Gästkrönika

Inte alla män är schysta, men…

TEXT: JEANET CORVINIUS, ORDFÖRANDE I BYGGCHEFERNA

Ett uttryck som hörs ibland är ”inte alla män”. Det används ofta som en brasklapp när man pratar om hemska grejer som män ligger bakom: ”Inte alla män är ju mördare och våldtäktsmän, men faktum är att…”

Och visst är män överrepresenterade i mycket sorglig statistik. Män begår flest självmord. Män råkar ut för flest olyckor. Män drabbas av flest drunkningar, utför flest övergrepp och är oftast förövare (samt offer) vid våldsbrott. För att ta några exempel.

Inget av det är en slump. Statistiken är densamma år efter år. Det är självklart något vi måste prata om. Men ibland tänker jag att man borde vända på begreppet också: ”Inte alla män är ju helt vanliga, schysta, omtänksamma medmänniskor... men faktum är att nästan alla män jag känner är det.”

Det kan faktiskt vara värt att påminna om.

Jag kan förstå de män som blir irriterade när byggbranschens röster – inte minst vi i Byggcheferna – tar upp problemet med machokultur. Borde vi inte prata om allt bra som byggbranschens män gör i stället? Borde vi inte hylla dem för allt slit de lägger ned? I stället får de ständigt höra att de är för många, och att de skapar en farlig machokultur.

Jag är den första att skriva under på att machokulturen är en direkt orsak till de flesta av branschens problem. Samtidigt vill jag verkligen skicka en kollektiv klapp på axeln till alla män som tycker sig bli orättvist beskyllda, eller som inte känner sig sedda för sin kompetens och sitt engagemang.

Cirka 80-90 procent av alla som jobbar inom samhällsbyggnad är ju män. Problemet med den siffran har aldrig varit att männen är för många. Tvärtom är det fantastiskt att så många män vill bygga vårt samhälle!

Nej, ett av de största problemen handlar om det som kallas mansnormer. Alltså den gemensamma, outtalade synen på hur män förväntas vara – ett ideal som kan vara jobbigt att leva upp till. Journalisten Katrin Marçal resonerade om det i sitt sommarprat i år: ”Manligheten är något som du får tillgång till genom vad du kan utstå, prestera, vinna, uthärda eller uppnå. Manligheten blir i den bemärkelsen skörare än kvinnligheten. Det kan ju tas ifrån dig på ett ögonblick, genom att du gör något som inte uppfattas som förenligt med att vara man.”

I vår bransch kan det innebära att män tar risker, skadar sig och försöker bita ihop när de får ont, känner sig pressade eller inte orkar mer. Och vilka drabbas värst av det? Männen själva. Som Katrine Marçal fortsatte i sitt sommarprat: ”Två tredjedelar av alla som dör unga i världen är män och en stor del av det handlar om att bevisa en specifik idé om manlighet. Köra snabbt, skjuta skarpt, klättra högt, utöva våld eller ta risker. Inte för att du själv vill och gör en kalkyl om varför eller vad du vill uppnå, utan risker som tas i blindo. För att du uppfattar att du inte har något val.”

Det är därför inte så konstigt att alltfler män höjer rösten mot det här. De vill inte bidra till en machokultur som kan skada både dem själva och deras omgivning. De

vet att alla tjänar på en sundare och schystare arbetsmiljö.

När jag själv ser mig omkring kan jag konstatera att i princip alla mina manliga kollegor vill bidra till något bättre. Vilket de också gör, varje dag, genom att jobba på ett empatiskt och inkluderande sätt.

Samhällsbyggnad har nog aldrig varit en lika spännande bransch att jobba i som nu. Vi har en ökande mångfald, en växande jämställdhet, en starkare innovationskraft tack vare det... och vi har fortfarande 80-90 procent män som gör en viktig insats för samhället. Tack för det, alla byggmän!

Samhällsbyggnad har nog aldrig varit en lika spännande bransch att jobba i som nu.