Hundisbladet nr4 2011

hundisbladet En medlemstidning frรฅn hundskyddsfรถreningen Hundis

nr 4 / 2011

hundisbladet Hundskyddsföreningen Hundis Tibblevägen 10 726 30 Skultuna org.nr. 883800-9564 pg 143071-9 www.hundis.nu http://www.facebook.com/hundis KONTAKTPERSONER Västmanland Anita Kaneby Tel. 021 - 701 00, 070 - 544 17 76 anita@hundis.nu Värmland Therese Karlsson Tel: 0533-12715, 073 - 842 31 71 therese@hundis.nu Skåne Katja Vinulv Tel. 076 - 869 6661 katja@hundis.nu Västra Götaland Viktoria Johansson Tel. 0524 - 408 42, 072 - 200 69 16 viktoria@hundis.nu Redaktör Annika Hirvonen annika@hundis.nu

TELEFONTIDER

Telefontider: alla dagar 10-18. Övrig tid endast jourtelefon (mobilnumren) för akuta fall.

Var vänlig och respektera våra telefontider då vi jobbar hemifrån och även behöver vår fritid för familj och annat.

HUNDISBLADET nr4 2011

OM HUNDISBLADET

Hundisbladet ges ut av Hundskyddsföreningen Hundis till stödmedlemmar. Tidningen kommer ut 4 ggr per år och som medlem stöder du samtidigt vårt ideella arbete för att förbättra för hundar som har det svårt i landet.

Medlemsavgiften är 120 kr/år. Det överskjutande går oavkortat till Rhenis Fond. En fond som används till hundar som behöver specialvård, operationer och liknande som försäkringen inte täcker.

För att bli medlem betalar ni in 120 kr på PG 143071-9 Hundskyddsföreningen Hundis. Skriv namn, adress, postnummer och ort på talongen. Glöm inte att ange att det gäller stödmedlemskap.

MATERIAL TILL TIDNINGEN

Om ni vill bidra med material till tidningen, antingen uppföljningsmaterial eller annat kan detta skickas via e-post eller vanlig post. Skicka gärna med bilder (högupplösta) till era texter. Skickar ni med vanlig post och vill ha era bilder i retur så bifoga ett adresserat och frankerat kuvert.

Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material. Insänt material antas vara avsett för publicering om annat inte anges. Varje enskild skribent ansvarar och har copyright på sitt insända material.

E-post skickas till: hundisbladet@hundis.nu

UTGIVNINGSPLAN 2012 Nr 1 utkommer i mars Nr 2 utkommer i juni Nr 3 utkommer i september Nr 4 utkommer i december

OMSLAGSBILD LINDALOVISA FERNQVIST

FÖR ENINGSNYT T 3

NYTT FRÅN HUNDIS SNART ÄR DET JUL Åren går ruskigt fort! Det känns som att vi nyss hade snösmältning och vårsolens värmande strålar fick en frusen kropp att tina på nytt. Nu är det i skrivande stund, bara 3 veckor till julafton med allt vad det innebär. Året som har gått har varit varit både stillsamt men ändå fartfyllt. Föreningen är ju inte lika ”stor” som för några år sedan och detta syns bland annat på att vi inte placerar lika många hundar. Vi har sett oss tvungna att ändra våra regler och rutiner för att allt ska fungera. Ändå har vi gått på en del nitar som tidigare år.

Jag kan fortfarande inte förstå varför människor ser en chans att tjäna några tusen genom att stjäla från en ideell förening.

Vad har man för vinning på det mer än någon tusenlapp i fickan? Tänker man inte på de som hade behövt pengarna mer nämligen hundarna? Hur kan man vara så hjärtlös och kall? Någonstans måste det ändå ha funnits ett hjärta när personerna har tagit sig tid att gå igenom processen för att bli jourhem för att därefter få för sig att de minsann har rätt till pengarna de fått för ”sina” jourhemshundar. Föreningen får ändå stå för alla kostnader så minus blir ännu mer minus till slut.

