gäller att cirka 15 procent av antalet anställda i branschen eller cirka 2 900 personer skulle friställas om de sämsta tio procenten av branschens kapacitet utrangerades. För den integrerade pappersindustrin är motsvarande siffra 17 procent. Den förhållandevis väsentligt högre arbetskraftsåtgången i de sämsta anläggningsgruppema gör att marginalkrympningen slår så hårt på sysselsättningen. Man kan också när man känner åtgången av arbetskraft per kapacitetsenhet i nya anläggningar beräkna hur mycket branschen måste expandera för att de inom branschen sysselsatta inte skall behöva övergå till annan sysselsättning. En återanställning av 2 900 personer i nya optimala anläggningar skulle kräva en kapitalinsats på 2,2 miljarder kronor och ge ett kapacitetstillskott på cirka 40 procent av 1964 års kapacitet (beräkningen har gjorts på ingenjörsrlata i kapitel 4). Slutsatsen blir att den expansionstakt som skulle möjliggöra oförändrad sysselsättning inom skogsindustrin vid de stora produktivitetsskillnader som föreligger, ligger högre än vad som förefaller möjligt för massaindustrin att expandera under sanima tidrymd som nedläggningen sker. En annan analys som vore av intresse ur arbetsmarknadspolitisk synvinkel och som vore möjlig att genomföra, om man hade tillräckligt med data, vore att studera arbetskraftens ålderssammansättning vid anläggningar av olika modernitet. Vår hypotes är att man skulle finna en stigande genomsnittsålder hos arbetskraften när man går från de bättre till de sämre anläggningarna. Ny ung arbetskraft anställs vid de expanderande moderna anläggningar vars kapitalutrustning kanske kräver högre skolning för att skötas. Om detta är sant tenderar det att försvåra omställningen i branschen.
En generell kalkyl
Prisfall och lönestegring kan kompenseras av produktivitetshöjningar eller av prissänkningar på virket och andra insatsvaror. Nedläggningen behöver därför inte bli lika stor som de partiella analyserna Indikerade. Vi skall utnyttja jämviktsrnodellen i kapitel 2 för att göra en mer generell kalkyl över nedläggningstakten, där hänsyn tas till förändringar i alla exogena variabler. Syftet är att söka pröva om strukturmodellen kan användas till prognoser över nedläggningstakten. Utgångspunkten är att man kände massa- och pappersindustrins kostnadsstruktur 1964 redan i början av 1965 och då önskade göra en prognos över nedläggningarnas omfattning för femårsperioden 1965-1969. I nedanstående uppställning har angetts de förändringar i de exogena variablerna under perioden 1964-1969 som vi för resonemangets skull antar att man förutsatte vid prognostillfället. Ökningar i arbetskostnaden (som inkluderar alla indirekta kostnader) och i prisnivån på massa- och papper är de som faktiskt ägt rum. Produktivitetsstegringen är den som faktiskt gällt för hela branschen och avser således inte utvecklingen i bäst-tillämpad-teknik-anläggningar. Mycket talar dock för, som kommer att närmare diskuteras i sista kapitlet, att produktivitetsökningen var åtminstone inte högre under denna period än i branschen i genomsnitt. Den angivna utvecklingen av priset på ka185