År 1988 upplöstes avtalet från 1977 och den vita zonen delades upp mellan Sverige och Sovjetunionen. Statsminister Ingvar Carlsson skötte förhandlingarna med Sovjetunionens premiärminister Nikolaj Ryzkov i Stockholm. Urklipp från Göteborgs-Posten 1988.
länderna skulle ha rättsbefogenhet. Sovjetunionens uppfattning var att endast fartyg från Sverige och Sovjetunionen skulle ha tillträde till detta område. För att om möjligt kunna påskynda ett slutligt avgörande i gränsfrågan, framförde Sverige propån att den vita zonen skulle vara fritt hav med tillträde för alla berörda nationer. Så kom det att bli de närmast tio efterföljande åren. Sveriges ställningstagande innebar att ett stort område i centrala Östersjön kom att bli ett fortsatt internationellt öppet vatten.
Ohållbar lösning Inom detta område kom det att bedrivas ett helt oreglerat fiske inte bara av fartyg från Östersjöregionen, utan även av exempelvis färöiska fiskare, vilka bedrev ett omfattande fiske. Bestånd av både lax och torsk i Östersjön kom att minska till oroväckande låga nivåer. Det östra torskbestånd ets lekbiomassa halverades mellan åren 1982 och 1987. Situationen blev till slut ohållbar och den 13 januari 1988 möttes Sveriges dåvarande statsminister Ingvar Carlsson och Sovjetunionens premiärminister Nikolaj Ryzkov i Stockholm. Vid mötet kom man överens om en kompromisslösning, som innebar att Sverige fick runt 75 procent och Sovjetunionen därmed 25 procent av den vita zonen. Det kan inte uteslutas att det internationella fisket i den vita zonen bidrog till att gränsdragningen gynnade Sverige.
Fiskezoner utan hänsyn till fisken Fiskenäringen är och har varit en viktig näring inom Europa vid sidan av jordbruk och skogsbruk. Det som särskiljer fisket från de två andra näringarna är att dessa är starkt beroende
av äganderätt, arrenderätt eller annan typ av förfoganderätt till mark. Fisket har däremot i princip haft en fri förfoganderätt till havet. Inrättandet av fiskezonerna var ett sätt att försöka lösa ”allmänningens tragedi”, alltså avsaknaden av individuella nyttjanderättigheter. Genom fiskezonerna skulle nyttjanderätten av fisken kunna definieras och därmed ge stater större möjligheter att sköta bestånden. Problemet är dock att fisk inte känner av administrativa gränser utan vandrar fritt omkring i haven över såväl nationella som internationella gränser. Det har inte heller visat sig att gränsutflyttningarna skulle ha inneburit att bestånden har kunnat förvaltas på ett mer ändamålsenligt sätt. Många av de Nordatlantiska fiskbestånden befinner sig fortfarande utanför säkra biologiska gränser. Det finns dock några exempel där fiskegränsutvidgningen och avtal har inneburit att bestånden vuxit och nått tillfredsställande nivåer. Den norska utvidgningen i norra Atlanten gav ett skydd åt den norska vårlekande sillen, ibland kallad islandssill, vilket har inneburit att beståndet ökat i storlek och återupptagit sitt vandringsmönster mellan Norge och Island. Ett annat exempel är det arktiska torskbeståndet där Norge och Sovjetunionen (Ryssland), tack vare utvidgningen åstadkommit en god förvaltning.
Källor i urval Westerberg, H. och Ask L. 2011 Staten och fisket – nedslag i fiskeriförvaltningens historia. Fiskeriverket. Sörensen, I. 1984 Svensk fiskerinäring i omvandling. Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien tidskrift. 123:99-104.
42