I och med detta så har vi satt ett intagningsstopp över vintern av nya hundar. Vi vill hitta nya jourhem som dels är seriösa men som vi framför allt kan skapa en nära kontakt med. Kanske kan det få människor att inse hur viktigt deras arbete är och inte bara se en chans att få några extra kronor på fickan? Vi menar såklart INTE att våra nuvarande aktuella jourhem på något sätt betett sig illa mot oss, självklart inte! De jourhem som har gjort detta mot föreningen har vi såklart satt stopp för och avslutat samarbetet med.

Vi letar alltså med ljus och lykta efter jourhem som, liksom oss, brinner för att hjälpa en hund som behöver tillfälligt hem.

För att det ska bli ett bra och stabilt nätverk så vill vi ha jourhemmen när oss som arbetar som kontaktpersoner. Vi vill kunna ha möjlighet att åka ut om det skulle krisa. Det är delvis därför som vi har satt den gräns vi har idag. Man bör inte bo på mer än ca en timmes resväg från en kontaktperson. Men det finns också en anledning till och det är att det tillståndet vi har från Länsstyrelsen, begränsar vårt arbete till de län som vi kontaktpersoner bor i. Detta innebär inte att de hundar vi får in, måste befinna sig i dessa län men våra jourhem måste det.

Känner du att du vill göra en insats som jourhem eller vet du någon som skulle vilja? Tveka inte att höra av er till oss! Ni behövs!

Till nästa år så finns det planer på att vi kanske ska försöka göra en kalender igen. Det finns många som har frågat efter en sådan så varför inte försöka? Passa på att fota under julen men leta också upp bilder av din Hundishund som du vill ha med i kalendern. Det behöver inte vara nytagna bilder utan kan likaväl ha några år på nacken. Det enda kravet vi har är att hunden ska komma från oss. Mer information om kalendern kommer i nästa nummer av tidningen samt läggs ut på hemsidan efter nyår.

Detta får bli de avslutande raderna från ett kyligt Västmanland dagen före andra advent. Vi hoppas att ni är med oss även under 2012.

Med hopp om en fröjdefull jul och ett smällarfritt nyår!

/Anita, Hundis DECEMBER MÅNADS OMSLAGSBILD Det sista omslaget för i år illustreras av illustratören Lindalovisa Fernqvist. Hon har arbetat som frilansande illustratör de senaste åren och skapat illustrationer för redaktionell publicering och reklam. Kunderna inkluderar bland annat Dagens Nyheter, Plaza Magazine, Kupé, Coca Cola och MER för att nämna några. Hennes utbildning är en mix av modedesign, konstskola, konsthistoria och teatervetenskap. I Lindalovisas illustrationer finns utrymme för både mode och sagornas mysteriska värld. Hon är inspirerad av naturen, musik och människor och deras beteende, men även av Art Nouveau och från klassiska modebilder. Hon värderar hantverket högt och Lindalovisas illustrationer är alltid handritade, mycket detaljerade, realistiska och noggranna. Hennes figurer har en stark integritet och en viss tidlöshet runt sig och det har sagts att bilderna påminner om litografier eller gamla gravyrer.

Vi är oerhört tacksamma att hon tagit sig tid till att illustrera åt Hundisbladet och hoppas att vi kan göra flera samarbeten tillsammans i framtiden. http://www.lindalovisa.com/

Tack Lindalovisa!

HUNDISBLADET nr4 2011

4 AK TU E L L A H UN DA R

VI SÖKER NYTT HEM Här är de hundarna som just nu söker nytt hem! Alla jourhemshundar är vid leverans vaccinerade, besiktade, ID-märkta/chippade samt innehar en veterinärvårdsförsäkring genom Folksam som vi samarbetar med. En hund från föreningen kostar 2500:- och vi säljer inga hundar på avbetalning eller lämnar ut på fodervärdsavtal. Inga hundar lämnas heller på prov.

TILDA Namn: Tilda Född: 2010-11 Ras/er: Tervueren/Springer spaniel Finns i: Dingle Kontakt: Patrik & Tarja 0524-701 66, 0708-39 71 87, 0735-88 35 12 Tilda är en glad och go blandrastjej på 1 år. Hon är pigg, lekfull tjej och vilj vara med där det händer saker, hon kan umgås med andra hundar och katter, går bra ihop med barn samt älskar att åka bil. Vid intresse kontakta husse eller matte på jourhemmet.

