nyttigheter talar ekonomisk teori och empiri istället för att direkt styrande stöd och skatter är mer kostnadseffektiva när det gäller att uppnå satta miljömål. Om frivillig miljömärkning ses som ett komplement till andra styrmedel såsom till exempel skatter ges konsumenten en möjlighet att ”styra” till viss del genom sina köpbeslut men att staten också har möjlighet att använda traditionella policyinstrument för att uppnå det avsiktliga miljömålet. Det kan emellertid finnas anledning att fråga sig hur man i praktiken ska gå till väga då man använder sig att flera styrmedel för att uppnå ett specifikt miljömål. Om styrmedlen ska vara kostnadseffektiva krävs att de är samordnade så att man inte riskerar att den sammanlagda effekten blir att alltför lite eller alltför mycket av nyttigheten produceras, eller att kostnaderna för att nå målet blir alltför höga. När man använder sig av flera styrmedel som alla syftar till att uppnå ett och samma mål skall nås finns det en risk att en sådan samordning inte sker i praktiken. Inte heller är de styrmedel som är avsedda att minska kväveläckaget inte alltid samordnade utifrån kostnadseffektivitet. Därför finns en risk att transaktionskostnaderna ökar om man använder flera olika typer av styrmedel. När frivilliga märkningar existerar parallellt med statliga styrmedel finns det också en risk för att medborgarna får betala två gånger för de kollektiva nyttigheter som är förknippade med produktionen av svenska livsmedel. Om konsumenten till exempel betalar skatt som går till betesmarksersättning samtidigt som denne betalar ett merpris i butiken för naturbeteskött från djur som håller svenska betesmarker i hävd, finns det risk för att man betalar dubbelt eller att mer betesmarker uppkommer än vad som från början är avsett. Risken för eventuella överlappningar mellan olika stöd kan bara uteslutas om konsumenterna är fullt informerade om kostnader för- och effekterna av nationella betesmarksstöd. Slutligen bör man också överväga om märkning är ett mer eller mindre lämpligt styrmedel i det enskilda fallet jämfört med andra alternativ som exempelvis lagreglering eller styrande skatter och stöd som påverkar produktkvalitet och produktionsprocesser. Eftersom ingen typ av styrmedel är bäst utifrån alla aspekter och i alla situationer bör man jämföra olika tänkbara styrmedel utifrån del vilken miljöeffekt de har och vilka kostnader de för med sig. Valet av styrmedel måste därför baseras på vilket typ av problem man önskar hantera, vilka incitament man vill skapa samt hur man värderar graden av måluppfyllelse (se 5.3). För att exemplifiera komplexiteten i utvärdering illustreras följande exempel. När man reglerar att produkterna skall vara odlade utan växtskyddsmedel, att antibiotika endast får användas restriktivt inom djurhållningen eller att livsmedlen måste transporteras eller förvaras på vissa sätt, påverkas konsumenterna på åtminstone fyra sätt (Hamilton m.fl., 2003). De två första och mest uppenbara effekterna är att konsumentpriset på produkterna stiger och att önskvärda egenskaper hos produkten förekommer i större utsträckning än tidigare. Utöver detta kan reglering av produktkvaliteten bidra till en ökad produktion av kollektiva nyttigheter, som till exempel förbättrad miljökvalitet, minskat barnarbete eller liknande. Dessutom kan en reglering av produktkvaliteten begränsa konsumenternas möjligheter att i framtiden välja mellan olika produkter. Dessa fyra olika effekter på konsumenterna måste vägas mot varandra vid en reglering av produktkvaliteten, tillsammans med de effekter åtgärden har på producenterna.
54