Trupperna återigen
Om jag nu återgår till frågan om den ryska militära närvaron där jag, tidigare i denna text, lämnade den på sensommaren 1992, då Moskva gått med på utrymningen av Litauen och undertecknat löftet i ESK:s slutdokument, så bör jag först notera att allt länge gick väl vad Litauen beträffade. Samtidigt pågick ett formlöst och begränsat men dock tillbakadragande av ryska förband från Estland och Lettland. När utrikesminister Andrej Kozyrev besökte Harpsund i augusti 1993 nämnde han för Lars Fredén att försvarsminister Gratjov emellanåt ringde upp honom för att meddela att nu höll ett nytt förband på att återvända till Ryssland (”Andrej, jag drar mig tillbaka”). Gratjov gav inget svar på Kozyrevs fråga hur det då skulle bli med ”militärpensionärerna”, alltså de tidigare sovjetiska officerare som ville bo kvar i Baltikum och som var en av tvistefrågorna i de rysk-baltiska förhandlingarna. Kozyrev fick vara måltavla för kritikerna av tillbakadragandet på hemmaplan, samtidigt som hans främsta förhandlingskort med balterna, alltså den faktiska truppnärvaron, successivt minskade i värde. Det föreföll tydligt att militärledningen i Moskva prioriterade sitt behov att flytta sina styrkor dit de bättre behövdes. Men lika glädjande som detta var, lika tydligt var det också att denna avtalslösa process kunde avbrytas när som helst, exempelvis vid en regimförändring i Moskva, vilket Kozyrev
47