Kärleken fördriver rädslan ... fortfarande

Kärleken fördriver rädslan

… fortfarande Avskedsherdabrev till Härnösands stift 2014 av Tuulikki Koivunen Bylund

Innehåll Ett enkelt val

4

Ett herdabrev – och vad hände sedan?

Har kyrkopolitikerna varit kramgoa?

Har vi vågat tala om döden?

Finns det fler siffror än sex? Är flerspråkigheten en resurs eller ett problem?

6 8 10 12 14

Och så var det framtiden Tre viktiga frågor Visionen om kärleken och rädslan

18 20 22

Med stor tacksamhet

24

Utgiven av Härnösands stift 2014.

Grafisk form Kerstin Stickler/Journalisthuset. Foto: Kerstin Stickler, Maria Eddebo Persson, Kristiina Ruuti, Petter Frisell, Canstock.

Tryck: Kaltes Grafiska i Sundsvall.

3

Inledning

Ett enkelt val eller med andra ord älska så som Jesus gjorde. Det finns ingen kärlek eller något gott som ligger utanför Gud. All den kärlek vi får uppleva kommer alltså från Gud. Det spelar ingen roll om jag tror på Guds existens eller inte. Gud är kärleken och Guds kärlek till människan är passionerad i ordets verkliga dubbla bemärkelse. Det handlar om ” I detta korta herdabrev resonerar jag både lidelse och lidande. om kyrkans framtid och om min egen.

Passionen liknar föga den En sak är jag fortfarande helt övertygad romantiska kärleken och dess tillfälliga förälskelser. om: Kärleken fördriver rädslan” Passionen är trogen intill döden. Alla vi som någon gång har älskat vet hur sårbar och skör man kan I mitt förra herdabrev (Kärleken fördriver vara i kärlekens närhet. Sårbarheten är en rädslan, Härnösands stift 2011) resonerade av kärlekens viktigaste beståndsdelar. Gud jag kring texten i första Johannesbrevet: älskar oss med en sådan hängivenhet och Gud är ett mysterium och vi kan aldrig styrka, att Gud själv är sårbar i relationen förstå Guds helighet och väsen. Men till människan.

Jesus har visat oss att Gud inte bara är Just därför och bara därför kan han vara kärleksfull, utan att Gud är kärlek. Kärlek med oss och hjälpa oss. Kristus hjälper oss är alltså inget som existerar utanför Gud, inte genom sin allmakt, inte genom att vara utan kärleken är Gud, talar Bibeln om för oss. Den som förblir i kärleken förblir i Gud oss ”en väldig borg” som det sjungs i en traditionell lutherpsalm. Utan han hjälper och Gud i honom. Gud kan alltså vara i oss genom sin svaghet och sina lidanden. oss. Skall vi lära känna Gud så skall vi lära Först när vi själva hamnat i förtvivlan kan känna kärleken eftersom ”den som inte vi ana kraften i Guds svaghet. Det här är ett älskar känner inte Gud, eftersom Gud är farligt budskap i den värld som alltmer har kärlek” (1 Joh. 4:8). förvandlats till marknad, där allt prissätts Kärleksbudet är det väsentligaste av alla bud. och där framgång är en nödvändighet.

Kristendomen är en motbild och påminner Vi är skapade att vara avbilder av Gud. om de värden som aldrig kan köpas eller Vi skall alltså vara avbilder av kärleken,

När jag som nyvald biskop skulle välja mitt valspråk var det inte ett svårt val.

Johannestexterna har alltid stått mig nära. Men drygt fem år senare: Skulle jag fortfarande välja samma bibelord? Vad har hänt under dessa drygt fem år? Hur vill jag summera min biskopstid i stiftet?

4

säljas men som är helt omistliga, inte bara för mänskligheten utan för livet på jorden överhuvudtaget.

Rädsla är egentligen något positivt. Rädslan står egentligen i livets tjänst. Rädslan har ett livsbevarande syfte, men om den börjar styra oss så blir den istället livshämmande.