HUNDISBLADET nr4 2011

ART IK EL 5

OM HUNDAR, BERLIN OCH ATT NÄSTAN VARA JOURHEM TEXT ANNA S BILD ANNA S

hundar utan mer fokuserat på katt, häst och diverse gnagare och helt enkelt inte förstått grejen med att gå runt och släpa en hund efter sig eller att ha en hund som drar runt en med kopplet.

D

et var en solig vårdag runt 09 och jag och min karl satt utanför ett fik i den mysiga stadsdelen Haga i Göteborg. Min pojkvän hade precis haft sin examination i design på kandidat nivå och jag hade tagit min i textilkonst för någon dag sedan. Solen stekte sådär härlig som bara vårsolen kan göra när man sitter mot en södervägg och det är egentligen lite för kallt och man blir sådär härligt yr i huvudet efter vinterns mörka månader.

–”Jonatan kan vi inte flytta till Berlin” –”Varför inte” svarar Jonatan. Så vart det bestämt och tre månader senare satt vi på en sunkig buss på väg genom Danmark mot Berlin, Europas kulturhuvudstad.

I Berlin behövde inte hundarna vara kopplade. De kunde gå runt fritt och ofta följde de sin ägare kravlöst. I Parkerna fanns det stora lekhagar där hundarna sprang runt och lekte med varandra. Det var sällan ens en hund tittade på en utan de skötte sitt och hade en grace runt sig som jag inte upptäckt i Sverige. Jag hade blivit frälst! Hundfrälst. Helt plötsligt var jag en treåring som ropade och pekade på hundar –”Jonatan TITTA! En hund!” Min plan var att om jag bodde i Berlin i mer än ett år skulle jag skaffa en hund. Jag skulle åka till det enorma omplaceringscentrumet som ligger i utkanten av Berlin och välja min rondellkorsning.

Tyvärr började de hända mindre roliga saker i Sverige med min familj så helt plötsligt kändes det inte lika roligt att leka bohemliv i Berlin. Jag tog karln under armen och flyttade till min barndomsstadsmåstad. Jag som var en storstadstjej ställde ett krav på mitt nya hem. Utan en hund skulle denna vistelse vara ohållbar.

Tanken fanns fortfarande på en omplaceringshund så jag kollade upp vilka föreningar som fanns i Sverige och hittade Hundis. Jag tog kontakt och blev jourhem. En liten Jack russel Varför vi kunde ta vårat pick och pack och lämna staden skulle komma hem till mig på måndag. Över helgen åkte jag berodde bl.a. på att vi inte hade några, barn djur eller större till Göteborg för att hälsa på lite vänner men på söndagen värdesaker men framförallt pga av att vi hade blivit vräkta får jag ett telefonsamtal från Hundis. Min jourhemshund har från vårt svarta andrahandskontrakts lägenhet. Genom en vän fått Hundis historias snabbaste omplacering. Där stod jag lite hade vi fått ett förstahandskontrakt i en två:a i Berlin i den paff. På måndagen gör jag det jag har tänkt att jag inte skulle bohemiska stadsdelen Kreuzberg, som består av en mängd göra och går in på blocket och den första söta hundvalpen cafe, barer, konstgallerier, turkar och andra svenskar som vi, jag ser ringer jag upp uppfödaren och två timmar senare men som flyttar till Berlin ”för det är så härligt”. När man sedan nyuttagna kontanter åker jag för att kolla in stället. 20 minuter bott där ett tag så börjar man fnysa åt svenska som säger ”här senare åker jag därifrån med en dvärgpudelvalp som jag och är så härligt” för det är så typiskt nyinflyttad svensk i Berlin Jonatan döper till Pelle. att säga så, lite som backpackers som skryter hur länge de backpackat och hur lite packning de har och alla de unika Pelle Pudel har varit en perfekt nybörjar hund och jag har möten/upplevelser de varit med om… haft extrem tur med att jag fick just han. Nu är Pelle 10 månader och det är 2 år sedan jag gick runt i Berlin parker och Jag älskade Berlin med hela mitt hjärta men efter ett års bestämde mig för att bli hundägare. Jag känner att jag kan ge vistelse där var jag riktigt trött på det. Jag var trött på mer och ska därför bli ett av Hundis jourhem. Förhoppningsvis tyskarna och de var trött på mig. Åk hem din invandrare kommer jag att kunna hjälpa hundar i Sverige som inte har det sa deras ögon mig. Något jag däremot inte var trött på var lika bra som min Pelle. // hundarna! De finns överallt i Berlin (och det de lämnar efter sig som ingen plockar upp) Jag har aldrig riktigt tänkt på HUNDISBLADET nr4 2011

