven är en vattenfylld grop som tillkommit genom att märgellera brutits. Det är ett relativt ovanligt landskapselement (ca 6 000 med ersättning). Tätheten varierar kraftigt över landet och småvatten är särskilt vanliga i sydvästligaste Sverige. I Halland och nordvästra Skåne finns mycket märgelgravar. Detta syns tydligt i utbredningsbilden (karta 10). I Halmstad kommun finns t.ex. ett småvatten per 20 hektar åker. Lokala förtätningar förekommer i övriga landet.

3.2.16 Solitärträd Solitärträd i åkermark är ovanliga (drygt 4 000 med ersättning). För att räknas som solitärträd ska det vara omgivet av åker på alla sidor. Ett ensamt träd i ett odlingsröse eller på en åkerholme räknas inte heller som solitärträd. I stora delar av Sverige är tätheten mindre än ett träd per 100 hektar. Högre tätheter finns främst i Norrlands inland och i västra Småland (karta 9)

3.2.17 Stenmurar Stenmurar är efter öppna diken det vanligaste landskapselementet (ca 1 800 mil i ersättningen). Stenmurarnas förekomst har en extremt tydlig regional prägel (karta 6). Förekomsten är hårt knuten till Götalands skogs och mellanbygder. I dessa områden är tätheten normalt sett över 50 meter per hektar åker. Som kontrast kan nämnas att i Norrland och Mälardalen är det sällsynt med lokala tätheter på mer än fem meter per hektar. Förekomsten följer förekomsten av sten men tätheten av odlingsrösen visar en delvis annan bild. Stenmurarna är relativt sett vanligare i Götalands öppnare bygder. Medan odlingsrösena har högst täthet på norra delarna av Småländska höglandet är stenmurarna vanligare i de södra delarna samt på Öland, i Blekinge, nordöstra Skåne, och delar av Västra Götaland och Halland. En sannolik förklaring till detta är att rösen odlats bort eller omförts till stenmurar i samband med laga skifte och därefter. Denna process har varit mer utpräglad i bättre odlingsbygder. En stor del av odlingslandskapets stenmurar finns i betesmarker.

3.2.18 Traditionella hässjor eller storhässjor Hässjning är det enda landskapselementet som mängdberäknas utifrån arealen. Det förekommer på ca 1000 ha åker. Eftersom varje hässjat skifte i genomsnitt är ungefär ett hektar, förekommer det alltså hässjning inom miljöersättningen på ungefär 1 000 skiften i landet. Med denna beräkning som grund kan man därför påstå att detta är det ovanligaste av 25


landskapselementen. Tätheten varierar kraftigt mellan olika områden och är störst i ett bälte i norra Sveriges inland från Dalarna norrut (karta 7). Störst areal som hässjas finns i Pajala kommun (över 100 hektar). Denna dominans skulle sannolikt ha varit ännu mer accentuerad om hässjningen på de stora aktiva slåttermyrarna i området hade medräknats. Hässjning är relativt sett betydligt vanligare på ängar. I hälften av landets kommuner förekommer ingen hässjning alls inom KULT-ersättningen.

3.2.19 Trädrader, buskrader Träd- och buskrader är ett ovanligt landskapselement (ca 70 mil). Förekomsten är hårt knuten till Skåne som har mer än fyra femtedelar av landets träd- och buskrader (karta 8). Definitionen av landskapselementet är ganska svår. För att räknas som träd- och buskrad ska de ligga i fullåkersbygd, vara anlagd och behöva skötas. Spontant uppkommna slyridåer hör inte hit.

3.2.20 Åkerholmar Åkerholmar är helt omgivna av åkermark och mellan 0,1 & 0,01 hektar. Större eller mindre åkerholmar räknas inte som ersättningsberättigade av avgränsningsskäl. För större åkerholmar finns möjlighet att få ersättning för skötsel inom andra miljöersättningar. Åkerholmar är ganska vanliga (ca 45 000 inom ersättningen). De finns spritt över hela landet men är ovanligare längst i söder och längst i norr samt på Öland och Gotland. Högst regional täthet finns på småländska höglandet (karta 11). Enligt biotopskyddsreglerna definieras åkerholme som en holme av natur- eller kulturmark med en areal av högst 0,5 ha och som omges av åkermark eller kultiverad betesmark. I den tidigare miljöersättningen (1996-2000) kunde åkerholmarna vara upp till 0,5 hektar.

3.2.21 Öppet dike Öppet dike är det vanligaste linjära landskapselementet inom KULT-ersättningen (ca 3 600 mil). Tätheten varierar över landet och är högst i Norrlands kustland (karta 10). Här är tätheten generellt över 100 meter per hektar. I Götalands södra slättbygder är det mesta av åkermarken täckdikad och tätheten är här mycket låg.

3.2.22 Överloppsbyggnader Överloppsbyggnader i åkermark utgörs till största delen av ängslador. Antalet byggnader i ersättningen är ca 11 000. Ängslador är ett typiskt norrländskt fenomen även om de även förekommer i t.ex. Småland. Tätheterna i åkermarken i Norrland och Svealands skogsbygder är i regel minst tio gånger så höga som i södra Sverige (karta 5). I söder är överloppsbyggnaderna vanligast i skogsbygder.

3.2.23 Landskapselement utanför ersättningen Vid ett seminarium som anordnades av Riksantikvarieämbetet 2002 med inbjudna handläggare av miljöersättningen på länsstyrelser samt representanter för Jordbruksverket och lantbruksdirektörerna diskuterades bland annat om det kan finnas landskapselement som inte förekommer i miljöersättningen. Vid den diskussionen kunde inte något sådant identifieras. I de frågor som ställde till länsstyrelsernas experter ingick en fråga om det var något landskapselement de saknade inom ersättningen (fråga 5 i bilaga 2 & 3). I de inkommna 26


svaren fanns en hel del allmänna synpunkter på KULT-ersättningen. Svaren innehöll emellertid även flera förslag på landskapselement. Dessa listas i tabell 7. Det är få element som har föreslagits av flera experter. Broar har föreslagits av fem experter från både naturoch kulturmiljösidan. Tabell 7: Element som saknas av länens experter. Totalt svarade 36 länsexperter på förfrågan. Frågan finns formulerad i bilaga 2 & 3. Föreslaget element Broar Åkeruddar Täkter Bryn Sandiga åkrar Stensatta täckta diken Småskaligt vägnät, grusvägar Historiskt belagd åker, oförändrad arrondering Grova fristående lövträd Icke R-märkta kulturlämningar Nyhamling borde beaktas Oimpregnerade stängselstolpar Stenbundna svårbrukade åkrar Gla bytomter, övergivna gårdsmiljöer Renar mot skog & vatten

Antal länsexperter 5 3 2 2 2 2 1 1 1 1 1 1 1 1 1

Föreslaget element Gödselhögar Bärande träd Mossodlingar Mjölkbord Dämmen Åbrink Torrhö Dikesöverfarter Trädgårdar Flyttblock Torv & tångvall Allmogeåkrar Fäbodbebyggelse Mindre "ängsytor" Allé vid allmän väg

Antal länsexperter 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

3.2.24 Anslutning av linje- och punktelement De olika landskapselementen är svåra att väga samman. I kvantitativa analyser kan de endast vägas samman om de mäts med samma enhet. Det bästa i detta sammanhang vore om samtliga landskapselement mättes på samma sätt. Med nuvarande definitioner kan elementen summeras med avseende på yta (hässjad areal), längd och antal. Alleér och pilevallar är punktelement i miljöersättningen men räknas ofta som linjära element i andra sammanhang (t.ex. Naturvårdsverket 2005). Eftersom delmålet om kulturbärande landskapselement inom miljömålet Ett rikt odlingslandskp är utformat på ett kvantitativt sätt är summering av punktoch linjeelement ett vedertaget mått (se t.ex. Jordbruksverket 2003). Vid en summering av mängden linje- och punktelement kan man konstatera att det i genomsnitt går sju punktelement per km linjeelement. Relativt sett mycket punktelement finns det på småländska höglandet (odlingsrösen), i Dalarna och inre delarna av Norrland (mycket byggnader och alléer men få diken) samt på söderslätt (hamlade pilar). På bl.a. det stenmurstäta Öland och i Norr- och Västerbottens kustland dominerar de linjära strukturerna kraftigt. Mängden linje respektive punktelement kan vara viktiga i en diskussion om ersättningsnivåer. Hur stor kostnad är det att sköta ett punktelement i förhållande till ett linjärt element och hur värderar vi dessa. Vågar man uppskatta att ett stenröse i genomnitt motsvarar 25 meter stenmur i skötselkostnad? Ersättningen utgår som fasta summor per element samtidigt som skötselkostnaderna varierar kraftigt mellan olika element av samma typ beroende på lokala förutsättningar (betesdjur, jordmån, elementens storlek och status på skötseln). Ersättningsnivåerna måste därför i stor utsträckning anses vara baserade på bedömningar. Således kan en modifiering av ersättningsnivåerna påverka vilka typer av landskap som kommer att skötas. En utförlig diskussion kring detta förs i kapitel 6.

27


3.2.25 Elementtyper per företag Antalet elementtyper per företag uppgår till mellan en och 19 stycken. Bland dem som har endast en typ av element i sitt åtagande kan man företrädesvis finna öppna diken, brukningsvägar stenmurar, hässjor och alléer. Brukare med fem elementtyper är vanligast (figur 1). 70 % av företagen har 3-8 olika elemettyper. Endast tre procent av företagen har mer än tio elementtyper.

A n t al fö r et ag 25 00

20 00

15 00

10 00

5 00

0 1

2

3

4

5

6

7

8 9 1 0 11 12 A n t al el em en tt y p er

13

14

15

16

17

18

19

Figur 1. Antal företag inom KULT-ersättningen fördelat efter antal olika elementtyper. Uppgifter från 2004.

3.3 Regionala särdrag - kulturgeografiska regioner I följande genomgång relateras miljöersättningen till en kulturgeografisk och kulturhistorisk regionindelning beskriven i jordbrukets åtta produktionsområden. Som källor har bland annat utnyttjats skriften Odlingslandskap och landskapsbild (Sporrong, 1996) samt beskrivningarna av förhistorien i respektive landskap i NE (Nationalencyklopedien).

Tidsaxel över de tidsåldrar som nämns i genomgången nedan. Jordbrukets åtta produktionsområden representerar områden med liknande naturliga förutsättningar för jordbruk. Indelningen bygger på de naturliga jordbruksområdena som går tillbaka till år 1919 och baseras på berggrundens och jordarternas beskaffenhet, landskapets topografi och klimatet (SCB 1992). Flera översyner av indelningen har senare gjorts.

28


Produktionsområdenas utbredning framgår liksom de kulturhistoriska regionerna av karta 1 (bilaga 1). Vissa inslag i bruket av landskapet har genom historien varit generella. Så var t.ex. materialet i byggnader och hägnader alltid en spegling av vilka material som fanns på platsen. Marken var indelad i den inhägnade inägomarken, fördelad i åker och äng, och utmarken där djuren betade. Innan handelsgödseln var djurskötseln en nödvändighet för sädesproduktionen, och djuren krävde betesmarker och vinterfoder. Foderproduktionen var i sin tur beroende av vattentillgången. De naturgivna förutsättningarna satte sin prägel på hur landskapet kunde formas och utnyttjas. Vägar uppstod där de behövdes – på samma sätt i alla landskap – detta kan också ses i fördelningen av ersättning till landskapselementet brukningsvägar som är ganska vanligt över hela landet.

3.3.1 PO I Götalands södra slättbygder Bergrunden av kritkalksten har givit upphov till en lerhaltig morän som gjort området till Sveriges mest bördiga slättlandskap. Det tillhör också en av våra viktigaste förhistoriska bygder – fornlämningar finns från stenålder och framåt i tiden. Boplatsfynd från utgrävningar visar på ett välutvecklat samhälle redan under jägarstenålder. Helåkersbygdens rationella jordbruk har dock inneburit att många fornlämningar är bortodlade. Monumentala fornlämningar och spåren under jord är vad som främst har blivit sparat. Här finns bland annat stenkammargravar från stenåldern och stora högar från bronsåldern liggande som åkerholmar i odlingslandskapet. De utgör också viktiga småbiotoper för den biologiska mångfalden.

Övr. 13% Hamlade träd 6% Stenmur 31%

Pilevallar 19%

Brukningsväg 27% Träd- och buskrad 4%

Figur 2: Fördelningen av ersättning på de vanligaste elementtyperna i Götalands södra slättbygder 2003. Olika brukningssystem har avlöst varandra. Men det är enskiftet som genomfördes under första hälften av 1800-talet som främst har satt sin prägel på dagens landskap. Vid tiden före skiftena levde befolkningen i stora byar, ofta belägna runt ett vattendrag. Det vanligaste odlingsystemet var tresäde, vilket innebar att jordbruksmarken var indelad i tre delar av vilka två besåddes och en låg i träda årligen. Dessa byar splittrades genom skiftet och gårdarna flyttades ut och placerades i centrum av sina – efter skiftet – samlade ägor. Den närmast totala uppodlingen gjorde slätten trädlös och därmed också utsatt för blåst och jordflykt. Genom

29


olika typer av trädplanteringar kunde allmogen erhålla både brännved och minska markens utsatthet. Det moderna storskaliga jordbruket har i hög grad förändrat och bortrationaliserat mycket av det äldre landskapets spår, men av figur 2 framgår att träden fortfarande är viktiga inslag i det skånska slättlandskapet. Idag kanske främst som ett vackert och välbevarat kulturinslag när veden inte längre behövs för värmen. Nästan en tredjedel av den utbetalade ersättningen har fördelats på dessa element. Den omfattande rationaliseringen i landskapet kan exemplifieras med täckdikningen. I Götalands södra slättbygder fördelas endast tre procent av ersättningen till öppna diken (riksgenomsnittet är 15 %). Vidare framgår det av figur 2 att stenmurar är vanliga här liksom i resten av Sydsverige och det visar tillsammans med brukningsvägarnas sträckning på det skiftade landskapets indelningar.

3.3.2 PO II Götalands mellanbygder Produktionsområdet innehåller flera delar som kulturhistoriskt skiljer sig från varandra. Geografiskt är det begränsat till det brutna kulturlandskapet med dalar och slätter närmast innanför kusten i Blekinge och södra Kalmar län därtill kommer Kristiandstadslätten samt Öland och Gotland. Kristianstadslätten är ett öppet landskap med lätta jordar och hög uppodlingsgrad . Inslaget av större gods och herresäten är påtagligt med exempel på välbevarade slott med alléer och parker. Fornlämningar finns som i övriga Skåne från alla perioder, men är här till skillnad från slätten i väster inte alltid bortodlade. Blekinges odlingsbygder är belägna mellan Östersjön och småländska höglandet med karakteristisk dalbebyggelse med välbevarade byar och inslag av större lantegendomar. Det är även här den forntida bygden finns. Boplatser från stenålder och monumentala gravar – främst rösen – från bronsålder ligger spridda inom hela denna bygd. Den yngre järnålderns gravfält ligger karakteristiskt i anslutning till de historiska gårdarna och byarna. Det är i dessa lägen fägator fortfarande kan återfinnas. Södra Smålands kustbygd. Söder om Kalmar utbreder sig en helåkerbygd med stora, moderna jordbruk, norr därom är kusten flikigare med lövskogslandskap och större egendomar. Boplatser från stenåldern är vanliga i slättlandskapet och bronsålderns högar och rösen ligger spridda i åkermarken. Järnålderns gravfält ansluter till de historiska byarna. Öland har en stark agrar prägel med hög uppodlingsgrad utefter kusterna. Det inre av ön upptas i söder av Stora Alvaret med ett kulturpräglat, öppet betes- och hedlandskap. Mitt på ön ligger mittlandskogen som är av relativt sent datum och egentligen ett igenväxningsfenomen. Den agrara bebyggelsen ligger till stora delar samlad i långa radbyar på de gamla strandvallarna. 1800-talets skiften ledde i dessa lägen inte till utflyttning eftersom ägorna kunde delas upp i långa smala skiften utgående från bebyggelsen. I gränserna mellan gårdarna byggdes de för det öländska landskapet så karakteristiska stenmurarna. Rester av mycket gamla strandängar med flertusenårig beteskontinuitet finns också på södra Öland. I Resmo vid randen av Stora Alvaret finns de östligast belägna gånggrifterna i Europa. Gånggrifter är storstensgravar från stenålder som innehåller flera begravningar och idag ofta ligger som impediment i åker- eller betesmark. Tiden runt Kristi födelse och några århundraden framåt var Ölands verkliga blomstringstid som idag kan anas bland annat genom de kilometerlånga stråken av gravfält längs den västra landborgen. Dessutom finns minst 17 fornborgar från folkvandringstid (ca 400-550 e.Kr.) och 40 bevarade runstenar från yngre järnålder/vikingatid. Även Gotland präglas av de agrara näringarna, men här finns också områden med lövskogar och beskogade lövängar. Gotland har även omfattande våtmarker eller f.d. våtmarker, samt en

30


hel del rikkärr. Bebyggelsen består till största delen traditionellt av ensamgårdar med ett starkt inslag av traditionella stenhus. De alltjämt utnyttjade fårhusen, lambgiften, visar också på ett för Gotland ålderdomligt byggnadsskick. Fårskötseln på Fårö och Sudret har i samverkan med det relativt platta landskapet givit ett nästan arkaiskt landskap genombrutet av enkelradiga stenmurar. Ön har en allsidig fornlämningsrikedom som till synes är mera inneållsrik än i andra landskap,. Hällkistor från stenålder och flera hundra monumentala rösen från bronsålder ligger i en zon strax innanför kusten. Gravfälten från järnåldern domineras av flacka stensättningar. Till gravfältsmiljöerna hör också de över 400 gotländska bildstenarna, som under vikingatid också får runristningar. Från yngsta bronsålder och äldre järnålder har bevarats stora system av åkerparceller i blockform, s.k. celtic fields, som användes vid extensivt långträdesbruk. Från tiden strax efter Kristi födelse härrör ca 1800 husgrunder med tillhörande stensträngar som skilt inägo- och utmark.

