IVA INSIKT
NICKLAS LUNDBLAD, ADJUNGERAD PROFESSOR I INNOVATION, KTH OCH EUROPACHEF FÖR SAMHÄLLSFRÅGOR, GOOGLE
Herbert Simons idéer förtjänar en renässans Människans begränsningar, komplexitet och interagerande och hur vi människor fattar beslut. Tre områden där nobelpristagaren Herbert Simon gjorde stora insatser. Det är dags att återupptäcka hans forskning som kan ge oss råd på färden genom informationssamhället, skriver Nicklas Lundblad.
I
år skulle Herbert Simon ha fyllt 100 år. Under sin livstid hade han ett intellektuellt äventyr som skulle kunna göra vem som helst avundsjuk: han var med i begynnelsen av den beteendevetenskapliga vändningen i ekonomin, hans forskning var banbrytande inom det då nymornade fältet artificiell intelligens och över tid skrev han artiklar som kom att bli grundläggande i både designtänkande och komplexitetsteori. Hans arbeten om beslutsfattande, rationaliteten och dess gränser – särskilt begreppen ”bounded rationality” och ”satisficing” – gav honom Nobelpriset 1978. Verksam vid Stanford delade han intellektuell hemvist med John McCarthy och Allen Newell, bara för att nämna två enastående vetenskapsmän i den blomstrande forskningsmiljön han rörde sig i. Det står bortom varje tvivel att han förtjänat en plats i datavetenskapens panteon. Vad som kanske inte är lika uppenbart är att Simon förtjänar en renässans i dagens diskussioner om tekniken, samhället och politiken. I sina efterlämnade arbeten pekar Simon på samband och observationer som vi skulle göra klokt i att internalisera mer i vår egen förståelse av informationssamhället – och då är det särskilt tre teman som jag tänker på.
1.
Det första är människans begränsningar. Simon noterade i en föreläsning om ångmaskinen och datorn att det fanns en förfärlig massa personer som var intresserade av vad datorn inte kunde göra – en pik till Hubert Dreyfus och hans fenomenologiskt filosofiska projekt som syftade till att skjuta tanken på artificiell intelligens i sank, ett projekt som kulminerade i den märkliga boken ”What Computers Can’t Do”. Själv menade Herbert Simon att det var mycket mer intressant att se efter vad datorn kunde göra, och hur den kunde användas – och då särskilt från ett perspektiv: hur den kunde komplettera oss människor. Ur ett perspektiv handlar Simons forskning inte så mycket om datorer som om mänskliga begränsningar. Hans fascination för vår bristande rationalitet och de utmaningar som en alltmer komplex tillvaro ställer oss inför handlade till stor del om vilka biologiska gränser som måste tas till utgångspunkt för all design av tekniska innovationer.
26
Det gällde stora idéer och teser som frågan om hur vi fattar beslut, där Simon visade att vi inte maximerar nytta utan nöjer oss med något som är bra nog. Denna ”bounded rationality” och detta ”satisficing”-beteende fordrade att man tänkte om när det gällde ekonomins grundvalar. Simon intresserade sig emellertid för detta också i det lilla. I en fascinerande uppsats som låg till grund för ett anförande 1969 skriver Simon om hur man utformar organisationer i vad han kal�lar ”informationsrika” miljöer, och han konstaterar att med ”en rikedom av information så följer en uppmärksamhetens fattigdom, och ett behov av att allokera uppmärksamheten effektivt”. I ett svep identifierade han därmed vad vi i dag känner som ett av de kanske mest pressande problemen i informationssamhället – informationsöverlastningen. Han konstaterar i uppsatsen snabbt att om vi skall överleva i en sådan miljö så behöver vi filter som väljer ut information och hjälper oss att allokera tid till rätt saker. Sedan drar han den tanken till sin naturliga slutpunkt: informationsöverlastningen kan bara mildras om vi investerar massivt i utvecklingen av artificiell intelligens. I ett svep har han tecknat en djup insikt om informationssamhället: när mängden information växer lavinartat måste vi utveckla sätt att förstärka den mänskliga uppmärksamheten, och de bästa verktygen för detta är de som för närvarande utvecklas inom AI. I uppsatsen blir artificiell intelligens inte ett Frankensteinprojekt där vi skapar en avbild av oss själva, utan en nödvändig utveckling som följer av att vi har vissa biologiska begränsningar som vi måste ta till utgångspunkt för hur vi utvecklar komplexa system för artificiell intelligens. Simon hade inget tålamod med tanken på automatisering eller datorisering för datoriseringens skull, heller. I slutet av uppsatsen riktar han en appell till den amerikanska regeringen och föreslår att man startar ett nytt Manhattanprojekt, men nu ett inriktat på att förstå det mänskliga medvetandet och intelligensen, för att kunna förstärka denna och – ytterst – förstärka lärandet. Resonemanget är klart: informationsexplosionen leder till ett behov av AI för att kunna se till att accelerera den takt med vilken vi kan lära oss saker och därmed också utvecklas.
»När mängden information växer lavinartat måste vi utveckla sätt att förstärka den mänskliga uppmärksamheten, och de bästa verktygen för detta är de som för närvarande utvecklas inom AI.« IVA AKTUELLT