6 ARTI K E L

MIN HUND BLEV SOM DR JEKYLL & MR HYDE TEXT ANITA KANEBY ILLUSTRATÖR CAROLINE SÖDERQUIST

J

ag ska börja med att berätta om vår familjs hund, Arac. Det är en snart femårig vit herdehund som är ganska stor för sin ras. Ja så stor så att han inte får mönstras in. Han har en matchvikt på 47 kg och mäter nästan 70 cm i manken så det är en rejäl knähund vi har.

Men snäll som få, det är han verkligen. Han skulle inte kröka ett hår på någon i familjen och barnen är fria att göra vad de vill med honom utan att han säger ifrån. Om han är besvärad av situationen så går han helt enkelt. Vi brukar skämtsamt säga att han troligen är sist född i kullen och fick ta det som fanns kvar av hjärnan att dela ut. Det finns liksom inte en tillstymmelse till ondska i vår hund.

Som varje eftermiddag så går han och jag alltid vår runda. För ett par månader sedan så hittade vi en perfekt motionsslinga på 2,5 km alldeles i närheten som vi gick varje dag. Skönt för mig och avslappnat för Arac då han kunde springa lite som han ville. Vi gjorde det till rutin att ta slingan varje vardag. I ett par, tre veckor följde vi den tills vi en dag fick veta att någon hade sett två vargar här i byn. Visst blir man orolig och fundersam men det var ändå bara en person som sett dem och troligen var vargarna bara på ”genomresa” tänkte jag.

Vi fortsatte vår runda ändå på dagarna i några dagar till.

Då kom nästa varning att en varg hade setts i skogen strax bakom vårt hus och då i närheten av slingan vi går. Färska vargspår hade upptäckts. Jag blev en aning osäker och valde att byta rutinen och gå till ett fält istället. Jag är inte rädd för vargar eftersom jag har besökt Kolmården och har fått chansen att umgås med dem under en halv dag.

Men det är ändå tama djur mot de som rör sig i vår natur.

Jag har respekt för dem vilket man såklart ska ha men jag kan inte påstå att jag är speciellt rädd. Jag vet att en varg gör inte något och troligen inte två heller men blir de fler ska man nog vara på sin vakt. I det här läget är det uppenbarligen två som strosar kring vårt lilla samhälle.

Jag har då sedan en tid valt att gå på andra ställen just för att jag inte vill riskera att möta en varg. Man vet ju inte OM något triggar den och min hund kanske rent av blir illa skadad eller dödad. Något som jag har i baktanken när vi traskar iväg. Visst är Arac stor men jag tror ändå att han inte har en så stor chans att klara sig helt från ett anfall av varg. Jag vill heller inte chansa.

Igår när jag lämnade mina barn på dagis som vanligt kom åter en ny varning om att vargen har synts till. En av fröknarnas man hade varit ute på kvällen med deras mellanschnauzer och hade då sett vargen borta vid industrierna i slutet av vår gata. Jag brukar ju inte gå där längre men blev ändå en aning osäker. Ska vi fortsätta att gå vägen ner som vi brukar eller helt bryta och gå bara i samhället?

Med varningen färskt i minnet så begav vi oss ut på eftermiddagen som vi brukar. Vi gick förbi den lilla stigen HUNDISBLADET nr4 2011

som leder upp till slingan och på tillbakavägen ville jag bara upp och kika lite. Det är ca 20 meter från vägen till slingan och backarna som är i början kändes som att jag ville gå i för att få lite motstånd i min promenad. Jag har saknat detta sedan vi slutade att gå där några veckor innan.

