Är det skolan det är fel på – eller handlar det om något annat? Skolan är ett hett ämne att debattera och kommer att vara ännu hetare i valrörelsen. Gång på gång ställer man fel frågor – och då får man fel svar. Denna artikel avser att sammanfatta några av problemen i skoldebatten och i skolans utveckling. Det görs i form av flera påståenden. Skolans roll i samhället är starkt överdriven. Visserligen kan förskolan och skolan vara ett räddningsplank för många barn och ungdomar utan stöd hemifrån. Jag hävdar dock att den ekonomiska politik, familjepolitik, bostadspolitik, migrationspolitik och mediepolitik som förs har större inverkan än skolans organisation och metodik för barnens framtid. Förbättringar kommer inte att ske om man inte i debatt och lagförslag ser skolan som en del av vad som i övrigt äger rum i samhället. Frågan man borde ställa är vilka åtgärder som gagnar demokratiutvecklingen och medborgarnas möjligheter att vara aktiva medskapare av framtiden. Detta är en viktigare fråga än hur skolan kan nå bättre måluppfyllelse. Skolans problem är en konsekvens att ett nytt socialt uppdrag. Beslutet för ca trettio år sedan att skolan skulle erbjuda heldagsbarnomsorg har starkt bidragit till en ny roll för skolan. Samtidigt flyttade fritidsverksamheten in i skolans lokaler. Samhället och skolan fick i uppdrag att ansvara för sådant som förr i tiden tillhörde familjens revir, till exempel frukost, barnpassning och fritidsaktiviteter såsom att lära sig åka skridskor eller skidor. Detta är en konsekvens av den ekonomiska politiken som innebär att båda föräldrarna ska arbeta, helst heltid, och att det anses vara normalt att barn ska finnas i stora grupper med jämnåriga under många fler timmar än tidigare. Konsekvensen är det som barnpsykologer kallar för jämnårigorientering som påstås bidra till psykisk ohälsa och koncentrationssvårigheter. Frågan som borde ställas är hur samhället kan stötta föräldrarna i deras strävan att ge barn en grundläggande trygghet, något som institutioner aldrig till fullo kan ersätta. Framtiden börjar inte i klassrummet som valkampanjer påstår. Framtiden börjar i hemmet. Skolans aktörer förstår inte sitt uppdrag. I en kunskapsskola är uppdraget tydligt – att fokusera på ämnenas innehåll. När uppdraget blir mer socialt orienterat, förändras själva uppdraget till ”att främja olika kompetenser” som bidrar till möjligheten att vara en aktiv medborgare i vår demokrati. Skolan lever just nu i skottlinjen mellan dessa två perspektiv. Ämnet var det primära i den gamla skolan. I den nya skolan bör ämnet vara en ”metafor” – d v s lärarens verktyg för att främja analytiskt och kritiskt tänkande och
stärka individens möjlighet att förstå och påverka sin omvärld. Det finns stora möjligheter i detta nya uppdrag och didaktik, t. ex. ”skarpa demokratiska projekt”, men dagens skolpolitiker och många av skolans andra aktörer agerar som om innehållet är viktigare än processen. Processen, till exempel metakognition och kunskap om sin egen lär-‐och utvecklingsprocess, är viktigare än innehållet. Utan en förståelse för detta kommer det att råda förvirring kring uppdraget och definitionen av skolans resultat. Vi bör sluta definiera framgång som måluppfyllelse och rankning i internationella undersökningar. Framgång bör i stället relateras till demokratiutvecklingen. Frågan som borde ställas är hur vi kan identifiera och vidareutveckla elevernas styrkor, talanger och kompetenser så att de kan bli aktiva och konstruktiva medborgare i vår demokrati. Skolpolitiker agerar som om de hade kontroll på framtidens kompetenser och kunskaper vilket de inte har. I 170 år har äldre tjänstemän i Stockholm bestämt vad tio-‐åringar ska lära sig i matematik i Tomelilla i oktober under deras fjärde skolår. Med tillgång till nätet blir detta tillvägagångssätt plötsligt uppoch-‐ nervänt. Som det har varit tidigare, har statsmakten bestämt VAD man ska lära sig, HUR man ska lära sig, VAR man ska lära sig, NÄR man ska lära sig, MED VEM man ska lära sig och AV VEM man ska lära sig. Tillgången till Internet innebär att elevernas makt över sitt lärande ökar dramatiskt och de vill kanske lära sig andra saker, på ett annat sätt, på en annan plats, på en annan tid, med andra personer och med experter de hittar runt om i världen, inte med sin vanliga lärare. Utan förståelse för denna förändring kommer skolan och dess aktörer att kämpa i kraftig motvind. Läraren bör i stället bli mentor, handledare, kvalitetssäkrare och processledare. Bra handledare blir viktigare än någonsin. Frågan som borde ställas är hur vi kan skifta från yttre motivation (andra bestämmer vad, hur, när, o.s.v.) till inre motivation (hur eleven kan äga sitt eget kunskapssökande). Utan en omdefiniering av uppdrag, roll och insikt i hur samhällsutvecklingen påverkar lärandet, kommer det inte ske någon utveckling mot ett lärande samhälle. Frågan som borde ställas är hur vi skapar ett lärande samhälle, inte nödvändigtvis hur vi får fler elever att uppnå mål som andra har bestämt åt dem. John Steinberg, fil dr, lärarfortbildare och författare till 48 böcker, bl. a. Panik i skolpolitik.