Av rädsla gör vi mycket dumt och av rädsla lämnar vi mycket ogjort. Rädslan massakrerar mänskliga relationer, den startar krig, gräver hål i själen. ”Var inte rädd” är bibelns vanligaste uppmaning. Det var änglarnas budskap till herdarna, och så sade ängeln vid den uppståndne Jesus grav. Och jag vill med mitt valspråk säga ungefär det samma: Kärleken fördriver rädslan.

Herdabrevet 2011 var första steget för fördjupning i bibelordet om rädslan och kärleken. Medarbetarmötet 2012 var nästa steg. Det var många som samlades till mötet, till samtal och reflektion kring olika frågor med detta tema som gemensam nämnare. Efteråt kändes det riktigt bra.

Mötet var lyckat, gudstjänsterna och samtalen fick lovord. Och på många håll fortsatte sedan diskussionen i församlingarna.

5

6

Ett herdabrev

– och vad hände sedan?

I herdabrevet 2011 var det fyra ämnen som jag lyfte upp för diskussion: frågor kring förtroendevalda, livet och döden, sexualiteten och flerspråkigheten.

Nu ställer jag följande frågor:

Har kyrkopolitikerna varit kramgoa?

Har vi vågat tala om döden?

Finns det fler siffror än sex? Är flerspråkigheten en resurs eller ett problem?

7

Ett herdabrev – och vad hände sedan?

Har kyrkopolitikerna varit …

Inte speciellt. Inte i alla församlingar och inte i alla sammanhang. Det finns ett ”vi och dom- tänkande” som innebär att man uppfattar stiftsorganisationen mer som en kontrollerande storebror, som inte vill väl, än som en vän som vill främja församlingslivet. Det finns också obegripliga fördomar mellan landskap och församlingar, som jag aldrig fått riktigt grepp om. Det här har varit hinder för samarbete över gränserna och stötestenar när det gällt sammanfogningar av olika enheter.

När kyrkan består av mycket små församlingar/enheter blir det lätt ont om kompetenta personer som vill ta på sig förtroendeuppgifter. Det finns förtroendevalda som inte heller har förstått sitt uppdrag rätt eller inte är hemma i föreningskulturen, som inte kan kyrkoordningen eller som har en egen agenda och betraktar kyrkan som en plattform för sina egna antipatier. Detta förstärks av ett lågt valdeltagande. Trots ambitioner och ett hårt arbete för att höja deltagandet, har vi även i vårt stift få röstande i kyrkovalet, liksom det är i hela Svenska kyrkan. Det demokratiska underskottet växer. Och jag tror att när vi inte längre har resurser att betala arvoden till våra förtroendevalda, då kommer det att blir det ännu klenare med kompetens i leden.

8

kramgoa?

Samtidigt som jag pekar på mina negativa erfarenheter vill jag verkligen lyfta fram alla de förtroendevalda som flitigt deltar i stiftets utbildningar, som anstränger sig att ha goda relationer till kyrkoherden och som även vågar ta de impopulära beslut som ofta är nödvändiga för församlingens överlevnad. De är fortfarande den stora majoriteten.

” Det har blivit livliga diskussioner men de flesta frågorna har kunnat lösas med gott bondförnuft och humor” De folkvalda som jag själv har haft mest kontakt med är folket i stiftsstyrelsen och domkapitlet. Det har varit ett gott samarbete över partigränserna. Jag har blivit imponerad av deras vilja att se helheter och att i varje fråga främst se till kyrkans bästa. Det har blivit livliga diskussioner, men de flesta frågorna har kunnat lösas med gott bondförnuft och humor. Kanslipersonalen som stått för sakkunskapen och verkställandet har en stor kompetens.

9

Ett herdabrev – och vad hände sedan?

Har vi vågat tala om …

10

En av de frågor jag brinner för handlar om människovärdet. Det som är knutet till människans existens, inte till det hon har, gör eller kan.