Jag var less på att bara gå på platt mark och ville ha lite ”känning” i min promenad så sagt och gjort, vi klev in mot slingan och gick lite sakta förbi ”starten”.

På startplatsen där vi utgår ifrån så är det en gammal ”träningsplats” kvar med diverse redskap för att stretcha och tänja sig före och efter ett motionspass.

Detta ligger på en platå innan den första rejäla backen.

Vi hade precis passerat platsen när en hemsk stank slog emot mig.

Åhhh, hundskit! ni som har hundar vet hur en färsk hög stinker, eller hur?

Jag hade passerat högen och Arac med men han vänder sig snabbt om för att nosa på den. Han brukar göra det och avsluta med att slå en drill som talar om att han varit där. Men nu blev det inte den reaktionen på honom. Han nosade och sedan ställde han sig och stirrade rakt in i skogen på sidan om slingan. Han blev som förstenad och förbytt.

Jag samlar upp kopplet och ska försöka få med honom då jag ser hur hårstrå för hårstrå på hans kropp reser sig.

Svansen åker rakt upp och öronen står rakt fram. Han blev som en staty! Han blåser upp sig och det ser nästan ut som att han står på klospetsarna. Jag börjar rycka i kopplet

ART IK EL 7 för att få med honom och nu känner jag att adrenalinet börjar pumpa. Arac vägrar följa med mig och istället så hör jag det mest dovaste av morrning som en hund kan få fram. Åskmuller är inget mot hur han lät. Ingen överläpp som drogs upp utan bara ett fruktansvärt djupt mullrande hördes. Kopplet darrade i mullret som aldrig ville sluta. Nu blev jag mer skraj kan jag ärligt säga. En del av mig ville stanna och undersöka vad det var men en vettigare del sa att det är bäst att bege sig därifrån och det illa kvickt!

I det här läget så fullständigt sliter jag i kopplet för att få med min koloss till hund men det är inte lätt kan jag säga.

Jag fräser åt honom och försöker på alla sätt och vis att bryta hans paralysering till skogen. Jag inser på en bråkdel av en sekund att han troligen fått en stark vittring av vargen och kanske till och med ser den. Detta är inget jag i det här läget, har några planer på att utforska själv. Nu känns skogen väldigt otrygg och rädslan bubblar upp inom mig. Jag vill bara ut på vägen där det går bilar ganska mycket då det är skiftbyte i industrierna.

Jag hör en del bilar susa förbi och en och annan lastbil pyser också till. Det känns lite som en trygghet att veta att det finns någon som skulle upptäcka oss om allt går åt pipsvängen.

När jag med stor kraft, lyckats få med Arac mot vägen så kommer tankarna som jag tidigare haft när det gäller möte med varg. Kommer den efter oss? Vad vill den? Kommer den att ge sig på oss? Har min hund för alltid blivit en best efter denna incident? Jag hinner tänka en hel del under de sekunder jag har på mig att få med mig honom.

Från slingan och ner på vägen är det en liten stig vi måste gå på. Det har tidigare avverkats i skogen så över stigen ligger det ett par stockar som man inte kan gå över utan att trampa emellan lite försiktigt. Jag kan lova att denna gång hade jag inga planer på att ta det försiktigt över stockarna utan tog dem i ett jättekliv! Jag struntade i rötterna som jag annars brukar halka till på. Jag skulle bara ut på vägen,

det var det enda jag hade i tankarna. Få med mig hunden och ut på vägen.Med min hund mullrande så lyckas vi komma ner på vägen och Arac lugnar sig något. Men han är fortfarande okontrollerbar och som förbytt. Han går mer eller mindre baklänges hemåt och morrar titt som tätt medan han stirrar upp i skogen.

Jag går i mycket rask takt ca 200 m som vi har tills vi är hemma. Jag skulle lätt ha vunnit ett lopp i gång om det hade varit tävling. Jag kan nu tänka på vilken hemskt rolig syn det måste ha varit för de som passerade. Jag gick så snabbt så jag ett tag trodde att mina höfter skulle hoppa ur sina hålor. Det gjorde ont och spände i höfterna vid varje steg.

