Andreas Bergh & Magnus Henrekson
Henrekson) sammanfaller med den period då de nordiska välfärdsstaterna – i synnerhet Sverige – hamnade på efterkälken ekonomiskt. 1996 till 2005 har det gått betydligt bättre för dessa länder, inte minst för Sverige, och det fanns således skäl att tro att den tillväxthämmande effekten av en stor offentlig sektor inte skulle stå sig när ytterligare tio års data lades till analysen. I själva verket visade det sig att effekten ändrades anmärkningsvärt lite med nya data. Bergh och Karlsson finner fyra variabler som är robusta i båda tidsperioderna: offentlig sektors storlek, per capitainkomst relativt andra länder, inflationstakten och bruttosparandet som andel av BNP (de första tre har en negativ effekt medan sparandenivån har en positiv effekt). I tabell 5 redovisas storleken på dessa effekter i form av effekten på tillväxten av en förändring med en standardavvikelse i den oberoende variabeln. Som synes var inflationen starkt negativt korrelerad med tillväxten i länderna. Vidare framgår att länder som var rikare än andra tenderade att växa långsammare, något som tyder på en ganska betydande så kallad upphinnareffekt (catching-up). Rörande effekten av den offentliga sektorns storlek, mätt som skatternas andel av BNP, kan noteras att en offentlig sektor som är en standardavvikelse större än genomsnittet i OECD är förknippad med en tillväxttakt som är 0,9 procentenheter lägre. Den skattade effekten är tämligen stor jämfört med vad tidigare studier visat. För den längre tidsperioden (1970–2005) är även koefficienten för totala offentliga utgifter signifikant negativ och robust. Oss veterligen finns bara en nyare publicerad studie som finner ett positivt samband mellan offentlig sektors storlek och tillväxten, nämligen Colombier (2009). Han använder en särskild statistisk metod för att skatta sambandet mellan storleken på offentlig sektor och tillväxt i BNP. Minsta74