Det är just människovärdet det handlar om vid livets slut. Det är ovärdigt att människans döende förlängs med livsuppehållande behandling och förvärras med ett utdraget lidande. Jag har varit tveksam till aktiv dödshjälp, men länge ansett att under vissa stränga villkor borde vi ha rätt till läkarhjälp med förskrivning av läkemedel vid ett självvalt livsslut. Vi borde våga diskutera detta med hjälp av en statlig utredning, som skulle utreda alla tänkbara etiska aspekter. En sådan utredning lyser fortfarande med sin frånvaro.

” Det är ovärdigt att människans döende förlängs med livsuppehållande behandling”

döden?

I alla de diskussioner som jag haft på detta tema, under min tid i stiftet, har jag till min förvåning fått starkt stöd. Det gäller förstås ”vanligt folk” och inte främst ”proffsetiker”. Jag har också fått höra berättelser från det verkliga livet i stiftet, berättelser som stärker mig i min strävan att arbeta för en god död för alla. Och det kommer jag inte att sluta med, även om jag lämnar min biskopstjänst.

11

Ett herdabrev – och vad hände sedan?

Finns det fler siffror än ...

Hela vårt samhälle är sexfixerat. På tv går det att undvika vissa program men inte reklamen, där det väller fram denna enda siffra om och om igen. Jag har fått positivt feedback på min öppenhet och frispråkiga tankar om sexualitet i herdabrevet. I synnerhet för vittnesbördet om att min egen gudsrelation har fungerat allra bäst när jag själv har haft både ett tillfredsställande böne- och sexliv.

Under mina biskopsår har jag fått en helt ny erfarenhet på området. Nu kan jag lika frimodigt vittna om att gudsrelationen också fungerat som ett storartat stöd när jag blivit bedragen och utnyttjad i en kärleksrelation.

berätta för honom att i Härnösands stift kan alla som önskar samkönad vigsel, få en vigselförrättare som också lever i en samkönad relation. Det är något jag är stolt över. Som teologiskt problem är samkönade vigslar en ”icke-fråga” hos oss i det här stiftet.

Svenska kyrkan var med i Prideparaden i Sundsvall i somras, där jag också talade. Regnbågsmässor firas i flera församlingar i stiftet. Det senaste stödet för människovärdet är domprostens och domkyrkoförsamlingens initiativ att låta väva en 17 meter lång regnbågsmatta till domkyrkan. I denna fråga har jag verkligen inte känt mig ensam.

Missionsföreståndaren för EFS har besökt biskopsmötet för att sätta press på oss biskopar så att vi verkligen följer kyrkomötets beslut att ge våra präster och prästkandidater frihet att låta bli att viga samkönade par. Alla biskopar betygade honom att vi verkligen är trogna mot beslutet. Under fikat efteråt kunde jag med glädje och en glimt i ögat 12

” I denna fråga har jag verkligen inte känt mig ensam”

sex?

En av de senaste tv-intervjuerna som jag gett handlade om barnbegränsning inom den gammallestadianska väckelsen. Flera kvinnor har trätt fram med vittnesbörd om tvånget att föda barn. De har beklagat att rörelsens ledare, med motiveringar från Bibeln, anser att barnbegränsning är svår synd. Det här är något jag verkligen inte alls har mött under mina 43 år som präst i Svenska kyrkan. I intervjun kunde jag stolt berätta att Svenska kyrkan under en längre tid har arbetat mot sexuellt våld – som detta egentligen är ett uttryck för – och att vi enligt den lutherska traditionen tolkar Bibeln ur Jesu perspektiv, att vi inte har fastnat i den bokstavliga tolkningen.

Min övertygelse är att även om sexualitet är en viktig fråga, så finns det fler viktigare frågor som vi i kyrkan borde ta itu med. Det var länge sedan sex var tabu. Nu finns det andra frågor som är tabu i hela samhället, exempelvis frågan om Jesus. Vad sägs om att diskutera livets mening eller frågan om det finns en Gud? Eller vad Jesus kan betyda i min vardag? Det är klart att det finns fler siffror än sex!

13

Ett herdabrev – och vad hände sedan?