Fägata 3% Odlingsröse 2% Öppet dike 5%

Brukningsväg 17%

Övr. 9%

Stenmur 64%

Figur 3: Fördelningen av ersättning på de vanligaste elementtyperna i Götalands mellanbygder 2003. I Götalands mellanbygder var odlingssystem med två- eller tresäde vanligast tiden före skiftena. Detta innebar att hälften eller en tredjedel av åkermarken låg i träda varje år. Skiftena genomfördes mestadels före 1850 och innebar på fastlandet att gårdar fick flytta ut från bykärnan för att ligga mer centralt i förhållande till sina sammanhållna inägomarker. På Öland och Gotland hägnades de enskilda markerna in med hjälp av stenmurar och den stora mängd av dessa som vi fortfarande kan se i landskapet är oftast från denna period. I de områden där utflyttningen inte var nödvändig kunde de gamla fägatorna fortsätta att användas, så är fallet till exempel på Öland och i vissa delar av Blekinge. Detta avspeglar sig också i fördelningen enligt figur 3.

31


3.3.3 PO III Götalands norra slättbygder Östergötlands slättbygd är till största delen ett flackt och öppet landskap. Jordmånen består såväl av bördig moränlera som av glaciala leror. Den agrara produktionen är av tradition främst inriktad på spannmål och jordbruket domineras av stora eller mycket stora enheter, som ofta lett till ett extremt rationaliserat agrarlandskap. Slättbygden har en lång historia från forntid och medeltid. I den västra delen har påträffats ca 30 hällkistor från stenålderns slutskede och enstaka storhögar från bronsålder. I den östra delen indikerar ca 500 skärvstenshögar var boplatser med primitivt jordbruk bedrivits under bronsålder. Från denna tid härrör även de många och stora hällristningsområdena – främst runt Norrköping. Gravfält och fornborgar från äldre järnålder finns i stor mängd i hela Östergötland, men främst inom slättbygden. Yngre järnåldern innebar en omläggning av bygden. Karakteristiskt är höggravfälten som ligger vid de historiska byarna. Här och var finns rester av en äldre bybebyggelse, inte sällan en gång geometriskt regelbunden, reglerad i s.k. laga läge. Detta innebar att gårdstomten var ytproportionell mot innehavet i åker och äng. Skiftena, som genomfördes i mitten av 1800-talet, innebar att gårdarna flyttade ut på slätten. Även Västergötlands slättbygder har mycket gamla anor. Den forntida etableringen finns fortfarande bevarad, bland annat genom de drygt 250 gånggrifterna (stenkammargravar) i Falbygden som uppfördes omkring 3000 f Kr (yngre stenålder). I åkermarken, inom ett relativt begränsat område, ligger här 75 % av Sveriges alla kända gånggrifter! Gravfält finns från både äldre och yngre järnålder. De sistnämnda är ofta små och många byar i fullåkersbygderna saknar gravfält, främst beroende på bortodling. Före 1800-talets skiften dominerades stora delar av västgötaslätten av stora ensädesbyar omgivna av relativt liten åkermark och omfattande betesmarker. Ensädesbyarna var inriktade på animalieproduktion och detta kan vara en av orsakerna till att åkerarealen per hemman varit mindre i Västergötland, även efter skiftena, än i Syd- och Östsverige. En mera avgörande uppodling kom sent, i samband med jordbrukets mekanisering.

Övr. 8%

Odlingsröse 3%

Åkerholme 8%

Stenmur 22%

Öppet dike 24% Brukningsväg 35%

Figur 4: Fördelningen av ersättning på de vanligaste elementtyperna i Götalands norra slättbygder 2003. Mekanisering under första delen av 1900-talet innebar stora förändringar inom jordbruket, inte minst i slättbygderna. Plötsligt fanns möjligheter att ta bort stora stenblock och andra 32


impediment i åkermarken. Maskinernas styrka och storlek gjorde lerjordarna ännu attraktivare för åkerbruk, större åkerytor eftersträvades och täckdikningen var en av de stora uppgifterna för alla bönder. Trots detta finns i slättbygdernas utkanter miljöer där dikena fortfarande står öppna och åkerholmarna fortfarande måste köras runt. Dessa landskapselement visar på den långa kontinuerliga användningen av de vattenhållande lerjordarna (figur 4).

3.3.4 PO IV Svealands slättbygder Hela Mälardalen är ett sprickdalslandskap som sakta reser sig ur havet och en forntida bebyggelseutveckling i takt med landhöjningen är tydlig med de äldsta boplatserna från stenålder i de högre partierna i landskapet. Gravfält och skärvstenshögar (sannolikt ett slags avfallshögar som innehåller stora mängder bränd sten) från bronsålder tyder på långvarig bosättning och ökande bofasthet. Från omkring Kr.f. och framåt visar många och stora gravfält på en växande jordbruksbebyggelse – i några fall finns även bevarade åkerspår. Undersökningar i Uppland visar att de förändringar i bosättningsmönstret som inträdde under folkvandringstid (ca 400-550 e.Kr.) blev bestående och låg till grund för den medeltida bygden. Höggravfälten från yngre järnålder ligger i regel också på senare, historiska byplatser. Fynd från yngre järnålder och runinskrifter visar på ett socialt skiktat bondesamhälle. Stenmur 3% Övr. 6% Åkerholme 12% Brukningsväg 35%

Odlingsröse 6%

Öppet dike 38%

Figur 5: Fördelningen av ersättning på de vanligaste elementtyperna i Svealands slättbygder 2003. Mälardalen har en specifik agrar bebyggelse, bestående av små, ofta geometriskt regelbundna, reglerade byar i laga läge, vilket bl.a. innebär att åkermarken skiftats i proportion till byamålet. Ofta följde man solskiftets ordningsföljd vid parcellfördelningen. Odlingsrytmen var tvåsäde. Speciellt utefter norra Mälarstranden återfinns ett godslandskap med karakteristisk lövvegetation – en rest från stormaktstidens Sverige – men regionen ger också många exempel på den medeltida högaristokratins gårdsanläggningar i mera centrala lägen. Detta är även de stora utdikningarnas landskap. Omfattande sankängsarealer förvandlades till plan åkermark under 1800-talet. Öppna diken är vanliga inom området (figur 5). 33


Från en äldre ensamgårdsbebyggelse utvecklades Vänerslättens täta byklungor genom hemmansklyvning under 17- och 1800-talen. Många av dessa byar har behållit sin karaktär till idag. Andra ensamgårdar utvecklades till säterier eller mindre herrgårdar. Norra Vänerslätten har en tydlig mellansvensk karaktär genom sitt variationsrika, mosaikartade landskap. Slätterna i Svealand är inte lika dominerande som i Götaland och de postglaciala lerorna omväxlande med högre moränstråk har givit upphov till ett differentierat landskap med ett mer mångsidigt jordbruk. Rationaliseringarna har därmed inte drivits så långt vilket bland annat visar sig genom att flera landskapselement som åkerholmar, odlingsrösen och diken bevarats (figur 5).

3.3.5 PO V Götalands skogsbygder Området sträcker sig över hela Småland, södra delarna av Östergötland och Västergötland samt stora delar av Västkusten. I områdets södra delar är höjdskillnaderna relativt små medan de kan vara betydande i norr med dramatiska möten mellan olika bergsområden. Odlingarna förekommer främst i höjdlägen på moränsträckningar. I övrigt är granskogen det mest kännetecknande för stora delar av området. Den agrara bebyggelsen består av ensamgårdar eller glesa byar. Samma bebyggelsetyp dominerar också i Bohusläns och Dalslands dalbygder, medan kustzonen har mer öppen slättkaraktär. Drygt 1000 hällkistor spridda över hela området visar på en utbredd jordbrukskultur redan under yngre stenålder (2000 f.Kr) och i stora områden finns odlingsspår från äldre järnåler och bronsålder, bland annat i form av röjningsrösen eller hackerör (små odlingsrösen). Yngre järnåldern är mer sparsamt representerat men ansluter till de regioner, ”små land”, som är kända från historisk tid. En ny kolonisationsvåg skedde sedan framför allt under medeltid.

Övr. 11% Åkerholme 6%

Stenmur 39% Odlingsröse 16%

Öppet dike 9% Brukningsväg 19%

Figur 6: Fördelningen av ersättning på de vanligaste elementtyperna i Götalands skogsbygder 2003. Den steniga marken har givit upphov till en stor mängd odlingsrösen i hela småländska höglandet. Under 1700- och 1800-talen propagerades också för att anlägga stenmurar istället

34


för trägärdesgårdar för att skydda skogen som började bli en bristvara och en stor mängd stenmurar byggdes i dessa trakter. Skiftena under 1800-talets senare hälft och omarronderingen på 1900-talet gav inte upphov till så stora förändringar vilket fått till följd att en stor del av dessa rösen och stenmurar finns kvar i dagens åkermark (figur 6). Jordbrukets inriktning på mjölkproduktion är också en anledning till att inte så stora rationaliseringsåtgärder genomförts i jordbruksmarken och därmed sammanhängande förändringar skett i landskapet.

3.3.6 PO VI Mellersta Sveriges skogsbygder Området består framför allt av våra Bergslager med brytvärda mineral av olika slag. Dessa har exploaterats ända sedan förhistorisk tid, i första hand järn- och sulfidmalmer - från medeltid även silver och koppar. Även om brytning och järnframställning var de dominerande inkomstkällorna krävdes jordbruk för överlevnaden. Runt sjöar och vattendrag öppnar sig därför odlingslandskap i för övrigt milsvida skogstrakter. Någon större befolkning fanns inte förrän från medeltid då järntillverkningen tog bättre fart genom nya metoder. En invandring från Finland inleddes under 15-1600-tal som har satt spår i flera bygder, framför allt genom byggnadsbeståndet, men även genom t.ex. svedjeodling. Områdets läge i en kulturhistorisk brytning mellan norr och söder märks bland annat i de fångstgropar – vanliga i Norrland – som finns i områdets nordligare delar både i öst och väst.

Övr. 13%

Stenmur 6%

Åkerholme 12% Brukningsväg 33% Odlingsröse 11%

Öppet dike 25%

Figur 7: Fördelningen av ersättning på de vanligaste elementtyperna i Mellersta Sveriges skogsbygder 2003. I dessa områden har jordbruket oftast varit kombinerat med andra sysselsättningar som kolning, gruvbrytning eller skogsarbete. Från självhushållets dagar fram till idag har djuren haft stor betydelse och incitamenten för större rationaliseringsföretag i åkermarken har varit små. Därför finns idag många äldre landskapselement kvar i jordbruksmarkerna. Av figur 7 framgår att posten Övrigt är ganska hög, 13 % - det innebär att det finns en stor mängd olika landskapselement som tillsammans med åkerholmar, odlingsrösen och öppna diken ger landskapet ett rikt kulturhistoriskt innehåll. 35


3.3.7 PO VII Nedre Norrland Dalarna Med början under äldre stenålder har fångskulturer funnits i Dalarna. Under yngre järnålder visar lämningar och fynd på kulturer som ägnat sig åt järnframställning. En intensivare kolonisation skedde sedan under vikingatid och äldsta medeltid. Därefter karakteriseras stora delar av Dalarna av en hög uppodlingsgrad med stora solskiftade byar i tvåsäde – dvs halva arealen åker besåddes årligen och halva låg i träda. Genom att alla barnen i familjen – även döttrarna – hade arvsrätt fick odlingslandskapet i Öster- och Västerdalarna en specifik utformning genom att marken vid giftermål lades samman i olika konstellationer. Resultatet har blivit de välkända stora, täta byklungorna av röda timmerhus, omgivna av en förhållandevis begränsad åkerareal men med komplementärt resursutnyttjande, bl.a. i form av ett väl utvecklat fäbodbruk, något som för övrigt är typiskt för Europas bergsområden. Även skogen skiftades alltefter giftemålen och fäbodmarken reglerades. Denna uppdelning fortsatte och det är dess effekter vi idag kan iaktta i landskapet i form av mycket smala skogsskiften i denna mycket speciella del av Sverige. Fäbodväsendet utvecklades på samma sätt och typiskt för Dalarna är att varje fäbod har ett stort antal ägare från ett stort antal byar. Övriga Nedre Norrland Fångstkulturer har levt i området från äldsta stenålder - omkring 7000 f.Kr. - och fram till järnåldern. Fångstgropar och lämningar efter tidig järnframställning visar på mycket långt utnyttjande av markerna. Kring Kristi födelse etablerades en bondebefolkning främst i de områden som även idag uppfattas som odlingsbygder - längs kusten, älvdalarna och runt Storsjön. Gravfält och storhögar tillsammans med husgrunder och husgrundsterasser finns idag kvar i landskapet. Älvdalarnas landskap är ett karakteristiskt, flodanknutet kulturlandskap. Gårdarna ligger ofta utspridda längs älven på dess mäktiga avlagringar. På så sätt uppstår en kontinuerlig bebyggelse, något som är typiskt för många norrländska älvdalsbygder. På de flesta platser inom denna region finns ännu ett välbevarat odlingslandskap. Åkern roterades efter ett system som påminner om tresäde utan fast gärdesindelning. Inägomarken gav inte tillräcklig avkastning. I södra delarna fanns en uppdelning i centralbygd, bodland och fäbod. Bodlanden innehöll stora arealer som gav vinterfoder och tidvis var beboddda. Systemet var väl utvecklat. I norra delarna var svedjebruk vanligt, likaså fäbodbruk i högre liggande terräng (fjäll). Såväl skogssvedjande som fäbodbruk nådde sin kulmen under mitten av 1800-talet. De inre delarna koloniserades senare, de flesta under medeltid. Här finns dessutom samisk kultur. Stora delar av kulturlandskapets forna gräsmarker och fäbodtrakter är nu åter skogsplanterade, men de agrart präglade, klart avgränsade centralbygderna i skogslandet (ofta i form av stora byar) finns bevarade på flera håll. Bebyggelsen är ofta höjdanknuten till finare moränstråk. Väl bevarad fäbodbebyggelse finns på flera platser i området. Även här finns rester av finnbebyggelse i utprägade lidlägen och ibland med finska ortnamn. Odlingsbetingelserna i den öppna Storsjöbygden grundar sig på förekomsten av kalkrik moränlera. Bygden kännetecknas av hög uppodlingsgrad och lång bebyggelsekontinuitet utan egentlig motsvaraighet på dessa breddgrader. Området tillhörde ursprungligen Norge, vars agrara bebyggelse karakteriserades av ensamgårdar. Under 1800-talets skiften uppstod de typiska stora byarna, anpassade till terrasser eller krönlägen i terrängen. Regionen präglades tidigare av ett omfattande fäbodbruk speciellt i dess östra och södra led.

36


Överloppsbyggnad 17%

Övr. 24%

Odlingsröse 9%

Brukningsväg 29%

Hässja 9% Öppet dike 12%

Figur 8: Fördelningen av ersättning på de vanligaste elementtyperna i Nedre Norrland 2003. Vad som är specifikt för detta område liksom även norra Norrland är mängden överloppsbyggnader (figur 8). Antalet byggnader har varit stort överhuvudtaget – från den norrländska gårdstypen med månghussystem och fäbodsystem till ängsbrukets ladlandskap. Djuren och höproduktionen har alltid varit viktigast i norra Sverige och här fortsatte också hässjningen (figur 8), som idag uppfattas som ett kulturhistoriskt värdefullt inslag i landskapsbilden. I den stora andelen övrigt ingår en handfull landskapselement av olika karaktär. Den stora heterogeniteten i elementtyper är framför allt orsakad av de stora skillnaderna mellan Siljansbygdens, Västerdalarnas och de norrländska älvdalarnas natur- och kulturlandskap.