Hela vägen hem kommer vi att gå sida vid sida med skogen till vänster. Jag tittar inte inåt skogen alls utan har hela min fokus på att komma hem och det snabbt! Arac är fortfarande motvillig till att följa med. Hans halsband är heller inte det bästa för det är för stort vilket gör att han egentligen enkelt skulle kunna komma ur det. Jag lyckas trots allt få med honom hela vägen och när vi har ett fåtal meter kvar så kommer han äntligen med som han brukar. Han kastar dock ett par blickar mot skogen när vi svänger upp på vår uppfart. Jag sansar mig, andas djupt några gånger innan jag får fram nyckeln för att låsa upp dörren. Väl inne så kommer lättnaden. Då sätter tankarna in och jag börjar bearbeta det vi har varit med om men i samma stund kommer också alla dessa ”tänk om”. Jag ser förloppet med olika scenarier och med olika slut. Några riktigt läskiga medan några som gör mig nästan till en hjälte när jag fångar in vargen och den kan överlåtas till en djurpark. Jag inser dock snart att vi ändå haft en rejäl tur som faktiskt klarat oss hela vägen.

När jag har varvat ner så kommer den där nyfikenheten igen. Jag skulle så gärna vilja gå tillbaka och kolla. Det hade trots allt varit rätt häftigt att få se en varg igen och då i det fria. Men jag är fortfarande för skärrad och fumlig så jag väljer att låta bli.

När jag satt mig vid köksbordet med en kopp kaffe så inser jag vilken otrolig hund jag har. När vi hörde de första varningarna om varg så undrade jag hur han skulle reagera vid ett möte. Jag har trott att han skulle ha försökt undvika och ta sig iväg men jag fick bevisat raka motsatsen. Om hans beteende var för att skydda mig eller om han bara ville gå i strid vet jag inte. Men jag vet med säkerhet att förbannad, det är snällt beskrivet av hur han var. Fast jag kände aldrig oro över att han skulle ge sig på mig. Han hade sitt sikte inställt på det han såg i skogen och som jag uppfattade honom så var han verkligen beredd på strid.

Han varvade ganska snabbt ner och snart var han åter den goa och snälla Arac igen. Han gjorde som han brukar göra.

Slängde sig på golvet och lattjade med sin leksak som om inget hade hänt. Jag undrar dock vad hans tankar gick igenom? Funderade han ens eller lät han det bero i samma stund vi kom in? Kommer han att förändras av det här eller blir han sig själv igen?Med en suck så går han och lägger sig i sin säng medan jag försöker fokusera på lite jobb. Jag måste få annat att tänka på innan scenariot tar över mina tankar ytterligare en gång. //

HUNDISBLADET nr4 2011

8 ARTI K E L

MIN FÖRSTA STORA KÄRLEK Jag ska berätta en liten historia som kan vara svår att tro på, men den är helt sann. Kanske kommer någon utav er känna igen sig och säga att men det har hänt även mig. Om det har det så har du upplevt hur stark kärleken mellan en hund och människa kan vara.

TEXT KATJA VINULV S BILD NACHO NAVARRO

Min hundhistoria går mer än 30 år bak i tiden, då jag var en liten flicka. Jag älskade redan då hundar och min allra högsta dröm var att få en egen hund. Min bästa vän, Maria, fick en hund, en vacker collie. Trots att Maria och collien Lassie bodde i en by ungefär 8 kilometer från min by så cyklade jag dit varje dag för att leka med hennes hund.

Som tur var så hade vi sommarlov precis då, så jag kunde vara där hela dagarna, ibland sov jag till och med över hos dem. Som jag älskade den hunden, jag vet inte om jag ville vara där mer på grund av Lassie eller min bästis, men vi lekte väldigt fint ihop, jag och Lassie. Men sommarlovet tog slut och skolan började och jag kunde inte träffa Lassie så ofta som jag ville och under veckorna längtade så mycket efter honom och ville att dagarna skulle gå fort så att jag kunde cykla dit på helgerna.

och hennes hund att hon inte klarade av att vara min bästis längre.

