Folkdans är livet

Är du hemma och har tråkigt just nu? Önskar du att du hade en anledning att gå ut och börja träna? Har du ingen att hålla om? Då kanske folkdans är din grej!

Text: Elin Burri & Hjalmar af Klintberg Foto: Knape

När man säger folkdans brukar man prata om danser som dansades i Sverige från 1800-talet och tidigare. Några av de danserna är polska, schottis, hambo, mazurka och vals. Det som är speciellt med folkdans är att det har förts vidare genom tradition snarare än genom skolor och att “vanligt” folk har dansat det.

Varför dansa folkdans?

Folkdansens värld är en värld full av nya saker att testa. Man kanske hittar en kompis eller en partner för livet men annars har man bara en trevlig tid. Som Virginia Satir säger “Fyra kramar om dagen för att överleva, åtta kramar för att må bra och tolv kramar för att växa som människa” och då är folkdans ett utmärkt sätt att få sin dagliga dos under roliga former!

För er som aldrig kan få er själva att träna är folkdans ett bra sätt att lura knoppen!

Hårgasägnen

De flesta tycker nog att det är ett ganska så oskyldigt nöje med en glad kväll i dansens tecken, men det finns undantag! Det finns en gammal berättelse som slutade på värsta sätt. Det var danskväll i en av byarna och sent på kvällen kommer en okänd man in och ber om att få låna fiolen. Han börjar spela en polska som ingen har hört förut och under låten nämner han orden “Här dansar den blå här dansar den grå, men på Hårgaberget skall dansen stå.” Som förhäxade följer de med spelmannen ut ur logen och upp på Hårgaberget. Där dansade de hela natten och de kunde inte sluta även om de skulle vilja (var det så att den främmande spelmannen hade bockfot?). När solen gick upp på mor

gonen så var det bara benknotorna som dansade runt i en ring, det syns fortfarande en ring i själva hälleberget så ni förstår att det är en sann historia!

Dansälskare

Vi har träffat och intervjuat två folkdansälskare. Bådas kärlek till folkdans växte fram i ung ålder och sedan dess har de helt enkelt inte kunnat hålla fötterna stilla när musiken börjat spela. Så vi passade på att ställa några frågor för att få deras perspektiv på det gemensamma intresset.

När började ni med folkdans?

– Sedan jag lärde mig gå i stort sett! Det började med ringlekar, som vi dansade väldigt aktivt mest kring midsommar och jul. När jag var kring sju år gammal hade jag en liten fest hemma hos mig med mina klasskompisar. Vi hade på den tiden bara två grammofonskivor att lyssna på. Den ena var då “bröllop på hulda johanssons pensionat” vilket är en utmärkt låt att dansa hambo till. Det enda problemet var att ingen av oss kunde dansa hambo. När min pappa, Rolf af Klintberg, som satt i rummet intill fick höra detta, stormade han in genom dörren och sa “Jag ska visa er hur man dansar hambo”. Det var då jag lärde mig de allra första stegen i hambo. När jag sedan blev femton, drog

min kusin Ingrid med mig på en nybildad danskurs i Alviksskolan i Bromma, och sedan dess har jag aldrig slutat dansa, berättar Manne. – Ja, det måste varit när jag var kring sex, sju år gammal. Då min pappa lärde mig de första stegen i en vals, och drog mig in i det hela. Den första låten jag dansade till var dock ingen “vanlig” folkdanslåt, utan låten “something good coming” av Tom Petty. Med tiden har intresset bara ökat och det blev ännu mer när jag lärde känna mina kompisar från Hälsinge låtverkstan som har samma intresse. Det måste varit min mammas och pappas kärlek till danslivet som inspirerade mig mest. Att så många i min omgivning var så insatta i samma grej, säger Lovisa

Stämningen på spelmansstämmorna

Trevliga, glada och dansande människor som är på jakt efter nya vänner, kan det bli bättre? – I alla dessa år av stämmor har jag aldrig sett en människa onykter dansandes folkdans. Fylla och dans går helt enkelt inte ihop, vilket oftast gör stämningen ännu bättre. Däremot är den gamla jazz-traditionen fortfarande väldigt populär bland musikerna, där ska man ha lite hojtar och olja. Eller som bröderna Wernberg, som bara kunde hålla sig upprätta när de höll i en fiol, säger Manne. – Det är en härlig kompott av massa olika människor som alla är där för samma anledning, att dansa, spela och ha kul. Det finns så klart folk som vandrar omkring lite halvfulla men de är oftast inte där för att dansa, och om man träffar på sådana människor ska man bara undvika dem. Annars är stämmorna en bra plats att träffa både nya och gamla kompisar på, ofta stöter man på folk som man känner lite här och var. Helt plötsligt står man i “kôlbulle-kön” med sin tremänning eller sin kompis förälder, berättar Lovisa.

Om man vill testa dansa?

– Det finns en massa olika möjligheter, exempelvis kan man fråga sina äldre släktingar eller kompisar, de brukar oftast tycka att det är väldigt kul att lära ut. Det allra bästa och enklaste sättet är dock att anmäla sig till en danskurs i närheten och lära sig danserna där. Tillfälle för att dansa finns det nästan överallt, säger de.

Elin och Hjalmar i folkdräkt. Alltid retar det någon!

här och var. Exempelvis finns det en danskurs i Delsbo varje söndag. Först är det danskurs där man får lära sig de olika stegen, sedan är det en slags ringdans eller konditionsdans. Det finns även en i Hög på tisdagskvällar, säger Lovisa.

Om man bor i Stockholm tipsar Manne om föreningen folkmusikhuset “Skeppis” som har danskurs på söndagskvällar med gratis entré, och frivilliga musiker på scenen, där den rena kärleken till dans lockar dit folk. På fredagskvällar har de även dans med de bästa folkmusikgrupperna runt omkring.

Vad skulle ni säga till folk som tycker det är töntigt med folkdans?

– Kolla dig själv i spegeln så får du se något som är ännu töntigare, svarar Manne direkt. Är man dum så är man. Man ska våga tycka om saker som andra tycker är töntigt. Framförallt i tonåren, då man oftast vill vara som de andra. Man vill inte ha folk omkring sig som gör bort sig, för man är rädd att det smittar av. Folkdans är som clowneri. Barn tycker vi är roliga, och föräldrar tycker vi är roliga för deras barn tycker vi är roliga. Det krävs helt enkelt en viss mognad för att förstå att det är kul, säger Manne. – Det är deras förlust. Låt de tycka vad de vill. Jag är den jag är och jag har mina egna intressen. Om jag kan, försöker jag få folk att förstå att folkdans är så mycket mer än att bara dansa i cirklar till en fiollåt. Jag kanske lyckas få någon enstaka person att hitta en helt ny hobby? Annars har jag fortfarande mina kompisar som jag kan vända mig till. De som mer än gärna följer med på kurser och stämmor, säger Lovisa. något för alla. Från småpluttingar till pensionärer, det finns alltid någon ny att träffa och dela sina upplevelser och kunskaper med. När man väl lärt känna folk får man aldrig stopp på glädjespridandet. Det finns så många olika danser och trix, plus så kan man dansa till nästan varje låt. Om det börjar bli för enformigt så lägger man bara till ett nytt danssteg som får fart på det hela igen.

Vem vet, du kanske träffar ditt livs kärlek bland alla dansande människor, som Manne till exempel. ■

Fakta

Lovisa Persson

Ålder: 14 år. Bild: Linn Turesson