3.3.8 Övre Norrland Fångstfolk har allt sedan isens tillbakadragande för cirka 9000 år sedan funnits i området. Mängder av skörbränd sten samt redskap av kvarts och kvartsit är de äldsta beläggen. Älgen har haft stor betydelse vilket visas i benmaterial på boplatser, men även i hällristningar och hällmålningar samt många tusen fångstgropar. De sistnämnda har använts i tusentals år, de yngre i långa sammanhängande system. Årtusendet efter Kr.f. kännetecknas av att boplatserna oftast anlades nära myrar som kunde utnyttjas av en skogssamisk befolkning med begynnande renskötsel. I fjällen finns också en mängd härdar från den senaste extensiva renskötseln från 1600-talet till våra dagar. På vissa håll har man i relativt sen tid också utnyttjat deltaland och flödesängar som slåttermarker. Norra Norrlands sjö- och skogsland Stora skogsområden och myrmarker med en artfattig vegetation präglar denna region. Detta är samernas och rennäringens svenska kärnområde. Sedan 1700-talet har emellertid älvdalarna haft en fast agrar befolkning. På stora avstånd från gårdarna fanns också slåtterfäbodar. Här genomfördes på många håll omfattande utdikningar men också bevattningsföretag (silängar och raningar) för att öka höproduktionen. 37


Norra Norrlands kust- och älvdalsbygder Småskalig odling i kustlandet förekom redan under yngre bronsålder. I Västerbottens kustland etablerades en relativt omfattande agrar bebyggelse redan under medeltid. Den bestod av löst sammansatta byklungor, omgivna av åker och hårdvallsäng. Åkern låg före skiftena i ensäde. Den trädades inte men avsevärda arealer låg i linda innanför gärdeshägnaden. Byarna kännetecknades av en relativt stark ägoblandning. Därmed kan konstateras att norra Norrland liksom stora delar av södra Norrland kännetecknats av ett outvecklat tegskifte. I samband med skiftena under 17- och 1800-talen delades marken upp rätvinkligt från älven i kilometerlånga ägoremsor. Dessa innehöll åker och bebyggelse nere vid älven, som följdes av ängs- och skogsmark upp mot de omgivande höjderna. Klimatet har gjort att djurhållning varit det enda ekonomiskt möjliga jordbruket. Därmed har höproduktionen varit oerhört viktig. Slåttermarker har det funnits gott om, även om den legat på avstånd. Detta har givit upphov till omfattande ladriken där höet förvarats till vintern. Tornedalens odlingsbygd Utefter Torneå älv finns Norrbottens kanske mest särpräglade älvdalslandskap. På många håll är dalgången bred och väl uppodlad. En omfattande agrar bebyggelse återfinns här, ofta i form av ensamgårdar i traditionella särägosystem med husen lokaliserade som radbyar på levéer och strandvallar. Ett karaktärsdrag är de många ängsladorna.

Övr. 7% Hässja 13% Liten åker 4%

Överloppsbyggnad 18%

Brukningsväg 21%

Öppet dike 37%

Figur 9: Fördelningen av ersättning på de vanligaste elementtyperna i Övre Norrland 2003. Ersättningens fördelning visar att de vanligaste landskapselementen också är de som visar på norra Norrlands speciella karaktär (figur 9). Beroende på framför allt klimatet var jordbruket till stor del inriktat mot husdjursskötsel. Åkerns mindre betydelse för spannmålsodling kan utläsas i att inte så stora åtgärder genomförts för att täckdika, därför återfinns här en stor mängd öppna diken. Husdjuren krävde mycket hö under de långa vintrarna och höproduktionen hade stor betydelse vilket bland annat kan utläsas i mängden mindre byggnader, ofta ängslador. Dessa har funnits på slåttermarker både nära, men också långt från 38


huvudgården. Att hässjningen lever kvar har också sitt ursprung i höets betydelse. De många byggnaderna är också ett minne från det månghussystem som var vanligt på de norrländska gårdarna. Området är relativt homogent med få dominerande element jämfört med övriga skogsbygder.

3.4 Fördelning av ersättning 3.4.1 Per brukare Eftersom ersättningen utgår per mängd skötta landskapselement blir det en naturlig följd att ersättningen per företag varierar. Stora gårdar med mycket element är de som får högst ersättning. Utbetalningen per brukare är också störst i områden med stora gårdar samt i områden med mycket landskapselement (karta 4). Kartbilden får en tydlig slagsida mot sydöstligaste Sverige. I Götalands och Svealands östra delar samt i Skåne är den genomsnittliga ersättningen per gård ofta över 12000 kronor. På det stenmurstäta Öland är den genomsnittliga ersättningsnivån cirka 26 000 kronor. I Norrland är den genomsnittliga ersättningen per gård mycket sällan över 10 000 kronor.

3.4.2 Per areal En karta över hur mycket ersättning som utbetalas per ansluten areal åker ger en bild över var det är tätast med landskapselement i landet. Karta 4 visar tydligt att i slättbygder utgår sällan mer än 200 kronor per hektar. I skogs och mellanbygder är den genomsnittliga ersättningsnivån däremot högre. Vissa områden med särskilt höga hektarersättningar framträder tydligt. Det gäller norra Norrlands inland samt småländska höglandets sydöstligaste delar. I Norrland är förklaringen att en stor del av de få gårdar som anslutit sig i dessa inlandskommuner ängnar sig åt kostnadskrävande hässjning. På småländska höglandet är förklaringen till största delen det stora antalet odlingsrösen och stenmurar.

3.4.3 Per element År 2003 utbetalades ca 160 miljoner kronor inom KULT-ersättningen. Över sextio procent fördelades till skötsel av de tre vanligaste linjära landskapselementen, stenmurar, brukningsvägar och öppna diken (figur 10). Den geografiska fördelningen av utbetald ersättning till de vanligaste typerna av landskapselement framgår av karta 13.

39


Övr. 14% Åkerholme 6%

Stenmur 32%

Odlingsröse 8%

Öppet dike 15%

Brukningsväg 25%

Figur 10: Fördelningen av ersättning på de vanligaste elementtyperna i hela landet 2003.

3.5 Jämförelse med programperiod 1996-2000 Antalet sökande till den nuvarande ersättningsformen är ca 14 000 jordbruksföretag, att jämföras med ca 10 600 under föregående programperiod. En karta över den regionala förändringen visar att ökningen inte är generell (karta 3). I stora delar av Dalarna, Närke, Hälsingland och i Stockholmstrakten har antalet minskat. Detta påpekades redan i översynen av miljö- och landsbygdsprogrammet 2001 (Jordbruksverket 2001). En förändring från föregående programperiod är att landskapselement i betesmark inte längre kan kvalificera ett företag till ersättning. Denna förändring bör ha missgynnat gårdar med inriktning på animalieproduktion. Den stora förklaringen till de regionala minskningarna ligger emellertid i den höjda kvalifikationsgränsen, 3 000 kronor.

3.5.1 Kvalifikationsgränsen slog hårdast mot nedre Norrland En jämförelse mellan första och andra programperioden visar att 3 412 lantbrukare som hade stöd under första perioden inte har ersättning under den nuvarande. För dessa brukare har de stödberättigade landskapselementen år 2 000 räknats om till kronor i nya miljöersättningssystemet. Eftersom definitionerna för vissa element ändrats och en del lantbrukare har överlåtit sina åtaganden går det inte att göra en exakt beräkning av hur många av dessa som inte sökt ersättning på grund av kvalifikationsgränsen. Brett räknat handlar det om 580 lantbrukare, och snävt räknat om 376 stycken lantbrukare som inte når 3000 kronors gränsen. Sammanfattningsvis har alltså ca 400-500 brukare inte klarat kvalifikationsgränsen. 400-500 lantbrukare i jämförelse med de år 2001 ca 13 300 anslutna kan tyckas vara en lågt antal. Bilden blir intressantare om undersökningen bryts ned på regional nivå (figur 11). Tre län utmärker sig: Västernorrland (Y), Gävleborg (X) och Dalarna (W). I dessa län är andelen som inte kunnat förlänga sitt åtagande pga. den höjda kvalifikationsgränsen över tio procent.

40


En delförklaring kan vara att landskapselementet brink/ravin som togs bort förekom hos ca 20-25 % av brukarna med KULT-ersättning i Gävleborgs och Västernorrlands län. I övriga landet var detta element betydligt ovanligare. Sannolikt har storleken på gårdarna en avgörande betydelse, vilket påpekades i halvtidsutvärderingen (SOU 2003:105).

20 18

andel (%)

16 14 12 10 8 6 4 2 Totalt

AC

BD

Z

Y

X

W

T

U

S

O

N

M

K

I

H

G

F

E

D

C

AB

0

Figur 11: Andel av brukarna med KULT-ersättning under perioden 1996-2000 som inte kunde fortsätta 2001 pga den höjda kvalifikationsgränsen (3000 kr.) och avskaffande av vissa landskapselement. Grå staplar avser högt räknat och vita staplar snävt räknat. Det korrekta värdet ligger någonstans däremellan.

3.6 Kontrollresultat Under åren 2001-2003 gjordes 544 fältkontroller av KULT-ersättningen med en slumpmässig urvalsmetod. Utöver detta görs även kontroller utifrån ett riktat urval, dvs utifrån någon form av riskanalys. I denna analys behandlas dock endast det slumpmässiga urvalet eftersom det kan sägas vara represenatativt för KULT-ersättningen. Vid kontrollerna kontrolleras alla landskapselement på företaget. Den anmälda omfattningen (meter, styck och hektar) kontrolleras och korrigeras. Den anmälda omfattningen kan vara för stor men även för liten, eftersom åtagandet innebär att samtliga landskapselement i åkermark ska skötas. En del landskapselement kan vara feltypade, dvs. de finns men är angivna som något annat än det de är. De vanligaste feltypningarna är mellan åkerholme och odlingsröse, mellan åkerrenar och öppna diken samt mellan trädrad och stenmur. Utöver omfattningen kontrolleras även att landskapselementen ligger i anslutning till åkermark, att det inte finns upplag på elementen samt att skötsel och ev. underhåll är utfört enligt reglerna. I tabell 8 sammanfattas kontrollresultaten. Det framgår att variationen mellan olika landskapselement är stor.

41


Tabell 8: Sammanställning av samtliga 544 kontroller ur det slumpmässiga urvalet år 2001-2003. Felaktig omfattning, skötselfel, upplag samt totalt beräknad årligen felaktigt utbetalad ersättning. Årlig Årlig kostnad för kostnad Nettofelaktig för förändring i Anmäld Konstaterad omfattning Skötselfel Upplag omfattning skötselfel (%) (%) (tkr) (tkr) (%) Elementtyp Enhet omfattning omfattning Alléträd st 9977 8545 -14 3,2 0,0 1416 314 Brukningsväg m 601134 574708 -4 1,8 0,0 1587 665 Brunn/källa st 315 269 -15 4,1 0,0 62 17 Byggnadsgrund st 267 232 -13 32,3 1,3 42 104 Fornlämning st 179 110 -39 34,5 0,0 70 63 Fägata m 13583 12644 -7 16,7 0,0 103 249 Hamlade träd st 580 501 -14 8,0 0,2 352 206 Jordvall/gropvall m 19314 12631 -35 9,2 0,0 144 38 Liten åker st 568 516 -9 1,6 0,2 287 49 Läplantering m 7700 5005 -35 0,8 0,0 118 3 Odlingsröse st 8333 8562 3 16,3 0,5 -322 1907 Pilevallar st 701 613 -13 3,4 0,3 487 133 Småvatten st 299 260 -13 66,2 5,0 140 709 Solitärträd st 165 100 -39 4,0 0,0 98 10 Stenmur m 755004 758388 0 12,4 0,2 -214 5930 Traditionell hässja ha 29,64 28,86 -3 8,2 0,0 31 96 Trädrad m 45664 19432 -57 5,3 0,0 983 90 Trägärdesgård m 11077 10945 -1 0,7 0,0 7 5 Åkerholme st 1945 1717 -12 17,7 0,5 956 1445 Åkerren m 116297 86896 -25 3,8 0,0 427 64 Öppet dike m 1402969 1379117 -2 8,3 0,0 371 1815 Överloppsbyggnad st 435 398 -9 9,3 0,5 171 187 14099 Summa 7315

3.6.1 Omfattning Beträffande omfattningen så har punktelementen överskattats mer än linjeelementen. Den anmälda omfattningen av punktelement är åtta procent högre än den konstaterade. För linjeelementen är motsvarande minskning efter kontroll fyra procent. Nettoförändringen per elementtyp finns i tabell 8. I figur 12 redovisas den negativa och den positiva avvikelsen för respektive elmenttyp. Störst negativ avvikelse har träd- och buskrader där mer än hälften av all anmäld mängd inte är rätt. Det beror på att många rader med träd- och buskar är sentida och uppkomna som en naturlig igenväxning i åkerrenar eller längs murar och diken. Sådan igenväxningsvegetation räknas inte som ett ersättningsberättigande landskapselement. Även en stor del av alla anmälda fornlämningar, solitärträd, jordvallar och åkerrenar visar sig vid kontroll vara felaktigt angivna. Även för dessa element kan det bero på att definitionen inte uppmärksammats av brukarna. Solitärträden måste t.ex. vara helt omgivna av åkermark och räknas inte som solitärträd om de står i ett annat element eller en kantzon. För landskapselementen odlingsröse, hässjning och trägärdesgård hittas ytterliggare ungefär tio procent av den anmälda mängden vid kontroll. Odlingsrösen förekommer ibland talrikt i åkerkanterna och det är, tillsammans med stenmur, det enda element där det hittas mer vid kontroll än vad som underkänns.

42


60

Andel (%)

50 40 30 20

Stenmur

Fägata

Öppet dike

Odlingsröse

Brukningsväg

Överloppsbyggnad

Liten åker

Trägärdesgård

Traditionell hässja

Pilevallar

Småvatten

Åkerholme

Brunn/källa

Byggnadsgrund

Hamlade träd

Alléträd

Åkerren

Läplantering

Jordvall/gropvall

Solitärträd

Trädrad

0

Fornlämning

10

Figur 12: Andel felaktigt anmälda element (negativ avvikelse, vita staplar) och andel oanmälda element (positiv avvikelse, gråa staplar) för de olika landskapselementen vid samtliga slumpmässigt utförda fältkontroller under 2001-2003.

3.6.2 Skötsel Skötselfelen består till största delan av igenväxning. För punktelement behandlas varje element som igenväxt eller inte medan linjeelementen kan vara igenväxta i en viss del av sin sträckning. Detta är sannolikt en förklaring till att många av punktelementen har en högre andel skötselfel (figur 13). Skötselfelen skiljer sig avsevärt mellan de olika elementen. Den elementtyp som har störst andel skötselanmärkningar är utan tvekan småvatten. Hela två 70 60 Andel (%)

50 40 30 20

Trägärdesgård

Läplantering

Liten åker

Brukningsväg

Alléträd

Pilevallar

Åkerren

Solitärträd

Brunn/källa

Trädrad

Hamlade träd

Traditionell hässja

Öppet dike

Överloppsbyggnad

Stenmur

Odlingsröse

Fägata

Åkerholme

Byggnadsgrund

Fornlämning

Småvatten

0

Jordvall/gropvall

10

Figur 13: Andel skötselfel för de olika landskapselementen vid samtliga slumpmässigt utförda fältkontroller under 2001-2003.

43


tredjedelar av dessa har skötselfel och dessa består så gott som enbart av igenväxning. Småvatten är också det enda landskapselement på vilket det finns upplag i någon betydande omfattning. På fem procent av småvattenen finns det upplag (tabell 8). Förutom småvatten är igenväxningen stor på fornlämningar och byggnadsgrunder (figur 13). I andra ändan av spektrat finns trägärdesgårdarna för vilka skötselfel nästan aldrig förekommer.