Är flerspråkigheten en

resurs eller ett problem?

När jag påbörjade mitt arbete i Härnösands stift, hade det beslutats att stiftet skulle finansiera tre resurs- och utvecklingscentrum för flerspråkigt arbete: ett sverigefinskt i Sundsvall, ett samiskt i Jämtland och teckenspråkigt i Härnösand. Just nu pågår en utvärdering av de flerspråkiga centrumen, så jag yttrar mig inte i frågan om hur det har fungerat. Men som en före detta stiftsadjunkt för finskspråkiga i Lundsoch Växjö stift vill jag gärna lyfta fram det lokala ansvaret, som numera också är skrivet i kyrkoordningen.

De lokala församlingarna har ett ansvar för alla sina medlemmar. Det behövs information om flerspråkighet och dess värde i varje församling, oavsett om församlingen har eller inte har medlemmar med anknytning till något av de nationella minoritetsspråken. Eftersom det kommit många flyktingar till stiftet finns det numera gudstjänster där hänsyn tas till att språken är många och varierande.

14

Farsi och arabiska är exempel på språk som förekommer på sina ställen. Det flerspråkiga ansvaret handlar om allt fler språk, inte bara om de som klassats som minoritetsspråk.

Min önskan om att minoritetsspråken ska finnas närvarande i den nya kyrkohandboken har varit förgäves. Norska kyrkan har i sin nya psalmbok flera psalmer på de olika samiska språken. Det signalerar starkt ett inklusivt tänkande om att vi alla hör ihop och har lika värde. Norge är en vägvisare när det gäller arbete på de samiska språken.

Samiska rådet, som verkar under kyrkostyrelsen, driver urfolksfrågor i hela Svenska kyrkan. Där har jag varit med som representant för biskopsmötet. Med tiden har rådets arbete blivit allt mer effektivt.

Att få möta samiskt kyrkoliv och samisk andlighet, har berikat min egen andlig utveckling.

Under alla mina år i Sverige har jag förgäves kämpat för att få se mitt namn rättstavat.

Människor verkar tycka att det är en bagatell – om det finns flera u eller l eller k, verkar inte spela någon större roll – finskan är ju allmänt känd som ett svårt språk.

Jag har nog uppfattats som en krånglig kverulant. Men med en dåres envishet hävdar jag rätten till att få mitt namn rättstavat. Jag ger inte upp. Det handlar om identitet. Namnet och jag hör ihop och jag är verkligen inte den enda som har problem med detta. Den invandrande befolkningen ska inte bemötas med slarv och nonchalans.

Att stava ett namn som inte klingar svenskt hafsigt, är ett tecken på något mer allvarligt som numera också syns i behandlingen av våra flyktingar.

” De lokala församlingarna har ett ansvar för alla sina medlemmar.”

15

16

17

18

Och så var det

framtiden I herdabrevet 2011 målade jag upp min bild av Svenska kyrkan 2025. I dag, när jag riktar blicken mot framtiden, är det tre viktiga frågor som jag särskilt vill nämna: ungdomar, diakoni och ekumenik.

2011 formulerade jag också min vision. Jag tror att den håller än.

19

och så var det framtiden …

Tre viktiga frågor

1

Ungdomar

och friska initiativ. De senaste utmaningarna har dels gällt de många nya flyktingar som Bland de första jag gjorde som kommer till följd av krig och elände i framför ny biskop var att skaffa mig allt Syrien och dels alla tiggare från EU som vi en grupp ungdomsrådgivare, nu möter på gator, utanför affärer och andra ”ungdomsdialogen”. Gruppen har samlats varje termin, deltagarna har växlat och bjudits ställen där vi rör oss.

När det gäller att möta det ökade in genom organisationen Svenska Kyrkans antalet flyktingar så har stiftet satsat på Unga. Med ungdomarna i gruppen har en särskild tjänst och även anslagit pengar jag tagit upp för mig och Härnösands stift som församlingarna kan söka. De flesta aktuella frågor som församlingarna har jag behövt diskutera ” Några av de nyanlända har tagit utmaningen och få ungdomars också börjat intressera sig för på allvar och på perspektiv på. Det har den kristna tron, blivit döpta köpet fått nya varit ovärderligt. gudstjänstdeltagare.

