Min plats i världen
Text // Camilla Johansson Foto // Richard Ström
WADKÖPING – PÄRLAN VID SVARTÅN Under 1980-talets första hälft var det här min oas fanns, bland annat tog den sig uttryck genom medlemskap i Wadköpings Aktörerna, en amatörteatergrupp bildad samma år jag föddes, 1966. Under mina första två år i gruppen var det Markurells i Wadköping som gällde, och jag tillbringade dagar och kvällar omgiven av Hjalmar Bergmans figurer. Edwin Adolphsons och Ewa Dahlbäck har sagts vara sinnebilden för Herr och fru Markurell, men för mig är för alltid all annan tolkning än den Björn Sundberg och Anita König framställde helt omöjlig. Den sitter fastbränd på min näthinna och i mina sinnen. Då som nu fanns det ett café vid torget som på den tiden styrdes av Erik Sevelin, ”vackre Erik”, i folkmun. Relationen mellan honom och oss glada amatörskådespelare var inte helt friktionsfri. Vi var stökiga, vi förde oväsen och var ett allmänt irritationsmoment. Säkert dåliga för affärerna. Men var det en kväll lite tunt eller oengagerat i publiken, då kunde man vara säker
18
på att Vackre Erik skulle stå i dörren till sitt café och demonstrativt applådera så handflatorna glödde, bara för att visa publiken vilket bemötande vi var värda. Nu efteråt kan det kännas som den relation som kan finnas mellan syskon eller nära vänner. Syskon får skälla och gnälla på syskon, men gud nåde den utomstående som försöker sig på någon kritik eller bristande uppmärksamhet. Befälhavare för vår egen lilla skuta var regissören Georg Malvius, en gång hitkommen från Rumänien och med ett krav på disciplin och punktlighet som till och med fick grässtråna runt torget att stå i givvakt när han närmade sig, krav som omfattade alla, från huvudrollsinnehavare till statister och scenarbetare. Inget undgick hans blick, och lite skraj var man. Idag kan Wadköping med lite välvilja beskrivas som en stadsdel. Tidigt 80-tal var det endast en liten grupp med hus som hukade kring torget och sträckte sig en bit ned mot Skebäck. Mitt emot torget där vi spelade teater fanns en
äng som fungerade som lunchplats och uppvärmning före repetitioner och föreställningar, och brännbollsplan efter de samma. Sedan mina teaterdagar har Wadköping vuxit och utvecklats. Det spelas inte längre teater på torget, men däremot i Teaterladan eller på dess utomhusscen sommartid. Den lilla klick av hus som fanns där har vuxit till något som kan liknas vid ett litet kvarter med byggnader från Örebro med omnejd. Tanken om Wadköping uppstod redan på 1940-talet då kulturhistorisk intresserade tillsammans med kommunen ansåg att det fanns ett värde i att spara något av Örebros gamla bebyggelse, och landsantikvarie Bertil Waldén, idag odödliggjord bland annat genom Bertil Waldéns gata i Wadköping, föreslog att Lars Bohms udde i Stadsparken skulle avsättas till att bli ett kulturreservat. För att anknyta till Wadköpings Aktörer kan sägas att hans son, Göran B Waldén, åratal senare skulle komma att spela ”Perukstocken” i Markurells på Wadköpings torg, lika väl som att skriva och