3.7 Resultat från landskapsövervakningen Under 1990-talet genomfördes en omfattande landskapsövervakning av odlingslandskapet inom det s.k. LiM-projektet. Det innebar att landskapet följdes genom flygbilder samt fältinventeringar över vissa områden ungefär vart femte år. Arbetet avslutades nyligen och förändringen under 1996-2001 relaterades till de områden som haft miljöersättning (Naturvårdsverket 2005). Resultaten från landskapsövervakningen visar att igenväxningen av landskapet fortgår men att det inte sker i de marker som har miljöersättning för skötseln. Detta gäller både i gräsmarker och invid landskapselement. Analyserna, som omfattade drygt 300 mil linjära element och drygt 8000 punktelement, visade att elementen med KULT-ersättning hade ett betydligt mindre utbrett träd- och buskskikt. Förändringen sedan 1996 visade att inom KULTersättningen hade ingen igenväxning utan istället en viss röjning skett på de linjära elementen. På övriga linjära element fortfor däremot igenväxningen. På punktelementen var skillnaderna otydliga. Åkerarealen hade i de analyserade områdena minskat med fyra procent sedan 1996, den huvudsakliga minskningen bestod dock i att marken gått från åker till svårklassificerad åker, dvs. ligger i ett gränsland som så småningom ofta övergår till kultiverad gräsmark. Bland de åkrar som överges eller övergår till permanent gräsmark bedöms små åkrar med inslag av åkerstenar, solitärträd, vattensamlingar och andra produktionshindrande punktobjekt vara överrepresenterade. Bland sådana små punktobjekt har ungefär tre procent försvunnit under perioden 1996-2001. De större åkerholmarna försvann med en långsammare takt, men växte igen i ungefär samma takt. Den negativa trenden gäller även för linjeobjekten. Sammantaget har längden av diken, brukningsvägar, renar, alléer, bäckar jordvallar mm i de anlyserade områdena minskat med ca två procent under perioden 1996-2001. Linjeobjekten tenderar även att förbuskas eller växa igen. Sammantaget kan man säga att jordbrukslandskapets ekologiska infrastruktur med åkerholmar, solitära träd, diken brukningsvägar m fl. utarmades i en takt av ungefär 0,5 % årligen. Minskningen förklarades huvudsakligen av minskad jordbruksareal. När det gäller överloppsbyggnaderna är hotbilden möjligen annorlunda. Landskapsövervakningen visar att de minskar med ungefär en procent per år. Förutom igenväxning och aktivt borttagande är förfall en anledning till minskningen.

3.8 Förståelse och intresse Stödet till värdefulla natur- och kulturmiljöer var snabbt fulltecknat under den första stödomgången. Detta visar att intresset för den egna gårdens kulturvärden är stort. Under den första stödperioden 1996-2000 ingick det i åtagandet för de brukare som fick KULTersättning, att under perioden delta i utbildning och/eller individuell rådgivning. Utbildningsinsatserna kunde innebära kurser i länsstyrelsernas regi eller cirklar anordnade av t.ex. LRF. Rådgivningen innebar främst att brukaren fick besök från en rådgivare, som efter en muntlig genomgång på gården mynnade ut i en skötselplan. I många insatser ingick en historisk del som berättade om arronderingen av gårdar och byar, om hur de olika

44


landskapselementen kommit till, om de olika skötselinsatser som givit de värdefulla naturvärdena och om de olika byggnaderna på gården. En sådan genomgång ger en större förståelse för den helhet som en gård är och hur den kan ha ingått i ett bysammanhang. Effekten av informationsinsatser är svårbedömd eftersom det är svårt att mäta. Brukarna har dock en positiv inställning till rådgivningen och upplever att de lär sig nya saker (se t.ex. Jordbruksverket 2004a). Även om det är svårt att kvantifiera bedöms informationsinsatserna kring- natur- och kulturvärden på gårdarna ha bidragit till den positiva effekten på mängden skötta landskapselement. Informationen har främst riktat sig till de brukare som har miljöersättning. Bland de brukare som inte sökt ersättning uppgav 2002 nästan en tredjedel att de inte visste om att de kunde få ersättning (tabell 5).

3.8.1 Informationsmaterial Kravet om utbildningsinsats togs bort i nuvarande stödperiod eftersom de flesta brukarna redan fått denna typ av information. Att överföra den generella kunskap, som inhämtats i kurser och cirklar, till den egna gården blev sedan varje brukares uppgift. Till hjälp har mycket stor vikt lagts vid att åstadkomma viktig och relevant information och kunskap i form av broschyrer och böcker. Denna information har dels varit av nationell, dels av regional karaktär – speciellt anpassad till den egna regionen. I den första programperioden var de flesta länen mycket aktiva och producerade mycket informationsmaterial. Under denna period har takten dämpats. Det beror till stor del på att kompetensutvecklingen har fokuserats på upprättande av åtgärdsplaner inom betesmarksersättningen. Sammanlagt har det gjorts ett stort antal böcker och skrifter inom kampanjerna ”Markernas mångfald” och ”Levande landskap”, andelen riktad direkt till kulturmiljöer är mindre än direkt riktad till biologisk mångfald, en del skrifter riktar sig till både och. Även Jordbruksverket har gjort material inom nämnda kampanjer, exempelvis Skötselhandbok för gårdens natur- och kulturvärden, denna vänder sig mer till utbildare och konsulter än brukarna själva. Av tabell 9 framgår några exempel på vad som gjorts. Tabell 9: Några exempel på regionalt producerat skriftligt informationsmaterial som berör KULT-ersättningen. Titel

Kampanj

Län

Träd i öppna landskap

Markernas mångfald

Örebro län

De glömda byggnaderna i odlingslandskapet

Markernas mångfald

Västmanlands län

Natur- och kulturvärden i det östgötska landskapet

Markernas mångfald

Östergötlands län

Kulturarv och odlingslandskap

Markernas mångfald

Jämtlands län

Strövtåg i hembygden, fornlämningar, studieplan

Markernas mångfald

Västernorrlands län

Bondens hus

Levande landskap

Västra götalands län

Alléhandboken

Levande landskap

Skåne/Regionmuseum

Lantbrukets byggnader

Levande landskap

Södermanlands län

45


4 Värdering av landskapselementen Kulturmiljövärdena i odlingslandskapet kan vara svåra att enkelt definiera. Det är sammansatta och komplexa miljöer med många tidsskikt som tillsammans bildar ett kulturlandskap med många olika historier att berätta. Odlingslandskapet är sammansatt av många enskilda kulturelement. Sett som separata objekt kan de ha olika stort värde, men alla är viktiga sett i ett större perspektiv. Deras värde mångdubblas när de sätts tillsammans som en helhet i ett större sammanhang. Med alla pusselbitar på plats ökar sannolikheten för att man ska kunna få en sann och nyanserad bild av ett områdes historia. Utöver kulturmiljövärden har landskapselementen stor betydelse för biologisk mångfald.

4.1 Betalningsvilja för landskapselement Grunden till KULT-ersättningen är att landskapselementen har höga värden och att dessa värden är beroende av skötseln. Landskapselementens värde bibehålls och ökar om de sköts på rätt sätt. Värdet av landskapselementen uppskattades av Hasund (1998) i en omfattande studie av svenskarnas betalningsvilja. Studier av betalningsvilja är en indirekt metod att värdera kollektiva nyttigheter1. Utifrån Hasunds studie uppskattade Konjunkturinstitutet (2004) den sammanlagda betalningsviljan för att bevara landskapselementen i Sverige till 7,7 miljarder kronor per år eller nästan 3 000 kronor per hektar och år. Enligt beräkningarna skulle detta innebära att det ekonomiska värdet, av att delmålet om mängden kulturbärande landskapselement nås, uppgår till cirka 2,3 miljarder kronor per år (Konjunkturinstitutet 2004). Även om dessa siffror inte är direkt applicerbara på KULT-ersättningen (som uppgår till ca 160 miljoner kronor per år) pekar de på en betydande betalningsvilja för att bibehålla och sköta landskapselement i odlingslandskapet. Att jämföra värdet av ett landskapselement med ett annat är svårt. Värdet påverkas av många olika faktorer. Exempel på sådana är om det är unikt, särskilt representativt, ligger i en kulturhistorisk helhetsmiljö, har särskilda arter knutna till sig, är särskilt vackert eller ligger så att många kan uppleva det. Värdena kan med lite god vilja sorteras under begreppen, kulturmiljövärde, naturvärde, estetiskt värde och tillgänglighetsvärde. En sådan indelning gjordes såväl av Hasund (1998) som av Jordbruksverket och Livsmedelsekonomiska institutet (2004). Enligt Hasunds studie består värdet av landskapselementen, som svenskarna uppfattade det, till ungefär 20 % av kulturhistoriskt värde, 50 % av naturvärde, 20 % av skönhetsvärde och 10 % tillgänglighetsvärde. För de olika landskapselementen finns det en stor spridning vari de huvudsakliga värdena består. Hos en fornlämning kan t.ex. värdet huvudsakligen vara kulturhistoriskt medan det t.ex. hos ett träd kan vara naturvärdet som dominerar. För att jämföra värdet av olika typer av landskapselement fick svenskarna, i Hasunds studie fördela värderingpoäng mellan några olika typer av landskapselement. Resultatet redovisas i tabell 10 tillsammans med KULTersättningens ersättningsnivå för motsvarande landskapselement. Ur tabellen kan man utläsa att ersättningens storlek och folks värdering av landskapselementen skiljer sig åt. För skötsel av åkerholmar betalas t.ex. tio gånger så mycket som för dike med motsvarande värdering.

1

Information om den vetenskapliga grunden och principerna för betalningsviljestudier finns t.ex. i Skotte 2004 eller Fahlbeck 2004.

47


Tabell 10: Värderingen av olika elementen i enlighet med Hasund (1998) kombinerat med motsvarande elements ersättningsnivå i KULT-ersättningen. Element Värderings- Ersättning Ersättning per poäng (kr) värderingspoäng Fem små eller ganska små åkerholmar

17,7

900

51

Åtta fristående träd (”ensamma ute i åkern”)

12,1

480

40

100 meter traktorväg (mellan två åkrar)

8,9

260

29

100 meter trägärdesgård (mellan två åkrar)

12,7

260

20

100 meter remsa med gräs och taggtrådsstängsel (mellan två åkrar)

3,0

60

20

100 meter stenmur (mellan två åkrar)

18,5

260

14

100 meter öppet dike (mellan två åkrar)

11,8

60

5

100 meter lång, smal åkerren med gräs, buskar och träd mellan två åkrar

15,5

60

4

Hasunds studie gäller bevarande av landskapselement medan KULT-ersättningen utgår för skötsel. Sålunda representerar de inte riktigt samma sak. För de flesta landskapselement krävs någon form av skötsel för att de ska bevaras långsiktigt. Skötseln ökar dessutom värdet av landskapselementen genom att synliggöra dem och genom att göra dem attraktiva för arterna i odlingslandskapet. Intensiteten med vilken olika element behöver skötas varierar också kraftigt från enkel sporadisk översyn till täta återkommande röjningar och reparationer.

4.2 Experters värdering av förekomsten av landskapselement För att få ett bättre grepp om värdet av de olika typerna av landskapselement skickades en förfrågan ut till länsstyrelsernas experter. Förfrågan om kulturmiljövärden sändes till länsantikvarierna och förfrågan om naturvärden till naturvårdsdirektörerna på landets 21 länsstyrelser. Enkla frågor ställdes om vilka landskapselement som är mest värdefulla för förekomsten och av kulturmiljö- respektive naturvärden i respektive läns odlingslandskap. Även en fråga om för vilka element skötseln är särskilt värdefull ställdes. Förfrågningarna återges i sin helhet i bilaga 2 och 3. Som frågorna ställdes jämförs elementtyperna och experterna gavs ingen särskild vägledning hur de skulle förhålla sig till elementens vanlighet. Svaren präglas därför av att de vanligaste landskapselementen i respektive region oftare har bedömts ha ett högt värde. Därför har t.ex. endast länsstyrelseexperter från södra Sverige pekat ut hamlade träd och experterna från Skåne pekat ut pilevallar. I figur 14 återges hur stor del av experterna som ansett respektive element vara särskilt viktigt för deras region. Det framgår också att vissa landskapselement huvudsakligen bedömts som särskilt viktiga för naturvärden (småvatten & solitärträd) medan andra är viktigare för kulturmiljövärden (fornlämning & byggnadsgrund). Skillnaderna är emellertid inte upseendeväckande stora, tvärtom förefaller många landskapselement vara viktiga enligt både kulturmiljö- och naturvårdsexperter.

48


Andel (%) 90 80 70 60 50 40 30 20

Läplantering

Träd- buskrad

Jord-, gropvall

Pilevall, -rad

Brunn, källa

Trägärdesgård

Åkeren

Hässja

Fägata

Byggnadsgrund

Fornlämning

Solitärträd

Hamlat träd

Småvatten

Brukningsväg

Byggnad

Åkerholme

Allé

Öppet dike

Stenmur

Röse

0

Liten åker

10

Figur 14: Andel av länsstyrelseexperterna som pekat ut respektive element som särskilt värdefullt för förekomsten av naturvärden (gråa staplar) respektive kulturmiljövärden (vita staplar). Elementen är sorterade efter sammanlagt värde. Genom att relatera länsstyrelsernas bedömning av landskapselementens värde till utbetald ersättning för respektive landskapselement kan man försöka bedöma om störst ersättningen fördelats till de värdefullaste landskapselementen. Detta görs i figur 15. Av figuren skulle man kunna uttolka att de typer av landskapselement som ligger ovanför regressionlinjen har en relativt sett låg ersättning medan de som ligger under har en för hög ersättning. Vid analysen måste man dock uppmärksamma att element som endast förekommer i en begränsad del av landet men i län som har stor åkerareal såsom t.ex. pilevallar och jordvallar inte kan få höga poäng eftersom länsstyrelsernas bedömningar baseras på en regional värdering. Sålunda bör man inte tolka figur 15 som att dessa landskapselement har en för hög ersättning. Alléer, odlingsrösen, småvatten, fornlämningar, solitäträd och byggnader är enligt denna analys de landskapselement som kan tänkas skola ha högre ersättning. Brukningsvägar, som ju är ett vanligt landskapselement i hela landet, är det landskapselement som enligt experternas värdering har en relativt sett hög ersättning. Detta stämmer ganska bra med svenska folkets uppfattning enligt Hasunds studie (jämför tabell 10), där även brukningsvägar givits ett relativt lågt värde. Samtidigt fördelas hela 25 % av KULT-ersättningen till brukningsvägar. Experternas bedömning att solitärträd och åkerholmar är värdefulla i relation till utbetald ersättning (figur 14) stämmer däremot dåligt med Hasunds resultat (tabell 10).

49


25

Allé

Röse

Stenmur

Dike

länsstyrelsepoäng

20

8154540 Byggnad

Småvatten

15

Brukningsväg

Hamlat träd Liten åker 10

5

Solitärträd Fornlämning Byggnadsgrund

0

Hässja Fägata Åkerren Trägärdesgård Pilevall Brunn Träd- buskrad Jordvall

Läplantering -5 100000

1000000

10000000

100000000

utbetald ersättning (kr)

Figur 15: Illustration av hur många länsstyrelseexperter som bedömer respektive typ av landskapselement som särskilt värdefullt i relation till utbetald ersättning. (Försiktighet i tolkningen anbefalles eftersom metodskäl gör att elementtyper av utpräglat regional karaktär fått låg länsstyrelsepoäng.)

4.3 Experters värdering av landskapselementens skötsel Att ett landskapselement är värdefullt måste vara en förutsättning för att ersättning ska betalas ut. Samtidigt är det till skötseln som ersättningen går. Ett (teoretiskt) landskapselement som är värdefullt men saknar skötselbehov ska av effektivitetsskäl inte ges ersättning. Däremot bör de lanskapselement där värdet är mycket beroende av skötseln ges ersättning. Det är uppenbart så att skötselbehovet varierar kraftigt för landskapselement av samma typ. Men även mellan de olika elementtyperna bör det förekomma generella skillnader i behovet av skötsel och underhåll för att bevara dess värde. Länsstyrelseexperterna ombads även att uppge för vilka landskapselement som underhåll och skötsel är särskilt viktigt i deras län (bilaga 2 & 3). Även när det gäller skötselns betydelse för värdena finns det stora skillnader i vilka landskapselement som experterna pekar ut (figur 16). Skillnader finns också i hur viktig skötseln bedöms för bevarande av naturvärden respektive kulturmiljövärden. Svaren (figur 16) skiljer sig i viss utsträckning från bedömningen av förekomstens värde (figur 14). De tydligaste skillnaderna är att skötsel och underhåll av trägärdesgårdar anses oftare som viktigt medan alléer, solitärträd och odlingsrösen är de landskapselement som anses ha litet skötselbehov i relation till sitt förekomstvärde.