Kyrkomötet har och aktiva i församlingen.”

Några av de beslutat om att varje nyanlända har också beslut i Svenska kyrkan skall föregås av börjat intressera sig för den kristna tron, blivit en barnkonsekvensanalys. Det håller vi döpta och aktiva i församlingen.

Problemet nu på att lära oss att göra. Utan kraftiga har varit att Migrationsverket i flera fall har satsningar för barn och ungdomar kommer underkänt deras dop och tro med allvarliga kyrkan knappast att överleva. Jag har haft konsekvenser för individerna. Det är mycket förmånen att ha de styrande i stiftet med allvarligt för de människor som riskerar att mig i våra satsningar. Särskilt stolta kan vi förföljas för sin nya tro redan i Sverige och vara för det omfattande arbetet med unga som möter en farlig verklighet om de skickas konfirmandledare. tillbaka till sina hemländer. Det är också märkligt för de medarbetare i Svenska kyrkan vars kompetens ifrågasätts när det gäller att Diakoni En av de frågor som jag bedöma om någon är kristen eller ej. Det här engagerat mig för under hela mitt prästliv är diakoni. Och det handlar har fått mig att fundera på om den kristna tro som burit mig under alla år skulle duga som både om teori och om praktik. en genuin tro i Migrationsverkats ögon?

Det har varit intressant att se hur diakonerna Tiggare är ett nytt fenomen i Härnösands i våra församlingar har kunnat kombinera stift, som många församlingar också det traditionella arbetssättet med helt nya

2

20

satsar diakonala resurser för att möta.

Det handlar om att, ofta i samarbete med kommunerna, erbjuda möjlighet till härbärge eller dusch, rätta till felaktiga rykten och på olika sätt visa medmänsklig omsorg om dessa hårt prövade människor. Min egen åsikt i frågan är att våra politiker mycket hårdare borde kräva att EU och de länder tiggarna kommer från ska ta ett större ansvar.

Risken finns att de nya utmaningarna tar energi och tid från de mer traditionella diakonala uppdragen. Ensamheten hos våra äldre minskar tyvärr inte.

Det som är och har varit min stora sorg är att hälften av församlingarna/ekonomiska enheterna i vårt stift saknar diakonal kompetens i form av en anställd diakon.

Hela församlingen skall genomsyras av ett diakonalt tänkande och diakoni är allas vår uppgift, men det är bara de välutbildade diakonerna som har kompetensen att leda arbetet. På grund av Svenska kyrkans utbildningsreform har Vårsta Diakonigård i Härnösand mist sin funktion som utbildningsinstitution men jag tror att den fortfarande är viktig som resurscenter och inspirationskälla för församlingsdiakonin.

3

Ekumenik

Varje termin har jag kallat regionala ledare för de olika kristna samfund som finns i Härnösands stift till överläggningar i Biskopsgården. Vi har informerat varandra om läget i respektive kyrka och vi har respektfullt samtalat om viktiga frågor.

Vi har delat erfarenheter och tro, bett tillsammans och kommit närmare varandra.

Dessutom har vi haft mycket roligt. I framtiden kommer vi kanske med förenade krafter att även kunna starta dialog med företrädare för andra religioner. Jag har i alla fall uppmuntrat till lokal dialog i samband med kyrkoherdemottagningar.

Ett arv från tidigare biskopar har varit de intensiva internationella kontakterna främst med våra vänstift. Jag har fått predika i Slovakien och i Sydafrika, där jag dessutom fick dansa mig svettig under gudstjänsten. Relationerna med Lincoln stift i England har effektiviserats. Biskopen från den anglikanska kyrkan har varit med vid en diakon- och prästvigning, liksom biskoparna i våra nordiska grannstift.

