utlovats för barn, däribland den estniske liberale partiledaren och författaren Paul-Eerik Rummos barn och min son, blev inställt. Ur fartygets högtalare vidarebefordrades olycksbådande nyheter och samtalstonen var dämpad. Bussen från terminalen i Frihamnen kunde lika gärna ha omdirigerats till Norrmalmstorg! Jag tror att nästan alla ombord inklusive en del anställda och representanter för rederiet sökte sig dit. Också denna måndag var torget fyllt av tusentals människor. Det råkade sig så att några ledande företrädare för den sovjetestniska men frigörelseinriktade regeringen var på besök i Sverige, däribland premiärminister Edgar Savisaar som talade på torget. Förutom att tolka hans tal så höll jag emot folkmassan och översatte samtidigt den improviserade presskonferens med medier från hela världen som talet övergick i; i god kaotisk måndagsmötesanda. I Baltikum fortsatte de sovjetiska stridsvagnarna att avancera mot huvudstädernas regeringsbyggnader. Inom någon dag var kuppen dock över och de baltiska staternas väg till återupprättad självständighet låg öppen. Tre veckor senare, den 9 september 1991, hölls det sista måndagsmötet, det 79:e i ordningen, helgdagar oräknade. Estlands, Lettlands och Litauens självständighet hade då erkänts inte bara av Sverige utan också av den Ryska federationen och av en ännu inte upplöst Sovjetunion. Måndagsmötena för Baltikum fick flera uppföljare för andra syften men inga med samma genomslag. Stockholms stad lät uppföra ett monument på platsen tillägnat de
106