50


Andel (%) 70 60 50 40 30 20 10

Läplantering

Brunn, källa

Träd-, buskrad

Åkerren

Pilevall, pilerad

Jord-, gropvall

Byggnadsgrund

Solitärträd

Fägata

Hässja

Trägärdesgård

Fornlämning

Småvatten

Allé

Liten åker

Åkerholme

Hamlat träd

Röse

Brukningsväg

Byggnad

Stenmur

Öppet dike

0

Figur 16: Andel av länsstyrelseexperterna som pekat ut skötsel som särskilt viktigt för för förekomsten av naturvärden (gråa staplar) respektive kulturmiljövärden (vita staplar), uppdelat på elemnttyper. Elementen är sorterade efter sammanlagt värde. I figur 17 relateras länsstyrelseexperternas bedömning av skötselns värde till utbetald ersättning för respektive landskapselement. Det framgår att, särskilt för byggnader, men även för fornlämningar, småvatten, hamlade träd och öppna diken är skötselns betydelse för värdena relativt sett hög jämfört med utbetald ersättning. För brukningsvägar och alléer är den däremot relativt låg. För de ovanliga elementen som endast förekommer i vissa slättbygder bör en figur17 inte tolkas som att deras skötselbehov är litet i förhållande till kostnaden. Detta beror istället på att elementen förekommer i få län och därför inte ansetts viktiga av många av länsstyrelseexperterna. För pilevallar som nästan endast förekommer i Skåne är t.ex. skötseln utpekad som särskilt viktig av både länets natur- och kulturmiljöexpert. På frågan om det fanns landskapselement där skötseln var mindre viktig för respektive läns värden svarade en del experter. De flesta nämnde dock sådana typer som inte förekommer eller är väldigt ovanliga i deras län. Hamlade träd pekad de flesta Norrlandslänen ut som mindre viktiga och det är inte så konstigt eftersom det inte förkommer hamling norr om Dalarna. Likaså pekade flera av naturvårdsdirektörerna ut byggnader, byggnadsgrunder och hässjor som mindre viktiga för naturvärden. Enstaka län nämnde landskapselement som är vanliga i deras län. Så utpekades t.ex. odlingsrösen (Dalarna, Kalmar och Skåne), åkerholmar (Skåne, Blekinge) och brukningsvägar (Skåne, Västerbotten) som landskapselement där skötsel är mindre viktig.

51


20 Dike Byggnad

15

Röse

länsstyrelsepoäng

Hamlat träd

Stenmur

Brukningsväg

Åkerholme

Liten åker

10

Småvatten

Allé

Fornlämning Trägärdesgård

5

Byggnadsgrund

0

Hässja Fägata

Solitärträd

Åkerren

Jordvall Brunn

Pilevall Träd- buskrad

Läplantering

-5 100000

1000000

10000000

100000000

utbetald ersättning (kr)

Figur 17: Länsstyrelseexperternas bedömning av skötselns värde för respektive typ av landskapselement i relation till utbetald ersättning. (Försiktighet i tolkningen anbefalles eftersom metodskäl gör att elementtyper av utpräglat regional karaktär fått låg länsstyrelsepoäng.)

52


5 Vad finns i landet - en uppskattning I kartorna i denna rapport har tätheten av antalet landskapselement inom KULT-ersättningen redovisats per kommun. Data från KULT-ersättningen kan användas för att uppskatta den totala mängden landskapselement i landets åkermark. Sådana uppskattningar har aldrig redovisats tidigare. Uppskattningen bygger på tätheten av de olika landskapselementen i respektive kommun. Dessa har uppräknats med den åkerareal som finns i kommunen och detta har summerats. Uppskattningarna, som redovisas i tabell 11, baseras alltså på antagandet att tätheten i åkermark inom KULT-ersättningen är densamma som i åkermark utanför ersättningen. Belägg för att det kan förhålla sig så är den enkät om förekomsten av landskapselement som lantbrukare utanför KULT-ersättningen fick besvara (bilaga 4). En bearbetning av resultatet i enkäten visar att för lite ovanligare (mer lättuppskattade) landskapselementen är tätheten ungefär densamma som inom ersättningen. För vanliga element anges dock en lägre täthet, vilket dock har bedömts vara en underskattning som beror på enkätens enkla utformning. Eftersom all åkermark ska ingå i åtagandet finns det ingen möjlighet för brukaren att välja särskilda landskapselement. Därför kan rimligtvis inte andelen av olika landskapselement som finns i KULT-ersättningen skilja sig särskilt mycket inom respektive region. Utöver landskapselementen i åkermark finns en stor mängd landskapselement i betesmarker och övriga marker. Utifrån ängs- och betesmarksinventeringen skulle antalet landskapselement i betesmark kunna uppskattas för betesmarker i hela landet. I ängs- och betesmarksinventeringen har dock mängden av flera landskapselement angivits i klasser vilket gör en totaluppskattning svår, det finns dessutom mycket betesmark som inte ingår i inventeringen. På grund av dessa svårigheter har ingen uppskattning av mängden landskapselement i betesmarker gjorts, även om det kanske vore möjligt utifrån ängs- och betesmarksinventeringens data. För landskapselementen, åkerholme, ren mellan åkrar, liten åker och solitärträd är åkermarken en grund för själva elementet. Åkerholmar finns bara i åkermark! Därigenom kan uppskattningarna i tabell 11 sägas motsvara den totala mängden i landet. Inom NILS (Nationell Inventering av Landskapet i Sverige) har mängden av vissa linjära landskapsemlement uppskattats för hela landet (Esseen m.fl 2004). Uppskattningarna från NILS och KULT-ersättningen innebär att ungefär en sjättedel av landets brukningsvägar, öppna diken och trägärdesgårdar finns i anslutning till åkermark (tabell 11). För stenmurar finns en högre andel, ungefär en tredjedel i åkermark. I NILS uppskattades också i vilken utsträckning röjning eller avvekning utförts i närheten av stenmurar de senaste åren. Analysen visar att åtgärder utförs och att ungefär 1 800 mil stenmur röjts. Är det en lycklig omständighet att 1 800 mil är exakt så mycket stenmur som finns inom KULT-ersättningen?

53


Tabell 11: Uppskattningar av mängden landskapselement i Sverige.

Elementtyp Alléträd Brunn/källa Byggnadsgrund Fornlämning Hamlade träd Liten åker Odlingsröse Pilevallar Småvatten Solitärträd Åkerholme Överloppsbyggnad Brukningsväg Fägata Jordvall/gropvall Läplantering Stenmur Trädrad Trägärdesgård Åkerren Öppet dike Traditionell hässja 1.

Enhet st st st st st st st st st st st st mil mil mil mil mil mil mil mil mil ha

Omf. inom KULTersättningen 2003 164 000 7 100 5 400 3 000 14 300 17 400 195 000 21 500 6 000 4 200 45 000 11 200 1 400 26 70 13 1 800 66 24 280 3 600 1 200

Omf. på all åkermark1 537 000 26 000 28 000 8 000 38 000 82 000 737 000 36 000 16 000 11 000 158 000 72 000 5 000 76 94 30 5 300 79 115 760 15 000 14 000

Total omfattning i landet

70 0003

11 000 158 000 30 9002

16 3002 7002 760 90 0002

Uppräkning baserat på tätheten i respektive kommun inom KULT-ersättningen och omfattningen av fel i kontroller enligt avsnitt 3.6 2. Uppskattningar utifrån den nationella landskapsövervakningen (Esseen m.fl. 2004). 3. Det fanns ca. 70 000 åkermarksblock som var 0,3 ha eller mindre i Jordbruksverkets blockdatabas år 2004.

54


6 Slutsatser och diskussion 6.1 Miljömål och måluppfyllelse Det stora hotet mot landskapselementen är igenväxning. Gemensamt för de flesta av elementen är att de under det senaste århundradet har förlorat sitt produktionsvärde. De har då i stor utsträckning lämnats att växa igen samtidigt som de kommit att påverkas av gödsling och kemisk bekämpning. Sett ur det perspektivet är aktivt borttagande av landskapselement numera ett underordnat problem (Naturvårdsverket 2005). Miljömålet, att mängden landskapselement som sköts ska öka, är i ljuset av igenväxningshotet högst relevant. Någon närmare analys av om målen nås har inte gjorts. Det förefaller dessutom svårt eftersom beräkningen av måluppfyllelsen kan göras på olika sätt beroende på utgångsår och mätmetod. Miljömålen följs noggrant inom ramen för miljömålsarbetet som leds av miljömålsrådet. Förutom det nationella miljömålet har samtliga Sveriges län regionala miljömål. Vid en sammanställning av dessa kan man konstatera att dessa korresponderar dåligt med det nationella målet. Sålunda kan samtliga regionala mål angående landskapselementens skötsel uppnås utan att det nationella miljömålet nås. En bättre samstämmighet mellan de regionala och det nationella målet är angelägen om miljömålsarbetet ska vara trovärdigt på lång sikt.

6.1.1 Kvalitativ uppföljning Det finns stora brister i uppföljningen av vilken kvalitativ effekt KULT-ersättningarna har på både kulturmiljövärden och biologisk mångfald (bl.a. Jordbruksverket 2004b, Kleijn & Sutherland 2003, SOU 2003:105). Riksantikvarieämbetet kommer inom ramen för sitt kulturmiljöövervakningsprogram att genomföra undersökningar som kan vara relevanta även i detta sammanhang. För att kunna följa kulturmiljöers kvalitativa utveckling är tillgång på bra kulturmiljödata viktig. I detta sammanhang kan en digitalisering av landskapselementen inom KULTersättningen diskuteras. Detta skulle i så fall kunna genomföras inom stödhanteringen i de system där jordbruksarealen redan finns digitaliserad. En analys av kostnaderna för en digitalisering i relation till kommande administrativa besparingar och användbarhet vid uppföljnings och utvärdering av t.ex. miljömålen vore önskvärd. Ett sådant digitalt data skulle även kunna användas i regionalt natur- och kulturvårdsarbete.

6.2 Regional snedfördelning I kapitel 3 presenteras en detaljerad bild över landskapselementens fördelning och mängd inom KULT-ersättningen. Sådan detaljerad och kvantifierad kunskap är unik, den har aldrig tidigare publicerats. KULT-ersättningen har nått hela landet. Det finns endast enstaka kommuner utan något anslutet företag. Det finns dock en tydlig regional övervikt mot södra, och i viss mån sydöstra Sverige. Även i landets nordligare delar finns regionala ojämnheter. Gotland utmärker sig också med en relativt sett låg anslutningsgrad. Denna regionala snedfördelning gör att KULTersättningens utformning kan ifrågasättas utifrån utgångspunkten om jämn regional spridning. Den regionala snedfördelningen kan sannolikt förklaras av både naturliga och produktionsrelaterade förutsättningar. Följande förklaringsvariabler är möjliga: 55


Antal elementyper och dess täthet

Åkerarel (påverkar möjligheten att nå kvalifikationsgränsen)

Elementtyper (påverkar skötselkostnaden och ersättningen)

Tillgång till maskiner och betesdjur (påverkar skötselkostnaden)

Tid

Kunskap om möjligheten

Faktorerna ovan avspeglar sig tydligt i de svar som lantbrukare angivit till varför de inte sökt KULT-ersättning (tabell 5). Det är uppenbart att de fyra översta faktorerna kan påverka den regionala fördelningen. Det är svårare att se hur tillgången på tid och kunskapen om möjligheten skulle variera geografiskt, men det kan inte uteslutas att det påverkar fördelningen. Frågan om heltids-, deltids- eller hobbyjordbrukare skulle ha störst intresse för ersättningen är oklar. Åldersfördelningen bland KULT-ersättningens brukare är emellertid identisk med den för hela lantbrukarkåren. I slättbygderna är företagen arealmässigt stora, och även om tätheten av landskapselement är låg har de flesta företagen ändå så pass mycket landskapselement att de kan söka ersättning. Samtidigt kan man förmoda att företagen i slättbygderna har en relativt sett stor andel element som är enkla att sköta med maskinella metoder vilket gör KULT-ersättningen attraktiv. I slättbygder är anslutningen hög. Utöver storleken på företagen och landskapselementens skötselkostnad påverkas anslutningsgraden till viss del av tätheten på landskapselement. På småländska höglandet är tätheten av landskapselement mycket stor (karta 4) och det gör att även riktigt små brukningsenheter har möjlighet att söka ersättning. Samtidigt är det ett område med förhållandevis mycket betesdjur. Om djuren betar på åkermark kan man anta att en stor del av skötseln utförs ”automatiskt”. För gårdar med betesdjur, särskilt sådana med mycket betesvall, bör därför KULT-ersättningen vara fördelaktig. För Gotlands del kan den låga anslutningen svårligen förklaras av geografiska eller produktionsbetingade orsaker. Vid införandet av ersättningen, 1996, fanns på Gotland en motvilja mot ersättningens krångliga regelverk både bland brukare och på länsstyrelsen. Det är troligt att otrygghet kring reglerna och dålig ”marknadsföring” ännu bidrar till den den låga anslutningen på Gotland. I Norrlands inland är anslutningen högre för relativt sett små företag. Det är endast i dessa delar av landet som företagen inom KULT-ersättningen är mindre än genomsnittet för regionen (karta 3). Även här beror det sannolikt på att mängden landskapselement är hög eftersom området ligger över högsta kustlinjen samt att hässjningen fortlever på denna typ av små gårdar. I Norrlands kustland beror anslutningsgraden i större utsträckning på att företagen är relativt sett större. Utöver de natur- och produktionsbetingade förklaringarna kan anslutningsgraden också bero på hur bra betalt det är för skötseln av de olika elementtyperna. Om landskapselement som är vanliga i norra Sverige är dyrare att sköta i förhållande till ersättningsnivån så kan det också vara en förklaring till den regionala snedfördelningen. Antalet typiska landskapselement är från början också lägre för vissa delar av landet. I de områden där framför allt sten använts finns naturligtvis landskapselementen kvar i högre utsträckning än där trä använts. Landskapselementtyper som hässjning och ängslador, som är relativt sett vanliga i norra Sverige är ursprungligen knutna till ängsmarker. Anslutningsgraden är ca 20 % av brukarna och ca 30 % av åkermarken (karta 1). Av detta kan man utläsa att ersättningen i större utsträckning fördelats till stora företag. Den generella förklaringen är som ovan nämnts att det krävs en viss mängd landskapselement för att få KULT-ersättning. Utifrån brukarnas egna uppgifter (tabell 5) går det att räkna fram att 15-

56


20 % av de brukare som inte har ersättning inte heller har möjlighet att söka på grund av för få element.

6.3 Regionala särdrag bibehålls Jordbrukslandskapet innehåller stora kulturvärden och präglas av betydande geografisk variation. Olikheter i de naturgivna förutsättningarna har tillsammans med skillnader i redskap och brukning skapat dagens odlingslandskap. Utifrån de olika karaktärsdrag som skapats, kan landskapet delas upp i olika regioner - såsom t.ex. Sporrong (1996) har gjort (karta 1). Ett av de uttalade målen med KULT-ersättningen är att bevara dessa regionala särdrag. KULT-ersättningen har fördelats till hela landet. Många av de landskapselement som sköts med hjälp av KULT-ersättningen är regionala till sin karaktär. Det innebär att de till stor eller mycket stor del förekommer i en viss del av landet. I genomgången av landets kulturhistoriska regioner på produktionsområdesnivå (kapitel 3.3) framgår att en del av skillnaderna manifesteras i ersättningens fördelning på olika landskapselement. Därmed kan man påstå att ersättningen på ett tydligt sätt bidrar till att bevara de regionala särdragen. Ett antal goda exempel på detta finns i den genomgång som gjorts av landskapselementens fördelning inom ersättningen. Nämnas kan att: •

de för Skåne typiska pilevallarna fångats upp i mycket stor utsträckning.

Falbygdens många stenåldersgravar syns i statistiken över fornlämningar inom ersättningen

södra Hallands av märgelgravar präglade slättlandskap framträder tydligt

odlingslandskapet norr om Dalälven uttrycks i ekonomibyggnaderna

det gamla Småland som finns i Bråbygden med trägärdesgårdar och hamlade träd slår igenom i kartorna.

hässjningen lever kvar i delar av Norrlands inland.

stenmurarnas och odlingsrösenas olika utbredningsbild i Götalands skogs- och mellanbygder.

I dessa fall har KULT-ersättningen bidragit till att bevara och tydliggöra de regionala skillnader som förekommer. Fler exempel skulle kunna tas fram ur kartmaterialet (bilaga 1). I skötseln av landskapselementen ingår också att fortsätta eller lära gammalt bruk och ibland att använda äldre redskap. En sådan kunskapsuppbyggnad som bland annat sker genom kunskapsöverföring från en äldre generation till en yngre är ett kulturhistoriskt mervärde.

6.4 Helheten bevaras En helhetssyn för både landskapselementen och för det äldre odlingslandskapet bör eftersträvas. Ur kulturmiljösynpunkt skulle en närmare koppling mellan landskapselement i åkermark och andra markslag vara av godo. Av kulturhistoriska skäl borde det övervägas om inte hela landskapselementen bör ingå i stödet även om de fortsätter in i annan markanvändning än åker. Sammantaget verkar det ändå som om ersättningen i nuvarande utformning fungerar och bidrar till att bevara helheter. Dels bidrar KULT-ersättningen till helhet i bemärkelsen att många av odlingslandskapets beståndsdelar bevaras och sköts. Dels

57


finns det en samvariation med miljöersättningen till betesmarker och ängar så att brukningsenheter med KULT-ersättning med stor sannolikhet även har betesmarksersättning. I det tekniska underlaget inför nytt landsbygdsprogram beskrevs möjligheten att göra en samlad ersättningsform för betesmarker och slåtterängar samt natur- och kulturmiljöer (Jordbruksverket 2005). I denna utvärdering utreds inte frågan om det är effektivt att slå samman ersättningsformer.