Mittnordensamarbetet med ömsesidiga 21

och så var det framtiden …

besök grannar emellan har gett lärdomar och inspiration. Vi har mycket gemensamt och kan lära mycket av varandra.

Att ha fått vara en del av biskopskollegiet har varit ett av mina glädjeämnen. I våras gav biskopsmötet ut ett uppmärksammat biskopsbrev om klimatet. Klimatfrågan är mänsklighetens ödesfråga där alla goda krafter behöver bilda opinion. Jag tror att miljöfrågorna blir en angelägen samarbetsfråga i framtiden för alla kyrkor och samfund.

Sverige har förutsättningar att bli ett föregångsland som visar att en klimatomställning är möjlig att förena med välfärd. Användningen av fossila bränslen både kan och måste fasas ut.

Viljan till en snabb klimatomställning behöver genomsyra all politik. Det internationella engagemanget måste bäras av ett tydligt rättviseperspektiv.

Rättvisa handlar inte bara om ekonomisk omfördelning mellan olika delar av världen, utan också om att ge ekologiskt utrymme till dem som lever idag och i framtiden genom att vi minskar vårt eget utnyttjande av jordens ändliga resurser. Vi behöver ändra vår livsstil.

Kristen tro hjälper oss människor att se gemensamma framtidsbilder, bortom individuella och ofta konsumtionskopplade drömmar. Vi behöver med förenade krafter få den svenska staten att verka för att kraftfulla och bindande klimatavtal träffas. De närmaste åren är avgörande för mänsklighetens möjlighet att hejda de värsta klimatförändringarna.

22

Visionen om ” Det som jag vill allra helst är att några fler människor skulle kunna få erfara att Gud finns mitt i deras vardag. Och att denna Gud är kärlekens Gud, som fördriver rädslan. Att kristendomen inte handlar om vad vi gör utan om vad Gud har gjort för oss i Jesus Kristus.

kärleken och rädslan ”

Min vision 2025 är nyheten om att kärleken fördriver rädslan. Det ville jag arbeta för.

När människorna har tappat sin rädsla brukar det hända stora saker i deras liv. När vi skapar en kyrka utan rädslans kultur kommer vi att bli mer lika den kyrka som kan kalla sig för Kristi kyrka.

”

Hur kan vi vara kyrka på bästa sätt på denna ort? Vad behöver göras?

Och först sedan ta alla de andra frågorna, som vi ofta har fastnar i och glömt det väsentligaste som handlar om trons centrum Jesus Kristus.

”

Ibland har jag en känsla att det finns en rädslans kultur i våra församlingar och kyrkor. Vi vågar inte komma med våra egna idéer för chefen ger inte utrymme för dem. Vi vågar inte komma med våra tvivel för domkapitlet kan ingripa. Vi vågar inte tala om Jesus med varandra för då blir vi misstänkta för att vara pingstvänner. Vi vågar inte kritisera våra förtroendevalda för då drar de in våra anslag. Vi vågar inte tala om döden för den kan vara så smärtsam och skrämmande. Vi vågar inte bejaka vår sexualitet för det ligger alltför mycket skam- och syndtänkande kring de frågorna. Vi är rädda för alla som talar på ett annat språk eller som inte ser ut som vi eller kommer från någon annanstans.

(Ur Kärleken fördriver rädslan 2011, sidan 54 och 58) 23

Avslutning

Med stor tacksamhet Jag har samlat några tankar nu när jag ska lägga ner min stav och blir pensionär. Jag har funderat mycket inför pensioneringen.

Hur får jag tiden att gå när jag inte har jobbet kvar? Ska jag förtvivlat ägna mig åt saker, som får mig att glömma min egen ålder? Ska jag anmäla mig som frivillig vikarie för lediga präst- och lärartjänster?

Ska jag starta ett fritids för barnbarnen?

Det som jag varit riktigt rädd för, är att bli en sur gumma som skriver ilskna insändare om kyrkan, där allt har gått utför sedan jag slutade. Eller att bli en sådan som har kyrkan som en plattform för personliga antipatier. ”Vad skall du göra när du blir pensionär?”

