Några minnen om medmänsklighet från Skara på 1920talet berättat av Margareta Nilsson Transkiberat av Margareta Nilssons dotter Lotta Fälts son Johan Fälth. Karl med lopporna Du vet, vi hade konstiga människor som satt vid vårt bord jämt när jag växte upp. Jo men det var annorlunda, ja en, den här Karl som jag har pratat om. Vi kallade dem Karllöpporna för de var större än alla andra, de satt där uppe på kragen så hoppade de upp på bordet emellanåt. Ja, men det var inte så konstigt. Men sen han bodde hos sina föräldrar men de dog ju. Sen var frågan hur han skulle, pappa och mamma tog hand om den här farbrorn. Nu kan han inte ha det så här längre, ingen social fanns då inte. Så då ordnade pappa och mamma att han fick ett rum hos grannen. Men då var det frågan om att någon skulle sköta honom där sa pappa och mamma. Och då frågade de oss flickor, vi var tre tonårsflickor. Jag ville inte, Astrid ville men då så säger Ingrid ja om Karl lovar att gå och bada en gång i veckan på badhuset inne i Skara. Och bada hade han ju inte, det var ju därför han hade så stora loppor och såg ut som han gjorde. Förr tog de hand om varandra i gårdarna och han flyttade dit och han började att bada. Men tänk baderskan när han kom första gången, hur skulle hans kropp se ut. Men han gick in till badhuset och badade en gång i månaden och sen frågade de honom; ”vem tycker Karl bäst om av Gustavssons flickor?" Då sa han: ”åh det är Ingrid, hon tog lopporna av mig”. Han vart så glad. Margaretas mamma Rut ger hjälp och husrum till en kvinna och hennes son Men sen hade vi vad vi kallade för tatare som for runt, inte zigenare. Men jag undrar om det inte fanns tatare över hela Europa som vandra. Likadant som zigenarna. Romer heter ju zigenare. Men det här vet jag inte, de bodde ingenstans utan hade häst och vagn. Jo, det var tatare inne
i Skara och mamma hade blomsteraffär, pappa hade ju blommor och sålde. Och jag var och hälsade på mamma i affären. Rätt som det är kommer det en kvinna infarandes i affären med en fart. Det var bara en händelse att hon var där och efter henne kom hennes man med en kniv, han var full. Mamma hon hoppar emellan och körde ut honom. Hon var stark som en tiger. Ja men du förstår han kunde ha kört kniven i henne. Sen fick hon bo i vårt kök, vi hade inte plats någon annanstans. Hon bodde hos oss i tre månader, och så hade hon en 15-åring pojke med sig. Och han fick bo bland dem, för vi hade trädgårdsdrängar i ett särskilt hus för dem på ett annat ställe. Och sen pojken då, han kunde så mycket kärleksvisor och vi tonåriga flickor vi lyssnade ju. Så kom han och satte sig vid kökssoffan och så sjöng han för oss, och så gjorde han såhär och slog takt med armen; ”hon var ung och hon var skön, hon var älsklig, jag ska föra dig hem som min brud”. Och så satt han där och vi lyssnade. Men det var ingenting som, inget som var märkvärdigt när jag växte upp. Luffare på besök Så luffare gick det på den här tiden och jag var ensam i köket och då kom det en luffare till köket och ville ha mat. Jag blev så rädd så, jag hade inte ord, han ville bara ha mat. Då hade vi, mamma gjort i ordning, salta biten som man kallar det förr. Och jag tog hela stycket till honom och gav honom så han fick gå. Då sa jag till mamma; ”mamma, jag gav honom hela salta stycket så han fick gå”. Det var en stor bit, ”ja,ja” så hon bara. Salta biten är inlagt i saltlager, kött. Jag vet inte om de gör den nuförtiden. Både lite salt och lite kött, det är jättegott. Vi hade det till potatis. Men det hör nog ihop med det här innan det fanns konservering och sånt. Det var inte griskött. Men att ta ha om människor så då mamma och pappa till oss barn, vi var ju i alla fall sju stycken; ”ni ska veta det barn, vi människor är födda till att hjälpa varandra”. Det var inte mer med det. Det var de eniga om, mamma och pappa, också barnen. Och det var ju viktigt.
2