6.4.1 Den historiska helheten Det äldre odlingslandskapets indelning i in- och utmark var fram till skiftena den gängse. Inägomarken bestod av bytomt, åker och ängsmark samt några få mindre beteshagar. Utmarken där betet skedde bestod oftast av skog och impediment. Efter skiftena inhägnades även betesmarken, men fortfarande var de tre markslagen av helt olika karaktär. Landskapselementen är spår efter de brukningssystem och brukningssätt som fanns fram till jordbrukets mekanisering under 1900-talets första hälft. Genom de nya maskinerna och den specialisering som då skedde togs marken i anspråk på ett mer genomgripande sätt och spåren efter tidigare brukning röjdes successivt undan. Fältformer rationaliserades vilket ofta innebar en kombination av uppodling och nedläggning, vissa element odlades bort och andra lämnades till igenväxning. Förståelsen och begripligheten ökar med mängden synliga spår i landskapet, men förutsättningarna har varierat i landet. Där trycket på förändring varit störst har också de äldre spåren försvunnit mest. Mängden landskapselement är också beroende av olika naturförutsättningar som jordart och höjd över havet. I områden som domineras av stenfattiga sedimentjordar, som i stora delar av Norrland, har det aldrig funnits någon mångfald av landskapselement. Helt intakta miljöer med alla spåren bevarade finns knappast kvar idag, men genom att bevara strukturerna – vägar, diken och gränser – kan en viss förståelse skapas. Genom att bevara de olika markslagen fyller vi på ytterligare. Till detta kommer sedan övriga kulturbärare i form av odlingsrösen, träd för olika bruk, hässjning med mera. Mångfalden av olika elementtyper per företag har sammanställts (figur 1). Antalet varierar och fem olika typer är det vanligaste antalet. Antalet elementtyper har minskat något jämfört med den första progamperioden (1996-2000). Orsaken kan vara dels att fler slättbygdsjordbruk anslutit sig och dels att regelverket gjordes om bland annat så att antalet elementtyper minskade något. Kopplingen mellan det kulturhistoriska värdet och antalet elementtyper är inte entydig. I en framtida utformning bedöms därför elementtyperna och deras ersättning vara en viktigare faktor än att det tas särskilda hänsyn till gårdar med många elementtyper.

6.4.2 Vilka markslag? Idag betalas bara skötsel av landskapselement i åkermark. När dessa i sin utbredning fortsätter in i ett annat markslag erhåller de därför ingen ersättning. I betesmark beräknas skötseln – åtminstone till viss del – ske genom bete. Fortsätter t.ex. en stenmur däremot in i nuvarande skogsmark ställs inga krav på, och ges ingen ersättning för skötsel. En förändring av ersättningen så att hela landskapselementet räknas in skulle ge kulturhistoriskt positiva effekter av skötseln. Ett sådant resonemang skulle kunna gälla smärre delar t.ex. åkergipar som tagits ur brukningen för att de varit för små, men ändå har behållit den gamla gränsen i form av t.ex. en stenmur. En sådan flexibilitet där landskapselement inte ”klipps sönder” är eftersträvandsvärd men sannolikt inte helt enkel att uppnå eftersom tydliga definitioner samtidigt krävs. Landskapselement som löper i skogsmark kräver dessutom sällan särskild

58


skötsel. Möjligheten att ge ersättning för element i betesmark skulle kunna innebära att ersättning utgår två gånger för samma sak och därigenom ge ökad administration. En sådan förändring skulle nödvändigtvis behöva koordineras med en förändring av betesmarksersättningen. Utöver problematiken med olika markslag och uppdelningen i olika ersättningsformer är ersättningen bunden till brukningsenheter. Dettar gör att det kan vara svårt att uppnå en visuell helhetsuppfattning i ett landskapsavsnitt. I ett system som bygger på brukningsenheter, som egentligen inte är anpassat till den historiska helheten i landskapet, är det en praktisk och rimlig definition att landskapselement ska ligga i anslutning till åkermark eller jordbruksmark för att ge ersättning.

Åkermark Miljöersättningen utgår endast till landskapselement i anslutning till åkermark. Att alla element på all åkermark ska ingå i åtagandet kan göra att vissa brukare inte söker alls och att värdefulla element därför inte blir skötta. Principen att alla element på gården ska skötas är ändå en grundbult i nuvarande utformning av ersättningen. Det är positivt med en helhetssyn på gårdsnivå eftersom det skapar hela miljöer av synliggjorda och skötta landskapselement. Principen medför att brukarna inte kan välja de mest lättskötta elementen. Om lantbrukarna fick välja element skulle visserligen fler lantbrukare ansluta sig, men samtidigt skulle det eftersom skötselkostnaden varierar kraftigt, sannolikt bli mindre skötsel per utbetald krona. Kostnadseffektiviteten skulle bli lidande. Samtidigt skulle det leda till att målet om vårdade helheter mer sällan uppnås.

Betesmark Ängs- och betesmarkerna är viktiga delar av landskapet. De biologiska värden som finns i dessa marker är en rest av den skötsel och det bruk som var vanligt under många hundra år. Kopplingen mellan KULT-ersättningen och ängs- och betesmarksersättningen är därför väldigt intressant och viktig för förståelsen av hur det gamla jordbrukslandskapet utnyttjades. Av de gårdar som erhållit KULT-ersättning har drygt 60 % även ersättning för ängs- och betesmarker. Det är betydligt mer än vad en slumpmässig fördelning av ersättningarna skulle innebära. Således finns det, utan att vara reglerat, en samvariation mellan ersättningarna. Denna koppling är viktig för helhetsförståelsen av landskapet. I ängs- och betesmarkernas värdebegrepp ingår även de kulturbärande landskapselementen. Landskapselement i ängar och betesmark sköts genom slåtter eller bete och genom borttagande av igenväxning. Särskild skötsel av element är ibland nödvändig.

Gårdsmiljö För en helhetssyn på gårdens natur- och kulturvärden och en förståelse för landskapshistoriken bör även de kulturbärande landskapselementen i gårdsmiljö uppmärksammas. För en del av skötseln i gårdsmiljön kan den privata nyttan dock antas överstiga den kollektiva och samhällsnyttan med att införa en generell ersättning för skötsel av gårdsmiljöer är liten. För att fånga upp helheten och ta tillvara hela gårdens värde skulle möjligen skötsel av gårdsmiljön kunna ingå som ett grundkrav för att ersättning ska utgå.

59


6.4.3 Värdefulla helhetsmiljöer Ett annat sätt att utvärdera vore att analysera i vilken utsträckning KULT-ersättningen har fördelats till områden som är utpekade som särskilt värdefulla. Länsstyrelsen i Södermanland konstaterade 1997 att dåvarande miljöersättningen endast i liten utsträckning hamnat i de områden som utpekats i deras regionala bevarandeplan för odlingslandskapet. Eftersom KULT-ersättningen aldrig har haft någon inriktning mot särskilt värdefulla områden eller objekt finns det emellertid ingen anledning att tro att sådana miljöer är särskilt representerade. En styrning av ersättningen mot värdefulla helhetsmiljöer är dock en möjlighet om ersättningsformen behöver utvecklas. En möjlighet är att rikta kompetensutvecklingen mot sådana områden. Det skulle dock kunna innebära en helt annan form av ersättning där fördelarna med brukarnas egna engagemang i dagens ersättning riskeras. En riktning av kompetensutvecklingen till särskilda områden är en annan möjlighet som finns inom nuvarande landsbygdsprogram.

6.5 Informationens positiva effekter Även om det är svårt att kvantifiera bedöms informationsinsatserna kring natur- och kulturvärden på gårdarna i samband med KULT-ersättningen och kompetensutvecklingen av lantbrukare ha bidragit till den positiva effekten på mängden skötta landskapselement. Kunskapsnivån har höjts och intresse har skapats. Samtidigt framgår det av utvärderingen att en stor del av lantbrukarna uppger att de inte visste att man kunde få ersättning (tabell 5). Detta indikerar att informationen kring själva KULTersättningen kunde ha varit bättre. Intresset att marknadsföra ersättningen från lantbrukets rådgivare och myndigheter borde ha varit bättre. Detta är viktigt om miljömålet ska kunna nås.

6.6 Skötseln – full av oklarheter Dagens skötsel innebär årligt borttagande av igenväxningsvegatation. Det är en grundläggande skötselåtgärd som krävs för att de flesta landskapselement ska bevaras långsiktigt. Utöver detta fanns i den förra programperioden krav på årlig grässkötsel. I det nuvarande programmet finns inte något sådant krav. Anledningen till att man tog bort detta krav var framförallt ekonomisk, men även att det förekom mycket skötselfel. Någon analys av hur detta påverkar biologisk mångfald och kulturmiljövärden har dock aldrig gjorts. I den fördjupade utvärdering av Ett rikt odlingslandskap (Jordbruksverket 2003) framgår att det faktum att det inte finns något krav på bortförsel av markvegetation på sikt kan komma att dölja element, luckra upp grässvålen och slå ut hävdgynnad flora. Miljömålsrådet konstaterar att det behövs en översyn av huruvida dagens markvård är tillräcklig för alla typer av element. Någon sådan översyn är ännu inte gjord. Halvtidsutvärderingen (SOU 2003) konstaterar också att det råder stor osäkerhet bland lantbrukarna om skötsel av elementen, dvs. hur elementen ska skötas på bästa sätt. Skötseln är, menar man, inte heller alltid anpassad till lokala förutsättningar och traditioner. Peterson (2005) har visat att variationen i skötseln av träd- och buskar har varierat kraftigt mellan brukare i samma region såväl som över tiden.

60


I Jordbruksverkets förslag till en strategi för ökad biologisk mångfald i slättbyggder finns ett åtgärdsförslag som handlar om skötsel av fältskikt på landskapselement (Jordbruksverket 2004c). Enligt bedömningen är åtgärden värdefullast på landskapselement som har kvar fragment av ängsvegetation. Åtgärden går ut på slåtter vartannat eller vart tredje år samt hamling av träd. I samma utredning konstateras det att t.ex. öppna diken i slättbygden normalt sett inte bör åtgärdas. Att avlägsna fältskiktet kring öppna diken i fullåkersbygd bidrar litet till synligggörande samtidigt som nackdelarna för faunan kan vara stora. Det råder alltså stor osäkerhet om skötseln. Långsiktigheten i dagens skötsel kan ifrågasättas. Om man konsekvent låter bli att tillämpa fältskiktsskötsel kommer grässvålen i ett längre perspektiv att lösas upp. Detta underlättar spridning av träd- och buskar. Hävdberoende biologiska värden, vid element som har kvar sådana värden, kommer på sikt att försvinna. Även det kulturhistoriska värdet kan påverkas av grässkötseln. Riksantikvarieämbetet har gjort bedömningen att ökade skötselkrav i form av årlig skötsel av markvegetation skulle öka möjligheten att bevara landskapselementens kulturhistoriska värden. I ett historiskt perspektiv har landskapselementen antagligen hävdats mer eller mindre varje år eftersom de hade en viktig roll för dåtidens jordbruk. Årlig grässkötsel var också kravet under den första programperioden. Det är också i linje med den skötselsom kan förväntas på landskapselement i ängs- och betesmarker med miljöersättning. Regelbunden grässkötsel vore att föredra vid flertalet av de landskapselement som har kvar hävdberoende biologiska värden. Återinförande av årlig grässkötsel har dock liten biologisk relevans i många av landets landskapselement i åkermark och medför ett merarbete jämfört med idag. Lantbrukaren kommer att bli tvungen att beta eller slå av och föra bort markvegetationen på alla sina element i åkermark. Det medför ökade kostnader och det kvantitativa delmålet om skötta landskapselement skulle bli svårare att nå. Mellan årlig grässkötsel på alla landskapselement respektive ingen grässkötsel alls finns naturligtvis en mängd olika varianter. För vissa element kanske det skulle vara lämpligt med en skötsel vartannat eller vart tredje år. Vissa artgrupper t ex groddjur och insekter skulle kanske må bäst av att det vid varje tidpunkt finns en mosaik av hävdade/ohävdade element. Vid vissa element kan en skötsel t.o.m. ha negativa effekter. Detta gäller bl. a. vissa diken i slättbygd med t.ex. fisk- eller musselarter som missgynnas av en solinstrålning som förhöjer vattentemperaturen. I sådana miljöer är det ofta även negativt att ta bort igenväxningsvegetationen då den mer effektivt än gräsen skuggar vattendraget. Det går att undanta element ur åtagandet om skötselkraven bedöms vara skadliga för natur- och kulturvärden. Sammanfattningsvis kan man konstatera att en fördjupad analys av behov och intensitet i grässkötsel för att bibehålla de biologiska och kulturhistoriska värdena behöver göras. Även bland brukarna finns en osäkerhet, en del anser att skötselkraven inte passar dem (tabell 5). Helt klart är att skötselintensiteten bör variera med avseende på vilka värden som finns på och kring landskapselementet ifråga samt i vilken typ av landskap det befinner sig. Med generalla skötselkrav riskerar skötseln att bli otillräcklig på en del element med förlust av hävdberoende värden som följd och/eller en onödig utgift i form av skötselersättning till element som inte behöver sådan skötsel eller ens någon skötsel alls. En differentierad skötsel utifrån landskapselementens värde och sammanhang vore det bästa. Underlag för att ställa sådana differentierade skötselkrav kräver dock fältbesök vilket medför ökade administrativa kostnader.

61


6.7 Förändrade regler med lärdomar från förr I samband med ett nytt landsbygdsprogram kan flera möjliga förändringar diskuteras. Om KULT-ersättningen ska finnas kvar i ungefär nuvarande utformning finns det ett antal delar i utformningen som bör ses över. En sådan översyn bör inkludera vilka landskapselement som ska vara ersättningsberättigande och deras definitioner, ersättningsnivåerna, vilka markslag som ska vara aktuella samt kvalifikationsgränsen. Utöver detta diskuteras ibland större förändringar såsom sammanslagningar av ersättningar och andra helt nya lösningar. Skäl för och emot sådana förändringar diskuterades av Jordbruksverket (2005). I nästa avsnitt (6.8) utvecklas resonemangen om skälen och möjligheten till en större förändring av KULTersättningen.

6.7.1 Ersättningsberättigande landskapselement I olika sammanhang har det framförts önskemål om en översyn av dagens stödberättigande element och vilka som ska berättiga till ersättning. En sådan översyn gjordes inför nuvarande program (SOU 1999:78) och några landskapselement utgick ur ersättningen samtidigt som några definierades om bl.a. för att bättre anpassas till övriga miljöersättningar. Huvuddelen av ersättningen utgår till enstaka elementtyper såsom brukningsvägar, öppna diken och stenmurar (figur 10). Kritik har framförts mot att de vanligaste elementtyperna utgör en stor del av budgeten för åtgärden. Ersättningen för dessa element står dock i proportion till deras vanlighet. Det finns inga uttalade beskrivningar som visar att ovanligare element är värdefullare. Tvärtom har länsstyrelsernas experter i stort sett pekat ut de vanligaste landskapselementen som viktigast för både natur- och kulturmiljövärden (figur 14). Eftersom de regionala särdragen i stor utsträckning fångats upp inom KULT-ersättningen finns det ingen fullgod anledning att i högre grad ersätta ovanliga landskapselement. I svaren från länsstyrelsernas experter (fråga 5 i bilaga 2 & 3) listas ett antal typer av landskapselement och småbiotoper vars skötsel skulle kunna ingå i KULT-ersättningen. De element som nämns är en mycket heterogen samling av företeelser, varav många är tillfälliga eller inte knutna till åkermark. Ytterst få typer nämndes av mer än enstaka länsstyrelseexperter (broar nämndes av fem). Utifrån detta saknas tydliga skäl att utöka ersättningen med någon särskild typ av landskapselement. Svaren ger heller ingen anledning att fundera över hur elementen definieras. En harmonisering med biotopskyddets regler vore emellertid om möjligt önskvärd (jmf tabell 3). Vid genomgången av vilka landskapselement som utmärker sig vid kontroller framgår bl.a. att över hälften av de anmälda träd- och buskraderna inte godkänns vid en kontroll (tabell 8). Definitionen av detta element är svår. Naturligt uppkommna slyridåer, slånbuskage eller björkrader ska inte ingå eftersom de saknar historisk relevans i kulturmiljön. Definitionen, liksom den rätta skötseln, är svår att avgöra för såväl lantbrukare som handläggare. Utöver detta ska elementet vara beläget i fullåkersbygd. Inte sällan kan träd- och buskrader ha betydande naturvärden utan att vara relevanta ur kulturmiljöperspektiv. Det är omöjligt att skriva en definition som tar hänsyn till alla de speciella fall som förekommer. En enkel lösning på problemet är att ta bort träd- och buskrad som ersättningsgrundande landskapselement. Detta innebär förvisso att ett mindre antal element inte kommer att få den skötsel som är önskvärd och det är viktigt att dess värden kan säkras på något annat sätt. Vikten av detta framgår av Jordbruksverkets strategi för småbiotoper i slättbygd där anläggning av buskrader är en beskriven åtgärd. Samtidigt är dock de övergripande problemen med definitioner och kontroller stora och elementet träd- och buskrader är därför mindre lämpligt i en ersättningsform där lantbrukaren själv ska fastställa landskapselementen. 62


Elementet förekommer huvudsakligen i Skåne och i begränsad omfattning (karta 8). I Skåne är anslutningen till KULT-ersättningen generellt sett mycket hög. Skötsel av träd- och buskrader skulle passa bättre inom en mer riktad ersättning. . För de landskapselement som har en hög andel skötselfel, särskilt småvatten, men även byggnadsgrunder och fornlämningar är skälen att stryka elementtyperna inte lika starka. Dessa element bidrar till att bevara de regionala särdragen. Småvatten i slättbygderna har tidigare i stor utsträckning fyllts igen och använts som avstjälpningsplatser. Detta avspeglar sig i att för fem procent av dem, mer än något annat element, finns kontrollanmärkningar om upplag. Skötseln är mycket viktig för värdena och riktad information och kontroll av dessa element är en bättre lösning. Idag styrs kontrollfrekvensen i liten utsträckning av skötselfelen.