Jag har ofta fått den frågan och jag har kommit på ett bra svar. ”Jag ska förbereda mig för min död”. Det är intressant att se hur folk reagerar på det svaret. Ofta är det med förskräckelse. Du skall väl inte dö än!

Nej, det tror jag inte heller och det hoppas jag verkligen inte, men hela livet är egentligen en förberedelse för döden och jag har haft alldeles för lite tid till det under de senaste åren. Jag tror att jag behöver ha tid att reflektera över mitt liv, kanske skriva en sammanfattning av de dagböcker som jag har fört. Det är jag skyldig både barn och 24

barnbarn som kanske kan lära sig av mina misstag.

Jag behöver göra mig av med en massa onödiga saker och vårda min Gudsrelation, få en tätare kontakt till mannen i mitt liv, Jesus. Det får bli min dödsförberedelse de resterande åren av mitt liv.

Mobilen väcker. Melodin är behaglig men den skär ändå illa i mina trumhinnor. Klockan är halv fem. För mig är det mitt i natten.

Borde ha lagt mig tidigare. Det blev sent med predikan. Fortfarande med sömnen i ögonen stapplar jag till badrummet. Håret ska tvättas. Bilen skall packas med de liturgiska kläderna, stavväskan och annat.

Jag kunde ha gjort det i går kväll, varför gjorde jag inte det? Garageporten är trög, massor av oskottad snö ligger i drivor.

Jag backar försiktigt ut ur det trånga garaget. Och snart är vi på väg, adjunkten och jag – till Östersund eller Åre eller Kall, Alsen, Ljusnedal, Hotagen, Ramsele eller Ytterhogdal – till någon av stiftets församlingar långt från Härnösand.

När vi väl är framme, har parkerat bilen och skakat av snön i vapenhuset, hör vi hur kyrkokören övar. Ibland är

Avslutning

” Jag ska förbereda mig för min död” 25

Avslutning

kören riktigt stor, ibland mindre. Men sångglädjen kan man aldrig ta miste på.

Det är det här jag kommer att sakna. Inte det tidiga vaknandet utan att öppna dörren till kyrkan där luften darrar av förväntan, fest och sångglädje.

Det är över nu. Det och mycket annat. Jag lägger ner min stav och går i pension. Ska jag gråta över det? Glida in i en depression?

Börja leva i mina minnen? Job i Gamla Testamentet vet, han säger: ”Långt liv skänker insikt och vishet”. Detta ger mig styrka. Styrkan att kunna lämna det gamla och se Guds ledning i de nya möjligheter och utmaningar som öppnas. För nåden är ny varenda morgon.

Jag lägger ner min stav i stor tacksamhet för folket här i Norrland. Norrland som är 26

lågprioriterat både i kyrkan och samhället och som ändå lever!

Jag lägger ner min stav i stor tacksamhet för alla medarbetare och diakon- och prästkandidater som gett mig motivation att göra mitt bästa. Det är det som krävs av oss.

Jag lägger ner min stav i stor tacksamhet för ”alla goda gåvors givare”, som gett mig möjligheten att få vara er biskop.

Härnösand senhösten 2014

Kärleken fördriver rädslan … fortfarande, är biskop Tuulikki Koivunen Bylunds avskedsherdabrev till församlingarna i Härnösands stift.

Skriften är en uppföljning på det herdabrev som hon skrev våren 2011, drygt ett år efter att hon vigts till biskop för Härnösands stift.

Tuulikki Koivunen Bylund har varit stiftets biskop från november 2009 till december 2014. Hon är stiftets 25:e biskop, sedan bildandet 1647, och den första kvinnan på posten.

Sina rötter har Tuulikki Koivunen Bylund i Finland, hon är uppväxt i den lilla staden Raumo. Hon flyttade till Sverige 1971 och prästvigdes samma år för Lunds stift. När hon tillträdde som biskop hade hon senast arbetat som domprost i Uppsala.