Som jag saknade Lassie men också min bästis. Men så en dag fick jag en egen hund! Mina föräldrar kom hem en dag med en liten svart valp i armen! Dami som jag kallade min hund var en blandis mellan en Flat coated retriver och något annat som jag aldrig fick reda på vilken. Det blev jag och Dami, alltid överallt. Min allra bästa vän och

Men så en dag kom hela Marias familj och Lassie på besök hemma hos. De åkte bil. Så lycklig jag blev då de kom och hälsade på hos oss! Som jag och Lassie kelade och busade, ett pusskalas blev det.

Sen hände det ett mirakel. Några dagar efter deras besök hörde jag en hund skälla utanför vår dörr. Jag kände genast igen skallet, det var Lassie som stod på vår trapp!

Men hur hade det gått till? Han hade kommit helt själv!

Han hade ju bara åkt bil 8 km från deras hur till vårt hus, tur och retur, en enda gång. Han måste alltså ha lärt sig vägen den enda gången. Helt otroligt! Hur intelligenta är hundar egentligen? Jag släppte in honom och vi kelade en stund. Jag ringde sedan till Maria och berättade att Lassie hade kommit till mig. Hon blev lycklig över att höra att han inte var skadad och de kom och hämtade honom. Sen gick det några dagar, men så hörde jag att en hund skällde vid vår dörr igen, och det var Lassie som hade smitit och sprungit hem till mig, igen! Jag ringde till Maria och sa att Lassie hade kommit till mig igen, och de kom och hämtade honom.

Det här hände om och om igen. Det gick till och med så långt att då Lassie hade smitit så ringde Maria till mig och frågade om Lassie var hos mig och om inte än så var han troligtvis på väg. Efter några gånger blev min bästis svartsjuk på oss och hennes pappa köpte en tjock kedja som Lassie fick sitta fast i då han var ute i trädgården.

Innan hade de haft honom lös i deras trädgård och då hade han hoppat över staketet. Sen hade de börjat koppla honom i en löplina, men då hade han tuggat sig fri. Ibland hade han sprungit ut då dörren stått uppe. Men nu tyckte Maria och hennes familj att det skulle vara slut på smitandet så de köpte den tyngsta och kraftigaste kedjan som Lassie inte kunde bita sig lös från.

Sen kände jag också att vår vänskap, mellan mig och Maria blev annorlunda. Jag tror att hon blev så svartsjuk på mig HUNDISBLADET nr4 2011

alldeles underbar. Titt som tätt möter jag folk som kommer ihåg min Dami, och jag får ofta höra att det var en av de mest intelligenta hundarna de någonsin mött. Dami fick många friska och lyckliga år tills han fick sova på grund av ålderdomens skröpligheter.

Jag är övertygad om att min kärlek till hundar kommer från Lassie. Jag kommer aldrig att glömma honom, min första stora kärlek. // * Maria och Lassie är fingerade namn för att inte röja deras identitet.

BL ANDAT 9

JULKLAPPSTIPS

Nu är det jul igen. Här är några julklappstips till hundälskare runt om i landet.

1

Poster / Affisch. Posters med tryck från kollektionen Tillsammans. Vit botten med svart tryck. Finns i olika storlekar.

Finns på: www.inreda.com Pris: från 80 kr

2

Hundparaply. Ett uppochnedvänt paraply till din bästa vän som också fungerar som koppel.

Finns på: www.coolstuff.se Pris: 99 kr

3

Humunga stache. Leksaken är en hämtleksak, inte bitleksak och gjord av icke gitfig gummi.

Finns på: www.roligaprylar.se Pris: 139 kr

SERIE

ILLUSTRATÖR JENNY HANELL

HUNDISBLADET nr4 2011

1 0 OMP L AC E R A D E HU N DA R

VI HAR HITTAT HEM

Här kan du läsa om de hundar som Hundskyddsföreningen Hundis har haft glädjen att omplacera och där den nya hussarna/mattarna har skickat in en berättelse om hur det gått och vad de hittar på nuförtiden.

SENJA Hej nu är det snart tre år sedan jag flyttade till min matte. Vi blev sambos till julen 2008, då var jag 9 månader och nu är jag 3,5 år.