6.7.2 Förändra ersättningsnivåerna Det finns tre goda skäl till varför ersättningsnivåerna bör förändras: •

Tanken om en regional spridning av ersättningen för åtgärden.

Genom att betala mer för det som värderas högst blir samhällsnyttan större.

Genom att fokusera ersättningen på landskapselement som bedöms vara i stort behov av skötsel blir effektiviteten stor.

Ersättningen är tänkt att utgå för den faktiska skötselkostnaden. Dagens ersättningsnivåer sattes utifrån en bedömning av hur skötselkrävande de olika landskapselementen är (SOU 1999:78). Spridningen i skötselkostnad är emellertid mycket stor alltifrån landskapselement som ”i stort sett sköter sig själv” till sådana som kräver omfattande årliga insatser. Detta beror t.ex. på historisk skötsel, jordmån och företagets inriktning. Eftersom kostnaderna för skötsel varierar kraftigt är det rimligt att de administrativt fastställda ersättningsnivåerna tar hänsyn till landskapselementens värde. För att uppnå en jämnare regional spridning borde i första hand överloppsbyggnader, hässjor och öppna diken ersättas relativt sett bättre. En regionaliserng av ersättningsnivåer för vissa landskapselement kan vara en annan väg att försöka lösa en del av skötsel- och snedfördelningsproblemen. Sådana förslag saknas dock sannolikt beroende på den ökad komplexitet det skulle innebära samt bristande kunskap om faktisk förekomst av landskapselement och om skötselkostnader. För att uppnå en anpassning till det som värderas högst finns olika uppgifter. Enligt Hasunds (1998) värderingsstudie är stenmurar värdefullare än åkerren och dike. Om hans resultat relateras till ersättningsnivåer, som görs i tabell 10, blir bilden emellertid att för de linjära elementen är ersättningen per värdepoäng låg. Detta gäller särskilt för diken och åkerrenar. Eftersom landskapselementen i Hasunds studie inte är alls desamma som elementen i KULTersättningen är det svårt att använda hans resultat. Den värdering som länsstyrelsernas experter fått göra har relaterats till utbetald ersättning (figur 15). Utan att göra anspråk på vetenskaplig korrekthet indikerar denna relation att alléer, rösen, småvatten, solitärträd och byggnader är de element som värderas högst. När experterna väger in vikten av skötsel förändras bilden något och byggnaderna utmärker sig (figur 17). Av de vanligare landskapselementen bedöms skötseln av brukningsvägar och alléer som förhållandevis mindre viktig. Sammantaget pekar detta på att för främst överloppsbyggnader och i viss mån även diken är ersättningsnivån relativt sett låg. En höjning skulle medverka till både bättre regional balans och en bättre anpassning till värdet. En höjning av ersättningen till diken i slättbygd är dock

63


tveksam utifrån resonemangen om att skötseln i dessa områden i viss mån kan ha liten eller negativ effekt på biologisk mångfald. Ersättningen till brukningsvägar, som omfattar en fjärdedel av ersättningen är relativt sett hög. Resultaten av Hasunds studie såväl som av experternas bedömningar pekar på att ersättningen till vägar kan sänkas. En sänkning påverkar inte den regionala fördelningen eftersom brukningsvägar är vanliga överallt. Mängden skötselfel kan användas som en indikation på skötselkostnaden. Även ur denna aspekt kan brukningsvägar och alléer antas vara ”lättskötta” (figur 13), och relativt sett ”överbetalda”. I denna utvärdering har inte faktiska ersättningsnivåer beräknats. Dessa måste sättas i relation till budget och målsättning med det nya landsbygdsprogrammet. En anledning till att byggnaderna värderas relativt högt i förhållande till ersättningen är att dessa är förhållandevis dyra att sköta. Detta gäller om underhållet av byggnaden inräknas. I nuvarande utfomning av KULT-ersättningen ingår endast skötsel av vegetationen i ersättningsnivån. I Jordbruksverkets (2005) tekniska underlag inför nytt landsbygdsprogram beskrivs möjliga åtgärder för att sköta byggnader. Utöver markskötsel ingick åtgärder för underhåll. En kostnadskalkyl gjordes och denna åtgärd kostnadsberäknades till 15 000 kronor per byggnad. Erfarenheter från Västmanland och Gävleborg visar att relativt små medel kan ge stor effekt.

6.7.3 Sänk kvalifikationsgränsen En sänkning av kvalifikationsgränsen har föreslagits av flera olika utredningar (Jordbruksverket 2005 m.fl.). Konsensusen kring detta är magnifik. Nuvarande gräns begränsar anslutningen, leder till ökad administration vid brukarskiften samt ger en regional snedvridning av anslutningsgraden och den bör därför sänkas. .

6.8 En mer riktad ersättning behövs 6.8.1 Problembilden Analyserna visar flera olika brister i nuvarande KULT-ersättning. En viktig invändning är att en mycket stor del av resurserna, uppräknat ca 7 miljoner kronor per år, går till skötsel av landskapselement som vid kontroller visar sig inte finnas (tabell 8). Utöver det är skötselfelen så omfattande att skötsel för fjorton miljoner kronor per år inte utförs. Sammantaget innebär detta att över tjugo miljoner kronor, eller tretton procent av KULT-ersättningen inte har någon miljöeffekt. En annan problematik är som beskrivits ovan skötseln. Behovet av skötsel varierar mellan olika landskapselement, från regelbunden skötsel av grässvålen till ingen skötsel alls. En diffrentiering av skötselåtagandet efter behovet vore önskvärd. Restaurering av vissa element är en ytterligare aspekt som skulle kunna vara värdefull på vissa landskapselement. Den stora mängden fel vid kontrollerna tyder på att bedömningsproblem är viktiga. De administrativa kostnaderna för att utföra kontroller av KULT-ersättningen är höga. Risk för återbetalningskrav skapar en otrygghet och leder till minskat intresse för ersättningen. Detta kan t.ex. vara en anledning till den låga anslutningen på Gotland.

64


6.8.2 Möjliga förändringar Med ovanstående problematik i bakhuvudet förefaller det som att något måste göras. En förenkling genom att ändra definitioner eller avskaffa landskapselement torde inte räcka. Många av problemen kommer att kvarstå. Att avskaffa ersättningen helt med motivet att administrationen och kontrollfelen är stora är en annan möjlighet. En sådan förändring går emellertid tvärs emot de tydliga miljömål som finns för odlingslandskapet och rimmar illa med det stora värde som allmänheten uttrycker i de betalningsvillighetsstudier som gjorts. Istället bör man försöka utfoma ersättningen så att problemen minimeras. Genom att lägga resurser på att definiera och fastställa landskapselementens omfattning och skötsel skulle problemen minska betydligt. De positiva effekterna är att bedömningsproblemen och osäkerheten kan minskas, och kunskapen höjas. En stor del av lantbrukarna anger också att ansökan etc. är för krånglig som skäl för att inte söka (tabell 5). En individuellt definierad skötsel för varje element skulle också innebära att dagens generella, men ibland felaktiga, skötsel skulle undvikas. En anpassning av skötselkraven efter särskilda behov ger en ökad kvalitativ inriktning. Kunskapen och intresset för landskapets agrara historia och biologiska mångfald skulle kunna öka. Möjlighet skulle eventuellt också kunna finnas att ersätta element som är särskilt hotade eller som regionalt ses som särskilt värdefulla. Måluppfyllelsen skulle bli bättre. Nackdelarna är främst kraftigt ökade kostnader och ökad administration. Vissa administrativa vinster skulle dock kunna göras. Den uppskattade årliga kostnaden som går till anmälda landskapselement som vid kontroller inte godkänns motsvarar cirka sju miljoner kronor per år. Besparingen skulle bli ännu större eftersom även skötselfelen sannolikt skulle kunna minskas. Det sätt att komma åt ovanstående problem som har diskuterats och där erfarenheter finns från andra ersättningsformer är genom en plan där myndigheten definierar och avgränsar lantbrukarnas element och skötseln av dessa. Fördelarna är beskrivna ovan och en diskussion förs även i Jordbruksverkets tekniska underlag inför nytt landsbygdsprogram (2005). Nackdelarna med planer är utöver kostnaderna att svårigheterna med likabehandling och transparens kan uppkomma genom att myndigheter och handläggare gör olika bedömningar. Tydliga centrala riktlinjer är nödvändiga. Erfarenheter av varierande bedömningar finns från arbetet med åtgärdsplaner inom betesmarksersättningen (Jordbruksverket 2004a) och inom ängs- och betesmarksinventeringen (Östborn 2005). Brukarnas aktiva ansvarstagande för sina landskapselement kan minska genom att myndigheter detaljstyr. Något som talar mot en detaljerad diffrentiering av skötseln är att kunskapen är dålig om vilken skötsel de olika elementtyperna kräver för ett långsiktigt bevarande av deras värden. En sådan diffrentiering kan upplevas som detaljstyrning och den skulle om den införs kunna fördelas på några enkla skötselklasser, exempelvis ingen skötsel, röjning av igenväxning, regelbunden grässkötsel och ev. restaurering. Detaljstyrningen är samtidigt något som efterfrågas, många brukare tycker att det är svårt med avgränsningar, skötselkrav och att det är krångligt att ansöka och i ett sytem med planer kan anslutningen komma att öka. I så fall skulle möjligheten att nå både de kvalitativa och de kvantitativa delarna i miljömålet öka. Frågan om var gränsen går för när de ökade transaktionskostnaderna med en ökad riktning överstiger miljövinsterna är svår att besvara. Förutom att behovet av skötsel varierar mellan individuella landskapselement varierar kostnaderna för skötseln än mer. Detta talar för ett system där skötselersättningen avpassas bättre efter den verkliga skötselinsatsen det vill säga att brukarna i högre grad blev ersatta för de faktiska kostnader som uppkommer. Osäkerheten kring skötselkostnader för de olika

65


elementtyperna, men även mellan olika marker och regioner är stor. Ett sådant system är därför sannolikt svårt att utforma och dyrt att genomföra.

6.9 Samhällsnytta? Samhällsnyttan med KULT-ersättningen är stor. Allmänheten uppskattar ett välskött odlingslandskap. Värdet av skötseln av landskapselement uppskattas till stora belopp och ersättningen har tydligt bidragit till att bevara natur- och kulturmiljövärden i odlingslandskapet samtidigt som den regionala särarten bevaras. KULT-ersättningen fyller därmed både landsbygdsprogrammets mål och bidrar till uppfyllelse av miljömålet om Ett rikt odlingslandskap. Det finns dock brister i KULT-ersättningen. En del förändringar i utformningen bör därför genomföras. Samtidigt är den viktigaste slutsatsen att en förändring som kan minimera kontrollfelen och anpassa och tydliggöra skötselkraven efter landskapselementens natur- och kulturvärde kan öka effektiviteten i KULT-ersättningen avsevärt.

66


7 Referenser Esseen P-A, Glimskär A och Ståhl G. 2004, Linjära landskapselement i Sverige: skattningar från 2003 års NILS-data. Arbetsrapport 127 Sveriges Lantbruksuniversitet, Instutitionen för skoglig resurshushållning och geomatik. Umeå. Fahlbeck E. 2004, Om värdering av kollektiva nyttigheter, I: Lindqvist L. (red), Lantbrukets och landsbygdens framtida roller, Nordiska ministerrådet, Tema Nord 2004:516 Hasund Knut Per. 1998, Valuable Landscapes and Reliable Estimates, i The Economics of Landscape and Wildlife Conservation, redaktörer Dabbert S, Dubgaard A, Slangen L, och Whitby M. CAB International. Konjunkturinstitutet 2004, Samhällsekonomiskt underlag till Miljömålspropositionen. Charlotte Nilsson, Miljöekonomiska enheten. Promemoria med Konjunkturinstitutets diarienummer 42-3-04 Jordbruksverket 1999. Miljökvalitetsmål 9 Ett rikt odlingslandskap. Jordbruksverkets rapport 1999:18. Jordbruksverket 2001. Översyn av Miljö- och landsbygdsprogrammet för Sverige 2000-2006. Jordbruksverkets rapport 2001:19. Jordbruksverket 2003. Ett rikt odlingslandskap. Fördjupad utvärdering 2003. Jordbruksverkets rapport 2003:19. Jordbruksverket 2004a. Tre nya miljöersättningar – Hur blev det? Rapport från projekt CAP:s miljöeffekter. Jordbruksverkets rapport 2004:5. Jordbruksverket 2004b. Skötsel och restaurering av betesmarker och slåtterängar. En sammanställning av den regionala naturvårdens kunskaper och erfarenheter. Jordbruksverkets rapport 2004:11. Jordbruksverket 2004c. Mer småbiotoper i slättbygden – förslag till en strategi för ökad biologisk mångfald. Jordbruksverkets rapport 2004:23. Jordbruksverket 2005. Styrmedel och ersättningsmodeller för kollektiva nyttigheter – bilaga 3 till tekniskt underlag för nytt landsbygdsprogram. Jordbruksverkets rapport 2005:14B. Jordbruksverket och Livsmedelsekonomiska institutet 2004. Den samhällsekonomiska effektiviteten i miljöersättningen för betesmarker och slåtterängar. En principiell analys utifrån markernas värden. Rapportering av ett regeringsupdrag. Jordbruksverkets diarienummr 19-3925-04. Kleijn D. & Sutherland W.J. 2003. How effecyive are European agri-environment schemes in conserving and promoting biodiversity? Journal of Applied Ecology, 40, 947-969. Länsstyrelsen i Södermanlands län 1997. Utvärdering av miljöstödet för värdefulla natur- och kulturmiljöer i Södermanlands län. Rapport nr. 1997:6. Länsstyrelsen i Örebro län 2004. Natur- och kulturmiljöstöd i Örebro län – ett lantbrukarperspektiv. Länsstyrelsens rapport 2004:21. Naturvårdsverket 2005. Odlingslandskap i förändring En uppföljning av LiM:s referensområden. Naturvårdsverket Jordbruksverket Riksantikvarieämbetet. Naturvrådsverkets rapport 5420.

67


Peterson A. 2005. Has the generalisation regarding conservation of trees and shrubs in Swedish agricultural landscapes gone too far? Landscape and urban planning 70, 97-109. Rikantikvarieämbetet 1997a. Utvärdering av miljöstöden. Riksantikvarieämbetet 1997b. Miljöstöd för bevarande av värdefulla natur- och kulturmiljöer 1997. Statistik med kommentarer. Riksantikvarieämbetet 2001. Vad säger skötselplanen om kulturvärden på gården? En studie över framställningen av kulturmiljövärdena i ett urval skötselplaner. Riksantikvarieämbetets förlag. Riksantikvarieämbetet 2005. Nationellt program för kulturmiljöövervakning. SCB 1992, Områdesindelningar i lantbruksstatistiken 1992. Meddelanden i samordningsfrågor 1992:1. Skotte Maria 2004, Værdi- og prissætningsmetoder. Notat til Institut for Miljøvurderings miljøøkonomiske værktøjskasse. Köpenhamn Danmark. Sporrong Ulf. 1996. Odlingslandskap och landskapsbild. Studier till kulturmiljöprogram för Sverige. Riksantikvarieämbetet 1996 1:1 SOU 1999:78. Jordbruk och miljönytta. Nytt miljöprogram för jordbruket. Betänkande från miljöprogramutredningen. SOU 2000:52. Framtidens miljö – allas vårt ansvar. Betänkande från miljömålskomitten. SOU 2003:105 Levande kulturlandskap – en halvtidsutvärdering av miljö- och landsbygdsprogrammet. Betänkande av utredningen om utvärdering av Miljö- och landsbygdsprogrammet efter halva programperioden. Östborn H. 2005. Kulturhistoriska värden i ängs- och betesmarker i fyra län. En jämförelse med Jordbruksverkets databas TUVA för Äng och Betesmarksinventeringen. Riksantikvarieämbetet. Diarienummer 330-4473-2004.

68


Bilaga 1 Kartbilaga. 1. Produktionsområden och kulturgeografiska regioner 2. Anslutning, andel av åkermarken & andel av företagen 3. Relativ företagsstorlek & förändrad anslutning sedan 1997 4. Utbetald ersättning per areal och per brukare 5. Täthet av överloppsbyggnader, byggnadsgrunder & fornlämningar. 6. Täthet av fägator, stenmurar & trägärdesgårdar. 7. Täthet av små svårbrukade åkrar, åkerrenar & hässjning. 8. Täthet av alleér, läplanteringar & träd- och buskrader. 9. Täthet av soliträd, hamlade träd & pilevallar. 10. Täthet av brunn/källa, småvatten & öppet dike. 11. Täthet av åkerholmar, jordvallar/gropvallar & brukningsvägar 12. Täthet av odlingsrösen 13. Andel av ersättningen som fördelats till de vanligaste elementtyperna Kartorna avser data för år 2003. Indelningen är kommuner. För att möjligöra jämförelser med data från 1997 har Södertälje och Nykvarn behandlats som en kommun liksom Uppsala och Knivsta, trots att dessa numera är egna kommuner.


2. Andel av ĂĽkermarken

Andel av fĂśretagen

Anslutning (%) 0 - 10 10 - 20 20 - 30 30 - 40 40 - 50 > 50


3 Relativ företagsstorlek mätt som åkerareal på gårdar med ersättning realtivt samtliga gårdar i kommunen.

Förändrad anslutning (andel företag 2003 minus andel företag 1996)

Relativ företagsstorlek < 0.5 0.5 - 0.8 0.8 - 1.2 1.2 - 1.5 > 1.5

Förändrad anslutning (%) < -8 -8 - -1 -1 - 1 1-8 >8


4

Utbetald ers채ttning (kr/ha) < 200 200 - 400 400 - 600 600 - 800 800 - 1000 > 1000

Utbetalt per brukare (kr) < 6000 6000 - 9000 9000 - 12000 12000 - 15000 15000 - 18000 > 18000


Överloppsbyggnader

Byggnadasgrunder

Fornlämningar

Förekomst (antal/ha) < 0.01 0.01 - 0.05 0.05 - 0.1 0.1 - 0.5 0.5 - 1 >1

5


Fägata

Förekomst (m/ha) <1 1-5 5 - 10 > 10

Stenmur

Förekomst (m/ha) <1 1-5 5 - 25 25 - 50 50 - 100 > 100

Trägärdesgård

Förekomst (m/ha) <1 1-5 5 - 10 > 10

6


Liten svårbrukad åker

Förekomst (antal/ha) < 0.01 0.01 - 0.05 0.05 - 0.1 0.1 - 0.5 0.5 - 1 >1

Renar mellan åkerskiften

Förekomst (m/ha) <1 1-5 5 - 25 25 - 50 50 - 100 > 100

Hässjning

Förekomst (andel av arealen) < 0.01 0.01 - 0.05 0.05 - 0.1 0.1 - 0.2 0.2 - 0.4 > 0.4

7


Allé

Förekomst (träd/ha) 0 - 0.1 0.1 - 0.2 0.2 - 0.3 0.3 - 0.5 0.5 - 1 1 - 3.873

Läplantering

Förekomst (m/ha) <1 >1

Träd- och buskrad

Förekomst (m/ha) <1 >1

8


Solitärträd

Hamlade träd

Pilevallar

Förekomst (antal /ha) < 0.001 0.001 - 0.01 0.01 - 0.05 0.05 - 0.1 0.1 - 0.5 > 0.5

9


Brunn/Källa

Förekomst (antal /ha) < 0.001 0.001 - 0.005 0.005 - 0.01 0.01 - 0.025 0.025 - 0.1 > 0.1

Småvatten

Öppet dike

Förekomst (m /ha) < 25 25 - 50 50 - 75 75 - 100 100 - 150 > 150

10


Åkerholme

Förekomst (antal/ha) < 0.01 0.01 - 0.025 0.025 - 0.075 0.075 - 0.1 0.1 - 0.25 > 0.25

Jordvall/gropvall

Förekomst (m/ha) <1 >1

Brukningsväg

Förekomst (m/ha) 3.186 - 10 10 - 20 20 - 30 30 - 40 40 - 50 50 - 110.821

11


12 Odlingsrรถse

Fรถrekomst (antal/ha) < 0.01 0.01 - 0.025 0.025 - 0.075 0.075 - 0.1 0.1 - 0.25 > 0.25


Odlingsröse

Trditionell hässjning

Alléer

Brukningsväg

Åkerholme

Stenmur

Överloppsbyggnad

Liten svårbrukad åker

Utbetald ersättning fördelad på de vanligaste elementtyperna (%) <5 5 -10 10 - 20 20 - 30 30 - 50 > 50

Öppet dike

13


Bilaga 2

FÖRFRÅGAN

Dnr 29 4012/04

2004-06-10 Miljöenheten Martin Sjödahl Jordbruksverket

Naturvårdsdirektörerna (eller motsvarande) i Sveriges 21 län

551 82 Jönköping martin.sjodahl@sjv.se

Fem frågor om naturvärden i odlingslandskapet Inom miljö- och landsbygdsprogrammet finns som bekant en ersättning till natur- och kulturmiljöer. Ersättningen ges för skötsel av landskapselement i eller i anslutning till åkermark. Brukare som ansluter sig till ersättningen måste ansluta hela sin åkermark. Det betyder således att alla landskapselement på eller i anslutning till gårdens åkermark omfattas. Bakgrunden till detta är att få ett helhetsperspektiv på skötseln av natur- och kulturmiljöer på gården. Jordbruksverket, Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket har ett uppdrag att följa och utvärdera jordbrukspolitikens miljöeffekter. Arbetet bedrivs inom projekt CAP:s miljöeffekter. Inom projektet pågår för närvarande ett arbete med uppföljning av miljöersättningen till natur- och kulturmiljöer. Det är med anledning av det som vi önskar få frågorna nedan besvarade. De frågor som ställs kommer att användas för att relatera utfallet inom ersättningen till de värden som ni uppfattar finns i landskapet. Vi vill gärna att ni besvarar frågorna senast den 13 augusti. Vi är medvetna om att det är svårt att begära att olika företeelser ska värderas i förhållande till varandra och att helheten i landskapet är överordnad delarna men eftersom ersättning ändå utgår för skötsel av dessa landskapselement så ber vi er försöka. Era svar är viktiga eftersom de hjälper oss att utvärdera hur miljöersättningen bevarar de regionala särdragen. De landskapselement som ingår i miljöersättningen är: Allé

Jordvall, gropvall

Stenmur

Brukningsväg

Läplantering

Traditionella hässja eller storhässja i bruk

Brunn, källa

Småvatten

Trädrad, buskrad

Byggnadsgrund

Odlingsröse, stentipp

Liten svårbrukad åker

Fornlämningslokal

Pilevall, pilerad

Åkerholme

Fägata

Ren mellan åkerskiften

Öppet dike

Gärdesgård av trä

Solitärträd

Överloppsbyggnad

Hamlat träd


Bilaga 2

1. Försök plocka ut tre till sex av de landskapselement i ovanstående lista som är mest värdefulla för förekomsten av naturvärden i ert läns odlingslandskap? 2. Vilka landskapselement i åkermark är det särskilt viktigt att de underhålls och sköts för bevarandet av naturvärden i ert läns odlingslandskap (välj tre - sex typer)? 3. Finns det några av ovanstående landskapselement som är mindre viktiga för förekomsten av naturvärden i ert läns odlingslandskap? 4. Finns det några av ovanstående landskapselement som det är mindre viktigt att de sköts för bevarandet av naturvärdena i ert läns odlingslandskap? 5. Finns det några landskapselement som ni saknar i listan ovan vars bevarande och skötsel är betydelsefulla för naturvärden i ert läns odlingslandskap? Har ni ytterliggare synpunkter som rör dessa frågor så är ni välkomna att även delge oss dem.

Svaren skickar ni till Martin Sjödahl, Jordbruksverket. Har ni frågor eller synpunkter med anledning av denna förfrågan så får ni gärna kontakta någon av oss som håller på med uppföljningen: Martin Sjödahl Jordbruksverket 036-155876 martin.sjodahl@sjv.se

Camilla Eriksson Riksantikvarieämbetet 08-51918189 camilla.eriksson@raa.se

På förhand passar vi på att tacka för hjälpen! Martin Sjödahl, projektledare CAP:s miljöeffekter


Bilaga 3

FÖRFRÅGAN

Dnr 29 4013/04

2004-06-10 Miljöenheten Martin Sjödahl Jordbruksverket

Länsantikvarierna i Sveriges 21 län

551 82 Jönköping martin.sjodahl@sjv.se

Fem frågor om kulturmiljövärden i odlingslandskapet Inom miljö- och landsbygdsprogrammet finns som bekant en ersättning till natur- och kulturmiljöer. Ersättningen ges för skötsel av landskapselement i eller i anslutning till åkermark. Brukare som ansluter sig till ersättningen måste ansluta hela sin åkermark. Det betyder således att alla landskapselement på eller i anslutning till gårdens åkermark omfattas. Bakgrunden till detta är att få ett helhetsperspektiv på skötseln av natur- och kulturmiljöer på gården. Jordbruksverket, Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket har ett uppdrag att följa och utvärdera jordbrukspolitikens miljöeffekter. Arbetet bedrivs inom projekt CAP:s miljöeffekter. Inom projektet pågår för närvarande ett arbete med uppföljning av miljöersättningen till natur- och kulturmiljöer. Det är med anledning av det som vi önskar få frågorna nedan besvarade. De frågor som ställs kommer att användas för att relatera utfallet inom ersättningen till de värden som ni uppfattar finns i landskapet. Vi vill gärna att ni besvarar frågorna senast den 13 augusti. Vi är medvetna om att det är svårt att begära att olika företeelser ska värderas i förhållande till varandra och att helheten i landskapet är överordnad delarna men eftersom ersättning ändå utgår för skötsel av dessa landskapselement så ber vi er försöka. Era svar är viktiga eftersom de hjälper oss att utvärdera hur miljöersättningen bevarar de regionala särdragen. De landskapselement som ingår i miljöersättningen är: Allé

Jordvall, gropvall

Stenmur

Brukningsväg

Läplantering

Traditionella hässja eller storhässja i bruk

Brunn, källa

Småvatten

Trädrad, buskrad

Byggnadsgrund

Odlingsröse, stentipp

Liten svårbrukad åker

Fornlämningslokal

Pilevall, pilerad

Åkerholme

Fägata

Ren mellan åkerskiften

Öppet dike

Gärdesgård av trä

Solitärträd

Överloppsbyggnad

Hamlat träd


Bilaga 3

1. Försök plocka ut tre till sex av de landskapselement i ovanstående lista som är mest värdefulla för förekomsten av kulturmiljövärden i ert läns odlingslandskap? 2. Vilka landskapselement i åkermark är det särskilt viktigt att de underhålls och sköts för bevarandet av kulturmiljövärdena i ert läns odlingslandskap (välj tre - sex typer)? 3. Finns det några av ovanstående landskapselement som är mindre viktiga för förekomsten av kulturmiljövärden i ert läns odlingslandskap? 4. Finns det några av ovanstående landskapselement som det är mindre viktigt att de sköts för bevarandet av kulturmiljövärdena i ert läns odlingslandskap? 5. Finns det några kulturmiljöelement som ni saknar i listan ovan vars bevarande och skötsel är av stor betydelse för kulturmiljövärden i ert läns odlingslandskap? Har ni ytterliggare synpunkter som rör dessa frågor så är ni välkomna att även delge oss dem.

Svaren skickar ni till Martin Sjödahl, Jordbruksverket. Har ni frågor eller synpunkter med anledning av denna förfrågan så får ni gärna kontakta någon av oss som håller på med uppföljningen: Martin Sjödahl Jordbruksverket 036-155876 martin.sjodahl@sjv.se

Camilla Eriksson Riksantikvarieämbetet 08-51918189 camilla.eriksson@raa.se

På förhand passar vi på att tacka för hjälpen! Martin Sjödahl, projektledare CAP:s miljöeffekter


Bilaga 4 Jönköping, oktober 2002

Ersättningsgrundande landskapselement Jordbruksverket genomför en undersökning angående ersättningsgrundande landskapselement, för att försöka skatta det totala antalet landskapselement i Sverige. Uppgifterna kommer att användas för att se om det går att skatta det totala antalet landskapselement genom de register som finns inom området. Om så är fallet kommer fler undersökningar av detta slag inte att behöva göras. Vi uppskattar om du besvarar frågorna så noggrant som du kan, men skulle du inte veta exakt går det bra att göra en uppskattning. Skulle det vara så att du inte har några ersättningsgrundande landskapselement på din mark är vi ytterst tacksamma för om du ändå skickar in blanketten. Tillsammans med detta brev medföljer definitioner på vad som är ersättningsgrundande landskapselement. Läs igenom definitionerna om du är osäker på hur någon definition lyder. Vi är intresserade av landskapselement på eller i anslutning till åkermark. Du och 2000 personer har blivit slumpmässigt utvalda från registret IAKS. Ditt svar kan inte ersättas genom någon annan person, vilket gör att det är viktigt att du fyller i blanketten och skickar in den senast den xx november. Ett portofritt svarskuvert medföljer detta brev. Samråd har skett med Näringslivets Nämnd för Regelgranskning, NNR, i vilken ingår företrädare för jordbruket. Ditt svar är sekretesskyddat och kommer inte till någon utomståendes kännedom. Tack för din medverkan. Jordbruksverket


Bilaga 4 ERSÄTTNINGSGRUNDANDE LANDSKAPSELEMENT Namn, adress

Jag har inga landskapselement och sätter därmed ett kryss i rutan till höger. (Du behöver ej fylla i några fler svar.) 1. Hur mycket av följande ersättningsgrundande landskapselement har du på din mark? Ange med siffror, tack. Allé Brukningsväg

(antal träd)

2. Om du i den förra frågan angivit att du har ersättningsgrundande landskapselement, vad var det som fick dig att inte söka ersättning för dessa? Ange den viktigaste anledningen med ett kryss, tack. Jag visste inte om att man kunde få ersättning Det var för mycket och/eller krångliga papper att fylla i

(meter)

Byggnadsgrund

(antal)

Fornlämningslokal

(antal)

Gärdsgårdar av trä

(meter)

Hamlade träd

(antal)

Odlingsröse, stentipp

(antal)

Småvatten

(antal)

Stenmur

(meter)

Traditionell hässja eller storhässja i bruk

(hektar)

Åkerholme

(antal)

Öppet dike

(meter)

Överloppsbyggnad

Kundnummer

Ersättningen var för låg för den vård som jag är tvungen att lägga ner på landskapselementen Jag har inte den tid som krävs för att vårda landskapselementen Jag har inte ersättningsberättigande element överstigande 3 000 kr. Skötselvillkoren passar mig inte

Jag har sökt ersättning men fått avslag

Övriga orsaker, ange vad

(antal)

3. Reglerna för kulturmiljöersättning har ändrats. Nya regler infördes fr.o.m. 2001. Jag erhöll kulturmiljöersättning med det gamla regelverket (1996 - 2000)


Jordbruksverkets rapporter 2006 1.

Bioenergi – ny energi för jordbruket

2.

Sveriges utrikeshandel med jordbruksvaror och livsmedel 2002–2004

3.

Betesmarkerna efter 2003 års jordbruksreform – hot och möjligheter

4.

Miljöeffekter av träda och olika växtföljder – rapport från projektet CAP:s miljöeffekter

5.

Översyn av känsliga områden enligt nitratdirektivet

6.

Tio år i EU – effekter för konsumenterna

7.

Returförpackningsutredningen

8.

Kostnader för hanteringen av olika EG-stöd finansierade från EG:s jordbruksfond 2005

9.

En översyn av lagstiftningen om bisjukdomar – förslag till hur bekämpningen av bisjukdomar ska bedrivas


Rapporten kan beställas från Jordbruksverket, 551 82 Jönköping Tfn 036-15 50 00 (vx) Fax 036 34 04 14 E-post: jordbruksverket@sjv.se Internet: www.sjv.se

ISSN 1102-3007 ISRN SJV-R-06/10-SE SJV offset, Jönköping, 2006 RA06:10

ra06_10  

This is the description

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you