Vi bodde först i Landskrona men det gillade jag inte. För jag tyckte inte om alla ljud och alla människor. Som tur var fick matte snart nytt jobb uppe i västra Södermanland så till april 2009 gick flyttlasset. Vi bor sedan dess i en liten by där vi har skogen precis utanför dörren, det är jättehärligt.

Vi går många kurser eftersom det är så roligt och jag behöver träna på att koncentrera mig och slappna av med människor runt mig. Vi har gått vardagslydnad, klicker, kantarellsök, spår och rallylydnad till exempel. Matte säger att jag blivit mycket bättre men vi har en del kvar att jobba på. Till exempel går vi Hälsans stig i Kumla ibland för att jag ska få lite stadsträning och det går riktigt bra nu.

Men jag har behövt få denna tid på mig att växa på både till kropp och själ.

Numer går jag lös på promenader. I byn gör jag det alltid, och på andra orter övar vi där det är få människor så jag får träning i andra omgivningar också. Det går bättre och bättre. Men jag avskyr när okända människor vill hälsa, och stirrar mig i ögonen.

Kan dem bli mer oförskämda, varför kan människor inte hälsa artigt, eller ännu hellre låta mig vara helt ifred?

Tack vare mig har matte blivit mycket intresserad av hur hundar lär och reagerar så hon har blivit klickerinstruktör hos vår hundklubb och utbildar sig till IMMI-instruktör hos Hundens hus.

Senja i Landskrona

Sittande på mattan är jag alldeles nyinflyttad i Landskrona. När vi bodde där så brukade jag stå och hålla koll på livet nere på gatan. Ni kan nästan se höftkammarna sticka ut, jag var nämligen väldigt smal när jag flyttade in. Vi brukade även åka över till Österlen ibland och ha kul på stranden. Det gick faktiskt att bada när det var minusgrader, Matte trodde det inte men jag visade henne.

HUNDISBLADET nr4 2011

OM PL ACER ADE HUNDA R 11

Våren och sommaren 2010

Vem har sagt att man inte kan bada i april? Snösmältningen har skapat en liten sjö i skogen utmed vår vanliga promenadväg. Som ni förstår älskar jag att bada. Matte är lite mer tveksam till att det är bra för mig när det är kallt ute men vad vet hon?! Matte och jag har även övat på att jag ska ta mig upp på stora stenar i en härlig tallskog vi brukar träna spår i. Det var rätt kul. Att spåra är något jag tycker är riktigt kul också.

Vintern är inte dum den heller

Även om bad är min absoluta favorit så är snö rätt så härligt också. Här är vi ute och njuter av en härlig vinterdag utmed Göta kanal, kanalen ligger där till höger om mig och sen brukar jag även leka i snön hemma i byn.

Senja idag

Nu väger jag som jag ska. Matte fick prova lite olika matsorter innan vi hittade rätt. Vi fick ordning på ätandet när matte hittade färskfryst mat, som jag åt under en period.

Det var först jättegott men sedan tröttnade jag på det. Och nu äter jag torrfoder utan problem vilket matte tycker är bra eftersom det är lättare att få tag på överallt och att ha hemma. Frysen var rätt full förut och vi har ingen stor frys.

Matte säger till och med att jag väger lite för mycket men det beror på att jag och min daghusse spelat dataspel hela dagarna nu under ett år, och vi har båda gått upp i vikt. Ja jag spelade inte utan mer stödde honom helhjärtat i hans spelande från soffan jag sov i. Men nu kan daghusse inte ha mig mer för han ska plugga så jag har börjat på dagis så nu går nog vikten ner lite igen.

Så hej från mig och ha det bra!

/ Senja HUNDISBLADET nr4 2011

Avsändare och returadress: Hundskyddsföreningen Hundis Tibblevägen 10 726 30 Skultuna

HAR DU FLYTTAT? Glöm inte att meddela din nya adress till oss. Du kan antingen skicka ett flyttkort eller skriva/maila.

Skicka flyttkortet till: Hundskyddsföreningen Hundis Tibblevägen 10 726 30 Skultuna Eller maila till: medlem@hundis.nu Ange också ditt medlemsnummer så hittar vi dig i registret. Medlemsnumret står efter ditt namn på adresslappen.